Hubbles nya data har gett svar på Betelgeuses mystiska ljusminskning.

Betelgeuse är en stor röd stjärna i stjärnbilden Orion. Redan den antika astronomen Ptolemaios var en av de första att notera den stora röda stjärnan. Den är en av de ljusaste stjärnorna på natthimlen och finns 725 ljusår från oss.  Stjärnan ändrar periodvis i ljusstyrka vilket noterades redan på 1830-talet av den brittiske astronomen John Herschel.  Numera vet astronomer att stjärnan expanderar och skiftar i ljusstyrka i 420-dagars intervall.

I oktober 2019 dämpades stjärnan dock dramatiskt mer än de fluktrationer man tidigare observerat och försvagades ytterligare i ljusstyrka. I mitten av februari 2020 hade stjärnan förlorat mer än två tredjedelar av sitt sken. Ultravioletta observationer från rymdteleskopet Hubble tyder nu på att den oväntat starka nedtoningen troligen orsakats av en enorm mängd mycket hett material som kastades ut i rymden från stjärnan. När sedan materialet kyldes ner bildades ett dammoln som blockerade stjärnljuset till ungefär en fjärdedel av Betelgeuse yta.

Hubble fångade även tecken på tätt uppvärmt material som rörde sig genom stjärnans atmosfär mellan september-november 2019. I december 2019 observerade flera markbaserade teleskop att stjärnan minskade i ljusstyrka på sitt södra halvklot.

Jättestjärnan kommer en gång att avsluta sitt liv i en supernovaexplosion. Vissa astronomer tror att den plötsliga nedtoningen kan vara en pre-supernova händelse (något som visar att explosionen just nu byggs upp).

Min uppfattning (min anm.) är att det är en förhändelse sedan länge som visar att den snart kommer att explodera i en supernova ( i tid kan det dock vara tusentals år eller dagar tills vi kan se det från jorden. Fet kan ju redan ha skett vi ser ju stjärnan som den såg ut för 725 år sedan). Supernovahändelsen är med andra ord redan under uppbyggnad från vår plats sett.

Den som önskar mer teori om alternativ till nedtoningen av skenet kan följa denna länksida för min del är jag övertygad om händelsens snara skeende dock kan ingen veta tidpunkten. Ingen har sett föregångshändelserna tidigare till en supernova eller dess början (enbart att det skett överraskande) så även min och många astronomers tro på pre-supernovan kan inte bevisas. Inte mer än att den enligt mig är logisk.

Bild från vikipedia på Betelgeuses position i Orion som det ser ut med blotta ögat.

Hubbleteleskopet sökte de första stjärnorna där de borde ses men där var tomt.

En grupp europeiska forskare ledda av Rachana Bhatawdekar från Europeiska rymdorganisationen bestämde sig för att hitta den svårfångade första generationens stjärnor genom att sondera efter ljus från från dessa (där det enligt teorin borde finnas) omkring 500 miljoner till 1 miljard år efter BigBang.

I arbetet använde de Hubbleteleskopet, NASA:s rymdteleskop Spitzer och det markbaserade Very Large Telescope vid European Southern Observatory. Härifrån användes data från gravitationslinskraften hos ett massivt förgrundsgalaxkluster (det fungerar som en gigantisk förstoringslins i rymden) för att hitta ljus från avlägsna bakgrundsgalaxer 10 till 100 gånger ljussvagare än någon tidigare observerat.

Tyvärr fann teamet inga bevis för en första generations Population III stjärnor (namnet på den första generationens stjärnor) i detta kosmiska tidsintervallet. Resultaten är ändå viktiga eftersom de visar att stjärnor måste ha bildats ännu tidigare efter BigBang än man tidigare trott.

Tidsepoken 500 miljoner år till 1 miljard år efter BigBang är för långt fram i tiden efter BigBang för att finna det man söker (om detta finns min anm.). Vi vet inte när eller hur de första stjärnorna och galaxerna i universum bildades. Resultat tyder också på att den tidigaste bildningen av stjärnor och galaxer inträffade tidigare än vad som kan undersökas med rymdteleskopet Hubble.

Detta lämnar ett spännande område öppet för den kommande NASA / ESA / CSA James Webb Space Telescope - att leta efter de  första stjärnorna. Något vi inte förstår eller kan föreställa oss tidsmässigt söks och kan bekräftas eller förfalskas (kanske) med det kommande James Webbteleskopet. Men vad ska vi tro om inte heller detta teleskop finner något därute? 

Min undran är även varför man inte fann ljus efter några stjärnor alls. Kan det finnas stjärnor tidigare än 500 miljoner efter BigBang när det inte fanns några stjärnor alls att se här? Min teori är att de fanns men så svagt lysande från oss sett att vi inte kunde upptäcka dem med de teleskop vi idag förfogar över. Alternativt är det så gasfyllt och dammigt att ljus inte släpps igenom.

Bild från  pixabay.com en fantasi men spännande sådan ut i universum.

Hubbleteleskopet har undersökt en mycket stor galax (UGC 2885)

UGC 2885 är en stor spiralgalax i stjärnbilden Perseus.  Avståndet till galaxen från oss är 232 000 000 ljusår. Galaxen är 2,5 gånger bredare än Vintergatan och innehåller 10 gånger fler stjärnor.


Den finns i ett lugnt område i universum i betydelsen av att inga galaxer i närheten kan falla in och störa den eller tvärtom säger forskarna.


Det finns mycket lite vätgasrörelser här om man jämför med många andra galaxer. Enbart ca hälften av hur mycket vätgas som finns i  Vintergatan.


Dess supermassiva svarta hål centrum kan ses som en sovande jätte. Detta då här inte heller sker något. I många galaxer inklusive Vintergatan är det mycket rörelse vid det centrala svarta hålet. Gas och ibland hela stjärnor dras in i många galaxers svarta hål. Men här vid UGC 2885 sker inget då avståndet till närliggande stjärnor är för långt och gas inte kan ses i dess närhet. 


Jag (min anm,) undrar om inte detta kan bero på att det svarta hålet här för länge sedan dragit till sig allt som fanns i dess närhet och nu inte kan få tag på mer.


Men vi kan nog se denna galax som en lugn galax. Såvida det inte är lugnet före något oväntat.


Bild från vikipedia på galax UGC 2885 tagen av Hubbleteleskopet.

Galaxbågar fotograferade av Hubbletelskopet. Men vad är de bevis på?

Rymdteleskopet Hubble har nyligen fångat en bild av ett ovanligt (?) rymdfenomen från Galaxen Sunburst arc (se bild här) ca elva miljarder ljusår bort från jorden. Denna galax reflekteras 12 gånger i Hubbles lins på sin väg mot oss. 


Anledningen till detta fenomen kallas gravitationslins. På sin väg mot oss har galaxens sken passerat en galaxhop 4,6 miljarder ljusår från jorden. Galaxhopen innebär en stark gravitationseffekt på ljuset vilket får ljus som kommer  bakifrån att böjas.

Detta leder både till att ljuset från Sunburst arc går i en båge och även förstärks i form av reflektion därav den udda bild Hubbleteleskopet tog. 


Det mycket känsliga Hubbleteleskopet fångade fyra galaxbågar, som innehåller sammanlagt minst tolv reflektioner som man kan se på bilden.


Jag (min anm) undrar hur många falska foton av hur verkligheten ser ut, egentligen, därute i Kosmos, har från skilda teleskop tagits som äkta? Säkert många. Risken i detta vilket blir ej upptäckta felkällor gör att avstånd till en galax, dess läge och spektralklass och kanske även felkällor som ej existerande exoplaneter katalogiseras som äkta.


Bild från vikimedia på Hubbletelekopet vilket gett oss så mycket kunskap om universum.

Hubbleteleskopets nya bild på Jupiter är intressant men ej förklarad

Jupiter är en gasplanet och den största planeten i vårt solsystem med sin plats mellan Mars och Saturnus. Astronomer har observerat denna gasjätte i sekler men ännu är det en mystisk värld vi inte helt förstår.


Astronomer har inte definitiva svar på till exempel varför molnband och stormar ändrar färg eller varför stormar krymper i storlek. Den mest framträdande stormen den stora röda fläcken har sedan den upptäcktes under 1800-talet minskat något i storlek (man kan undra hur stor den var från början eller hur den bildades, Kanske den funnits i en storlek vi inte anar sedan Jupiter bildades (min anm).


Denna stora storm är fortfarande tillräckligt stor för att svälja jorden. Den röda fläcken är förankrad i en orolig atmosfär som drivs av värmestegring från Jupiters djupa inre som driver värmen upp i den turbulenta atmosfären.


Ett skeende som inte händer på Jorden. Detta då vi ligger närmre solen är det solens värme som får vår atmosfär att reagera.


Jupiters övre atmosfär är ett färgband av moln vilka har olikartade vindhastigheter och i omväxlande riktningar (troligen är detta anledningen till de olikartade färgerna som uppstår utifrån vindhastighet, vindriktning och detta utifrån innehållet i vindarna min anm) . Dynamiska funktioner som cykloner och anticykloner (högtryckstormarna som roterar moturs på södra halvklotet) finns i överflöd. Banden skapas av skillnader i tjocklek och höjd av ammoniak is molnen. De färgglada banden som flyter i motsatta riktningar på olika breddgrader, beror på olika atmosfärstryck (och enligt mig vindhastighet och vindriktning min anm) . Ljusare band stiger högre och har tjockare moln än de mörkare banden.


Bland de mest slående funktionerna i bilden på Jupiter är de rika färgerna på molnen som rör sig mot den stora röda fläcken. En storm rullande moturs mellan två band av moln. Dessa två molnband över och under den stora röda fläcken rör sig i motsatta riktningar. Det röda bandet ovanför och till höger (nordost) av den stora röda fläcken innehåller moln som rör sig västerut och runt norra delen av den gigantiska stormen. De vita molnen till vänster (sydväst) av stormen rör sig österut söder om platsen.


Alla Jupiters färgglada molnband i den här bilden är begränsade till norr och söder av jetströmmar som förblir konstanta, även när banden ändrar färg. Banden är alla åtskilda av vindar som kan nå hastigheter på upp till 644 kilometer per timme.

Jupiter är därmed en stormig stor färgglad gasplanet vi ännu inte helt förstår.


Bild från Vikimedia på Jupiter tagen av Hubbleteleskopet.

Att använda gravitationsvågor för planetjakt

Under de senaste tre årtiondena har astronomer upptäckt mer än 4000 exoplaneter. Genombrottet i planetsökandet kom med NASA: s Keplerteleskop och Hubbleteleskop. Dessa arbetar utefter ljusnedsättning då en planet passerar framför dess stjärna (skugga).


De senaste åren, har gravitationsvågor upptäckts och då i förhållandet med svarta hål. Inom en snar framtid kan de användas för att upptäcka planeter därute. Tecken på planeter som stör i ett solsystem ska sökas och därmed visar på sin existens. Vi kan inte se dem med gravitationsvågor men vi kan upptäcka dem ner till en storlek av 50 gånger jordens storlek.


Dock går det enbart att upptäcka dem i solsystem med två vita dvärgar. En vit dvärg i ett solsystem blir för svag gravitationsvåg. Skuggtekniken ovan kan inte användas i solsystem med vita dvärgar som solar. Men förhoppningsvis med det gravitationssystem som nu utarbetas under förutsättning att solsystemet har dubbelstjärnor.


”En planet som har överlevt evolutionen av två solar — två stjärnor som blivit binära vita dvärgar — är definitivt mycket, mycket gamla”! Säger Nicola Tamanini, huvudförfattare och astronom till den nya forskningen vid Max-Planck-institutet i Tyskland. Två vita dvärgar vars planeter kretsar kring båda stjärnorna skulle ha en annan gravitations-vågs signatur än en planet runt en vit dvärg.


Denna signal bör avslöja en grov uppskattning av massan av ett tredje objekt säger Tamanini. Det skulle även fungera i sökandet vid bruna dvärgar.


För mer information om detta projekt och hur det fungerar och inte fungerar se här. 


Som jag (min anm) uppfattar det är denna metod bra då det gäller sökandet efter planeter bland mycket ljussvaga stjärnor som vita dvärgar. Då det här kan vara svårare att upptäcka en planet med metoden som ovanstående teleskop i dag använder med skuggmetoden.


Bild: I rubrik ovan   på det ovannämnda Keplerteleskopet (från Vikipedia). Bild här nedan på Hubbleteleskopet (från Vikipedia).

Hubbleteleskopet har upptäckt en tidigare okänd galax i vårt närområde.

I Universum kan ses oräkneliga stjärnor och galaxers ljus. Ibland döljs ljusen från ett objekt av ett annat objekt. Det kan vara anledningen till att följande dvärggalax aldrig upptäckts tidigare fast den finns i relativ närhet till oss. 


Upptäckten gjordes nyligen av astronomer vilka använde Hubbleteleskopet till att fotografera den klotformiga stjärnhopen NGC6752 (finns 13 000 ljusår bort i Vintergatan i riktning mot stjärnbilden Påfågeln). 


Under denna fotografering avslöjade Hubble:s en aldrig tidigare upptäckt dvärggalax befinnande sig långt bakom klustrets. En dvärggalax ca 30 miljoner ljusårs bort (cirka 2 300 gånger längre bort än stjärnklustret NGC 6752).


Dvärgalaxen mäter endast omkring 3000 ljusår i sin största utsträckning (knappt 1/30th diametern på Vintergatan) och dess ljus är ungefär tusen gånger svagare än Vintergatans.


Den är ca 13 miljarder år gammal och ligger isolerad därute från Vintergatan vilket från tidernas början resulterat i ingen interaktion alls med andra galaxer. Dvärggalaxen är därmed den astronomiska motsvarigheten till ett levande fossil från det tidigaste skedet av universums existens. Dess namn har blivit Bedin 1.

Bild på stjärnhimlen där den hittills okända dvärggalaxen hittades. Bild nedan på en påfågel att jämföra med stjärnbilden påfågeln ovan. Nog kan man se viss likhet med uppfällda fjädrar och en bit av stjärnhimlen tycker jag. 

En 30 minuters film i bild o musik producerad från rymdteleskopet Hubbles foton.

Den 6 november 2018 var det  premiär på en unik film med en musikalisk upplevelse vilken var inspirerad av rymdteleskopet Hubbles berömda djupfältbilder av universum. 


Musiken som medföljer filmen är ett samarbete mellan Grammy award-vinnaren, den amerikanske kompositören och dirigenten  Eric Whitacre och producead genom Music Productions, multi prisbelönta artister 59 Productions och Space Telescope Science Institute (STScI). 


I filmen ses en mängd av Hubbles fantastiska bilder och inkluderar 11 datorgenererade visualiseringar av fjärran galaxer, nebulosor och stjärnhopar.


 Filmen finns på YouTube se här och kommer att delas med världen genom filmvisningar och liveframträdanden runt om i världen. Genom länken här kan ni se den ca 30 minuter långa fantastiska filmen.


Bild Hubbleteleskopet.

Nya överraskande rön komna om Neutronstjärnor utifrån Hubbleteleskopets arbete.

Att sluta som en neutronstjärna är ett av flera möjliga slut i en stjärnas livscykel. I slutet av en stjärnas existens stöts de yttre lagren bort genom en gravitationskollaps då stjärnans   delar imploderar efter det att bränslet för kärnfission tagit slut..

Om stjärnan var så stor att den kvarvarande massan motsvarade 1,4-3 solmassor övergår den till en supernova (se länk för att förstå vad detta innebär). 

En typisk neutronstjärna är endast ca 20 km i diameter men har en massa motsvarande 1,4 - 3 solmassor (En som jag ser det spännande siffra då den motsvarar ovanstående, kanske ett samband finns vi ännu inte förstår).

Hela kärnan av en exploderad stjärna (imploderad) har pressats till en fast boll av neutroner.

Ett ovanligt infrarött ljusutsläpp från en närliggande neutronstjärna har upptäckts av NASAS rymdteleskop Hubble och detta kan tyda på nya okända funktioner från en neutronstjärna då detta aldrig tidigare upptäckts.

En teori är att det finns en dammig disk kring neutronstjärnan varifrån ljuset kom (kommer). En annan teori är att det finns en energirik vind som plöjer bort från stjärnan genom ett gasmoln där just denna stjärna finns.

Observationen gjordes av ett team av forskare vid Pennsylvania State University, University Park, Pennsylvania, Sabanci University, Istanbul, Turkiet och the University of Arizona, Tucson, Arizona.

Neutronstjärnor kan även bli pulsarer vilket är neutronstjärnor som genererar regelbundna pulser av strålning.

Den neutronstjärna vilken Hubbleteleskopet fann utsläpp av infraröd strålning från är RX J0806.4-4123.

Med hjälp av NASA:s kommande James Webb SpaceTelescope vilket ska vara igång 2021 kommer astronomer att kunna utforska detta utsläpp än mer och förhoppningsvis lära mer om neutronstjärnors evolution. 

Kanske dumt tänkt men det finns ju neutronstjärnor varför kan det då inte finnas protonstjärnor eller elektronstjärnor? Visserligen är neutroner utan laddning. Men varför inte ett objekt med negativ laddning eller positiv laddning som elektronen och protonen? Ett objekt behöver ju inte betyda en stjärna utan något helt annat.

Bilden är på hur man idag ser på uppbyggnaden av en neutronstjärna.

Hubbleteleskopet kartlägger just nu närliggande galaxer i ultraviolett ljus för att se mer av dem.

En undersökning av ett 50-tal galaxer i närområdet ska resultera i att en karta arbetas fram för varje galax. Det är arbetsförfarandet av uppgifterna som kommer in i projektet Legacy extragalaktiska UV-undersökning (LEGUS).

Detta är första gången en kartläggning av galaxer görs i det ultravioletta spektrumet.

Meningen med arbetet är att i detta ljus se hur stjärnor och galaxer bildas. Olika ljus ger olika syn av galaxer och sammantaget bildas genom olika undersökningsspektrum bättre förståelse av stjärnbildning och vår verklighet.

Utöver det ges även hur galaxer och stjärnor påverkar sin omgivning som färdiga sådana.

Målet är att kartlägga ca 50 galaxer av de som finns mellan 11-58 ljusår från oss.

Intresset riktas till stor del till förståelse av hur de mycket välbildade spiralgalaxerna kommer till.

Låt oss hoppas att LEGUS ger än mer kunskap för vår förståelse och inte bara nya frågor om hur universum är uppbyggt och varför och varifrån det kommit och vi med detta.

Bild skenet från Trifidnebulosan (katalogiserad som Messier 20 (M20) och NGC 6514) nebulosa i stjärnbilden Skytten. Nog är det många namn på samma sak.

Hubbleteleskopet blev först med en nästan exakt avståndsmätning till en av de klotformiga stjärnhoparna i universum med en antik metod. EXTRA: Tess är ute och söker planeter i närområdet med början från natten mellan 16 - 17 april.

EXTRA nyhet. Natten mellan 16-17 april dundrar en Falcon9 raket upp i skyn
med rymdteleskopet TESS ombord. 

När TESS har nått en höjd på 250 000 kilometer fäller den ut sina solcellsbesatt vingar och påbörjar sitt uppdrag: att hitta exoplaneter nära jorden med möjligheter för liv.

TESS ska övervaka mer än 200 000 stjärnor med  fyra kameror, som kan upptäcka minsta variation i stjärnornas ljusstyrka. I första hand ska sökandet koncentreras till att söka exoplaneter, som kretsar runt röda dvärgstjärnor.  Dessa utgör 3/4 av alla stjärnor i universum och är  stjärntypen vilken existerar längst. 

Röda dvärgar kan leva i biljontals år och det ökar sannolikheten för att liv kan ha uppstått.  Föregångaren Kepler kunde se upp till 3 000 ljusår bort, men TESS har ett bredare synfält. Tron är att Tess ska hitta ca 2000 spännande planeter i vårt närområde i Vintergatan att sedan fortsätta undersöka på skilda vis.

Men nu till det som först avhandlades idag.
Långt därute kan vi se de första stjärnhoparna som bildades en relativt kort tid efter Big Bang.

Astronomer har med hjälp av NASAS rymdteleskop Hubble för första gången mätt avståndet till ett av de äldsta föremålen i universum, en samling av stjärnor födda strax efter Big Bang.

Fram tills nu har Astronomer uppskattat avståndet till galaxens klotformiga stjärnhopar genom att jämföra luminositet och färger av stjärnor utifrån teoretiska modeller av liknande stjärnor genom rödförskjutningen. Men noggrannheten för dessa uppskattningar varierar med en osäkerhet mellan 10 och 20 procent i avståndsmätningsresultat.

Vi har ofta sett detta i beskrivningar av avstånd till en viss galax där avståndet kanske beskrivs som ex 30-50 ljusår.

I den nya mätningen används dock enkel trigonometri, samma metod som användes av lantmäteripersonal mm innan gps. Trigonometri en metod utarbetad av de antika grekiska matematikerna för över 2000 år sedan. Nu har en metod utarbetats vilken gör det möjligt att använda trigonometri även i rymden på objekt på stora avstånd.

Genom denna metod vilken kan läsas mer om här fås osäkerhetsavståndet på 10-20 % att minskas till 3 % och målet 1 % ligger inom möjligheterna i framtiden.

Forskargruppens experiment koncentrerades till NGC6397 vars ålder är13,4 miljarder år och vilken ligger 7 800 ljusår bort i Vintergatan. Stjärnhopen kan sökas i stjärnbilden Altaret på södra stjärnhimlen.

Bilden visar riktningen till den omnämnda galaxen ovan in i Altaret

HR 4796A är en enbart 8 miljoner år gammal stjärna där Hubbleteleskopet misstänker att det är full fart under ungdomstiden.

HR 4796 är ett binärt stjärnsystem i den sydliga konstellationen av Centaurus . på ett avstånd av 237 ljusår från jorden . De två komponenterna i detta system är ett ungt system med en beräknad ålder på ca 8 miljoner år. Den primära medlemmen

HR 4796A har en stjärnklassificering av A0 V, medan dess mindre följeslagare

HR 4796B är en röd dvärg med en klassificering av M2.5 V. Se klassificeringssystem här.

Det är den A-klassade stjärnan som har en ring och får stjärnan att likna ett öga vilket gett den smeknamnet " Sauron's Eye

Se medföljande bild. Hubbletelskopet har undersökt området   och allt detta damm i mängder som finns här är intressant att följa rörelserna av.

Detta då stjärnan är ung och misstanken finns att planetsystem bildas i dammrörelserna just nu. Genom att försöka förstå hur allt rör sig där kan vi få nya kunskaper om hur rörelserna här visar mot planetbildning och det ger även kunskap om hur vårt kom till i damm och grus.

Annars är damm i sig mycket vanligt i universum och knappast något astronomer blir upphetsade över. Men vid en ung stjärna som denna är det annorlunda.

Hubbleteleskopet har härmed hittat ytterligare något väl värt att närmare undersöka.

Det är i Orionnebulosan Hubbleteleskopet gjort en ny upptäckt, en stor mängd bruna dvärgar

Hubbleteleskopet söker och finner nya ting däruppe som ger ny kunskap både ofta och överraskande.

En av de nyaste upptäckterna är gjorda i Orionnebulosan vilken ligger 1350 ljusår från oss. En nebulosa är ett åtskilliga ljusår stort gas- och dammoln.

I just denna har nu den största samlingen hittills på en plats med mångfald av bruna dvärgar upptäckts. Bruna dvärgar är objekt vilka misslyckats bli så varma att de blivit stjärnor men varma nog för att inte kallas planeter. Helt enkelt misslyckade stjärnbildningar. Processen för att bli tillräckligt varma uteblev.

I övrigt finns i Orionnebulosan allt från jättestjärnor till röda dvärgstjärnor. Vad som fått denna plats att få en så relativt stor mängd bruna dvärgar vet man inte. Men kanske det är gasernas sammansättning i nebulosan som är anledningen. Det har inte varit tillräckligt med något för att starta processer i vissa objekt på en viss plats och så har en brun dvärg blivit följden.

En brun dvärg fanns i 17 fall i närheten av en röd dvärgstjärna. Om det i dessa fall finns ett samband är osäkert.  

Bruna dvärgar ger inte värme tillräckligt för eventuella planeter som kan finnas runt dem för att dessa ska kunna hysa liv

Bilden är på Orionnebulosan vilken är utgångspunkten till ovanstående inlägg.

Asteroid 300163 blev ett objekt det mycket upptagna Hubbleteleskopet fick som uppdrag att undersöka närmre

Hubbleteleskopet är alltid upptaget med att undersöka alla de projekt det får order om. Uppdragen och kön är lång så när något anses intressant att undersöka och godkänns att se närmre på  med detta teleskop är det inte utan anledning.

Asteroid 300163 vilken drog till sig intresset 2006 av Spacewatch (ett forskningprojekt med teleskop vid Arizona university)   och Pan-Starrs (2011 på Hawaii)   och det inte kunde anses om det var en komet eller en asteroid de såg gick uppdraget till det starka  Hubbleteleskopet för avgörande.

Asteroiden såg ut att ha svans likt en komet men såg inte ut som en komet. Nu har det upptäckts att det är två asteroider vilka snurrar runt varandra vilket ger upphov till ett ljust halosken. Uppkommet genom uppvärmning av vatten på asteroiderna vilket bildat en svans av den vanliga slaget på kometer vattenånga och små ispartiklar.

Det som det kallas binära systemet här av två asteroider har existerat i ca 5000 år och de måste ha fångats upp av varandra genom närkontakt då.

Hur många liknande system i asteroidbältena det finns är en fråga som nu ställs och svaret kanske kommer i framtiden. Hubbles uppdrag denna gång är avslutat men många fler återstår. 

Bilden är på Hubbleteleskopet.

Ett svart hål förflyttat från sin galax centrum

Hubbleteleskopet har funnit ett svart hål som ligger utanför sin galax centrum. Svarta hål finns alltid, vad man vet, i en galax centrum (detta är första galaxen där man säkert vet att inget finns. 

Visst finns svarta hål även på andra platser också, lite överallt däruppe i universum. Men centrum av en galax innehåller alltid ett. Det har man ansett sedan ett antal år tillbaks. Säkert har det en betydelse när man teoretiserar om universums skapelse eller galaxers tillblivelse just det att här ska finnas ett svart hål.

Men just i denna galax har en energi av 1000 miljoner supernovor lyckats förflytta denna galax svarta hål ut från centrum. Hur och varifrån denna nästan omöjliga energi kommit från är en gåta.

Eventuellt är effekten från två krockande galaxer där två svarta hål gått samman men ingen vet och för att försöka veta mer om detta mysterium vilket Hubbleteleskopet upptäckt i dagarna forskas det för fullt om fenomenet. Läs om  forskarnas rapport om fenomenet här.

Hubble teleskopets nya upptäckt. Ett sönderdelat objekt med hjälp av en vit stjärna blev mängder av kompakta livselementfulla kometliknande objekt

En vit dvärgstjärna sista stadiet i en stjärnas liv. Här hade ett större objekt kommit för nära och slets itu till en mängd kometliknande objekt. Objekt vilka sedan blev ett asteroidbälte liknande vårt Kuiperbältet runt denna stjärna.

I sig inget ovanligt däruppe. Men i detta fall var det inte smutsiga objekt som blev följden. Istället objekt av mycket is. Mer än vad som Halleys komet eller flertalet andra kometer i vårt närområde innehåller. Istället stor koncentration av vatten och utöver det kväve, kol, svavel och syre. Densiteten är ca 100 000 gånger större än Halleys komet i dessa objekt.

Föremålen kan ses som möjliga till att skapa liv med på rätt plats om de får denna möjlighet.

En science fiction fan skulle kunna tänka sig att detta nu sönderdelade objekt sänts ut kanske i stora upplagor från en främmande intelligens för att skapa liv där så är möjligt och att detta en gång var anledningen till Jordens liv. Att ett objekt av detta slag sönderdelades av solen när det kom för nära och sedan med tiden föll ner på Jorden komet efter komet och planterade livet här.

Hubbleteleskopet har hittat en ny mörk fläck i Neptunus atmosfär.

Teleskopet Hubble vilket söker över en begränsad yta av rymden finner lite av varje då och då.

Mycket nytt kommer fram från detta teleskop.

NU senast är en av upptäckterna en ny fläck i Neptunus atmosfär.  Det är mörka virvlar i atmosfären vilka ofta åtföljs av ljusa virvlar.

För att förstå att en mörk virvel  uppstått är de ljusa virvlar som bekräftar detta. De mörka ses enbart i det blå spektrumet och från Jorden är det bilder från Hubble som bekräftar  detta.

Dessa mörka virvlar skiftar i storlek och form och beror säkert på vädersystem i atmosfären. Det är metankristaller vilka uppstår och sönderfaller beroende på strömningar i atmosfären.

Även Neptunus har atmosfär och väder. Men inte likt Jordens utan efter sina förutsättningar beroende på atmosfärens sammansättning.

Hubbleteleskopets senaste upptäckter.

Hubble fortsätter söka av rymden efter nya ting. Kontinuerligt publicerats bilder och text från detta på Nasas hemsidor. Ett av de senaste fotona  är på stavgalaxen  NGC 4394 där många unga blå stjärnor kan ses.

Se och upplev fler bilder  och information njut genom att följa denna länk till Nasas sida om Hubbleteleskopet. 

Ett mindre Hubbleteleskop sänds upp från Indien.

Intresset för rymden har ökat och fler stater är idag där uppe än tidigare. I början  av rymdforskningen var det endast USA och Sovjetunionen som hade kapital av att satsa på rymdforskning. Säkert var det under det så kallade kalla kriget mest intressant för dessa stater att undersöka om det fanns möjlighet att skydda sitt territorium från rymden. Vem minns inte diskussionerna och försvar från rymden och miliser sända därifrån.

Kapplöpningen till månen är också ett tidens tecken från då. Löftet av John Kennedy presidenten i USA i början av 1960-talet att USA skulle landstiga på månen innan 1960-talets slut realiserades sommaren 1969.

Men kostnaderna för rymdforskning är hög. Att olika stater bedriver egen forskning är enligt mig idiotiskt. Mycket mer kunde göras om alla samarbetade.

Kanske det hade varit bättre att all Jordens nationer samarbetade när det gäller rymdforskning. Den är dyr och mer skulle fås ur den om alla samarbetade inom en gemensam organisation anser jag.