Strukturen på Phobos en av Mars månar

 

Phobos är den större och innersta av Mars två månar. MARSIS-instrumentet är ett instrument på Mars Express ursprungligen utformat för att studera Mars inre struktur. Konstruerat för användning på ett avstånd mellan rymdfarkosten och Mars yta av mer än 250 km.

Nyligen uppgraderades dess mjukvara vilket gör att den kan användas på mycket närmare avstånd och då användas för undersökning av Phobos för att utreda denna månes  ursprung.

"Under denna förbiflygning använde vi MARSIS för att studera Phobos från så nära håll från Phobos som 83 km", säger Andrea Cicchetti vid MARSIS-teamet påINAF.

 "Att komma närmare månen gör att vi kan studera dess struktur mer detaljerat och identifiera viktiga funktioner som vi aldrig skulle ha kunnat se från längre avstånd. I framtiden är vi övertygade om att vi kan använda MARSIS från ner till 40 km. Mars Express omloppsbana har även den finjusterats för att ta farkosten så nära Phobos som möjligt under en handfull förbiflygningar mellan 2023 och 2025.

MARSIS är känd för sin roll i upptäckten av tecken på flytande vatten på Mars. Arbetssättet är att MARSIS skickar lågfrekventa radiovågor mot Mars eller Phobos från sin 40 meter långa antenn.

Merparten av dessa vågor reflekteras då från kroppens yta men vissa färdas igenom och reflekteras vid gränser mellan lager av olika material under ytan.

Genom att undersöka de reflekterade signalerna kan forskare kartlägga strukturen under ytan och studera egenskaper som materials tjocklek och sammansättning. Då det gäller Mars kan detta avslöja olika lager av is, jord, sten och vatten. Men Phobos interna struktur är mer av ett mysterium då det gäller dess sammansättning och uppgraderingen av MARSIS kan ge viktiga insikter för att lösa detta.

– Om Mars två små månar är infångade asteroider eller är av material som slitits loss från Mars under en kollision är en öppen fråga, säger ESA Mars Express-forskaren Colin Wilson. "Deras utseende tyder på att de var asteroider. Men hur de kretsar kring Mars tyder på något annat."

– Vi är fortfarande i ett tidigt skede i vår analys, säger Andrea. – Men vi har redan sett möjliga tecken på tidigare okända drag under månens yta. Den övre högra bilden visar "radargrammet" som MARSIS förvärvade under förbiflygningen av Phobos den 23 september 2022. (se denna medföljande länk) 

Ett radargram avslöjar här de "ekon" som skapas när radiosignalen från MARSIS studsar av något den träffar på och återvänder till instrumentet. Ju ljusare signalen är desto kraftfullare är ekot.

Den kontinuerliga ljusa linjen visar ekot från Phobos yta. De lägre reflektionerna är antingen orsakade av funktioner på månens yta, eller tecken på möjliga strukturella egenskaper under ytan (e).

"Avsnitt A—C spelades in med en äldre konfiguration av MARSIS-programvaran", säger Carlo Nenna, mjukvaruingenjör påEnginium, som genomför uppgraderingen. "Den nya konfigurationen förbereddes under" tekniska gapet "och användes framgångsrikt för första gången från D - F."

De vänstra och nedre högra bilderna visar observationsvägen över Phobos yta.

MARSIS drivs avIstituto Nazionale di Astrofisica (INAF), Italien, och finansieras av den italienska rymdorganisationen (ASI).ESA och dess medlemsstater vilka deltar i det kommande uppdraget Martian Moons eXploration (MMX) för att landa på Phobos och återlämna ett prov av dess ytmaterial till jorden. MMX-uppdraget som leds av den japanska rymdorganisationen (JAXA), är planerat att starta 2024 och returnera sina prover till jorden 2029. Instrument ombord på Mars Express har varit avgörande för den detaljerade studien av Phobos som är nödvändiga för att förbereda sig för MMX-uppdraget.

Bild vikipedia på Phobos och kratern Stickney. Montage av tre separata bilder tagna av Viking 1 den 19 oktober 1978.

Frågan är om Phobos och Deimos en gång en enda marsmåne

 

Planeten Mars har två kända månar, Phobos och Deimos (se bild ovan) Ursprunget till Phobos och Deimos är ännu inte säkerställt. Månarna är en bråkdel av vår månes storlek och massa och mäter bara 22,7 km  och 12,6 km i diameter. Båda har en kort omloppsperiod på bara 7 timmar, 39 minuter och 12 sekunder (Phobos) och 30 timmar, 18 minuter och 43 sekunder (Deimos) för att slutföra en bana runt Mars. De har båda oregelbunden  sin form vilket får många att spekulera i att de en gång var asteroider som sparkades ut från asteroidbältet mellan Jupiter och Mars och fångats in av Mars gravitation. Det finns även en teori om att Phobos och Deimos en gång var en enda måne som träffats av ett massivt objekt vilket gjorde att denna måne splittrades i två asteroidliknande bitar. "splittringshypotesen"). 

I en ny studie undersökte  ett internationellt team av forskare under ledning från Institute of Space and Astronautical Science (ISAS) denna hypotes. Dess slutledning blev att  en enda måne i en synkron bana inte skulle ha kunnat resultera i två satelliter som vi ser där idag (efter en kollision). Istället, hävdar de, skulle de två månarna då sedan inom kort ha kolliderat och blivitreslterat i en skräpring som över tid skulle ha skapat ett helt nytt månsystem. Varifrån Mars månar kom från är ett intressant ämne för astronomer de senaste åren. Historiskt sett har astronomer lutat sig mot Fångsthypotesen, som säger att Phobos och Deimos en gång var asteroider av D-typ som fångats in (se ovan). 

Dessa asteroider (eller månar som vi benämner dem) består av en sammansättning av organiskt rika silikater, kol och vattenfria silikater, möjligen med is av vatten i det inre. Denna hypotes motiveras till stor del av observationer som avslöjade likheter i spektrum mellan asteroider av D-typ och dessa månar.

Alternativt säger Giant Impact Hypothesis att ett objekt träffade Mars och resulterade i en skräpring runt planeten som över tid samlades samman till två spillror (Phobos och Deimos). Denna  teori liknar den mest accepterade teorin om hur jorden och månen bildades för miljarder år sedan på grund av en påverkan med ett marsstort objekt som benämns Theia (även kallat Giant ImpactHypothesis).  vilket kraschade med Jorden.

På senare tid har det även en föreslagits att Phobos och Deimos kanske inte är ursprungliga objekt som berodde på fångst av asteroider utifrån eller en påverkan av ett annat objekt utan är resterna av en ursprunglig måne som bröts sönder.

Denna teori kallas "Ring-Moon Recycling Hypothesis", och lades fram i ett forskningsarbete 2021 av Amirhossein Bagheri et al. Enligt denna hypotes slets den ursprungliga månen itu för 1 till 2,8 miljarder år sedan, antingen av tidvattenkrafter eller genom en påverkan utifrån. Det resulterade i skräp som skulle ha bildat en ring runt Mars, Skräp som så småningom genom gravitation bildade Phobos och Deimos. Som astronomer har noterat har denna modell några problem som inkluderar det faktum att Mars fortfarande då skulle ha ett ringsystem.

Som Dr Hyodo förklarade för Universe Today via e-post noterade han och hans team att det finns andra problem: Kort sagt, om Phobos och Deimos delades från en enda stamfader Moon (1 till 2,7 miljarder år sedan), skulle de ha kolliderat inom 100000 år. Detta skulle ha lämnat Mars med en skräpring som fortfarande skulle finnas där idag, snarare än dess två oregelbundet formade satelliter som råkar vara asteroidliknande i sammansättning. Dessa fynd har förnyat debatten om var Mars månar kom ifrån och tyder också på att det kanske inte kommer att lösas förrän en farkost skickas dit för att utforska dem.

Flera uppdragskoncept finns just nu. 2008 började NASA: s Glenn Research Center studera ett framtida möjligt uppdrag för att hämta prover som kallas "Hall" -konceptet. Detta New Frontiers-klasskoncept skulle innebära att utföra en materiahämtningstur från Phobos och Deimos. 

I januari 2013 började forskare från Standford University, Massachusetts Institute of Technology (MIT) och NASA: s Jet Propulsion Laboratory samarbeta om ett nytt Phobos Surveyor-uppdrag. Uppdraget är för närvarande i testfaserna med en potentiellt lansering under 2023 och 2033.

För min del anser jag att infångandet av två asteroider är det troliga som förklaring till dessa månar (min anm.).

Bild vikipedia som visar en jämförelse av Phobos (ovan) och Deimos (nedan) i storlek.

NU ska även Mars månar ingå när det söks efter spår av livsformer.

 

Forskare vid Japan Aerospace Exploration Agency (JAXA) har nyligen publicerat en artikel i tidskriften Science där de beskriver arbetet med att ta reda på om Mars en gång hyst liv . I artikeln beskriver Ryuki Hyodo och Tomohiro Usui de tre huvudsakliga ansträngningarna för att leta efter bevis på liv nu eller tidigare på Mars. Projektet ska fortgå  under de kommande tio åren och i artikeln förklaras varför de och andra på JAXA  anser att den bästa chansen för att finna bevis på tidigare liv på Mars finns på dess månar.

Månarna Phobos och Deimos . Båda är mindre än jordens måne. De ligger mycket närmare Mars än vår måne gör Jorden. Forskarna noterar att sonder som skickas för att studera Mars yta bara kommer att kunna testa en mycket liten del av dess yta - föreställ dig, föreslår de, en sond som landar mitt i Saharaöknen; där skulle finna tecken på liv, utan tvekan, men skulle bara hitta en mycket liten del av det som finns på Jorden.

Dessa forskare föreslår istället att en sond på en av Mars månar kan ha mer tur i sökandet än sökandet på Mars själv. De beskriver att tidigare forskning har visat att Mars med största säkerhet en gång hade vatten i flytande form på ytan. Forskning har också visat att Mars har träffats av många asteroider under miljontals år.

Några av de större nedslagen har resulterat i att bitar av ytan sprängts ut i rymden och en sådan bit har till och med hittats här på jorden. Detta antyder att många delar av planeten har sprängts ut i rymden, och flera troligen då har hamnat på någon av Mars månar.

Då båda månarna har nästan sterila miljöer där kan material som innehåller livsbevis från Mars tidiga historia fortfarande  finnas kvar.

Frågan är hur många bitar från Mars som finns på månarna och om det inte är lika svårt att finna just dessa bitar som att finna bevis på ev liv på Mars själv (min anm).? Jag tycker att det är som att gå över ån efter vatten att söka på månarna istället för att som jag logiskt anser koncentrera sökandet till Mars självt. Båda miljöerna är sterila vad jag vet och nog finns möjligheten att lättare finna eventuella spår av liv på Mars självt än att söka utanför Mars efter detta som ursprungligen kommer  från Mars.

Mars  2 månar: Phobos (till vänster) och Deimos (till höger)

Mars månars historia bakåt och framåt i tiden.

 

Månarna Phobos och Deimos är resterna efter en större marsmåne som kraschade med en större asteroid för mellan 1 och 2,7 miljarder år sedan, säger forskare från Institutet för geofysik vid ETH Zürich och Fysikinstitutet vid Zürichs universitet. I samarbete med U.S. Naval Observatory kom de fram till denna slutsats med hjälp av datorsimuleringar och seismologiska inspelningar från InSight Mars-uppdraget) en satellit som sändes upp i bana runt Mars 2018.

Mars två månar, Phobos

och Deimos

har förbryllat forskare sedan de upptäcktes 1877. Phobos diameter är 22 kilometer 160 gånger mindre än vår måne och Deimos  med en diameter på 12 kilometer.

"Vår måne (Jordens) är i huvudsak sfärisk medan mars två månar är mycket oregelbundet formade. Tanken i projektet var att spåra banorna och deras förändringar tillbaka till det förflutna” säger Amir Khan, seniorforskare vid Fysikinstitutet vid Zürichs universitet och Institutet för geofysik vid ETH Zürich.

”Resultatet visade sig att Phobos och Deimos banor verkar ha korsats tidigare i historien vilket tyder på att månarna var på samma plats och därför har samma ursprung” säger Khan.

Forskarna drog efter detta slutsatsen att en ensam stor måne kretsade runt Mars för länge sedan. Denna ursprungliga måne träffades förmodligen av en annan kropp utifrån och upplöstes. Ur spillrorna uppkom de oregelbundna månarna av i dag Phobos och Deimos, säger Bagherir huvudförfattare till studien som publicerats i tidskriften Nature Astronomy.

Bilder och mätningar av andra Mars-sonder än InSight har visat att Phobos och Deimos består av mycket poröst material. Med mindre än 2 gram i vikt per kubikcentimeter i genomsnitt är dessa månars densitet mycket lägre än jordens genomsnittliga densitet som är 5,5 gram per kubikcentimeter.

"Det finns många håligheter inuti Phobos som eventuell kan innehålla vattenis", misstänker Khan, "och det är där tidvatten orsakar mycket energi och fortsatt urholkande.

Det verkar som om Deimos långsamt rör sig bort från Mars precis som vår måne sakta drar sig bort från jorden. Phobos kommer däremot istället att krascha in i Mars om mindre än 40 miljoner år eller slitas sönder av gravitationskraften när den närmar sig Mars.

Intressant fakta som jag tror kan stämma (min anm.) man ser ju vilken oregelbundenhet dessa månar har och det visar på någon slags krasch i förfluten tid anser jag.

En gång för länge sedan hade troligen Mars en ring

Forskare från SETI Institute och Purdue University har funnit att det enda sättet att förklara månen Deimos ovanligt lutande omloppsbana vid Mars är  att Mars för flera miljarder år sedan hade en ring.

Medan några av de stora planeterna i vårt solsystem har jätteringar och många stora månar (ex Saturnus väl synliga) har Mars bara två små, missbildade månar, Phobos och Deimos. Dessa månar är små med svårförklarliga banor. Banor som visar på ett märkligt förflutet. Deimos lutande omloppsbana visar på en händelse för länge sedan.

En ny idé som förklaring till denna händelse lades fram 2017 Matija Cuk, en forskare vid SETI Institute av Cuks medförfattare David Minton, professor vid Purdue University och hans dåvarande doktorand Andrew Hesselbrock. Cuk själv var huvudförfattare till det arbetet.

Hesselbrock och Minton noterade att Mars inre måne, Phobos håller på att förlora höjd och närmar sig Mars. Snart, (i astronomiska termer) kommer Phobos omloppsbana att sjunka till en nivå där Mars gravitation kommer att dra isär den för att av resterna få en ring runt planeten. Phobos blir med andra ord en sten och grusmassa i en ring runt Mars.

Hesselbrock och Minton föreslog i arbetet att under miljarder år generationer av Mars månar förstörts i denna form av ringar. Varje gång har sedan materialet i n ringen gett upphov till en ny mindre måne och händelseförloppet upprepades igen över tid.

Denna teori förklarar Deimos lutning då denna störs varje gång av händelsen. En nyfödd måne skulle flyta bort från ringen och Mars likt ex månen avlägsnar sig från Jorden. Men på grund av Deimos bana som störs blir effekten öven tid att nästa Phobos åter dras in mot Mars och allt återupprepas igen. Hur nästa Phopos eller tidigare Phobos sett ut vet vi inte men säkert har de alla fått och får udda former.

 En utåtgående måne strax utanför ringarna kan stöta på en så kallad orbital resonans. Deimos omloppsbaneperiod är tre gånger högre än Phobos.

Månen Deimos är miljarder år gammal medan Cuk och dennes medarbetare tror nuvarande Phobos är ca 200 miljoner år gammal.

Dessa teorier kan dock förfalskas om ett par år när den japanska rymdorganisationen JAXA planerar att skicka en rymdfarkost till Phobos 2024 för att samla in prover från månens yta och föra dem tillbaka till jorden. Då först kan vi få mer bevis på att ovanstående stämmer eller inte stämmer alls.

Cuk är hoppfull om att detta kommer att ge oss fasta svar om den skumma förflutna Mars månar.

Bild från  från vikipedia på Mars månar Deimos och Phobos.

Mars måne Phobos i skarpt ljus.

Nya bilder har publicerats av ars största måne Phobos. Bilderna är tagna den 17 november av rymdfarkosten Mars express och visar bland annat Stickney crater. Se bilder här.


Det är  europeiska rymdfarkosten Mars Express vilken ligger i omloppsbana runt Mars som den 17 november i år Passerade över Mars måne Phobos på ett avstånd av 2 400 kilometer som tob bilderna i ett antal av 41 stycken. 


Här visas kratrar, märken på ytan av skilda slag som långa fåror och repor . "Bilderna visar Phobos från ett antal vinklar där månen ses roterande och sakta försvinner in i mörker igen, Tydligt synlig är ett antal formationer. En är Stickney Crater, som tar upp nästan hälften av Phobos med en storlek av 26 km diameter. 


Rymdfarkosten har på bilderna även fångat fåror i ytan och man hoppas nu förstå hur dessa bildats) eller bildas).


Rymdfarkosten kommer att få sin nästa chans att fånga bilder av Phobos i direkt solljuset i april och september 2020. 


Intressant att se skarpa bilder därifrån se ovan från länken jag tipsar om.

Bild På Phobos från wikimedia. OBS denna är ej ny då ingen fri bild att publicera finns.

Mysteriet med ränderna på Mars måne Phobos kan vara löst.

På den oregelbundet formade månen Phobos ses ränder med plötsliga avbrott med fortsättning  vid  Stickney (namnet på en krater på Phobos) . Datasimuleringar visar att stenblock rullande över ytan i och vid Stickney med fortsättning runt hela månen är från vulkanutbrott en gång för länge sedan.


”Dessa spår är ett utmärkande drag på Phobos vilkas ursprung har debatterats av planetsystemsforskare i 40 år”, säger Ken Ramsley, en forskare vid Brown University i USA.

  

Spåren på Phobos som syns över större delen av månens yta upptäcktes först av NASA's Mariner och Vikingfarkoster på 1970-talet. 


Det antogs redan då att spåren borde ha samband Stickney. I slutet av 1970 ansåg bl.a. forskare som Lionel Wilson och Jim Head som studerade fenomenet för NASA att utslungade, studsande, glidande och rullande stenblock från Stickney bör ha  snidat spåren. 


Månen Phobos i sig är 27 kilometer rakt över på det bredaste stället medan Stickney är en enorm krater på 9 kilometers diameter. Den inverkan vulkanen som bildat kratern  utgjort är att den blåst ut massor av stora stenar som rullat över månen. "En helt rimlig idé säger Ramsley professor på Brown university i USA. Men tillägger även att det finns vissa problem med teorin. Mysteriet  att det finns spår skapade vid två olika tidpunkter från en enda händelse? 


Utöver det att några spår kör över Stickney själv vilket tyder på att kratern redan måste ha funnits där när de spåren bildades. Det finns också platser där spåren plötsligt upphör för att sedan fortsätta en bit bort igen. Frågan är då varför alla dessa rullande stenblock bara hoppat över ett särskilt område?


Datasimuleringar visar dock att på grund av Phobos lilla storlek och relativt svaga gravitation stannar inte en rullande sten efter en bit utan fortsätter under en begränsad tid runt hela månen troligen i flera varv. Detta förklarar varför vissa spår inte är radiella till kratern.


Stenblock som börjar rulla över östra halvklotet av Phobos ger spår som verkar vara feljusterade från kratern när de når den västra hemisfären på grund av låg gravitation och oregelbundenheten av Phobos.


Det förklarar även hur vissa spår finns ovanpå andra (det är varv två som inte lägger sig helt parallellt med första varvet). Modellerna visar att vissa spår korsades senare av stenblock som gått ett varv runt månen och vissa stenblock rullade tillbaks till sin startpunkt innan de stannade. Allt detta förklarar hur kratern själv kan ha spår.


Det finns som nämnts ovan döda platser där det inte finns spår alls (avbrott i rullandet). Förklaringen till detta bör vara att området visar sig vara ett område med låg terräng omgiven av högre terräng.


Här visar då datasimuleringarna att stenblocken genom den låga gravitationen fluget över den lägre terrängen (tagit ett språng) och en spårlös plats uppkommit. Det har uppkommit en hoppbacke”, säger Ramsley. ”Stenblocken har plötsligt i sitt rullande ingen mark under sig och flyger i farten över ett område innan rullandet längre fram vid markkontakt fortsätter rullandet.
  

Det var lite nya rön från Mars måne Phobos. Nog hade det varit en syn att se den gången dessa stenblock rullade och flög över Phobos oregelbundna yta. Jag kunde ur texten som detta inlägg grundas på dock ej hittat något om de stenblock som antas ha varit upphovet tillspåren hittats på ytan. Om så borde det vara lättare att räkna ut hur banorna formats. Men antar att de finns men att det behövs forskning på ytan för att säkert få besked på hur en viss sten gjort en fåra. Hur många stenar som eventuellt finns och hur många fåror kan vara mycket olika i antal då en sten kan ha gett upphov till ett flertal fåror. 


Bild1: Kratern i närbild med sina ränder. Bild 2: Phobos och kratern Stickney. Montage av tre separata bilder tagna av Viking 1 den 19 oktober 1978.

Ryssland har planer på att sända mikroorganismer till Phobos

Ryska forskare planerar att skicka en kapsel fram och tillbaka innehållande mikroorganismer till Mars måne Phobos  och här på Jorden sedan undersöka de möjliga mutationerna som skett under denna färd. 

Natalya Novikova chef för mikrobiologiska laboratoriet på Institutet för biomedicin vid den ryska Vetenskapsakademien är en av de som ligger bakom dessa planer.

I nyheten finns dock inget om ifall farkosten med detta experiment ska landa på Phobos eller bara runda denna innan den återvänder till Jorden. Men troligen ingår landning.

Planerna om detta projekt är preliminära. Men förhoppningsvis är planen inte att farkosten ska landa då risken för att krascha eller något går fel alltid finns och dessa mikroorganismer då förorenar månen.

  Men visst är forskning om mutationsrisker under längre rymdfärder värda att satsa på. Detta då man genom detta bättre förstår riskerna för människors förändringar i sina celler vid längre rymdfärder.

Natalya Novikova är en seriös forskare inom sitt fack såg jag efter sökningar på Google där det fanns rapporter inom ämnet där hon medverkat 

Bilden är på Phobos

Mars två månars historia.

Mars två månar

Deimos

Phobos  är formmässigt mycket oregelbundna till skillnad mot Jordens måne och därför ett mysterium bildandemässigt. På grund av sin ringa storlek och oregelbundna form liknar de asteroider och teorin att de fångats in av Mars en gång har länge varit förklaringen till dess existens. Deras banor är nästan cirkulära och ekvatoriella.

 Nu har ett team av belgiska, franska och japanska forskare utarbetat en ny och som de anser mer trolig bild av hur månarna bildats.

De skulle enligt denna skapats efter en kollision mellan Mars och en asteroid med en storlek av en tredjedel av Mars, ca 100 till 800 miljoner år efter det att Mars bildades. Enligt dessa forskare fanns efter kollisionen skräp vilket lade sig i en bred skiva runt Mars bestående av ett tätt inre smält material och en mycket tunn yttre del av främst gas.

I den inre delen av denna skiva bildades en måne genom avsvalnade tusen gånger större än Phobos är idag. En måne  vilken sedan försvunnit. De gravitationella interaktioner som skapades i den yttersta skivan av detta massiva objekt fungerade som en katalysator för insamling av skräp och med det bildandet av andra mindre mer avlägsna månar.

Efter ett par tusen år var Mars omgiven av en grupp på cirka tio små månar och en enorm måne. Ett par miljoner år senare när skräpskivan hade skingras genom tidvatteneffekterna från Mars krockade de flesta av dessa satelliter ner på Mars och blev till sten och grus. Detta gällde även den stora månen

Bara de två mest avlägsna små månarna (från Mars räknat)  Phobos och Deimos, återstod och finns fortfarande där över Mars.

Jag själv tvekar till denna teori. Tror istället att det är rester av en kollision av två kroppar i närområdet vilka senare infångats av Mars. Den gamla teorin håller bättre anser jag. Varför krångla till det med en mycket mer omständlig och händelserik teori?

Äventyret Phobos väntar snart

Phobos är en måne vilken finns i en bana runt Mars.

Dess ovanliga form (ett äggformat och 27 km stort objekt i diameter) lockar och får meningsskiljaktigheter att råda ifall det är en större asteroid som fångats in av Mars eller den ska klassas som en måne likt vår egen måne.

Nu har fransmän och japaner bestämt sig för att gemensamt bekosta ett forskningsprojekt för att sända upp en farkost till Phobos för att ta hem markprover därifrån.

Säkert blir det ett spännande projekt vilket kommer att ge oss mer kunskap om månen eller om det nu är en asteroid. Markprovet kan ge svar på ovanstående fråga.

Projektets genomförande är planerat till 2024 och då avståndet därifrån till Mars sedan blir 600 mil kommer även kameror från farkosten att riktas mot Mars för att få  bilder därifrån.

Dödsstjärnan i Star Wars har en stor likhet med en måne i vårt solsystem.

Dödsstjärnan i Star Wars har troligen fått sitt utseende från en måne i vårt solsystem. Månen Phobos en av Mars månar.

Phobos har en krater vilken spänner över ungefär hälften av månens yta och ger den ett skrämmande utseende.

Se genom medföljande länk vad som troligen skedde när kratern kom till och hur månen likväl klarade sig utan att bli till en hop mindre småsten och meteoriter.

OBS: Bilden ovan är på månen Phobos. Bilden nedan dödsstjärnan i Star Wars

Mars månar Phobos och Deimos troddes vara infångade asteroider. Men det är fel teori.

Teorin fanns länge och men har nyligen reviderats.  Varför teorin inte kunde ses som säker var frågan om hur Mars skulle kunnat fånga in dessa relativt stora objekt och att de sedan fått sina banor runt Mars. En fråga ingen kunde ge ett bra  svar på.

Asteroider brukar störta ner på planeter eller rusa förbi.

Idag anses det istället att ett större objekt krockat med Mars, splittrats i två delar och gett upphov till de två oregelbundet formade månarna.

Jordens måne däremot  kom dock till genom att två kroppar kolliderade i tidernas begynnelse. Krocken gav upphov till Jorden och Månen. Men då var dessa kroppar halvflytande. Därför blev formerna på både Jorden och Månen rundformade. Mars månar är krocken mellan Mars och en större asteroid i ett senare skede. Det var två fastare kroppar därav splittrades den mindre i två oregelbundna kroppar idag kallade Phobos och Deimos.

  

Troligen ligger samma lösning bakom de 5 månar som finns runt Pluto då även dessa är oregelformade med undantag av Charon vilken kanske ska ses som en dvärgtvillingplanet till Pluto.

Däremot är det knappast lösningen för alla de månar vilka finns runt Jupiter, Neptunus, Uranus och Saturnus. Genom dessa gasplaneters storlek har dessa fångats in och aldrig krockat med gasjättarna. De som eventuellt gjort detta har försvunnit in i gasjättarna för alltid och utplånats.

Mängden av objekt  runt dessa gasplaneter  ex Jupiters 63 månar visar att detta är den mycket troliga sanningen för dessa gasplaneters måntäthet.

Hur många objekt som genom tiderna störtat in i Jupiter eller de andra gasplaneterna vet ingen. Men säkert är de många.

Många månar är mycket oregelbundna i sin form ex Mars två månar Deimos och Phobos.

Bilden visar Phobos till vänster och Deimos till höger ovan Mars yta.

Vår måne är rund och bör ha fötts ur ett mjukt troligen varmt material för att sedan stelna. I en krock med Jorden anses månen kommit till. Kanske då två flytande himlakroppar krockade vilka sedan blev Jorden och Månen. I annat fall hade knappast månen varit rund när den drog ihop sig och svalnade med hjälp av gravitationen.

Innanför Jordens bana finns Venus och Merkurius, Båda utan månar. Troligen då avståndet är för kort till solen och eventuella objekt vilka kommit nära dessa planeter fortsatt in mot solen eller om de varit mindre kraschat på dessa planeters ytor och utplånats i dessa planeter.

Jorden fick sin kanske genom en kollision när planetsystemet bildades och kropparna ännu var mjuka och heta. Avståndet till solen kanske även här var kort men tillräckligt för att behålla det som blev vår måne.

Utanför vår Jord har planeterna betydligt fler månar. Saturnus har exempelvis 62 stycken många runda men inte alla. Troligen är en del infångade stenbumlingar.

Mars vår närmsta planet utanför Jordens bana har två månar Phobos och Deimos båda mycket oregelbundna i formen.

Det är detta jag anser visar att oregelbundna månar är rester av kollisioner utanför planeterna vilka sedan infångats av dessas gravitation.

 Med andra ord anser jag att Mars månar och ett antal andra månar i solsystemet, de med oregelbunden form är månar vilka är yngre i sina banor än de runda regelbundna är.

Att sedan vissa av dessa oregelbundna månar kan ha varit och säkert har varit runda kroppar en gång är en annan sak. Men många har säkert efter en kollision hamnat runt den planet de idag finns.

Mars måne Phobos i nya foton och detaljer.

En gång för inte så länge sedan troddes att denna den innersta månen runt Mars var ihålig. Men det är inte sant. Phobos har en bana så nära Mars att den ligger i utkanten av Mars tunna atmosfär.

600 mil ovan Mars yta och närmar sig Mars med ca 2 meter för varje århundrade. En gång i framtiden kraschar den troligen på Mars. Hur nära Mars den kan komma innan det sker vet vi inte säkert.

En rymdsond med namnet Maven  ligger idag  i en omloppsbana runt  Mars för att studera dess atmosfär sedan  2014. Ett annat uppdrag för denna sond är att försöka mäta vad Phobos består av i sin  material.

Ingen vet men få idag tror på en ihålig måne. Det var tron som gällde under

1950-talet.

Se nya foton på Phobos här.

Mars måne Phobos och Neptunus måne Triton har en gemenskap. En dyster framtid.

Månen  Phobos en av Mars månar och Neptunus ena måne Triton är samma skrot och korn.

Porösa månar med mycket dålig hållfasthet. Idag tror man att vi kan se hur dessa månar sakta men säkert faller isär. De kommer att bli stenfragment inom en tidsrymd av 30-50 miljoner år.

De dras itu av tidvattenskrafter från sina moderplaneter just genom sin dåliga hållfasthet och troligt stora ihåligheter inom sig.

Som väl är händer inte samma sak vår måne då den är mer hållfast. Skulle det hänt med vår måne hade risken varit stor för jätte meteoritnedfall på Jorden och det skulle varit katastrofalt.

Risken för Neptunus är minimal då det är en gasplanet och säkert förblir detta den dag katastrofen kommer från Tritons sönderfall.

På Mars blir troligen även nedfallen stora om några tiotals miljoner år och kan bli ett problem  för de eventuella människor som då bor på den sedan teoretiskt årmiljoner koloniserade Mars. Om nu mänskligheten eller solsystemet finns kvar så långt fram i tiden vilket jag betvivlar åtminstone då det gäller mänsklighetens framtid.