Ny data kan förklara Saturnus övre atmosfärs värme.

Det övre skiktet av atmosfären över Saturnus, Jupiter, Uranus och Neptunus är liksom Jordens övre atmosfär varmt. Men till skillnad från jorden där solen är källan på grund av sitt avstånd har inte solen samma effekt på dessa gasplaneters atmosfär då de finns betydligt längre bort från solen.


Deras värmekälla har varit en av de stora mysterierna. Genom en ny analys av data från NASA:s Cassinis rymdfarkost har man nu hittat en förklaring till vad som håller de övre atmosfärlagren av Saturnus så varma. Det skyldiga är norrskenen på planetens nord- och sydpoler. 


Elektriska strömmar som utlöses av interaktioner mellan solvind och laddade partiklar från Saturnus månar vilket är gnistan som ger norrsken och värme i den övre atmosfären.


Genom att bygga en fullständig bild av hur värme cirkulerar i atmosfären har forskare fått bättre förståelse av hur norrskens elektriska strömmar värmer de övre lagren av Saturnus atmosfär och driver vind. Det globala vindsystemet kan distribuera denna energi, som ursprungligen deponeras nära polerna mot ekvatorialregionerna och uppvärmer dem till två gånger högre än den temperatur som förväntas av solens uppvärmning ensam.


Resultaten av undersökningen är avgörande för vår allmänna förståelse av planeters övre atmosfärer och är en viktig del av Cassinis efterlämnande data säger författaren Tommi Koskinen till studien och medlem av Cassini Ultraviolet Imaging Spectograph (UVIS) team.


Kunskapen om detta fenomen (min anm.) kan ge teorier om eventuellt liv i övre luftlager på exoplaneter.

Bild Saturnus från vikipedia tagen av Cassini.

Tjugo tidigare okända månar hittade runt Saturnus.

Jupiter med sina 79 månar är inte längre den måntätaste planeten i solsystemet utan den titeln har nu Saturnus tagit över med 82 stycken. Men för hur länge återstår att se. Gränsen för vad som räknas som månar och hur många fler som hittas därute vet ingen. De som nu hittats är inte stora flertalet är ca 5 km i diameter.


Sammantaget kan dessa relativt små månar hjälpa astronomer att bättre förstå de många kollisioner som ägde rum i det tidiga solsystemets historia.


Scott Sheppard en astronom från Carnegie institution for Science i Washington är upptäckaren av de senast funna månarna både vid Jupiter och Saturnus.


NASA ' s Europa Clipper; NASA: s Dragonfly Mission och Europeiska rymdorganisationens (ETA)  är involverade i upptäckterna och i fortsatt undersökning av månar därute. Teleskopet som användes var Subaru teleskopet på Hawai.


Bild från Vikipedia på Saturnus taget av rymdsonden Cassini.

Epimetheus och Janus två av Saturnus 62 månar.

Epimethus delar sin omloppsbana med en av de andra månarna runt Saturnus. Janus. På grund av dess närhet till varandra och att de har samma omloppsbana togs de länge för en och samma måne.

Både Janus och Epimetheus har många kratrar på sin yta. Båda har en oregelbunden form och har upplevt många krockar genom tiderna med rymdsten och kanske även krockat med andra månar eller med varandra.

Storleken på dem är för liten för att de den gången de var mindre hårda skulle formats av gravitationen till en rund form.

DE är två mycket oregelbundna månar Epimetheus är den som är mest oregelbunden i sin form men även Janus är detta fast i något mindre grad.

Bilden ovan visar Epimethus till vänster och Janus till höger.

Den vaggande månen runt Saturnus.

Citat: Månen som kretsar runt Saturnus ser ut som något från Stjärnornas krig, och nu har forskare upptäckt något märkligt med den: Månen kränger fram och tillbaka. En svensk astronom har en våldsam teori om varför. Slut citat.

Man tror att månen kan ha träffats av en meteor och därmed kommit ur balans en obalans vilken kan ha ökat och även ha sin grund i att ett underjordiskt hav skvalpar i dess inre enligt vissa forskare.

Hur detta skvalpande hav kan finnas är en gåta då det i samma artikel påtalas att smällen månen en gång fick gjorde att månen har sprickor rakt igenom.

Samtidigt som lösningen på krängningarna inte uppmärksammats fastän detta kan utläsas ur artikeln.

Vår måne kränger också, dock i betydligt mindre skala, på sin väg runt Jorden.

Lösningen är därför enligt mig att krängningen är påverkan från Jorden då det gäller vår Måne.

Medan krängningarna av månen Mimas vilken inte har en större yta än Sveriges då den går runt jätteplaneten Saturnus självfallet påverkas betydligt mer än vår Måne som i storleksordning jämfört med vår Jorden är betydligt mindre.

Krängningarna påverkas säkert av dragningskraften från den planet en måne kretsar runt. Lösningen bör kunna räknas ut av matematiker inte av fantasifulla teoretiker som underjordiska hav i sprucken månes yta.