Bild wikipedia. Närbild på den Stora röda fläcken på Jupiter från 8
000 kilometers avstånd den 11 juli 2017.
Astronomer har observerat Jupiters stora röda fläck
(GRS- the Great Red Spot) i minst 150 år. Men det kommer alltid nya
överraskningar ex när NASA:s rymdteleskop Hubble nyligen tog en närmare titt på
den.
Hubbles nya observationer av den röda stormen i
storlek så den lätt skulle rymma hela jordklotet samlades in under 90 dagar
mellan december 2023 och mars 2024. Det avslöjades då att GRS inte är så stabil
som den ser ut. De senaste uppgifterna visar att GRS vickar som en skål med
gelatin. De kombinerade Hubble-bilderna gjorde det möjligt för astronomer att
sammanställa en timelapse-film av GRS:s snirkliga beteende.
"Även om vi visste att dess rörelse varierar
något i longitud förväntade vi oss inte att se storleken oscillera så mycket.
Så vitt vi vet har detta inte identifierats tidigare, beskriver Amy Simon vid
NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, huvudförfattare till
rapporten som publicerats under namnet A Detailed Study of Jupiter's Great Red Spot over
a 90-day Oscillation Cycle" i Tidskriften Planetary Science.
"Det här är första gången vi har haft en
korrekt bildsekvens av GRS. Med Hubbles höga upplösning kan vi säga att GRS
definitivt oscillerar in och ut samtidigt som den rör sig i skilda hastigheter. Det var väldigt oväntat och i dagsläget finns inga hydrodynamiska
förklaringar.
Hubbleteleskopet övervakar Jupiter och de andra
planeterna i det yttre solsystemet årligen genom programmet Outer Planet
Atmospheres Legacy (OPAL) som leds av Simon, aktuella observationer gjordes däremot från ett program som är dedikerat för GRS. Att förstå mekanismerna bakom de
största stormarna i solsystemet sätter teorin om orkaner på jorden i ett
bredare kosmiskt sammanhang som kan tillämpas för att bättre förstå
meteorologin på planeter runt andra stjärnor.
Simons team använde Hubble för att zooma in på GRS
för en detaljerad titt på dess storlek, form och eventuella subtila
färgförändringar. "När vi såg närmare såg vi att mycket förändras från
dag till dag", beskriver Simon. Detta inkluderar observationer med
ultraviolett ljus som visar att den distinkta kärnan i stormen blir ljusast när
GRS är som störst i sin svängningscykel. Detta indikerar mindre upplösning av vindar i
den övre atmosfären.
"När stormen accelererar och bromsar in, trycker
GRS mot de blåsiga jetströmmarna norr och söder om den", beskriver
medutredaren Mike Wong vid University of California i Berkeley. "Det
liknar en smörgås där brödskivorna tvingas bukta ut när det blir för mycket
fyllning i mitten." Wong jämförde detta med Neptunus, där mörka fläckar
kan driva omkring oreglerat på latituder
utan starka jetströmmar som håller dem på plats. Jupiters stora röda fläck finns på en sydlig latitud och ses mellan jetströmmarna av jordbundna
teleskop.
Teamet har fortsatt att sett att GRS krymper sedan
OPAL-programmet startade för 10 år sedan. De förutspår att den kommer att
fortsätta krympa innan den blir stabil blir mindre och får en långsträckt
form. – Just nu överfyller den sin latitud i förhållande till vindfältet.
När vinden minskar innanför det bandet kommer vindar att få hålet att stanna av i rörelse, beskriver Simon. Teamet förutspår att GRS troligen kommer att
stabiliseras i storlek, men nu observerade Hubble det bara under en
svängningscykel så inget är säkert.
Forskarna hoppas att andra högupplösta bilder från
Hubble i framtiden ska kunna identifiera andra parametrar på Jupiter som
indikerar den bakomliggande orsaken till svängningen. Resultaten av studien
presenteras på 56:e årsmötet för American Astronomical Society Division for
Planetary Sciences, i Boise, Idaho.
Något
som jag tycker vore intressant är om det går att spåra den röda fläcken bakåt i
tiden för att veta hur och när den uppkom. Kanske den uppkom i någon form redan
vid bildandet av Jupiter.
