Vad Stoftet från asteroiden Bennu visar

 

Bild wikipedia på Bennu. Bennu är en jordnära asteroid. Idag är närmaste avstånd mellan asteroidens och jordens omloppsbanor 500 000 kilometer vilket kan jämföras med avståndet till månen på 380 000 km

Rymdsonden OSIRIS-Rex från NASA samlade in material från ytan på asteroiden Bennu 2018. Detta material anlände till jorden i en liten kapsel 2023. Analysen av materialet är nu gjort av ca 40 vetenskapliga team över hela världen. Ett av dessa var ett team under ledning av professor Frank Brenker från Goethe-universitetet där man avslöjade ett antal organiska ämnen som utgör grunden för biomolekyler. Dessutom tyder mineralerna i provet på att den protoplanet som Bennu härstammar från en gång hade flytande, salthaltigt vatten. Således hade denna protoplanet båda ingredienserna för liv och potentiella livsmiljöer. Kan det ha varit den framtida  Jorden?

Det tog två år för NASA:s rymdsond OSIRIS-REx att återvända från asteroiden Bennu innan den släppte av en liten kapsel när den flög förbi jorden, som sedan återfanns i öknen i den amerikanska delstaten Utah den 24 september 2023. Innehåll: 122 gram stoft och småsten från asteroiden Bennu.  Samarbetspartners i Tyskland var geovetarna Dr. Sheri Singerling, Dr. Beverley Tkalcec och Prof. Frank Brenker från Goethe-universitetet i Frankfurt.

De undersökte knappt synliga korn av Bennu med hjälp av transmissionselektronmikroskopet vid Schwiete Cosmochemistry Laboratory, som inrättades vid Goethe-universitetet för ett år sedan med stöd av Dr. Rolf M. Schwiete-stiftelsen, den tyska forskningsstiftelsen och delstaten Hessen. Dess mål: att rekonstruera de processer som ägde rum på Bennus protoplanetära moderkropp för mer än fyra miljarder år sedan och som i slutändan ledde till bildandet av de mineraler som finns där idag.

Studien är publicerad som och av : Tim J. McCoy et al.: En evaporitsekvens från forntida saltlake registrerad i Bennu-prover. Natur (2025) https://doi.org/10.1038/s41586-024-08495-6

Supernova 1987A är den mest studerade supernovan däruppe. I 30 år har den följts med teleskopen.

Den 24:e februari 1987 upptäcktes en supernova i Stora Magellanska molnet på södra natthimlen 168 000 ljusår bort från jorden.

Det var den ljusaste supernovan som visats i vår närhet sedan Keplers Supernova 1604 och den första sedan uppfinningen av teleskopet 1609 av Galileo Galilei.


 Det var två astronomer som arbetade vid Las Campanas-observatoriet i norra Chile som natten till den 24:e februari 1987 upptäckte supernovan vilken fick namnet 1987A. 


Yvette Cendes en doktorand på University of Toronto och Leiden-observatoriet har nu skapat en tidslinje vilken visar efterdyningarna av supernovan över en 25-årsperiod. Tidslinjen sträcker sig från 1992 till 2017.


Bilderna över denna tidsperiod visar hur supernovan började expandera utåt i form av en ring genom skräp från den ursprungliga stjärnan. 


Strålningen från novan har idag en hastighet av några tusen kilometer per sekund. Men den expanderar inte i ringform längre utan  i form av en torusformation genom skräpet efter stjärnan.


Supernovor är inte vanliga att se i dess första skede. Men det är tur att de inte inträffat närmare oss då det skulle fått katastrofala följder för vårt solsystem. Men vem vet om det inte skett i närområdet ca 200 ljusår från oss vilket är gränsen för stor fara för oss. Vi märker ju inte ännu om detta skett då ljusets hastighet inte visar stjärnhimlen i realtid.


Bild från Wikipedia visande en illustration föreställande ringarna runt supernova 1987A med de utslungade massorna från supernovautbrottet i mitten av den inre ringen.

Oumuamua var ingen farkost på besök av främmande varelser.

Oumuamua den cigarrformade interstellära asteroiden väckte nyfikenhet då den svepte igenom vårt solsystem. Kunde det vara ett interstellärt rymdskepp likt det Arthur C Clarke berättade om i sin sf-roman ”Möte med Rama”?

Forskare har nu scannat av objektet vilket jag beskrev för några dagar sedan i bloggen här. Men inga signaler har upptäckts från stenen  vilket skulle vara misstänkt om att det innehöll en ihålighet med något.

Men hur kan vi vara säkra på att de om de skulle funnits inte hade så starka skydd att det inte skulle gå att hitta eventuellt inre innehåll. En civilisation som skulle kunna bygga ett skepp på väg i miljoner år eller mer kan säkert också bygga skydd då de kanske lärt sig att inte lita på främmande varelser därute.

Man kan även undra om de sveper förbi solsystem på jakt efter en planet att ockupera? Kanske de bara är ett äventyrsskepp.

Men det är tankar troligast är det som nu kommit fram en ovanligt formad asteroid utifrån, på snabb färd igenom vårt solsystem av ren och skär sten rakt igenom.

Asteroid 300163 blev ett objekt det mycket upptagna Hubbleteleskopet fick som uppdrag att undersöka närmre

Hubbleteleskopet är alltid upptaget med att undersöka alla de projekt det får order om. Uppdragen och kön är lång så när något anses intressant att undersöka och godkänns att se närmre på  med detta teleskop är det inte utan anledning.

Asteroid 300163 vilken drog till sig intresset 2006 av Spacewatch (ett forskningprojekt med teleskop vid Arizona university)   och Pan-Starrs (2011 på Hawaii)   och det inte kunde anses om det var en komet eller en asteroid de såg gick uppdraget till det starka  Hubbleteleskopet för avgörande.

Asteroiden såg ut att ha svans likt en komet men såg inte ut som en komet. Nu har det upptäckts att det är två asteroider vilka snurrar runt varandra vilket ger upphov till ett ljust halosken. Uppkommet genom uppvärmning av vatten på asteroiderna vilket bildat en svans av den vanliga slaget på kometer vattenånga och små ispartiklar.

Det som det kallas binära systemet här av två asteroider har existerat i ca 5000 år och de måste ha fångats upp av varandra genom närkontakt då.

Hur många liknande system i asteroidbältena det finns är en fråga som nu ställs och svaret kanske kommer i framtiden. Hubbles uppdrag denna gång är avslutat men många fler återstår. 

Bilden är på Hubbleteleskopet.