För att upptäcka eventuellt liv på Mars måste man komma djupt ner under ytan.

 

Enligt ett nytt laboratorieexperiment utfört av NASA kan rovers (marsbilar)  behöva gräva cirka två meter eller mer ner i Mars yta för att hitta eventuellt existerande  tecken fossiler av forntida liv. Detta då joniserande strålning från rymden bryter ner små molekyler som aminosyror relativt snabbt. Aminosyror kan skapas av livsformer men även av icke-biologisk kemi. Om man finner vissa aminosyror på Mars kan det betraktas som ett potentiellt tecken på att liv funnits på Mars i det förgångna. Aminosyror bygger upp proteiner och proteiner är viktiga för liv då dessa i sin tur bildar enzymer som påskyndar eller reglerar kemiska reaktioner för bildning av skilda strukturer.

"Våra resultat tyder på att aminosyror förstörs av kosmisk strålning på  Mars yta och regolit (lös sand eller annat mineral)  i mycket snabbare takt än man tidigare ansett", säger Alexander Pavlov från NASAs Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland. Nuvarande Mars rover-uppdrag borrar ner i Mars yta till endast  cirka cirka fem centimeters djup. På dessa djup förstörs  aminosyror helt  på endast 20 miljoner år. Tillsatsen av perklorater (salter) och vatten ökar även hastigheten på aminosyraförstöring ytterligare. 

Vi anser i dag att liv på Mars (om det funnits) finns miljarder år bak i tiden. Detta gör att sökning efter spår av liv måste ske  långt ner under ytan (minst 3 meter ner måste vi komma). "Uppdrag med grund borrprovtagning måste koncentreras till exponerade ytor - t.ex. nyligen uppkomna mikrokratrar med åldrar mindre än 10 miljoner år det material som kastats ut från sådana kratrar", säger Pavlov, huvudförfattare till en rapport om denna forskning publicerad 24 juni i Astrobiology.

Kosmiska strålar är högenergipartiklar (mestadels bestående av protoner och heliumjoner) som genereras av kraftfulla händelser på solen och där i exempelvis  solfläckar eller från exploderande stjärnor. Strålarna kan bryta ner eller förstöra organiska molekyler då de tränger in  i en fast sten då de joniserar och förstör allt i sin väg.

Jordens tjocka atmosfär och globala magnetfält skyddar ytan från de flesta kosmiska strålar. I sin första tid hade Mars också dessa egenskaper men förlorade detta skydd över tid (varför vet vi inte). Det finns dock bevis för att den kraftigare atmosfären på Mars för miljarder år sedan tillät flytande vatten på Mars yta. Flytande vatten är viktigt för livet därför vill forskare veta om livet uppstod på Mars och söka efter bevis på forntida marsliv genom att undersöka Mars-stenar efter organiska molekyler som aminosyror.

Bild flickr.com Mars landskap

I framtiden kan vi ta bilder på ytan på exoplaneter

I en inte alltför avlägsen framtid kan vi troligen ta bilder av jordliknande planeters kontinenter, oceaner och moln.

Det blir annorlunda än i dag då exoplaneter som kretsar kring andra stjärnor ser ut som eldflugor i en strålkastare. Prickar i sin sols yta. Även när nästa generation av rymdteleskop är uppe kommer detta inte att förändras. Ett rymdteleskop tillverkat som nuvarande är skulle behöva vara 90 kilometer breda för att se ytan på en planet 100 ljusår bort.

Men en grupp forskare har en djärv plan för att övervinna dessa svårigheter. De vill  använda solsegelrymdfarkoster eventuellt en hel flotta av dem sända längre bort från jorden än någon tidigare rymdsond varit och där vända på sig och använda vår därifrån avlägsna sols gravitation som ett gigantisk förstoringsglas. Om det fungerar kommer vi (enligt dessa forskare) att fånga en bild av en exoplanet så skarp att vi kan se markformationer ner till 10 kilometer i diameter.

Projektet kallas Solar Gravity Lens, eller SGL. NASA och en samling av universitet, flygbolag och andra organisationer är inblandade liksom Planetary Societys grundare Lou Friedman den ursprungliga solseglingentrepenören.

Albert Einstein förutspådde för över ett sekel sedan tanken att gravitationen kan böja och förstora ljus, ett begrepp som kallas gravitationell linsning. Ur en observatörs synvinkel blir ljus från ett avlägset objekt som passerar nära ett massivt förgrundsobjekt förvrängt och förstorat, förutsatt att observatören är på rätt plats, känt som brännpunkten. Det liknar hur du kan fokusera en kamera genom att hitta rätt avstånd på ditt mål, snarare än att justera kamerans fokus.

Rymdteleskopet Hubble och andra observatorier har sett detta fenomen som bågar och ringar runt avlägsna galaxer, förvrängda och förstorade av gravitationen hos närmare liggande galaxer. Forskarna bakom SGL-projektet säger att vi kan göra samma sak med exoplaneter. Men då behöver vi behöver  resa dit  brännpunkten kan nås till objektet. För en exoplanet är detta i vissa fall 100 ljusår bort (avståndet vi kan arbeta mot högst) eller 97 miljarder kilometer bort vilket är 16 gånger längre från solen än Pluto. Voyager 1, som har rest längre ut i rymden än något annat objekt tillverkat på jorden har bara rest cirka 20 miljarder kilometer de senaste 40 åren.

Lösningen för att komma i väg snabbare anses vara solsegling.

Solsegel fångar dynamiken i ljuset från solen och använder denna drivkraft som framdrivning. Med hjälp av denna teknik kan en SGL rymdfarkost flyga nära solen  och då öka hastigheten och kasta sig mot de yttre delarna av vårt solsystem vilket gör resan ditut  25 år.

När farkosten är i brännpunkten skulle ljuset från exoplaneten smetas in i en cirkel som kallas en Einsteinring. Ringen skulle innehålla 2 delar. En del skulle komma från en enda 10 kilometer-del av exoplaneten och ge bara en enda pixel i den slutliga bilden. Den andra delen skulle innehålla ljus från resten av exoplaneten.

Med rätt optik, med 1 miljon bilder av ringarna från olika platser skulle det ge en bild som liknar den som togs vid rundflygningen av månen av Apollo 8 astronauterna 1968 på jorden och fånga ytegenskaper så små som 10 kilometer rakt över.

De tekniska utmaningarna för SGL är minst sagt stora för att detta ska kunna realiseras. Till att börja med är det frågan om exakt navigering och kommunikation över långa avstånd och behovet av ett solskydd för att hålla vår egen sols ljus borta från teleskopet.

NASA tror dock på konceptet och har nyligen tilldelat det 2000000 dollar  från sitt NIAC (NASA Innovative Advanced Concepts) program. NIAC, som har funnits sedan 1998.  Pengar från detta program betalas ut  för att hjälpa innovativa idéer att komma vidare. SGL är bara den tredje studien i programmets historia för att nå projektets tredje fas.

Om det realiseras (min anm.) blir det revolutionerande i vår kunskap om exoplaneter.

Bild: Från vikipedia av en konstnärs bild på hur en solnedgång på exoplaneten HD 188753 Ab skulle kunna se ut. Planeten finns 151 ljusår bort i stjärnbilden Svanen.

I juli bekräftades upptäckten av en stor sjö under Mars Yta.

Enbart ca en mil under ytan i området vid Sydpolens is på Mars finns en reservoar av  saltvatten. Denna sjö upptäcktes  genom radarsignaler från Farkosten Mars  Express vilken kretsat runt Mars sedan 2003  och bekräftas nu genom datainsamling och analys av dessa.

Troligen är det en issörja då temperaturen ligger under -55C på ytan.

Sjön är ca 20 km bred som mest men troligen inte mer än ca en meter djup. Denna upptäckt är den senaste av indicier som antyder att vatten inte var endast närvarande på Mars i ett tidigare skede utan fortfarande finns på vissa platser.

Resultaten av existensen av denna sjö skulle om bekräftas av framtida observationer vara den viktigaste upptäckten av flytande vatten på Mars hittills och då platsen för att söka liv i.

Men det måste göras av människor på plats en gång med utrustning för att komma ner till vattnet för provtagningar och analyser. Den som lever får se om nu inget händer på Jorden vilket omöjliggör framtida rymdprojekt.

Nya rön om Jupiters måne Europa där liv antas kunna finnas

Europa är den fjärde största månen runt Jupiter. En helt istäckt måne där man ser sprickor över hela ytan och där man antar det ska finnas ett hav under isens yta.

Liv kan mycket väl finnas i detta vatten. Därför är denna måne högintressant att utforska under ytan.

Nya rön visar dock på svårigheter vid en framtida landning. Isytan verkar mycket porös och har jämförts med jordisk kvicksand i hållbarhet för en landande kropp.

Mineral av is mindre tät än nyfallen snö har enligt nyare forskning visat sig vara den yta vi ser härifrån. I så fall skulle en landare sjunka rätt ner i det underliggande havet när ytan passerats.

Då planer på en landning på Europa planeras till 2020-talet måste nu ingenjörer fundera ut hur en landning ska se ut så den inte blir en ren katastrof. Kanske en farkost som flyter på denna ytstruktur är svaret.

Det finns dock andra forskare som tvivlar på dessa nya rön om en långt ifrån fast yta. Men så länge vi inte varit där vet vi inte vem som har rätt. Idag verkar dock forskningsresultat visa på en mycket lös och porös yta vilket då ger stora bekymmer för konstruktionen av en landare på en yta av detta slag.

 Bilden är från NASA på månen Europa

Gåtan om varför solens corona är mycket varmare än ytan på solen kan vara löst

Solens yta har en temperatur av ca 5500 C medan yttre delarna av dess atmosfär dess  corona har en temperatur av ca 1-3 miljoner grader Celsius.

Nu diskuteras om inte nanoflares ligger bakom detta fenomen. Små från oss osynliga uppkastningar av soleruptioner vilka ger dessa effekter av temperatur i coronan.

Vi har inte teleskop av den beskaffenheten att vi kan se eller bevisa existensen av nanoflares men troligheten att de finns är mycket stor.

För att ge en ytterligare temperatur från solen bör kanske nämnas att solens centrala delar eller kärna har en temperatur av ca 15 miljoner grader Celsius.

För ytterligare fakta kan nämnas att det ibland sker en temperaturhöjning lokalt i coronan på upp till 40 miljoner grader Celsius

Nya rön om Mars yta

Hela tiden kommer nya upptäckter från Mars och andra platser däruppe i universum.

Senast är ex rapporten om Mars yta. En yta som nu verkar vara tunnare än Jordens på vissa platser. En yta med lägre densitet än vad man tidigare ansett. Platser med en porösare yta.

Betydelsen av detta är en omtolkning av hur Mars bildats och utvecklats.

För mer om detta se vad NASA säger här.

Bilden visar storleksförhållandet mellan Mars och Jorden. Jämför gårdagens bild på storleksförhållandet mellan Venus och Jorden.

Marken gungar på Venus.

Venus har den egenheten att dess dygn är längre än ett venusår. Planeten är i storlek som Jorden och är den planet vilken ligger som nummer två från solen (Jorden är nr 3). Men där upphör likheten.

Venus är en ogästvänlig het värld med en temperatur av ca 460C.

En het värld av detta slag borde som de flesta andra stenplaneter ha en stor vulkanisk aktivitet. Men så är det inte.

Venus har inga aktiva vulkaner eller har kanske aldrig haft några vulkaner någonsin. Ingen vet.

Kanske det beror på den plasma eller gummiaktiga yta som blivit resultatet i värmen vilket får magman att inte kunna skjuta upp i vulkanliknande utbrott. Ytan lugnar ner aktiviteten i manteln genom sitt rörliga och gungande agerande. Det är vad ny forskning verkar visa. Venus yta är en gungande yta likt Jordens myrar (dock inte lika helt så gungande)  men då av oorganiskt material.

Bilden är på Venus.

Mönstrad yta och tusentals mindre gropar pryder Plutos yta se nytagna bilder.

Plutos isiga och dammiga  yta är full av små gropar. Ytan ser kopparärrig ut. Vad som pepprat ytan är okänt men kan ha varit stenar genom  årmiljarder. Eftersom inga större händelser sker på Pluto inget liv finns och inget väder existerar kan kopparärrigheten därför kommit till under en mycket lång tidsperiod.

Ytan av damm  kan vara rester av pulveriserat stendamm efter nedslagen.  Men däremot är förklaringen mindre trolig på isen. Här verkar det  istället vara något så kallad bågnad  som är anledningen till groparna.

Samma fenomen kan ses på Jorden vid stark kyla.

Bågnad, is med svagt skålformad yta, mellan sprickor på cirka 10 meteras avstånd. Bildas på tjocka isar vid kallt väder. Kylan får isens ovansida att dra ihop sig och bilda svaga skålar mellan tydliga sprickor. Bågnad är ett gott tecken på att isen är tjock.

Comet 67P där Rosetta landade har en yta som förändrats den senaste tiden. Vad som sker här är en gåta.

Förändringarna var först små på ytan men nu förändras större områden på den lilla himlakroppen som inte är större än 4,1 km i sin längsta axel. Uppåt 200 meters ytor förändras nu från att ha börjat i storleksordningen ca 30 cm.

Närheten till solen och uppvärmning kan vara en delförklaring men förklarar inte hela den fysiska process som sker här under kameraövervakning från Rosettas  instrument.

Is som avdunstar är troligt som en förklaring men det går lite väl snabbt för att förklaras med enbart värme och avdunstning.

En erosion sker som vi ännu inte förstår takten av men som övervakas och kan ge kunskap om kometers liv och förändringar.

Saturnus måne Thetys har röda bågar på ytan vilka sträcker sig över kratrar likväl som ytor i övrigt. Vad dessa ränder i form av bågar är och varför de finns är en ny gåta att lösa.

Vid passerande av Thetysi  april i år av rymdfarkosten Cassini fotograferades en förvånande upptäckt. Ytan har röda ränder vilka utan hänsyn till ytans beskaffenhet går längs med denna.

Thetys är en isbelagd planet därför kan det vara issprickor fyllda eller skimrande i rött man ser. Men vad detta rödskimrande material är bestående av vet man inte. Det kan vara allt från gas till något som kommer inifrån månen.

Dessa streck eller bågar av röda streck tros vara relativt unga då de går rakt över gamla kratrar mm.

Ser man på bilder kan man få uppfattningar av skilda slag onaturliga som naturliga. Följ medföljande länk här för att läsa och se om detta fenomen.

Låt tankarna flyga och fantasin flöda nu innan forskarna hittat en trolig lösning och se om dina tankar hamnade rätt.

Titan med öppna sjöar på ytan är den enda himlakropp i vårt solsystem med detta.

Månen Titan har sjöar av kolväten. Titan är den enda måne eller planet i vårt solsystem vilken har öppen vätska  på ytan. Titan är en av Saturnus månar och är lika stor som planeten Merkurius och klassas som den näst största månen i vårt solsystem. Störst måne är Ganymedes vilken kretsar runt Jupiter.

Etan och metanfyllda sjöar finns vid polerna. Några fördjupningar där ingen vätska finns existerar även. Varför dessa hav existerar och hur de uppstått är en gåta.

Varför just denna måne har dessa sjöar och öppna sådana vet vi inte. Utöver detta har månen även tät atmosfär bestående av kväve.

Genom att följa denna länk kan intresserade få veta mer om vad forskare idag tror och anser om havens uppkomst och vad man kan förmoda  från Titans historia. Men än är det enbart spekulationer som anses troliga.