I Vintergatans utkant finns uråldriga stjärnor.

 

Maskininlärning har kastat nytt ljus över vår Vintergatas bildningshistoria: i en överraskande upptäckt om utvecklingen av vår galax med hjälp av data från Gaia-uppdraget hittades ett stort antal gamla stjärnor i omloppsbanor som liknar vår sols. De fanns i Vintergatans tunna skiva redan mindre än 1 miljard år efter Big Bang, flera miljarder år tidigare än man tidigare trott. 

Vintergatan har en stor halo i form av en central utbuktning och en stavform bestående av en kraftig och en tunn skiva. De flesta stjärnor befinner sig i den så kallade tunna skivan i Vintergatan och följer en organiserad rotation runt Vintergatans centrum. Medelålders stjärnor som vår 4,6 miljarder år gamla sol finns i den tunna skivan som man allmänt anser började bildas för cirka 8 till 10 miljarder år sedan.

Att förstå hur Vintergatan bildades är ett viktigt mål i galaxarkeologi. För att uppnå detta behövs detaljerade kartor över galaxen som visar stjärnornas ålder, kemiska sammansättning och rörelser. Dessa kartor, kända som kronokemo-kinematiska kartor hjälper till att pussla ihop vår galax historia. Att skapa dessa detaljerade kartor är utmanande eftersom det kräver stora datamängder av stjärnor med känd ålder.

Ett vanligt tillvägagångssätt för att övervinna denna utmaning är att studera mycket metallfattiga stjärnor. Stjärnor av detta slag är gamla (de var de första stjärnorna) vilket ger ett fönster mot den tidiga Vintergatan. Mycket metallfattiga stjärnor är därför kända för att vara gamla eftersom de var bland de första stjärnorna som bildades när universum fortfarande till stor del bestod av väte och helium, innan många av de tyngre grundämnena skapades efter att de första stjärnor (vilka var kortlivade)  exploderade.

Med hjälp av data från Europeiska rymdorganisationen (ESA) Gaia Mission har ett internationellt forskarlag under ledning från  astronomer vid Leibniz Institute for Astrophysics Potsdam (AIP) studerat stjärnor i solens närhet, cirka 3200 ljusår från solen. De upptäckte ett förvånansvärt stort antal mycket gamla stjärnor Majoriteten av dessa är äldre än 10 miljarder år, några av dem till och med äldre än 13 miljarder år. Dessa uråldriga stjärnor uppvisar ett brett spektrum av metallsammansättningar en del är mycket metallfattiga (som väntat), medan andra har dubbelt så mycket metallinnehåll som vår mycket yngre sol, vilket tyder på att en snabb metallanrikning ägde rum i den tidiga fasen av Vintergatans utveckling.

– De här uråldriga stjärnorna i skivan tyder på att Vintergatans tunna skiva började bildas mycket tidigare än man tidigare trott, redan efter cirka 4-5 miljarder år efter BigBang, beskriver Samir Nepal vid AIP och huvudförfattare till studien. Studien visar även att vår galax hade en intensiv stjärnbildning under tidiga epoker vilket ledde till mycket snabb anrikning av metaller i de inre regionerna och bildandet av skivans stjärnor. Upptäckten stämmer överens med tidslinjen för hur Vintergatans skivor bildats med de galaxer som observerats av James Webb Space Telescope (JWST) och Atacama Large Millimeter Array (ALMA) Radio Telescope. Det tyder på att kalla skivor kan ha bildats och stabiliseras mycket tidigt i universums historia vilket ger nya insikter om galaxers utveckling.

– Vår studie tyder på att Vintergatans tunna skiva kan ha bildats mycket tidigare än vi trodde och att dess bildning är starkt relaterad till den tidiga kemiska anrikningen från de innersta delarna av vår galax, beskriver Cristina Chiappini. "Kombinationen av data från olika källor och tillämpningen av avancerad maskininlärningsteknik har gjort det möjligt för oss att öka antalet stjärnor med högkvalitativa stjärnparametrar, ett viktigt steg för att leda vårt team till nya kunskaper."

Resultaten möjliggjordes från den tredje publiceringen av data från Gaia-uppdraget (ett uppdrag där universums stjärnor kartläggs). Teamet analyserade stjärnparametrarna för mer än 800 000 stjärnor med hjälp av ny maskininlärningsmetod som kombinerar information från olika typer av data för att ge förbättrade stjärnparametrar med hög precision. Dessa exakta mätningar inkluderar gravitation, temperatur, metallinnehåll, avstånd, kinematik och stjärnornas ålder. I framtiden kommer en liknande maskininlärningsteknik att användas för att analysera miljontals spektra, som samlats in av kartläggningen 4MIDABLE-LR med 4-meters Multi-Object Spectroscopic Telescope (4MOST), med start 2025. 

Bild wikipedia. Illustration av Vintergatan som visar dess armar och solens placering (originalbilden från NASA).

Nu undersöks åldern och ursprunget till den röda fläcken på Jupiter

 

Forskare vid Baskiens universitet (UPV/EHU), Universitat Politècnica de Catalunya – BarcelonaTech (UPC) och Barcelona Supercomputing Center har analyserat historiska observationer tillbaks till 1600-talet och har utvecklat numeriska modeller för att förklara livslängden och karaktären av den stora röda fläcken i Jupiters atmosfär (en storm) . Spekulationer om ursprunget till stormen går tillbaka till de första teleskopobservationerna som gjordes av fläcken av astronomen Giovanni Domenico Cassini 1665 som sedan observerades av honom och andra astronomer fram till 1713.

Den var sedan försvunnen i 118 år och det var inte förrän  astronom S. Schwabe återigen observerade den på samma latitud på Jupiter igen under 1831. Sedan dess har fläcken observerats regelbundet med hjälp av teleskop och  sonder som har besökt Jupiters närområde ända fram till idag.

I studien analyserade forskarna först utvecklingen av dess storlek över tid, dess struktur och rörelserna i formationerna.

Den röda fläcken, som 1879 var 39 000 km stor vid sin längsta axel har krympt till ungefär nuvarande 14 000 km och samtidigt blivit mer rundad i sin form.

Fera rymdsonder har sedan 1970-talet studerat detta meteorologiska fenomen noga. Nyligen har "olika instrument ombord på Juno i omloppsbana runt Jupiter visat att den vertikalt är cirka 500 km lång, beskriver Sánchez-Lavega professor i fysik vid UPV/EHU.

För att ta reda på hur denna enorma virvel kan ha bildats utförde UPV/EHU- och UPC-teamen numeriska simuleringar med hjälp av spanska superdatorer, såsom BSC:s MareNostrum IV, som är en del av det spanska superdatornätverket (RES), med hjälp av två typer av kompletterande datamodeller undersöktes beteendet hos tunna virvlar i Jupiters atmosfär. På Jupiter dominerar intensiva vindströmmar som flyter längs parallellerna och alternerar i sin riktning med latituden. Norr om GRS (Jupiter's Great Red Spot) blåser vindarna i västlig riktning med hastigheter på 180 km/h medan de i söder blåser i motsatt riktning (i östlig riktning) med hastigheter på ca150 km/h. Detta genererar en enorm nord-sydlig vinkelförändring i vindhastighet, vilket är en grundläggande orsak till virveln att växa inuti den röda fläcken.

I forskningen undersöktes en rad mekanismer för att förklara uppkomsten av den röda fläcken, inklusive när utbrottet av denna gigantiska superstorm skedde historiskt.

Resultaten indikerar att även om en anticyklon bildas i båda fallen, skiljer den sig i form och dynamiska egenskaper från de nuvarande stormarna. – Vi tror också att om ett av dessa ovanliga fenomen hade inträffat, så måste det eller dess konsekvenser i atmosfären ha observerats och rapporterats av astronomer historiskt, beskriver Sánchez-Lavega.

 I en tredje uppsättning numeriska experiment utforskade forskargruppen genereringen av den röda fläcken utifrån en känd instabilitet i vindarna som tros kunna producera en långsträckt cell som omsluter och fångar vindarna. En sådan cell skulle vara en proto-röd fläck, en begynnande röd fläck, vars efterföljande krympning skulle ge upphov till den kompakta och snabbt roterande storm som observerades i slutet av 1800-talet. Bildandet av stora långsträckta celler har redan observerats i uppkomsten av andra stora virvlar på Jupiter.

 – I våra simuleringar har superdatorer gjort det möjligt för oss att upptäcka att de långsträckta cellerna är stabila när de roterar runt periferin av GRS med Jupiters vindhastighet, vilket man kan förvänta sig då de bildas på grund av denna instabilitet, beskriver Enrique García-Melendo, forskare vid UPC:s avdelning för fysik. Med hjälp av två olika typer av numeriska modeller, en vid UPV/EHU och den andra vid UPC, drog forskarna slutsatsen att om rotationshastigheten för en proto-röd fläck är lägre än för de omgivande vindarna, kommer proto- röda fläckar att brytas upp, vilket gör bildandet av en stabil virvel omöjlig. Och om den är mycket stark skiljer sig egenskaperna hos proto- röda fläcken från den nuvarande röda fläcken.

Framtida forskning kommer att syfta till att försöka reproducera den röda fläckens krympning över tid för att mer i detalj ta reda på de fysikaliska mekanismer som ligger till grund för dess hållbarhet över tid. Samtidigt kommer de att försöka förutsäga om röda fläcken kommer att upplösas och försvinna när den nått en storleksgräns eller om den kommer att stabiliseras vid en storleksgräns där den kan hålla igång många år till.

Studien har publicerats i tidskriften Geophysical Research Letters of the American Geophysical Union.

Bild vikipedia på Jupiters röda fläck. Ett stort röd- eller brunfärgat anticykloniskt stormsystem i planeten Jupiters atmosfär vid 22:a breddgraden söder om Jupiters ekvator.

Varför stjärnorna i galaxer av hög ålder rör sig kaotiskt

 

Ett internationellt forskarlag under ledning från det australiska forskningscentret ASTRO 3D rapporterar att galaxers ålder förändrar hur stjärnorna rör sig i dessa.

Unga galaxer kännetecknas av att stjärnorna i dessa roterar i ett ordnat mönster. Med undantag av att en mindre del av dem som rör sig mer slumpmässigt. Medan stjärnor i äldre galaxer rör sig mer kaotiskt. Fram tills nu har forskare varit osäkra på vad som orsakar rörelse och åldersförändring i galaxer. De har diskuterat om det kan vara den omgivande miljön eller galaxens massa som är anledningen.

"När vi gjorde analysen fann vi att ålder  hur vi än undersöker med skilda parametrar är den viktigaste anledningen", beskriver huvudförfattaren till studien Prof Scott Croom, en ASTRO 3D-forskare vid University of Sydney och tillägger. ”När man tar hänsyn till ålder finns det i princip ingen miljötrend, och det är likadant för massa (som påverkar lika mycket). Om du hittar en ung galax kommer den att rotera, oavsett vilken miljö den befinner sig i och om du hittar en gammal galax kommer den att ha fler slumpmässiga banor, oavsett om den finns i en tät miljö av damm och gas eller i ett tomrum."

I unga galaxer sker stor stjärnbildning (här finns mycket råmaterial för detta i form av gas och damm) medan stjärnbildningen upphör i de äldre galaxerna (här finns mindre av damm och gas men många stjärnor).

– Vi vet att åldern påverkar miljön. Om en galax faller in i en tät miljö (av stjärnor) tenderar den att stänga av stjärnbildningen (här finns många stjärnor men inte så mycket gas och damm för stjärnbildning). Galaxer i stjärnrika miljöer är i genomsnitt äldre, beskriver van de Sande.

Vintergatan, har fortfarande en tunn stjärnbildande skiva, så den anses fortfarande vara en rotationsgalax med högt spinn.

– Men när vi ser på Vintergatan i detalj ser vi något som kallas Vintergatans tjocka skiva. Den är inte dominerande när det gäller ljus men den finns där och det ser ut att vara äldre stjärnor här som mycket väl kan ha värmts upp i den tunna stjärnrika skivan vid tidigare tidpunkter eller uppstått av hög turbulent rörelse i det tidiga universum, beskriver professor Croom.

Studien publicerades i dagarna i MNRAS (Monthly Notices of the Royal Astronomical Society). I studien beskrivs att stjärnornas tendens att ha slumpmässiga rörelser främst beror på galaxens ålder vilket ger slumpartade stjärnrörelser (vanligare i äldre  galaxer ).

 I forskargruppen ingick även forskare från Macquarie University, Swinburne University of Technology, University of Western Australia, Australian National University, University of New South Wales, University of Cambridge, University of Queensland och Yonsei University i Sydkorea.

Forskarna använde data från observationer som gjorts inom ramen för SAMI Galaxy Survey. SAMI-instrumentet vilket byggdes 2012 av University of Sydney och Anglo-Australian Observatory (numera Astralis). SAMI använder Anglo-Australian Telescope vid Siding Spring Observatory, nära Coonabarabran, New South Wales. Den har kartlagt 3000 galaxer i ett stort antal miljöer.

(Förslagsvis kanske man skulle undersöka om rörelseökningen av stjärnor i äldre galaxer kan bero på att här inte finns så mycket materia för stjärnbildning och detta tomrum accelererar stjärnors rörelse i tomrummet. Ingen gravitation från detta material bromsar längre stjärnors rörelser. Istället får det stjärnrika men mellan dessa stjärnor tomrummet och bristen på gas och damm gravitationen från skilda stjärnor stjärnor att röra sig kaosartat)

Bild https://astro3d.org.au/ som visar jämförelse mellan en ung (överst) och gammal (nederst) galax som observerats som en del av SAMI Galaxy Survey. Subaru-källa: Bild från Hyper Suprime-Cam Subaru Strategic Program

Kan universum vara yngre än vi anser?

 

I de vanligaste kosmologiska modellerna börjar bildandet av stora kosmologiska strukturer från uppkomsten av små strukturer som sedan genomgår hierarkisk sammanslagning vilket leder till bildandet av större system. När universum åldras tenderar massiva galaxgrupper och galaxhopar, de största systemen, att öka i massa och nå ett lugnare tillstånd.

Satellitgalaxernas rörelser runt dessa grupper och hopar ger värdefulla insikter om galaxers sammansättningsstatus. Observationerna av sådan rörelse ger viktiga ledtrådar till universums ålder.

Genom att använda offentliga data från Sloan Digital Sky Survey (SDSS) analyserade en forskargrupp ledd av professor GUO Qi från National Astronomical Observatories of the Chinese Academy of Sciences (NAOC) kinematiken i satellitpar runt massiva galaxgrupper. Forskarlagets resultat tyder på att universum kan vara yngre än vad som förutspås av LCDM-modellen med Plancks kosmologiska parametrar. 

Forskarna undersökte rörelsen hos satellitpar som befinner sig på motsatt sida av massiva galaxgrupper genom att använda dess hastighetsförskjutning från den centrum av galaxen längs med siktlinjen mellan satellitparen. De upptäckte då ett anmärkningsvärt överskott av par som uppvisade korrelerade hastighetsförskjutningar jämfört med par som uppvisade antikorrelerade hastighetsförskjutningar.

"Överskottet av korrelerade satellitpar tyder på närvaron av nyligen anhopade eller infallande satellitgalaxer", beskriver professor Guo Qi, korresponderande författare till artikeln. Satellitgalaxernas rörelser tyder på ett yngre universum än vad vi ser det som.

Detta överskott hittades också i aktuella kosmologiska simuleringar, men storleken på denna effekt var betydligt lägre än i observationer. Den stora skillnaden mellan observationerna och simuleringarna tyder på att massiva galaxgrupper är yngre i det verkliga universum Eftersom åldern på de massiva galaxgrupperna kan vara nära relaterad till universums ålder tyder dessa fynd på ett yngre universum jämfört med det som härrör från den kosmiska mikrovågsbakgrunden (CMB) av Planck-samarbetet", säger Dr. GU Qing, försteförfattare till artikeln.

Dessa fynd utgör en utmaning för den nuvarande kosmologiska modellen och kan ge värdefulla insikter i Hubblespänningsproblemet.

Studien publicerades i Nature Astronomy den 22 januari.

Bild wikimedia

Kanske universum är dubbelt så gammalt som vi beräknat

 

Universum kan vara dubbelt så gammalt som nuvarande uppskattningar visar enligt en ny studie som utmanar den dominerande kosmologiska modellen och kastar nytt ljus över det så kallade tidiga galaxproblemet. I den nya studien visas en modell som ökar den möjliga galaxbildningstiden med flera miljarder år. Svaret här blir att universum är 26,7 miljarder år gammalt och inte 13,7 som tidigare uppskattats, enligt författaren till studien Rajendra Gupta, adjungerad professor i fysik vid naturvetenskapliga fakulteten vid University of Ottawa. Något som gör att de tidiga galaxer som Webbteleskopet upptäckt  inte var så tidiga.

Länge har astronomer och fysiker beräknat åldern på vårt universum genom att mäta tiden som gått sedan Big Bang genom att studera de äldsta stjärnorna baserat på rödförskjutningen av ljus i avlägsna galaxer. 2021, tack vare ny teknik och tekniska framsteg, uppskattades vårt universums ålder således till 13.797 miljarder år med hjälp av Lambda-CDM-konkordansmodellen. 

Men många forskare har sedan dess blivit förbryllade över förekomsten av stjärnor som Methuselah som verkar vara äldre än den uppskattade åldern i vårt universum och av upptäckten av tidiga galaxer i ett avancerat utvecklingstillstånd vilka James Webb Space Telescope upptäckt. Dessa galaxer, som existerar bara 300 miljoner år eller så efter Big Bang, verkar ha en mognadsnivå och massa som vanligtvis förknippas med ett de måste funnits i miljarder år i kosmisk utveckling.

Dessutom är de förvånansvärt små i storlek vilket lägger till ytterligare ett mysterium i ekvationen.

I Fritz Zwickys https://sv.wikipedia.org/wiki/Fritz_Zwicky ”trötta ljusteori” föreslås att rödförskjutningen av ljus från avlägsna galaxer beror på den gradvisa förlusten av energi i form av fotoner över stora kosmiska avstånd. Det anses dock strida mot de observationer som gjorts. Ändå fann Gupta att man genom att låta denna teori samexistera med teorin om det  expanderande universum göra det möjligt att omtolka rödförskjutningen som ett hybridfenomen snarare än enbart bero på expansion och avstånd.

Förutom Zwickys ”trötta ljusteori” introducerar Gupta idén om "kopplingskonstanter", som Paul Dirac la fram i en hypotes. Kopplingskonstanter är grundläggande fysikaliska konstanter som styr interaktionerna mellan partiklar. Enligt Dirac kan dessa konstanter ha varierat över tid. Genom att låta dem utvecklas över tid kan tidsramen för bildandet av tidiga galaxer som observerats av Webbteleskopet med höga rödförskjutningar förlängas från några hundra miljoner år från BigBang till flera miljarder år. Detta ger en bättre förklaring till den avancerade utvecklingsnivå och massa som observerats i dessa gamla galaxer.

Dessutom föreslår Gupta att den traditionella tolkningen av den "kosmologiska konstanten", som representerar mörk energi som anses vara anledningen till universums accelererande expansion behöver revideras. Istället föreslår han en konstant som står för utveckling av kopplingskonstanterna. Denna modifiering i den kosmologiska modellen hjälper då  till med att ta itu med gåtan av små galaxstorlekar som observerats i det tidiga universum och möjliggör mer exakta observationer.

Det är en gåta vad Webbteleskopet hittar så ovan diskussion kan mycket väl vara närmare sanningen än den i dag rådande.

Bild från pixabay.com

Så gamla är Saturnus ringar

 

I en ny studie från ESA (European space agency) publiderad i   https://www.science.org/  beskrivs att Saturnus ringar är mellan 100 miljoner och 400 miljoner år gamla. I studien beskrivs även att de kan vara borta om ca 100 miljoner år. Saturnus ringar är synliga för alla med en bra kikare eller ett mindre trädgårdsteleskop. Ringarna består  av miljarder partiklar av vattenis, som reflekteras i solens sken. Mitt i detta isiga reflekterande material finns avlagringar av mörkt dammigt mineral.

Forskare hänvisar  detta damm till små korn av stenigt, metalliskt eller kolrikt material som är något mörkare än is. Det kallas mikrometeoroider.

Ringarna sträcker sig från cirka 2 000 km ovan Saturnus molntoppar till cirka 80 000 km utåt. När infallande damm utifrån passerar igenom ringarna kan detta kollidera med iskorn i ringarna. Med tiden mörknar damm som faller in och då ökar gradvis ringarna  sin massa.

Med hjälp av data från CDA  (Coordinated Data Analysis Web) jämförde forskarna vid ESA  de nuvarande dammberäkningarna i rymden runt Saturnus mot den uppskattade massan av mörkt dammaterial i ringarna. Det fann att ringarna inte är äldre än 400 miljoner år men kan vara så unga som 100 miljoner år. Det innebär att de funnits mindre än en tiondel av solsystemets 4,5 miljarder år.

Det innebär också att ringarna inte bildades samtidigt som Saturnus eller de andra planeterna. De är ett senare tillskott till solsystemet. I över 90 % av Saturnus existens fanns de inte. Frågan är; hur bildades ringarna? Ringarnas totala massa uppskattas vara ungefär hälften  av Saturnus mindre isiga månar. Många av Saturnus månar  uppvisar enorma nedslag på sina ytor.

En i synnerhet, den lilla månen Mimas som har smeknamnet Dödsstjärnan, har en 130 km bred nedslagskrater som kallas Herschel. Mimas är dock bara cirka 400 km tvärs över så detta nedslag  skulle inte ha behövt haft mycket mer kraft av energi för att ha utplånat månen. Mimas består av vattenis precis som ringarna så det är möjligt att ringarna bildades av just efter en sådan katastrofal påverkan. (Kanske en planet eller stor asteroid kraschade i närområdet här med en större asteroid och bildade ringarna och kanske Mimas även är en rest från detta tillfälle.)

I en studie från 2018 använde forskare dammberäkningar från CDA, när Cassini flög mellan ringarna och Saturnus molntoppar för att räkna ut hur mycket is och damm som förloras från ringarna över tid. Studien visade att ungefär en olympisk storlek (2500 000 liter ung samma i kg) av en simbassäng av massa från ringarna förloras  in i  Saturnus atmosfär varje halvtimme.

Denna flödeshastighet användes då för att uppskatta när ringarna med tanke på deras nuvarande massa troligen kommer att vara borta. Svaret blev om 100 miljoner år. Ringarna har en turbulent historia och om de inte på något sätt fylls på kommer de att slukas av Saturnus atmosfär helt i framtiden.

Vi ska i sammanhanget även komma ihåg att mindre men likartade händelser kan ha hänt vid ex Neptunus som även denna har ringar.

Bild vikipedia. Saturnus ringar fotograferade från sonden Cassini i juli 2004.

Hubbleteleskopet upptäckte åldrande vita dvärgar

 

Detta är solens framtid. När bränslet tagit slut eller är nära slutet sväller solen upp till en röd jätte och slukar bland annat Jorden därefter blir solen en: Citerar här vikipedia "En vit dvärg vilket är en stjärna som varit normalstor men kollapsat till en dvärgstjärna med mycket liten storlek efter att den gjort slut på sitt kärnbränsle. En typisk vit dvärg har en radie som är 1 procent av solens, men den har grovt räknat samma massa. Detta motsvarar en täthet på cirka 1 ton per kubikcentimeter". Ungefär 98 % av alla stjärnor i universum kommer i slutändan att sluta som vita dvärgar, inklusive vår egen sol.

  

Nu har nya observationer från Rymdteleskopet Hubble visat att det finns vita dvärgar där fortfarande en kärnfusion fortsätter ytan, Detta genom återstående vätebränsle som samlats där.  Denna upptäckt kan få konsekvenser för hur astronomer mäter stjärnhopars åldrar som innehåller de äldsta kända stjärnorna i universum.

Upptäckten utmanar den utbredda synen på vita dvärgar som inerta, långsamt kylande utbrända stjärnor där kärnfusionen har upphört. En internationell grupp astronomer har nu upptäckt de första bevisen på att vita dvärgar kan sakta ner sin åldrande genom att bränna väte på sina ytor. "Vi har de första observationerna som bevisar att vita dvärgar fortfarande kan genomgå stabil termonukleär aktivitet", säger Jianxing Chen vid Studiorum Università di Bologna and the Italian National Institute for Astrophysics vilken ledde forskningen och tillägger. "Detta var en överraskning, eftersom det strider mot vad man vanligtvis tror."

För att undersöka fysiken som ligger till grund för vita dvärgutveckling jämförde astronomer svalnande vita dvärgar i två massiva samlingar av stjärnor. De klotformiga kusterna 

Messier 3 som finns i riktning mot stjärnbilden Jakthundarna och  Messier 13 som finns i riktning mot stjärnbilden Herkules.

Dessa två kluster delar många fysiska egenskaper som ålder och metallicitet (överflöd av tyngre element) men populationerna av stjärnor i dem som så småningom kommer att ge upphov till vita dvärgar är olika. Detta gör M3 och M13 tillsammans till ett perfekt naturligt laboratorium för att testa hur olika populationer av vita dvärgar svalnar. "Den fantastiska kvaliteten från våra Hubble-observationer gav oss en fullständig bild av stjärnpopulationerna i de två klotformiga klustren", fortsatte Chen. "Detta gjorde det möjligt för oss att kontrastera hur stjärnor utvecklas i M3 och M13."

 

De använde Hubbles WFC3 - Wide Field Camera 3 då https://esahubble.org/about/general/instruments/wfc3/

teamet observerade M3 och M13 på ultravioletta våglängder för att därefter jämföra mer än 700 vita dvärgar i de två klustren. De fann att M3 innehåller ordinära vita dvärgar där kärnorna svalnar över tid. M13 däremot innehåller å andra sidan två populationer av vita dvärgar: vita dvärgar av standardkvalitet (där kärnan svalnar ner) och de som har lyckats hålla kvar ett yttre vätehölje så att de brinner längre och därmed svalnar långsammare. Det är de senare forskarna vill förstå mer för att kunna göra en korrekt åldersbestämning av dessa objekt som vid en snabb blick kan lura oss att de är yngre än de är.

Bild vikipedia på Stjärnan Sirius A (mitten) och den vita dvärgen Sirius B (nedanför till vänster). Bilden tagen av Hubbleteleskopet

Nu har äntligen ett kluster med medelålders stjärnor upptäckts och detta i stjärnbilden Skölden

 

Gamla (1miljard till 10 miljard år) och unga stjärnor (25 eller yngre till 100 miljoner år) är vanliga men medelåldersstjärnor (100 miljoner till 1 miljard år) har saknats länge.

Öppna kluster består av grupper av stjärnor som bildades under samma tid och som rör sig tillsammans, bundna av gravitation.

Ett internationellt team av astrofysiker från Stellar Astrophysics Group vid University of Alicante (UA), Instituto de Astrofísica de Canarias (IAC) och University of Valparaíso (Chile) har upptäckt ett massivt kluster av stjärnor i medelåldern i riktning mot stjärnbilden Skölden (Scutum).  Stjärnor runt 100 miljoner till 1 miljard år gamla. En åldersgrupp som är ovanlig att finna. De flesta stjärnor vi känner till är 1 till 10 miljarder år gamla. Utöver det ett antal som är ca 25-100 miljoner år och yngre.

Detta kluster som nu upptäckts har fått namnet Valparaíso 1 och finns cirka sju tusen ljusår från solen här finns minst femton tusen stjärnor. Upptäckten har möjliggjorts genom att observationer har kombinerats från ESA: s Gaia-satellit med olika markbaserade teleskop där ex iIsaac Newton Telescope vid Roque de los Muchachos Observatory (Garafía, La Palma, Kanarieöarna) ingått.

Resultatet har publicerats i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society (MNRAS). Kluster av detta slag gör dem till naturliga laboratorier att studera stjärnors fysik och liv i för astronomer. Ju fler stjärnor det finns i ett kluster, desto mer användbart är det eftersom det större urvalet ger en bättre möjlighet att finna stjärnor i mindre vanliga evolutionära faser.

 

Astronomer söker efter de mest massiva klustren i vår galax, de med över tio tusen stjärnor. Fram till för tjugo år sedan trodde man att dessa kluster endast bildats i avlägsna galaxer med särskilda egenskaper. Men tack vare nutida sökningar känner vi nu till ett dussintal mycket unga massiva kluster (några mindre än 25 miljoner år gamla) och några mycket gamla (flera miljarder år gamla).

Men det har inte hittats några massiva kluster som är klassificerade som medelålders och man visste länge inte om det berodde på att dessa inte existerade eller om de ännu inte hade hittats. " Valparaíso 1 är dock ett kluster med medelålders stjärnor som innehåller dussintals stjärnor som är tillräckligt ljusa för att kunna observeras genom ett amatörteleskop. Men tyvärr går mestadels av klustrets stjärnors sken förlorat då det framför dem och oss finns  stjärnor som inte tillhör klustret men som döljer klustrets struktur", förklarar Ignacio Negueruela, forskare vid universitetet i Alicante, artikelns huvudförfattare.

Bild på stjärnbilden Skölden som den kan ses med blotta ögat på södra stjärnhimlen. Bild från Vikipedia.

Äldsta avbildningen av rymden är inte äldst utan ett mysterium.

 

En av Tysklands mest kända antika artefakter kanske inte är vad den verkar enligt en ny studie.

En hård debatt om Nebra Sky Disk (Himmelsskivan) har resulterat i antagandet att den är minst 1000 år yngre än man tidigare trott och förmodligen inte har någon av de betydelser som föreslagits tidigare.

Den 30 centimeter stora bronsskivans inläggningar med guldcirklar, bågar och halvmånar hittades enligt uppgift 1999 nära staden Nebra i Tyskland tillsammans med andra fynd. Experter har en längre tid debatterat var skivan  har sitt ursprung (att den hittats där det uppgetts verkar inte stämma då övriga fynd där åldersmässigt inte är desamma) och vilken innebörd om någon den innehåller är omdebatterat vissa har även förklarat den som ett falskt fornfynd.

Detta fastän vetenskapliga tester tyder på att det är en autentisk artefakt som kan dateras från Europas pre-Celtic bronsåldern upp till 3800 tillbaks i tiden.

 

Om denna datering är korrekt, skulle  Nebra Sky Disk vara den äldst kända representationen av himlen som någonsin hittats, säger Jan-Heinrich Bunnefeld, arkeolog vid Sachsen-Anhalts state museum för fornhistoria i staden Halle, där skivan finns idag.

Men nya undersökningar ger besked om att skivan förmodligen inte är från bronsåldern  utan från den keltiska järnåldern för cirka 2800 och 2050 år sedan (Den äldsta stjärnkartan skulle då istället vara en gammal egyptisk stjärnkarta på taket till en grav från cirka 3500 år sedan).

Arkeologiska bevis i form av jordanalys och studier av spårisotoper (variationer av ett element med olika antal neutroner) i metallerna på disken visar att den måste ha hittats någon annanstans än Nebra och sedan sålts som en del av fynden som verkligen gjordes i Nebra: "Om du går tillbaka till fyndorten då hittar du inte något argument för att dessa objekt hör ihop ", säger arkeolog Rupert Gebhard som arbetar vid Goethe University i Frankfurt.

 

Gebhard hoppas att skattjägarna (de som en gång fann artefakten) ger sig tillkänna och avslöjar var Nebra Sky Disk hittades. Tidigare analys av konstruktionen av disken och de metaller som användes vid framställningen visar att Nebra Sky Disk gjordes i flera faser. Dess skapare lade först till en central grupp av guldstjärnor som har tolkats som Plejaderna därefter en stor guldcirkel och halvmåne som har tolkats som en fullmåne och en månskära.

De arrangerade senare om några av guldstjärnorna och lade också till två horisontbågar till kanten på skivan som troligen ska visa solens rörelse vid vinter- och sommarsolståndet. Under en än senare fas lade konstnärerna till en båge nära bottenkanten på disken som tidigare tolkades som en "solbåt" som bar solen över himlen.

Ingen vet denna skivas ursprung  mer än upphittarna vilka sålde den vidare och först därefter hamnade den som klenod på museum. Men något stämmer inte med denna klenod de enda som vet sanningen bör träda fram och berätta innan även dessa gått in i historiens töcken.

Bild från vikipedia på Nebra Sky eller Himmelskivan som finns på Halles museum  Tyskland.

Det första ljuset har hittats och universums ålder omtolkas

Ljus från Big Bang har gett en ny uppskattning av universums ålder, 13,77 miljarder år vilket är en förändring av tidigare resultat med 40 miljoner år (äldre).

Den nya uppskattningen, baserad på data från en rad teleskop i den chilenska Atacamaöknen där även meningsskiljaktigheterna inom astrofysik vägs in som mätmetoder varav en utgår från, Frågan hur snabbt expanderar universum? I två vetenskapliga artiklar ger nya resultat om universums ålder ett betydande uppsving för ena sidan av oenighet även om fysikerna inte kunde bevisa den andra sidans felberäkningar. En metod (HO  Hubbles konstant) _lag baserad på mätningar av hur snabbt närliggande galaxer rör sig bort från Vintergatan är en metod. En annan metod är baserad på att studera det äldsta ljuset i rymden, eller kosmisk mikrovågsbakgrund (CMB). 

Oenigheten (mellan metodernas slutresultat) har lämnat forskare undrande över om det finns några viktiga okända data  som får resultaten att inte stämma mellan metoderna. Nu visar nya data att det inte verkar finnas några mätfel på CMB-sidan. Den andra metoden  förkortas FO är det ännu osäkert om det finns mätfel i eller data som inte det tagits hänsyn till.

Nu har CMB data förändrat universums ålder med 49 miljoner år. Framtiden får se om detta håller eller skiftningarna mellan metodernas resultat kommer att bestå. En dag kan ske vi förstår varför det var eller är så.

Bild från https://pxhere.com/ från en strand någonstans på vår planet.

Asteroiden Itokawas ålder konstaterad av Hayabusa

Asteroiden Itokawas ålder är konstaterad genom uppsamlingen  och analysen av materia av japanska sonden Hayabusa.  

 Sonden vilken sändes upp 2003 misslyckades först med sitt uppdrag under 2005 då den var framme men redan 25 nov samma år lyckades ett prov tas och att det kom från denna asteroid konstaterades 2010.

Dessa stoftkorn från Itokawa är värdefulla för otaliga forskare och undersöks ännu av forskare i laboratorier över hela världen.

Genom att fokusera på bara några tillgängliga mikroskopiska fosfatmineraler – vilka är ovanliga bland partiklarna har man mätt hur mycket uran det finns i fosfatet. Då uran  sönderfaller i en känd tidsrymd har forskarna uppskattat åldern av asteroiden till 4,64 miljarder plus minus180 miljoner år.

Genom att analysera olika urinmängders sönderfall och blyisotoper har forskarna också räknat ut att asteroiden Itokawa var med om en katastrof med ett annat objekt för omkring 1,51 miljarder år sedan.

Forskarna säger dock att tidpunkten för denna händelse är mycket oviss. Det kan ha hänt då men likväl för 660 miljoner år sedan eller så länge sedan som 2,36 miljarder år sedan. 

Vilket objekt krocken skedde med är dock inget att man kan veta i dag. Men all kunskap är viktig.

Bild sonden Hayabusa.

En supernova på ett otroligt avstånd från oss. Men varför existerar den?

En supernova är en gammal stjärnas sista rörelse i form av en explosion. Det behövs en viss storlek på stjärnan för att dess liv ska sluta genom en supernova. Ej att förväxla med en nova vilket fodrar en reaktion mellan en röd jättestjärna och en vit dvärgstjärna.

 Vår sol slutar däremot som de flesta stjärnor slutar inte sin existens i en supernova utan istället sväller den upp slukar närliggande planeter som Mars och troligen Jorden (i vilket fall blir Jorden för het för att hysa liv när detta sker) för att därefter dra sig ihop till en liten neutronstjärna. Läs mer om dessa spännande stjärnor vilkas materia har ökat till så stora tyngder att en kubikcentimeter väger en miljard ton. 

DES16C2nm heter den avlägsna supernovan vilken nu hittats och vilken från början innan explosionen för 10,5 miljarder år sedan var en stjärna (större sol) . Det är den äldsta supernovan en händelse över 13 miljarder ljusår bort i ett  universum knappt 14 miljarder år gammalt.

Det som jag anser mystiskt är varför den äldsta supernovan 13,8 miljarder ljusår bort finns så långt från oss nästan lika långt ut som universums ålder. Stjärnan vilken blev en supernova här fick ett för stjärnor kort liv. Varför? 400 forskare på 25 institutioner intresserar sig för denna supernovas existens. Den upptäcktes vid sökandet efter mörk energi.

Bilden är resterna av en annan supernovahändelse den kända Krabbnebulosan

Är det revor i tiden som får medium att se energier (bilder, röster, människor i rörelse ) från förr bryta fram?

Ett medium verkar ha känslor och kan se tidigare energier eller händelser på en viss plats de besöker. De ser ett slags inspelning av en händelse eller en persons vardagliga liv på en viss plats under en gårdag ibland långt bort i tiden.

En persons dagliga vandring mellan kök och hall exempelvis. Ofta även händelser vilka var dramatiska eller tragiska. Syner vilka många kan se om dessa är i i ett visst sinnestillstånd. Avslappnat sådant. Själv har jag även några gånger hört eller sett liknande vilka säkert enligt mig kan förklaras enligt ovan. 

Inspelningar vilka sitter fast i en viss materia som ett föremål, en plats eller rörelse och kan spelas upp under några sekunder om och om igen när platsen laddas upp igen.

Jag anser inte att detta är något mystiskt eller konstigt. Ibland bryter någon händelse från det förflutna igenom och kan ses av personer känsliga för detta i ett visst avslappnat sinnestillstånd hur det går till tror jag en dag forskningen kan ge besked på..

Bilden ovan försöker visa en möjlig genomträngning av en häst.

Men som vanligt ska vi även ta upp en aktuell astronomisk nyhet i dag handlar det om:

Nya fakta om Jupiters ålder som förvånar.

Jupiter är den största gasplaneten i vårt solsystem och samtidigt den största planeten överhuvudtaget där.

Kändast är den för sin röda fläck i atmosfären en stor och som det verkar mycket gammal orkan som sveper runt däruppe.

Nu har mätningar gett ytterligare kunskap om Jupiter. Planeten ses nu som den äldsta av solsystemets planeter.

Jupiter är 56 miljoner år äldre än Jorden.

Vad som gett detta gap i tid kan ha följande skäl. Upptäckten av två olika järnmeteoriter visar att skapelsen av dessa skett från olika tidiga nebulosamoln. Den ena för 4,599 miljarder år sedan av ett moln. Den andra för 4,596 miljarder år sedan av ett annat moln.

Detta kan vara anledningen till gapet i ålder. Jupiter kan ha bildats av det tidiga molnet.

 Kanske det var mindre och snabbt övergående här efter det att Jupiter bildats av dess snabbt genomströmmande massa medan nästa moln var här under längre tid och tiden då räckte till för resterande planer här att bildas.

Stjärnan 49 lib troddes vara en ung stjärna men omtolkas till dess motsatsen genom ....

49lib är en ljustark stjärna på södra stjärnhimlen. Den antogs vara ca 2,3 miljarder år gammal en relativt ung stjärna. Men nu har detta omtolkats av astronomer vid Rhur universitetet i Bochum.

Istället för att ses som en ung stjärna ska den nu ses som en gammal stjärna med en ålder av 12 miljarder år. Tre gånger äldre än vår sol.

Den bildades därmed samtidigt som Vintergatan.

Att den lurade astronomer med sin ålder tidigare är effekten av en nästan utslocknad stjärna i närområdet vilken den är en dubbelstjärna till.

De äldsta stjärnorna innehåller inte tunga grundämnen. Vår sol har det beroende av att yngre stjärnor bildats efter effekterna och innehållet av gamla utdöda stjärnor vilka bildade tunga grundämnen när de omvandlades till olika stadier efter sin tid som blå och gula stjärnor till röda och vita stjärnor i sina slockningsfaser och dess material efter hand expanderade ut i omgivningen.

Så har hänt här den gamla stjärnan får material från sin kamrat den mörka döda stjärnan och då detta nu finns i den gamla stjärnan (tunga grundämnen) har det lurat astronomer till att stjärnan som är mycket gammal gett falsk bild som en mycket ung stjärna innan sanningen nu uppenbarats. Ett fenomen vi ska söka och säkert finna på fler platser i universum. Säkert har vi lurats i fler fall.

Vår Sols tvilling är 5 miljarder år äldre än vår sol.

208 ljusår från Jorden finns  stjärnan L2 Puppis. 

Den är  i samma skick som vår sol kommer att vara om 5 miljarder år. Genom att studera vad som hänt här kan vi få en bild av vad som en gång ska hända vår sol och hur detta kommer att påverka Jorden.

L2Puppis är där vi ser den lika gammal som vår sol blir om 5 miljarder år. Den är lik en tvillingsol till vår sol då den för 5 miljarder år sedan var som vår sol är idag.

Den är idag en 100 gånger större sol och röd vilket vår sol även en gång blir. När ytterligare 2 miljarder år gått blir den en vit dvärgstjärna.

När Jordens sol  blir en  jätteröd stjärna kommer Merkurius och Venus att slukas av denna. Vad som sker med Jorden eller om den fortfarande kan vara en stenplanet vet man inte säkert. Men beboelig kan knappast Jorden vara då och troligast inte heller när solen senare blir en vit dvärgstjärna.

Men kanske kan vi emigrera till Jätteplaneternas månar och leva där och när den vita dvärgsolen som är sista steget bildats kanske vi kan leva på Jorden igen. Inte på Venus eller Merkurius de existerar inte längre men kanske Jorden går att leva på med energitillförsel från en svalare sols solpaneler runt oss.

Heter du Johansson eller Karlsson, är äldre och söker jobb blir du ratad direkt!

Läser att invandringen är Sveriges lösning på framtidens arbetsmarknad. Men att det då behövs en annan inställning till invandrare på arbetsmarknaden och förmåga att tro på att dessa kan göra ett lika bra jobb som de svenskar man söker.
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=157055
Men det blir ett mastodontarbete att få arbetsgivare att göra detta. I den högkonjunktur som nu varit går mängder av svenskar som varit svenskar sedan Sverige uppstod och som har vanliga sonnamn fortfarande utan jobb. Fast referenser och meriter är bra och det finns gott om arbeten som passar dem där de bor i närområdet. Varför? Jo, därför att de varit arbetslösa länge, är berättigade att ge arbetsgivaren anställningsstöd om de anställs, men i första hand därför att de är äldre. Så ovanstående omtänkande blir svårt när redan i dag helyllesvenskar ratas på grund av en sådan bagatell som ålder.

Katedralskolorna tog över på 1600-talet.

Sekelskiftet 1600 var det klart med att klosterskolorna var borta och katedralskolorna tog
över undervisningen i Sverige. Reformationen var klar, protestantismen var statsreligion.

Skolordningen från 1571 detaljstyr läxor och kurser inom utbildningsväsendet.
Inga kurser ges som inte är godkända. Det Lutherska Sverige hade Melanchthons
skolstadga som rättesnöre.

Detaljstyrning av läroväsendet och utbildningen är därmed inget nytt utan har funnits under många stadier i vår historia för att inte tala om världen i övrigt. Politiska system och diktatoriska styrelseskick har ofta detaljstyrning av människors liv i sin agenda.
Mycket troligen därför att systemet inte skulle överleva om inte kontrollapparaten var rigorös av vad människor fick eller får tycka och hur de ska agera. Och då är utbildningsväsendet en bra plattform för att påverka unga för ett visst vuxenliv i en totalitär stat.

När det gäller ovanstående system av Luthersk anda kan man läsa lite mer om Melanchton och hans liv o gärning på följande länk: http://sv.wikipedia.org/wiki/Philipp_Melanchthon