Supernova 1987A är den mest studerade supernovan däruppe. I 30 år har den följts med teleskopen.

Den 24:e februari 1987 upptäcktes en supernova i Stora Magellanska molnet på södra natthimlen 168 000 ljusår bort från jorden.

Det var den ljusaste supernovan som visats i vår närhet sedan Keplers Supernova 1604 och den första sedan uppfinningen av teleskopet 1609 av Galileo Galilei.


 Det var två astronomer som arbetade vid Las Campanas-observatoriet i norra Chile som natten till den 24:e februari 1987 upptäckte supernovan vilken fick namnet 1987A. 


Yvette Cendes en doktorand på University of Toronto och Leiden-observatoriet har nu skapat en tidslinje vilken visar efterdyningarna av supernovan över en 25-årsperiod. Tidslinjen sträcker sig från 1992 till 2017.


Bilderna över denna tidsperiod visar hur supernovan började expandera utåt i form av en ring genom skräp från den ursprungliga stjärnan. 


Strålningen från novan har idag en hastighet av några tusen kilometer per sekund. Men den expanderar inte i ringform längre utan  i form av en torusformation genom skräpet efter stjärnan.


Supernovor är inte vanliga att se i dess första skede. Men det är tur att de inte inträffat närmare oss då det skulle fått katastrofala följder för vårt solsystem. Men vem vet om det inte skett i närområdet ca 200 ljusår från oss vilket är gränsen för stor fara för oss. Vi märker ju inte ännu om detta skett då ljusets hastighet inte visar stjärnhimlen i realtid.


Bild från Wikipedia visande en illustration föreställande ringarna runt supernova 1987A med de utslungade massorna från supernovautbrottet i mitten av den inre ringen.

1987 upptäcktes en supernova vilken har gett oss nya rön om molekylers bildande

1987 och på ett avstånd från oss av 160000 ljusår i vintergatan fann vi en supernova vilken sedan fick namnet supernova-1987a.

Upptäckten i det dammoln vilket omger denna har gett nya rön i molekylvärlden. Här har upptäckts bland annat svavelkolmonoxid och formylium.

Tidigare har ansett att en supernovaexplosion skulle förstöra eventuella molekyler i dess närområde. Men nu har det istället verkat som om molekyler bildas efter att supernovaexplosionen svalnat något i sitt dammoln.

Att dessa moln kan bli nästa generation av stjärnor med medföljande material för planeter och solsystembyggen är även vad som bör kunna ske här.

En slags återfödelse däruppe av material och möjligheter.

Bilden försöker illustrera en stjärnas liv död och återfödelse.