Hur sannolikhet är det att livet har sitt ursprung på jorden?

 

Bild https://negativespace.co/couple-love/

 

Astrobiolog Manasvi Lingam vid Florida Tech  har uppställt modeller för förenklade representationer av verkligheten.  Modellerna har två huvuduppgifter innebärande att hjälpa forskare att göra förutsägelser och erbjuda  alternativa experiment till annars kostsamma eller opraktiska experiment. Så var fallet med Lingams nyligen publicerade analys om livets potentiella ursprung på jorden.

“A Bayesian Analysis of the Probability of the Origin of Life per Site Conducive to Abiogenesis” publicerad den 19 augusti i tidskriften Astrobiology där utöver Lingam Ruth Nichols, nyligen utexaminerad från Florida Tech och astrobiologen Amedeo Balbi från University of Rome visar hur de utarbetat  modellerer över förhållandet mellan hypoteser som förutsäger ett varierande antal potentiella platser för uppkomsten av liv från icke-liv på jorden och sannolikheten för livets uppkomst på platser bortom Jorden.

En Bayesiansk inferens är en analys där tidigare kunskap används för att uppskatta efterföljande sannolikhet. I modellerna fokuserade forskarna på möjligheten att livet på Jorden har sitt ursprung på själva jorden. Så eftersom det är fastställt att det finns liv på jorden, antar denna modell att livet fick sitt ursprung på jorden minst en gång. 

Lingam beskriver att detta är är en av de första gångerna han specifikt studerar livets uppkomst. Han har dock modellerat flera intilliggande frågor som utvecklingen av teknikbaserad intelligens.

Forskarna sammanställde potentiellt det som kan ses som livskraftiga platser där liv kan ses bli möjligt och liv kan uppstå. Platser som har identifierats i tidigare forskning var och en med olika nivåer av gynnsamhet för livets uppkomst. De inkluderade flera olika miljöer allt från undervattensvulkaner till såpbubblor och tjära till naturliga kärnreaktorer liknande den som bildades i Gabon för två miljarder år sedan. 

Två huvudfrågor formade deras modeller: 1. hur många platser på jorden kan liv ha uppstått? 2. Vad är sannolikheten för att liv faktiskt uppstår från en av dessa platser? Målet med studien var inte att direkt svara på frågorna utan att hitta det mest exakta sättet att tolka de data som modellerna visade.

Lingam förutspådde till en början att tillgången till av urable platser  (platser på en planet där liv kan uppkomma))  skulle skapa en högre sannolikhet för att liv skulle uppstå på jorden. Tänk att när du köper fler lotter kommer dina chanser att vinna att öka.

Istället blev resultatet det rakt motsatta i detta scenario. Lingam fann att när man jämförde det större antalet platser med det mindre antalet var sannolikheten för liv per plats nästan omvänt relaterad till antalet platser (ex vatten.

– Det är de två situationerna som finns här. En där det finns många platser, men det är mycket låg sannolikhet [för liv] per plats. Och den andra där det finns väldigt få platser, men det är en väldigt hög sannolikhet per plats.

Ja, det här resultatet var osannolikt beskriver han och är därför en viktig kunskap.

"Normalt sett är 'ju mer, desto bättre' inställningen för många saker i livet", beskriver Lingam. – Men mer är inte alltid bättre. Om det är färre, men det är rätt sorts färre, då kan det faktiskt vara bättre.

Med andra ord, i den modell där jorden hade färre urable sites totalt sett, drog forskarna slutsatsen att sannolikheten för att liv uppstod på en given plats ökade. De fastställde att en större chans att liv bildas kan vara mer sannolik när ureabla platser är sällsynta och rikligt med urabla platser kan minska sannolikheten för liv på en given plats.

Därifrån drog de slutsatsen att det mindre urvalet av platser, som avslöjade en högre sannolikhet för liv på en viss plats, sannolikt innehöll mer gynnsamma miljöer.

Resultatet tyder på att inom det bayesianska ramverket kan begränsningar av tillgången på lämpliga miljöer för livets uppkomst på jorden ge värdefulla insikter om sannolikheten för och frekvensen av liv på andra håll i universum.

Ett oväntat resultat som det är värt att fundera över och fortsätta forska vidare inom. Vår verklighetskunskap och förförståelse ska vi vara försiktiga med att ta som utgångskunskap så länge vi inte vet mer om verkligheten och kosmos.

Astronomer undersökte vattnets ursprung på Jorden

 

Med hjälp av Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA-teleskopet i Chile) har astronomer upptäckt vatten i gasform i den planetbildande skivan kring stjärnan V883 Orionis (som finns i riktning mot stjärnbilden Orion,1300 ljusår bort). Då vattnet här har ett kemiskt avtryck som visar att vattnet finns i ett stjärnbildande gasmoln en så kallad ackretionsskiva stödjer det teorin att vattnet på jorden är äldre än vår sol.

Vi kan därför anta ursprunget till vattnet i vårt solsystem till en tidpunkt före solens bildande” säger John J. Tobin, astronom vid National radio Astronomy Observatory i USA och huvudförfattare till den studie som har publicerats i dagarna i Nature.

När ett gas- och stoftmoln kollapsar bildas en stjärna i dess centrum och en skiva med kvarvarande material (mestadels i form av gas och damm)  finns sedan kvar runt stjärnan och kallas ackretionsskiva). Under loppet av några miljoner år kommer materialet i skivan bilda kometer, asteroider och även planeter. Tobin och hans forskarlag använde ALMA-teleskopet där Europeiska sydobservatoriet (ESO) är en partner vid upptäckten av vattnet och dess väg från stjärnbildande moln till planeter.

Vatten består vanligen av en syreatom och två väteatomer. Tobins forskarlag studerade här en tyngre variant av vatten där en av väteatomerna har ersatts med deuterium – en tung isotop av väte. Eftersom vanligt och tungt vatten bildas under olika förutsättningar kan deras relativa halt användas till att spåra när och var vatten har bildats. Exempelvis har vissa kometer i solsystemet en relativ halt som är lik vattnet på jorden något som då indikerar att kometerna kan ha fört vatten till jorden.

Vattnets resa från gasmoln till unga stjärnor har observerats tidigare men sammanhanget mellan unga stjärnor och kometer saknats. “V883 Orionis visar den saknade länken i detta fall” säger Tobin. “Sammansättningen av vattnet i skívan är mycket lik den hos kometer i vårt eget solsystem. Detta bekräftar teorin att vattnet i planetsystem bildades i den interstellära rymden för miljarder år sedan innan stjärnor bildats

Det mesta vatten i en planetbildande skiva består av is vilket försvårar studiet av dess egenskaper” säger medförfattaren Margot Leemker, doktorand vid Leidenobservatoriet i Nederländerna. Gasformigt vatten kan detekteras tack vare den  strålning som sänds ut av de roterande och vibrerande molekylerna, men detektionen är betydligt svårare när molekylerna är fastlåsta i is och deras rörelse då är begränsad. Gasformigt vatten finns i centrum av skivan där det är varmare på grund av närheten till stjärnan.  Men detta område skyms av skivans eget stoft och är dessutom för litet för att kunna ses med dagens teleskop.

V883 Orionis (stjärnan) visade sig dock i studien vara ovanligt het och för närvarande 200 gånger ljusstarkare än solen. Detta stora energiflöde som beror på ett pågående utbrott hos stjärnan värmer skivan “till en temperatur där vatten inte längre är i isform utan gasform (ånga) vilket gjorde det möjligt för oss att detektera det” förklarar Tobin.

Den svenske astronomen Magnus Persson forskade vid Onsala rymdobservatorium vid Chalmers tekniska högskola och en av de som deltog i forskningsprojektet sa att "Det har tagit lång tid att få de här resultaten. Det var lite mer än sex år sedan vi kläckte idén till projektet, och ihärdighet har nu gett resultat. Jätteroligt och häftigt att äntligen kunna lägga ytterligare en pusselbit till förståelsen av vattnets väg från kalla gas- och stoftmoln till kometer och slutligen ytan på planeter."

Tack vare ALMA:s höga känslighet och möjlighet att upplösa små detaljer kunde de både detektera vattnet och mäta dess sammansättning spektralt. Men också kartlägga dess fördelning i skivan. Från observationerna drogs slutsatsen att skivan innehåller minst 1200 gånger mer vatten än i jordens alla oceaner tillsammans.

I framtiden hoppas astronomer kunna studera systemet närmare med ESO:s kommande Extremely Large Telescope (ELT) och dess första generations-instrument METIS som blir känsligt för infraröda våglängder. METIS kommer att kunna studera gasfasen i denna typ av skivor och stärka länken mellan vattnet i stjärnbildande moln och planetsystem. “Detta kommer att ge oss en mer komplett bild av is och gas i planetbildande skivor” säger Leemker i ett uttalande.

Forskningsresultaten presenterades i artikeln “Deuterium-enriched water ties planet-forming disks to comets and protostars” (doi: 10.1038/s41586-022-05676-z) i tidskriften Nature.

Bild rawpixel.com

Att förstå åt vilket håll ett svart hål snurrar är viktigt för att förstå hur universum uppkom.

 

Ett svart håls ursprung kan tolkas in i hur det snurrar. Detta gäller i första hand vid undersökning av binärer då två svarta hål cirklar nära varandra tills de slås samman. Spinn och lutning av respektive svarta hål strax innan de sammanslår kan avslöja om de uppstod i en galaktisk skiva eller en dynamisk stjärnhop.

Astronomer hoppas genom detta reda ut vilken av dessa möjligheter som är mest sannolik. Arbetet utgår genom att analysera de  i dag  69 bekräftade binärer som upptäckts hittills.

I en ny studie som i dagarna publicerats i tidskriften Astronomy and Astrophysics Letters beskriver MIT-fysiker hur alla kända binärer och deras spinn bearbetats till modeller av hur bildandet av svarta hål sker. Slutsatserna ser väldigt olika ut beroende på vilken modell som använts i tolkning av data.

Ett svart håls ursprung kan tolkas på olika vis beroende på en modells antaganden om hur universum fungerar.

"Då man ändrar modellen och gör den mer flexibel eller gör olika antaganden blir svaret olika på hur svarta hål bildas i universum", säger studiens medförfattare Sylvia Biscoveanu, MIT-doktorand som arbetar i LIGO-laboratoriet. I övrigt inkluderade studien Colm Talbot, en mit-postdoc; och Salvatore Vitale, docent i fysik och medlem av Kavli Institute of Astrophysics and Space Research vid MIT uttrycker det.

Svarta hål i binära system antas uppstå via en av två vägar. Den första är genom fältbinär evolution", där två stjärnor utvecklas tillsammans och så småningom exploderar i supernovor och lämnar efter sig två svarta hål som fortsätter att cirkla i ett binärt system. I det här scenariot bör de svarta hålen ha relativt likartade snurr då de haft tid - först som stjärnor, sedan som svarta hål - att dra i varandra i liknande riktningar. Om en binärs svarta hål har ungefär samma spinn, tror forskare att de måste ha utvecklats i en relativt lugn miljö till exempel en galaktisk skiva (skivgalax).

Svarta hål binärer kan också bildas genom "dynamisk montering", där två svarta hål utvecklas separat vart och ett med sin egen distinkta lutning och snurr. Genom vissa extrema astrofysiska processer förs över tid sedan de svarta hålen så småningom tillräckligt nära varandra för att bilda ett binärt system. Ett sådant dynamiskt skeende skulle sannolikt inte ske i en lugn galaktisk skiva, utan i en mer stjärntät miljö, såsom en klotformig stjärnhop, där interaktionen mellan tusentals stjärnor kan slå ihop två svarta hål (genom ex gravitationen (min anm)). Om en binärs svarta hål har slumpmässigt orienterade snurr, bildades de sannolikast i ett klotformigt kluster.

Hittills har astronomer härlett snurr av svarta hål i 69 binärer, som har upptäckts genom ett nätverk av gravitationsvågdetektorer där LIGO i USA och dess italienska motsvarighet Virgo ingick. Varje detektor lyssnar efter tecken på gravitationsvågor. Detta innebär mycket subtila efterklanger genom rumtiden gravitationsvågrester från extrema, astrofysiska händelser som sammanslagning av massiva svarta hål. 

Med varje binärs upptäckt har astronomer uppskattat respektive svarta håls egenskaper, inklusive massa och spinn. De har arbetat in spinnmätningarna i en allmänt accepterad modell av bildandet av svarta hål och hittat tecken på att binärer kan ha två skilda spinn, justerat spinn och slumpmässiga spinn. Det vill säga universum kan producera binärer i både galaktiska skivor och stjärnkluster.

"Men vi ville veta om vi har tillräckligt med data för att förstå denna skillnad?" säger Biscoveanu. "Och det visade sig att saker är rörliga och osäkra och det därmed är svårare att förstå än det först ser ut."

Teamet reproducerade först LIGO:s spinnmätningar i en allmänt använd modell av bildandet av svarta hål. I denna modell antas att en bråkdel av binärerna i universum producerar svarta hål med inriktade snurr medan resten av binärerna har slumpmässiga snurr. De fann att data verkade stämma överens med denna modells antaganden och visade en topp där modellen förutspådde att det skulle finnas fler svarta hål med slumpmässig snurr.

Hur mycket mer data kommer astronomer att behöva? Vitale uppskattar att när LIGO-nätverket startar upp igen i början av 2023 kommer instrumenten att upptäcka en ny svart hålbinär om inte dagligen så kanske så ofta som med några dagars mellanrum. Under nästa år kan det därför läggas till hundratals fler mätningar till datan.

– Mätningarna av de spinn vi har nu är väldigt osäkra, säger Vitale. – Men när vi bygger upp många fler av dem kan vi få bättre information och då kan säkrare slutsatser dras.

Forskningen ovan stöddes delvis av National Science Foundation.

Bild vikipedia av En visuell tolkning av ett svart hål eller neutronstjärna med en närliggande stjärna utanför dess Roche-gräns. Infallande materia bildar en ackretionsskivan samtidigt som annan materia med mycket hög energi slungas ut som strålar

Allt liv i universum kan komma från samma händelseförlopp

Innan djur, bakterier och DNA fanns på jorden utvecklade sig självreplikerande molekyler långsamt (genom evolution) från enkel materia till liv var steget. Detta skedde (teoretiskt) under en konstant strålning av energirika partiklar från rymden. Ännu fanns ex inte det skyddande ozonlagret.

I en nyskriven artikel spekulerar en Stanford-professor och en postdoktor att denna interaktion mellan forntida proto-organismer och kosmiska strålar kan var anledningen till en avgörande strukturell preferens, kallad kiralitet , i biologiska molekyler. Ett objekt eller system kallas "kiralt" om det skiljer sig från sin spegelbild. Kirala objekt förhåller sig till varandra som en högerhand till en vänsterhand. Sådana objekt kommer således i två former vilka är varandras spegelbilder.

Om forskarnas idé är korrekt antyder det att allt liv i hela universum kan dela samma kirala preferens. Kiralitet är förekomsten av spegelbildversioner av molekyler. Liksom vänster och höger hand återspegla i linje om de är staplade. I varje större biomolekyl - aminosyror, DNA, RNA - använder livet bara en form av molekylär räckvidd. Om spegelversionen av en molekyl ersätts av den vanliga versionen (en enda slags) inom ett biologiskt system, kommer systemet ofta att fungera fel eller sluta fungera helt. När det gäller DNA skulle ett enda felaktigt socker störa molekylens stabila spiralformade struktur.

Louis Pasteur var först med att upptäckta den biologiska likartade kiraliteten 1848. Sedan dess har forskare diskuterat om livets upprätthållande drivs av slumpen eller något okänt deterministiskt inflytande. Pasteur ansåg att om livet är asymmetriskt kan det bero på en asymmetri i fysiskt grundläggande interaktioner likartat över hela universum. 

"Vi föreslår att den biologiska räckvidden som vi bevittnar på jorden beror på att evolutionen skett i magnetiskt polariserad strålning, där en liten skillnad i mutationsgraden kan ha främjat utvecklingen av DNA-baserat liv, snarare än dess spegelbild," sa Noémie Globus , huvudförfattare till tidningen och en före detta Koret Fellow vid Kavli Institute for Particle Astrophysics and Cosmology (KIPAC). https://kipac.stanford.edu/

Livets gåta är för den skull inte löst (min anm) utan bara teoretiskt utfunderat enligt den kunskap vi har just nu.

Bild från  NASA.

Månen och Jordens ursprung är inte så lika som vi tidigare trott.

Månen och jorden kan vara mer olika än man tidigare ansett enligt en ny studie.  Jorden har sitt ursprung ungefär 4,5 miljarder år tillbaks i tiden, och tidigare forskning föreslog att månen uppstod en kort tid efter det. Den rådande förklaringen till månens ursprung är att den uppstod efter en kollisionen mellan två protoplaneter i detta fall de två som sedan blev jorden och månen.


En av dessa var den nyfödda jorden, och den andra var en av Mars-storlek som i kallas Theia. Denna krasch eller hypotes tycktes förklara många detaljer om jorden och månen såsom storleksskillnaden mellan dem och graden av rotation av de två kropparna. Men under de senaste 20 åren har bevis framkommit som utmanar denna hypotes och tyder på en mängd alternativ. Stenprover som Apollobesättningarna återvände med från månens yta visar att den naturliga månstenen är lik jordens sten, mycket mer lik än modeller skulle förutsäga utefter de element som kallas isotoper. (Isotoper av ett element har varsitt olikt antal neutroner i atomkärnor.). 



 För att förklara dessa resultat föreslog forskarna att den gigantiska kollisionen mellan protojorden och Theia bevisat ledde till att blanda objekten. 


Men nu anser en del forskare att denna likhet beror på att det under de första 1000 åren eller så efter kollisionen fanns förångad sten från skivan av skräp kvar av kollisionen vilket troligen ledde "till lava regn ner på månen i hundratals år," säger Sharp planetforskare vid University of New Mexico i Albuquerque. 


Komplexa fysiska och kemiska interaktioner mellan detta lavaregn och magmahavet som täckte den nyfödda månen kunde då ha lett till en syreistopisk komposition i de översta månstenarna som var lik jordens.


Det har nämligen nu framkommit att stenprov tagna längre ner i månytan än ytlagrets yttersta skikt visar andra resultat. Prover från månmanteln som kommit upp till ytan visar en annorlunda isotopsammansättningen jämfört med jorden.


Jag (min anm.) anser att detta bör visa att kollisionen inte sammansmälte objekten och gjorde dem lika i sammansättning utan att objekten redan innan kollisionen var något olika och att de inte helt sammanblandades vid kollisionen som likväl troligast skedde.

 Olikheten bestod troligen då objekten var så pass fasta att de inte beblandades utan enbart krocka som två till stor del fasta stenklot utan större skador mer än på ytan.

Bild från wikipedia.

Molnen på Mars har inte samma ursprung som på jorden

Ny forskning tyder på att små meteorer vilka i antal tillsammans har en vikt av 2-3 ton varje dag sveper in i Mars atmosfär och stoftmässigt är anledningen till Mars moln. Ett skeende ca 65 km ovan Mars yta.



Upptäckten hjälper till att lösa mysteriet med hur moln växer i den mellersta atmosfären och hur klimatet är och en gång var på Mars ändå sedan floderna rann över dess yta.


På jorden fastnar i stigande vattenmolekyler små korn av havssalt eller damm i  luften tills de bildar den vita stripor synliga från marken som är moln och efterhand blir allt större tills tyngden av dem resulterar i regn. På Mars saknas detta kretslopp av vatten och havssalt existerar inte. Däremot finns kolsyreismoln i atmosfären på Mars med damm som virvlat upp från marken och damm från  från alla de små meteorer som kraschat in i atmosfären.


Moln finns av skilda slag och Mars moln är inte av samma slag som jordens. 


Bilden visar Mars dammiga yta med hjulspår efter rymdbilens färd där den 9 februari 2014.

Saturnus månar anses komna från samma källa.

Inbäddade mellan Saturnus ringar finns en  samling av mini-månar kanske hundratals men kända är 62 därav några större.  NASA: s Cassini rymdfarkoster åkte förbi Saturnus 2017 och nu har för första gången astronomer och vetenskapsmän beskrivet sina resultat om månarna i den amerikanska tidskriften Science.


Pan, Daphnis, Atlas, Pandora och Epimetheus är några minimånar i storlekar av  mellan åtta och 116 kilometer i diameter.


De är antingen rundformade eller i form av så kallade flygande tefat.


 Men viktigast av studierna är att denna stärker den dominerande teorin att Saturnus ringar och månar härrör från samma himlakropp. En himlakropp vilken  krossades till följd av något slag av kollision. Två större kroppar vilka kraschade in i varandra exempelvis.


Jag kan tänka mig att inte alla månar hör till denna kollision men kanske det enbart handlar om samma källa för alla.


Bild från vikipedia. En av de omtalade månarna Månen Atlas.

Fartvidunder av stjärnor i Vintergatan upptäckta vilket kan vara tecken på att de egentligen inte hör hemma i galaxen utan kommit utifrån.

Astronomer har upptäckt att enstaka stjärnor är otroligt snabba fartvidunder i Vintergatan. 


De rusar fram i en otrolig hastighet. Två av de snabbaste stjärnorna uppskattas till att rusa med en hastighet av 700 km per sekund. I jämförelse kan nämnas att vår sol kretsar kring galaxens centrum med en hastighet av ungefär 200 km per sekund.
 


Det är möjligt att dessa snabbrusande stjärnor skapades i en annan galax och har  slungats ut i intergalaktiska rymden på kollisionskurs med Vintergatan.


Vår galax stjärnor är i antal flera hundra miljarder stjärnor varav de flesta finns i en tät disk och utbuktning kring galaxens centrum i vars centrum ligger ett supermassivt svart hål. Återstoden av stjärnorna finns i spiralarmarna vilka omger vår galax (där även vårt solsystem finns).
  

De snabbrusande stjärnorna rör sig så fort att de nog med tiden  kommer att dra sig loss från gravitationen av Vintergatan och försvinna  ut i tomma rymden på väg mot någon annan galax eller evig ensamhet tomma rymden.


De kan ha sitt ursprung från näraliggande dvärggalaxer som ex de Magellanska molnen. Dessa stora och lilla Magellanska molnen är på väg in i en framtid där de slukas av Vintergatan 

Det antas även i vissa undersökningar att ett tredje moln  funnits ett mindre vilket redan slukats av Vintergatan, Kanske det är rester av detta som de snabba stjärnorna kommer från.


Men snabbrusarna kan även ha färdats genom rymden från en avlägsen galax och infångats av Vintergatan. Interstellärt objekt  finns och kommer hit ibland. Ex Oumuamua som kom för ca ett år sedan och snabbt rusade rätt igenom vårt solsystem utan att fångas in av gravitationen från någon planet eller solen. 

Kanske även enstaka eller smågrupper av vilsna stjärnor en gång gjort detta och nu är på väg rakt igenom Vintergatan. I så fall är de högintressanta då de kan ge insikter om andra sammansättningar i andra galaxers stjärnor.


Stjärnorna i Vintergatans tros alla ha en grundläggande sammansättning där huvuddelen av deras massa består av väte.


Om de snabba stjärnorna befinns innehålla ett större överflöd av ex tyngre beståndsdelar ger det en misstanke av att de  kommit från en annan galax.

Men kan vi vara säkra på det? Knappast dessa stjärnor kan höra hemma i Vintergatan från dess bildande. Det kan finnas mer än en sort av stjärnmassa här alla behöver inte  ha en huvuddel bestående av väte.


Det enda vi kan vara säkra på är att det finns stjärnor i Vintergatan som rör sig snabbare än huvuddelen av stjärnorna. Varför de gör detta kan bero på dess sammansättning, att de kommit utifrån eller någon okänd faktor. Frågan blir även varför, hur länge de gjort detta och om hastigheten kommer att minskas och kanske stabiliseras till ungefär samma som huvuddelen av stjärnornas fart däruppe (eller istället öka).

Bild från Wikipedia: 
Schematisk bild av Oumuamua där den följer sin hyperboliska bana genom det inre solsystemet. Oumuamua  ät ett objekt som inte är stjärna och inte tillhör solsystemet och heller inte är bundet till någon annan stjärna.

Meteoriter av mycket gammalt slag undersöks för att hitta livets ursprung

Ursprunget av organiskt material som hittats i meteoriter som bildades under solsystemets tillblivelse för 4,5 miljarder år sedan kan ge forskare viktiga ledtrådar av förståelsen till livets början här på jorden.

Fynden kan också hjälpa astronomer att utarbeta teorier om möjligheten för liv i andra solsystem. Detta enligt en ny studie ledd från University of Manchester.

I denna studie sägs bland annat följande: kolhaltiga kondonditer  är meteoriter som härrör från chondritiska asteroider  lika gamla som vårt solsystem.  

 Isotopanalys är även intressant för att förstå mer. I detta fall  ger detta forskare en isotopisk signatur av en förening i ett material. Denna analys fungerar då som ett fingeravtryck av de processer som är inblandade i bildandet av en meteorit.

Genom a detta har forskarlaget hjälpt till att identifiera ursprunget till de organiska materialen som ingår i meteoriterna. Material bestående  av viktiga faktorer nödvändiga för liv. Exempelvis kol, väte, syre, kväve och svavel.

 Resultaten tyder på att organiska material kan bildas genom naturliga grundläggande kemiska processer som finns i vårt och andra )troligen) solsystem. Genom detta antagande som verkar riktigt bör nästan säkert detta även ske i andra solsystem.

Karbonhaltiga kondonditer är tillkomna av de första fasta materialen som bildades. Stenar, organiska ämnen, vattenis och finkornigt damm vilket  numera antas med stor säkerhet ha bildats vid vårt solsystems bildande.

När de hittades på jorden och nu analyseras i detalj kan de ses vara tidskapslar vari man kan se och förstå hur planeter bildades och utvecklades över tid.

Organiskt rika kolhaltiga kondonditer är dock sällsynta och omfattar bara några procent av alla kända meteoriter. Men det viktiga är att de finns och även bevisligen hittats.

Vi lär och förstå mer och mer om vår värld och dess förflutna om nu inte allt är feltolkningar av något helt annat.

Bild Meteorit Allan Hills 81005 (den första månmeteoriten hittad på Antaktis) 

Damm kan vara förklaringen på livet här på Jorden

Ännu är ingen helt säker på hur livet kom hit till Jorden. Spekulationer om att kometer och asteroider kan ha kraschat på Jorden och haft frön av liv med sig i form av  molekyler etc har florerat och gör så än.

Skapelseberättelsen i bibeln är en annan. En Gud som skapar.

Nu har det börjat diskuteras om inte istället damm är förklaringen. 

Dammoln vilka far genom rymden  med ett skiftande innehåll av  molekyler vet vi existerar. Molekylmoln kan därför vara det som en gång från andra platser i universum och släppte av organiskt material när det svepte förbi i vårt solsystem och var ursprunget till livets att början på Jorden.

Dammoln vilka gått samman med moln i Jordens övre skikt och sedan blivit en utgångspunkt till livets början. 

Av damm är du kommen och damm ska du åter bli. Stoff är samma sak. 

Bilden är på Hästhuvudnebulosan belägen vid stjärnan Alnitak i Orions stjärnbild. Det röda är vätgas det mörka stoff eller dammoln.

Överskott av positroner rammar Jorden vilket är elektronens antipol eller antimateria. Var kommer de ifrån?

Antimateria i form av partiklar av atomer eller materia är livsfarliga för jordens materia. Vid krock försvinner båda i en explosion.

I detta fall är positronen en positivt laddad elektron. Elektronen har ju negativ laddning och ingår i all materia eller alla atomer som bildat vår materia inklusive oss.

När då en positron krockar med en elektron blir det för oss en osynlig puff inget allvarligt som påverkar vår materia då det enbart är en liten partikel vilken krockar md sin lilla motpol och inte en hel atom eller materiaklump som krockar med sin motpol.

Men dessa positroner som kommer mot oss är en gåta. Var kommer de ifrån? Var finns dess källa?

Sedan ett bra tag anser man att deras ursprung bör finns inom pulsarernas händelsefront.

 Dessa neutronstjärnors roterande vilket skapar all form av strålning vilken med jämna intervall slungas ut i alla riktningar. En neutronstjärna  är som vi vet slutfasen i en stjärnas liv och en vit dvärg blir slutet på en stjärnas liv och kan ta olika former. En stor stjärnas liv avslutas som en supernova för att ta ett exempel. En liten blir en nova.

Mysteriet med positronens ursprung är däremot inte löst. Inget är helt bevisat att den kommer från dessa pulsarer. En del anser istället att dess ursprung har med den mörka materian att göra.

Men ännu är den första uppfattningen efter det att överskottet på positroner upptäcktes för några år sedan att det är från pulsarerna de kommer och bildas den vanligaste uppfattningen.

Mycket händer däruppe i universum och vi kommer säkert aldrig att förstå allt. Nya rön ger hela tiden nya frågor och dessa frågor och upptäckter är troligast utan gräns.

Bilden föreställer en positrons jakt efter en elektron eller tvärtom vilket kommer att avslutas med en puff och total förintelse där inget finns kvar. 

Nya rön kommer hela tiden om materia och dess ursprung

Vi finner nya rön och upptäckter av materians uppkomst och förvånande platser där det kan ha sitt ursprung från.

Ofta är nebulosor en spännande plats att söka inom och kvantmekaniken är ett annat område vilket ger nya aha-upplevelser.

Ingen kan idag vara helt uppdaterad inom kvantmekaniken och dess områden. Olika forskningscentra finner och publicerar nya fakta snart dagligen.

En ny upptäckt i tidningen Nature kan det läsas om här under rubriken

BigBang gravitational effect observed in lab crystal Följ rubriken och läs om ytterliga en ny upptäckt.

Guld var kom du ifrån? Ingen vet med säkerhet.

Guld bryts på jorden oftast i gruvor. Guld har alltid setts som värdefullt av människan. Men var kommer det ifrån?

Hur uppstod det? Var? När? Hur?  Ingen vet.

Att det inte uppkom på Jorden är troligt. Inte genom den populära förklaringsmodellen av kollisioner mellan kometer och Jorden.

Kanske uppstod  guld i en neutronstjärna  kanske i samband med en supernova.

Ingen vet med säkerhet.  Kollisioner är dock teorin även då. Då i samband  med två neutronstjärnors kollisioner med varandra.  Men även om detta är sant förklarar det inte hur guld kom hit om nu inte dessa kollisioner ska ses som skapandet av den populära komet kollisons -teorin att kometer skapades och krockade med Jorden efter neutronstjärnors kollisioners rester.  Men det är långsökt. Mysteriet väntar på sin lösning.

Vem minns inte asteroiden 15 febr 2013 över Ryssland då glasrutor spräcktes och splitter flög. Men var kom kometen från?

Vi kommer ihåg den överraskande nyheten om asteroiden  ingen väntat  på eller upptäckt förrän den var här och exploderade i skyn över Ryssland och vars effekter skadade många.

Inget observatorium på Jorden eller i rymden hade upptäckt att den var på väg. Därför blev allt en enda stor överraskning.

Problemet är att detta ska idag inte kunna inträffa med alla observationer vi försöker ha på närområdet i vårt solsystem.

Ett annat än mystiskare problem är att ingen ännu idag vet varifrån asteroiden kom. Hela händelsen är en gåta och ser ut att så förbli.

Vi kan bara hoppas att vi har än bättre kontroll idag än för några år sedan på vas om sker däruppe. En överraskning till önskas inte.