Nancy Grace roman space telescope är bättre än man förväntat.

 

Bild https://science.nasa.gov Här är teleskopet just nu. 

NASAs Nancy Grace Roman Space Telescope-team har genomfört ett maraton av aktiviteter för att finjustera teleskopets skärpa och förbereda huvudinstrumentet för rutinanvändning.

"Alla Romans omfattande undersökningar kommer att förlita sig på Wide Field Instrument," beskriver Dave Hickey, systemingenjör vid NASAs Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland. "Många av uppdragets huvudsakliga mål, som att studera mörk materia och mörk energi, skulle inte vara möjliga utan instrumentet så det är en stor lättnad att se att det fungerar bra!"

Sedan Wide Field Instrument aktiverades i september 2026 har det romerska teamet kört det genom en serie tester för att testa dess komponenter både individuellt och tillsammans. De började med att undersöka de 18 detektorerna i post-it-lappsstorlek och all elektronik innan de gick vidare till elementhjulet, en mekanism med filter med flera verktyg för att skicka insamlat infrarött ljus i specifika våglängder  till detektorerna och sprida ljuset i dess individuella färger.

Sedan tände ingenjörerna alla interna lysdioder i kalibreringssystemet vilket innebär dimmbara lampor i olika färger som ingenjörerna styr från marken. Dessa komponenter är utformade för att mäta hur detektorerna reagerar på olika ljusnivåer och korrigera för eventuella variationer i dess känslighet.

Teamet testade justeringsmekanismen och placerade den sedan till dess förväntade bästa fokusposition från den oskarpa position den förvarades i vid uppskjutningen. Slutligen testar ingenjörerna det termiska systemet noggrant och säkerställer att instrumentets olika komponenter håller rätt temperaturer.

Under tiden arbetade ett annat team med att skärpa teleskopets fokus.

"Teleskopets prestanda var utmärkt redan innan vi började justeringen av alla speglar mm optik, tack vare exceptionellt förberedande arbete på marken före uppskjutningen," beskriver Matthew Bolcar, Romans optiska systemchef på NASA Goddard. "Allt test- och modelleringsarbete som gjorts vid Goddard och av entreprenörer på L3Harris och BAE Space and Mission Systems lämnade bara små korrigeringar för oss att göra för att få allt i nästan perfekt linje."

Den precisionen är betydelsefull eftersom det är svårt att förutse exakt hur saker kommer att förändras under dess gång. Teleskopet ska Inte att förväxla med  Vera Roman observatory   ett markbaserat spegelteleskop som finns i Chile som kom i drift 2025 för att fotografera helauniversum   i optiskt ljus. NASAs Nancy Grace Roman Space Telescope sköts upp den 30 augusti 2026. Teleskopet är ett rymdteleskop  som söker i det infraröda sökfältet.

 Eftersom optiken redan var nästan perfekt arrangerad behövde teamet bara göra minimala justeringar.

"Vi flyttade sekundärspegeln med ungefär en sextondel av diametern på ett människohår," beskriver Alden Jurling, senior optisk ingenjör som arbetar med Roman på NASA Goddard. "Denna justering justerade höjden på sekundärspegeln över primärspegeln. Om vi skalar upp den höjden till höjden på Empire State Building är höjdskillnaden lite mindre än vad man skulle få om man staplar en enda amerikansk penny ovanpå tornets spets." Denna mikroskopiska modifiering kan få stor påverkan för uppdraget,

Inledningsvis var Coronagraph Instruments bilder något ur fokus, men inte till den grad teamet hade förväntat sig och det var därför relativt enkelt att rätta till. Nu uppfyller instrumentets prestanda teamets höga förväntningar. Coronagraph Instrument-teamet kommer att fortsätta kalibrera  kamerainställningar och fastställa de bästa inställningarna för de deformbara speglarna innan de försöker demonstrera dess ljusblockerande förmåga under de kommande veckorna.

Efter att ha finjusterat Coronagraph Instruments fokus gick teamet vidare till Wide Field Instrument för att göra ytterligare en omgång justeringar.

Nu är Wide Field Instruments prestanda nästan 30 % bättre än vad det romerska teamet förutspådde det skulle kunna ha. Kravet på bildkvalitet sattes till cirka 90 nanometer RMS (rotmedelskvadrat), vilket innebär att optiken bara avviker från absolut perfektion med 90 nanometer innebärande ungefär 1 000 gånger tunnare än ett människohår.

Teamet lyckades ännu bättre: Efter att korrigeringar gjorts har Wide Field Instruments optik ett fel på endast 63 nanometer RMS.

"Alla bilder från Romans kosmiska undersökningar kommer därför att vara ännu skarpare än vi förväntade oss," beskriver Jurling. "Det är ett fantastiskt resultat efter år av noggrann modellering, precisionsmetrologi och tester."

Detta innebär att teleskopet kommer att kunna upptäcka och undersöka mer än vad det vid första början ansågs ha kapacitet för.

En överraskande slutsats om Venus yta

 

Bild https://www.spacevoyaging.com   Landscapes from another world: Venus's surface as seen by Venera-13. Credits: Roscos 

Venera 13 (ryska: Венера-13) var en sovjetisk rymdsond i Veneraprogrammet. Rymdsonden sköts upp den 30 oktober 1981, med en protonraket. Farkosten bestod av två delar; en satellit och en landare. I samband med att farkosten passerade Venus separerade landaren från moderfarkosten. Landaren sände data från ytan i minst 127 minuter innan den slutade sända från ytan. Moderfarkosten fortsatte förbi Venus och inledde en omloppsbana runt solen. Farkosten hade flera instrument för att studera Solen.

Nya detaljer om ytan på Venus visar på några överraskningar om geologin där, enligt ny NASA-finansierad forskning där det beskrivs rörelser i Venus ytskorpa.

Forskare förväntade sig att det yttersta lagret av Venus skorpa (yta) skulle blivit tjockare och tjockare med tiden med tanke på dess uppenbara brist på krafter som skulle driva skorpan tillbaka in i planetens inre (kontinentaldriften på Jorden existerar inte på Venus utan hela planeten är en enda platta eller skorpa). En artikeln, om forskningsresultatet har publicerats i Nature Communications  där forskarna föreslår en metamorfosprocess baserad på bergarters densitet och smältcykler (på Venus finns bara en heltäckande platta inte plattor som på Jorden).

Jordens steniga skorpa består av massiva plattor som långsamt rör sig och bildar veck och förkastningar i en process som kallas plattektonik 

 Venus yta består av ett enda stycke här finns inget som visar på  subduktion orsakad av plattektonik som på jorden, förklarade Jusin Filiberto biträdande chef för NASA:s Astromaterials Research and Exploration Science Division vid NASA:s Johnson Space Center i Houston och en av författarna till artikeln.. I studien användes datamodellering för att visa att Venus skorpa är cirka 40 kilometer tjock i genomsnitt och som mest 65 kilometer tjock.

"Det är förvånansvärt tunt med tanke på förhållandena på planeten", beskriver Filiberto, – Det visar sig enligt våra modeller att när jordskorpan blir tjockare blir botten så tät att den antingen bryts av och blir en del av manteln eller blir så varm att den smälter. Så även om Venus inte har några rörliga plattor, genomgår dess skorpa metamorfos. Detta fynd är ett viktigt steg mot att förstå geologiska processer och Venus utveckling.

 "Vi vet exempelvis inte hur mycket vulkanisk aktivitet som finns på Venus", beskriver Filiberto. "Vi antar att det finns mycket och forskning visar att det borde finnas aktivitet men vi skulle behöva mer data för att veta säkert."

Möjligen finns ingen vulkanism alls ytan ser ut som ett blankt lock enligt mig. Ett blankt lock över ett flytande innandöme.

Tio händelser i rymden som överraskande uppenbarade sig under 2019

Se medföljande länk här där tio oväntade händelser finns beskrivna och i flertalet fall även foto på händelsen. Det handlar om besök av asteroider av skilda storlekar. Men även en komet och en asteroid som inte  hörde hemma i vårt solsystem utan bara var på snabbt besök här innan dess interstellära resa fortsatte ut i tomheten igen.


För min del blev jag mest fascinerad av besökaren Oumuamua. Asteroiden med sin cigarrliknande form vi inte upptäckte förrän den passerat oss och var på väg förbi solen i bana ut från solsystemet. Många misstänkte att det var en interstellär farkost som besökte oss med liv ombord eller robotmaskineri. Men ingen vet sanningshalten i detta allt gick bort förbi.


Men formen var unik och spännande. Troligen (min anm.) var den bara en rest från en krock mellan två objekt som exploderat långt därute i tid och rum en gång.


Men se bilder och förundras över besöken och säkert sker en del oväntade besök även under stundande år 2020.


Bild på Oumuamua från wikimedia på hur en konstnär anser den ser ut.

Asteroiden Ultima Thules överraskande form överraskar en gång till

Bilder som NASA: s New Horizons  tog av asteroiden Ultima Thule när den svepte förbi 1 januari i år visade en snögubbsliknande asteroid.


Men bilder tagna i en annan vinkel vid förbipasserandet har nu analyserats och visar att snögubbsformen inte stämmer helt utan att formen är betydligt plattare än en rund snögubbe. Se medföljandelänk här.  


 De nya bilderna ger ny kunskap objekt därute bortanför Pluto. Det har aldrig tidigare setts något liknande detta som kretsar runt solen formmässigt som Ultima Thule.  De nysläppta bilderna har tvingat fram ett nytänkande. New Horizon tog de nu släppta bilderna ca 10 minuter efter de första och på ett avstånd av 5 494 8,862 kilometer från asteroiden.


De nya vyerna fångade från en annan vinkel än de snögubbeliknande bilderna  och visar Ultima Thules disposition mot ett antal stjärnor i bakgrunden. 

Noll koll fortfarande över asteroider vilka kan skapa katastrofer. Det hände igen! Plötsligt var den där.

29 augusti 2016 hände det igen.  Det har hänt många gånger. Ibland säkert utan att någon sett det över havet.

En av de senaste vi vet inträffat och var allvarligast i senare tid var 2013 över Chebylainsk i Ryssland då fönsterrutor flög i småbitar i tusental av smällen och många människor skadades.

Nu har det hänt igen från upptäckten av den 34 meters asteroiden svepte den förbi Jorden den 29 augusti 2016. En storlek ca dubbel av den som nämns ovan i Ryssland.

Ett nedslag hade kunnat göra stora skador i en stad exempelvis. Noll koll fortfarande så en katastrof kan vara timmar borta kanske mindre. Ingen vet. Just denna asteroid upptäcktes några timmar innan den passerade Jorden från ett observatorium i Brasilien.

Hur vi kan få ett mer heltäckande skyddssystem för asteroider av denna storlek vet ingen idag. En upptäckt om den görs bara timmar innan en ev. katastrof är inte nog för att utrymma ex en stad med all dess innevånare.