En mystisk händelse ute bland stjärnorna

 

Bild wikipedia.Foto med Hubbleteleskopet av Proxima Centauri 2013. Ett exempel på en röd dvärgstjärna av spektralklass M. Kallas Flarestjärna. Men är inte den som omtalas i texten nedan.

Docent Natasha Hurley-Walker har tillsammans med Csanád Horváth, (student vid Curtin University vid den tiden) upptäckt en  ljusenergipuls i rymden bland arkiverade lågfrekventa data från MWA (Murchison Widefield Array), en föregångare till SKAO (Square Kilometre Array Observatory).

Energipulsen inträffar var tredje timme och varar i 30-60 sekunder vilket gör detta till den längsta radiotransienten som någonsin upptäckts.

Långperiodiska radiotransienter är relativt nya upptäckter inom astronomin och det har varit ett mysterium hur de genererar radiovågor. Med ovan upptäckt tror forskarna att de identifierat en trolig källa till energiutkasten som potentiellt kan förklara långa radiotransienter.

Alla andra tidigare upptäckta transienter har varit djupt inne i vintergatan i en omgivning av ett stort antal stjärnor vilket gjort det svårt att avgöra exakt vad som genererar radiovågorna.

De långperiodiska transienterna är mycket spännande och för att astronomer ska förstå vad de är behövs en optisk bild.

Av en slump upptäcktes den nyupptäckta transienten som fått beteckningen GLEAM-X J0704-37 och finns i utkanten av vår galax i ett stjärnglest område i i stjärnbilden Akterskeppet cirka 5000 ljusår bort från Jorden.

Fenomenet finns långt från det galaktiska planet, så det finns bara en handfull stjärnor i närheten och vi är nu säkra på att det är särskilt ett stjärnsystem här som genererar radiovågorna.

Forskarlaget kunde lokalisera radiovågorna till en specifik stjärna med hjälp av en annan föregångare till SKA, MeerKAT-teleskopet i Sydafrika.

Efter att ha följt upp med SOAR-observatoriet i Chile bestämde de stjärnans spektrum och fann att det var en stjärna med låg massa, en "M-dvärg". https://sv.wikipedia.org/wiki/Flarestj%C3%A4rna

Detta fynd både skapade och besvarade några angelägna frågor. Docent Hurley-Walker förklarar: "En M-dvärg skulle inte ensam kunna generera den mängd energi som vi ser.

– M-dvärgar är stjärnor med låg massa som bara har en bråkdel av solens massa och ljusstyrka. De utgör 70 procent av stjärnorna i Vintergatan, men inte en enda av dem är synlig för blotta ögat.

Data tyder på att denna nu upptäckta befinner sig i ett dubbelstjärnsystem med ett annat objekt, som sannolikt är en vit dvärg, stjärnkärnan i en döende stjärna. Tillsammans driver de radiostrålningen."

Teamet arbetar med uppföljande observationer som slutgiltigt kommer att fastställa systemets natur och förklaringen till denna extrema astrofysikaliska händelse.

Efter att ha grävt igenom MWA:s arkiv fann astronomerna att GLEAM-X J0704-37 har varit aktiv i minst tio år sedan MWA började observera fenomenet. Den kan dock ha varit aktiv och oupptäckt ännu längre vilket innebär att det fortfarande finns många fler att hitta i arkiv runt om i världen.

MWA:s chef, professor Steven Tingay, säger: "Dessa långperiodiska radiotransienter är nya vetenskapliga upptäckter och MWA har i grunden möjliggjort upptäckterna."

MWA har ett arkiv på 55 petabyte med observationer som ger en tioårig dokumentation av vårt universum.

– Det är som att ha en datalagring som motsvarar 55 000 avancerade hemdatorer – en av de största enskilda samlingarna av vetenskapliga data i världen.

Forskningens resultat har publicerats i The Astrophysical Journal Letters.

Mörker och ljus i vår galax centrum ses numera i stor skärpa

 

En av de senaste bilderna från NASA:s James Webb Space Telescope visar delar av Vintergatans centrum i aldrig tidigare skådad detaljrikedom, inklusive aldrig tidigare  skådade funktioner som astronomer ännu inte har någon förklaring till. Stjärnbildningsområdet som avbildats har namnet Sagittarius C (Sgr C) och finns ungefär 300 ljusår från Vintergatans centrala svarta hål, Sagittarius A*.

Det har aldrig tidigare tagits några infraröd data på den här regionen med den upplösning och känslighet som nu möjliggjorts med Webbteleskopet. Därför ser vi nu för första gången massor av funktioner för första gången här beskriver observationsteamets huvudforskare Samuel Crowe, student vid University of Virginia i Charlottesville. Webbteleskopet avslöjar otroligt många detaljer vilket gör att vi nu kan studera stjärnbildning i den här typen av miljö på ett sätt som tidigare inte varit möjligt.

Galaxens centrum är den mest extrema miljön i Vintergatan där nuvarande teorier om stjärnbildning kan sättas på sina mest rigorösa test, tillägger professor Jonathan Tan, en av Crowes rådgivare vid University of Virginia.

Bland de uppskattningsvis 500 000 stjärnorna på bilden ovan finns en hop av protostjärnor – stjärnor som fortfarande håller på att bildas, växer i massa  och producerar utflöden som glöder som en brasa mitt i ett infrarött-mörkt moln.

 I centrum av denna unga stjärnhop finns en sedan tidigare känd massiv protostjärna med en massa  mer än 30 gånger större än solens. Molnet som protostjärnorna bildas i är så tätt att ljuset från stjärnorna bakom detta inte kan ses av Webbteleskopet det är ett av de mest tätt packade områdena på bilden. Mindre infraröd-mörka moln (prickar i bilden) ser ut som hål i stjärnfältet. Det är där framtidens stjärnor håller på att bildas.

Det var Webbs NIRCam-instrument (Near-Infrared Camera) som användes och detta fångade också storskalig emission från joniserat väte som omger den nedre sidan av det mörka molnet vilket visas cyanfärgat i bilden.

Omkring 25 000 ljusår från jorden finns galaxens centrum tillräckligt nära för att vi ska kunna studera enskilda stjärnor med Webb-teleskopet vilket gör det möjligt för astronomer att samla in oöverträffad information om hur stjärnor bildas och hur denna process beror av den kosmiska miljön där jämfört med andra delar av galaxen. Bildas till exempel mer massiva stjärnor i Vintergatans centrum i jämförelse med kanterna av dess spiralarmar frågas nu?

Bild https://webbtelescope.org på Skytten C,  Nircam bild

Satelliter som kommunicerar med ljus

 

Ett andra par av satelliter som använder ljus föratt kommunicera säkert med varandra har skjutits upp.

Satelliterna utvecklades inom ramen för ett ESA-partnerskapsprojekt med satellittillverkaren och operatören Spire Global baserad i Glasgow i Storbritannien. 

Spire Globals konstellation av satelliter tillhandahåller bland annat global väderinformation, fartygs- och flygplansrörelser med sina satelliter.

De två satelliterna kommer att använda optiska intersatellitlänkar för att skicka information mellan  och nästan omedelbart. För att uppnå detta är de utformade för att uppnå motsvarigheten till hur en laserpekare fungerar i att länka dessa två satelliter, var och en har en storlek som ett stort cornflakespaket. Avståndet mellan satelliterna är 5000 km.

Satellitparet kommer att visat förmågan  att skicka mer än 1 GB data säkert mellan de två terminalerna under ett kort kontaktfönster då de får  kontakt över jorden. Spire Global utvecklade en smidig metod för en  optisk intersatellitlänkteknik, med hjälp av successiva ljusupprepningar  i satelliterna.

De två satelliterna är lika framgångsrika som ett tidigare par satelliter som lanserades i juni 2021. Dessa har använts för att utveckla de kärnfunktioner som krävs för optiska intersatellitlänkar, såsom avancerad rymdfarkostpekning och positionskontroll tillsammans med laserstråldrift och optiska mottagare.

Satelliterna har utvecklats i samarbete med ESA och den brittiska rymdorganisationen inom Pioneer-programmet som en del av ESA:s program för avancerad forskning inom telekommunikationssystem (ARTES).

Jeroen Cappaert, Chief Technology Officer och medgrundare av Spire Global, beskriver: Vi firar nu kulmen på mer än tre års arbete med att skapa ett av de mest komplexa systemen ur både hårdvaru- och uppdragsperspektiv. Användningen av optiska länkar istället för traditionella radiofrekvenslänkar leder till högre motståndskraft mot störningar, högre säkerhet och högre effektivitet.

Craig Brown, investeringschef vid UK Space Agency, beskriver: Den framgångsrika lanseringen av dessa två Glasgow-tillverkade satelliter som en milstolpe inte bara för företaget utan på intersatellitkommunikation som får denna teknik mer effektiv. Sådan ledande teknik erbjuder en spännande möjlighet för Storbritannien  i den kommersiella rymdåldern samtidigt som man är engagerad i att minska påverkan på jorden.

Den brittiska rymdorganisationen gav 2,9 miljoner pund till projektet som inkluderar fem satelliter och tre uppskjutningar, genom ESA:s ARTES Pioneer Programme, med syftet att stödja nya kommersiella möjligheter inom telekommunikationssektorn. Vi ser fram emot att följa nästa steg i Spire Globals resa och resultat.

Bild från https://www.esa.int/ En av de två satelliterna som använder ljus för att prata säkert med varandra.

Data överfört till ljud för att lyssna på universum.

 

Sonifiering av data är en process för att konvertera data till ljud. Den har kraftfulla tillämpningar inom forskning, utbildning mm och gör det också möjligt för blinda och synskadade i samhället att förstå data.

Dess användning som ett verktyg inom vetenskapen är fortfarande i ett tidigt skede – men det är grupper inom astronomi som leder vägen.

I en artikel publicerad i Nature Astronomy diskuteras det aktuella tillståndet för datasonifiering inom astronomi och andra områden och här ges en översikt av över 100 ljudbaserade projekt och utforskning av dess framtida riktningar (tyvärr kunde jag inte få fram namn på vem som var huvudforskare eller artikelförfattare min anm. Inlägget utgår från www.phys,org) Men det ska gå att få fram härifrån,  https://www.nature.com/articles/s41550-022-01721-z

.

Snabba radioutbrott är millisekunders utbrott av radioemission som kan detekteras halvvägs över universum. Vi vet ännu inte vad som orsakar dem. Att upptäcka dem i flera våglängder är nyckeln till att förstå deras natur.

När man utforskar universum med teleskop finner man att här är sker katastrofala explosioner, supernovadöd av stjärnor, sammanslagningar av svarta hål och neutronstjärnor som skapar gravitationsvågor och snabba radioutbrott. I artikeln jag utgått från finns två videor där man kan höra följande ljudsonifieringar. Videos av detta slag ger exempel på hur sonifiering kan hjälpa forskare att urskilja svaga signaler i data.

Den ena videon ger sonifieringen av nio skurar från en upprepande snabb radio burst som heter FRB121102.  Den andra ger ljudet på sammanslagningen av två svarta hål. Här är videona.

Bild rawpixel.com En skenande stjärna, kallad CW Leo, plöjer sig genom rymdens djup och staplar upp interstellärt material. Originalbilden från NASA. Digitalt förbättrad av rawpixel.

Ljus kan skönjas bakom ett svart hål

 

Astronomer har för första gången upptäckt ljusfacklor som bryter fram bakom ett svart hål.

Ljusa facklor av röntgenstrålning sågs brista ut bakom ett supermassivt svart hål i mitten av en galax som finns ca 800 meter ljusår bort. Det var inget mystiskt med detta.

Upptäckten skedde då forskare studerade en funktion som kallas corona. Men vad som överraskade var att teleskopet även plockade upp oväntade "lysande ekon". Dessa blinkningar var mindre och av andra färger och våglängder än de ljusa facklorna av röntgenstrålningen.

Upptäckten bekräftar  Albert Einsteins teori om allmän relativitetsteorin. Gravitationskraften från svarta hål böjer  ljusstrålar runt sig själva på dess väg ner i hålet. Något som tills nu enbart kunnat visas teoretiskt men nu bekräftats empiriskt. Skenet ger även en glimt av vad som  finna bakom ett svart hål sett från vår synvinkel. Detta säger Roger Blandford, medförfattare till forskningen som är publicerad i Nature och tillägger: "För femtio år sedan, när astrofysiker började spekulera i hur magnetfält kan bete sig nära ett svart hål, hade de ingen aning om att vi en dag kanske hade tekniken för att observera detta direkt och få se Einsteins allmänna relativitetsteori i aktion."

Dan Wilkins, astrofysiker vid Stanford University, säger i ett uttalande: "Allt ljus som försvinner in i ett svart hål kommer att böjas neråt så vi borde inte kunna se något som finns bakom det svarta hålet.

"Anledningen till att vi kan se ändå är att det svarta hålet förvränger rymden vid hålet genom att böja ljuset och vrida magnetfältet runt sig själva."

Vi ska komma ihåg att uttrycket bakom det svarta hålet kan ge fel associationer. Vi ser ett svart hål och om vi var bakom det skulle vi fortsatt se ett svart hål och samma fenomen. Så vi ska tänka utifrån vår synvinkel baksidan av ett föremål blir den sida varifrån vi ser det som framifrån utefter våra instrument eller ögon (min anm.). Det finns ingen fram eller baksida i rymden.

Bild maxpixel.net Jag tycker denna bild säger en del om hur svarta hål är eller kan vara. Ett centrum eller nav i en galax. Sedan är frågan vilken funktion de har då vi tror i dag att alla galaxer innehåller ett centralt placerat svart hål.

Hubbles nya data har gett svar på Betelgeuses mystiska ljusminskning.

Betelgeuse är en stor röd stjärna i stjärnbilden Orion. Redan den antika astronomen Ptolemaios var en av de första att notera den stora röda stjärnan. Den är en av de ljusaste stjärnorna på natthimlen och finns 725 ljusår från oss.  Stjärnan ändrar periodvis i ljusstyrka vilket noterades redan på 1830-talet av den brittiske astronomen John Herschel.  Numera vet astronomer att stjärnan expanderar och skiftar i ljusstyrka i 420-dagars intervall.

I oktober 2019 dämpades stjärnan dock dramatiskt mer än de fluktrationer man tidigare observerat och försvagades ytterligare i ljusstyrka. I mitten av februari 2020 hade stjärnan förlorat mer än två tredjedelar av sitt sken. Ultravioletta observationer från rymdteleskopet Hubble tyder nu på att den oväntat starka nedtoningen troligen orsakats av en enorm mängd mycket hett material som kastades ut i rymden från stjärnan. När sedan materialet kyldes ner bildades ett dammoln som blockerade stjärnljuset till ungefär en fjärdedel av Betelgeuse yta.

Hubble fångade även tecken på tätt uppvärmt material som rörde sig genom stjärnans atmosfär mellan september-november 2019. I december 2019 observerade flera markbaserade teleskop att stjärnan minskade i ljusstyrka på sitt södra halvklot.

Jättestjärnan kommer en gång att avsluta sitt liv i en supernovaexplosion. Vissa astronomer tror att den plötsliga nedtoningen kan vara en pre-supernova händelse (något som visar att explosionen just nu byggs upp).

Min uppfattning (min anm.) är att det är en förhändelse sedan länge som visar att den snart kommer att explodera i en supernova ( i tid kan det dock vara tusentals år eller dagar tills vi kan se det från jorden. Fet kan ju redan ha skett vi ser ju stjärnan som den såg ut för 725 år sedan). Supernovahändelsen är med andra ord redan under uppbyggnad från vår plats sett.

Den som önskar mer teori om alternativ till nedtoningen av skenet kan följa denna länksida för min del är jag övertygad om händelsens snara skeende dock kan ingen veta tidpunkten. Ingen har sett föregångshändelserna tidigare till en supernova eller dess början (enbart att det skett överraskande) så även min och många astronomers tro på pre-supernovan kan inte bevisas. Inte mer än att den enligt mig är logisk.

Bild från vikipedia på Betelgeuses position i Orion som det ser ut med blotta ögat.

Vad är de kortlivade ljus som ibland kan ses däruppe ovan molnen?

Ett projekt vilket leds av ett internationellt team av forskare använder offentligt tillgängliga data med bilder av himlen som går tillbaks till 1950-talet för att försöka upptäcka och analysera objekt som har försvunnit över tiden. Objekt som en gång fotograferades men som inte finns där nu. Stjärnor vilka verkar ha försvunnit spårlöst.


"Om vi hittar en försvunnen stjärna eller en stjärna som visas ur ingenstans skulle det vara en intressant upptäckt som säkerligen skulle behöva förklaras med ny astrofysik utöver den vi känner till i dag", säger projektledare Beatriz Villarroel, Stockholms universitet och Instituto de Astrofísica de Canarias, Spanien.


När en stjärna dör genomgår den antingen mycket långsamma förändringar och blir till slut en vit dvärg eller försvinner den i en plötslig ljusexplosion dvs. Supernova som sedan kan ses. En försvinnande stjärna kan vara ett exempel på ett "omöjligt fenomen" som kan hänföras antingen till nya astrofysikaliska fenomen eller till utomjordisk aktivitet. 


Faktum är att den enda icke-ETI (extra-terrestrial Intelligence) förklaring till en försvinnande stjärna skulle vara ytterst sällsynta händelser som kallas "misslyckade supernovor". En misslyckad supernova är teoretiskt möjligt och innebär att en mycket massiv stjärna kollapsar in i ett svart hål utan någon synlig explosion. 


Andra fysiska indikatorer är ETI-aktivitet som författarna söker efter är tecken på röda interstellära kommunikations lasrar och Dyson-sfärer. En Dyson Sphere är en hypotetisk gigantisk struktur som omger en stjärna för att utnyttja dess energi. 


Jag föredrar förklaringen (min anm) misslyckad supernova eller reflex på okularet vid fotograferingen.

Bild från 

Varde ljus och det varde ljus i mörkret efter skapelsen, (BigBang) men hur lång var tiden till detta?

Under hundratals miljoner år efter BigBang var rymden tom inget fanns mer än mörker och en dimma av väteatomer vilka kom till ca 400 000 år efter att BigBang skett. 


Teleskop runt om i världen försöker fånga en glimt av det Primalväte (känt som neutralt väte) som då fanns för att lokalisera det ögonblick då den mörka tiden slutligen var över och de första galaxerna bildas. 


Ett team av forskare i Australien har med hjälp av the Murchison Widefield Array (MWA) radio telescope kommit närmare att hitta dem än någonsin tidigare.  En energi som från det tidiga universum som var så stark att varje atom med sina elektroner slets bort vilket gav en positiv laddning. De första av dessa atomer var positivt laddade vätejoner. Under hundratusentals år svalande universum och expanderade tillräckligt för att dessa vätejoner skulle få sina elektroner och bli neutrala. Dessa neutrala väteatomer tros vara det dominerande inslaget i den kosmiska mörka (tiden efter de första 400 000 åren). 


Så småningom, när tillräckligt många av dem klumpat ihop sig till granulat bildades de första stjärnorna. 


Men då universum har expanderat under de senaste 12000000 00 åren har dessa våglängder sträckts ut och gör att det är svårt att se så långt tillbaks i tiden.

 Författarna till den nya studien uppskattade att neutral vätgas våglängd har sträckt till ca 2 meter och det är den signalen de sökte på himlen när de använde MWA. Tecken tyder på att de kan vara detta på spåren enligt dem själva.


Själv anser jag (min anm) det tveksamt att det går att säkert se så långt tillbaks i tiden och dra säkra slutsatser. Tecken på att de hittat något, men vad, kan man dock tänka sig.


Bild från vikipedia på en bit av universum med stjärnor och galaxer.

46P/Wirtanen den just nu ljusaste kometen däruppe.

46P/Wirtanen är en komet som har en omloppstid runt solen på 5,4 år. Den upptäcktes av den amerikanske astronomen Carl Alvar Wirtanen den 17 januari 1948. 


Kometen var det ursprungliga tänkta målet för rymdsonden Rosetta 2014 men krångel med startraketen ledde till att målet missades och istället utsågs kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko som mål.

Därför vet vi inte vilka eventuella hemligheter 46P/Wirtanen bär på. Varför just denna komet ursprungligen valdes ut vet jag inte men troligast låg den bäst till tidsmässigt och banmässigt för Rosetta.


I år kommer kometen nära oss på sin bana då den närmar sig det inre solsystemet och passerar som närmast vår sol och Jorden i december 2018. Kometen är nu den ljusaste kometen på natthimlen men för att sen den just nu behövs ett teleskop.


Först i december 2018 kan kometen Wirtanen vara synlig för blotta ögat på en mörk natthimmel.  Närmast Jorden kommer den att vara mellan den 12 - 16 december 2018.


Bilden längst upp är på Kometen Wirtanens i sin bana.

Steve kallas den plötsligt uppkomna lila pelaren i skyn av okänt ursprung

Sent på kvällen den 25 juli 2016 var  första gången det uppmärksammades. Fenomenet över norra Kanada vilket senare fått namnet Steve.

 Det var en tunn flod av lila ljus vilken syntes i skyn i bågliknande form genom skyarna av norra Kanada i en båge som tycktes vara tiotals mil upp i rymden.

Enligt forskare vid University of Calgary i Kanada och University of California i Los Angeles, innehåller Steve inte laddade partiklar likt norrsken. Steve ska därför inte ses som ett norrsken.

Det är något helt annat. Något vi inte förstår.

Ett norrsken skimrar i breda band av grönt, blått eller rödaktigt ljus beroende på höjden. Steve däremot är ett långt smalt band av lilavitt ljus.

Till skillnad från vågiga norrsken verkar Steve skjuta rakt uppåt i natthimlen ofta över mer än 1 000 kilometer.

Den 28 mars 2018 visade sig fenomenet Steve igen i luftrummet i norra Kanada och råkade falla inom åsyn från både marken och instrument uppe i atmosfären.

I den nya studien från University of Calgary används data från denna händelse för att undersöka vad det är, hur det uppstår och varifrån det kom. Baserat på dessa data anses STEVE sannolikt konstruerad i en  jonosfären

Men mer undersökningar behövs om varför det sker och hur. Allt är fortfarande ett mysterium men däremot har man kommit så långt att dess ursprung med största sannolikhet ska sökas jonosfären.

Jag för min del tror att det är ett fenomen som hör hemma inom fenomenet norrsken. Något fenomen som har samband med det röda spektret i detta men som vi inte förstår ännu. Att det sedan kommer ur jonosfären likt norrsken (polarsken) är säkert riktigt.  

Bild på Norrsken i Sverige för bild på Steve se länk här från Livescience com. 

Ekon av ljus kommer från galaxen M82

Eko upplever vi ex här på Jorden när vi ropar bland berg och dalar och ekot av våra röster studsar tillbaks mot bergssidorna.

Men här handlar det om eko av ljus. Observera att det är inte samma sak som reflexer av ljus eller för den delen pulsarer.

Det är Hubbleteleskopet som fångat dessa ekon kallade ljusekon (Light echo). De kommer 11,7 miljoner ljusår från oss från galaxen M82  därifrån från supernovan SN2014J.

Hubbleteleskopet har under två år studerat detta fenomen och en film har skapats vilken visar ljusekot. Se här.

Skenet ses som en krusande yta av ljus. En exploderande stjärna vilket gett upphov till denna supernova vars sken studsar mot ett omgivande dammoln ger denna effekt  vi ser då vi härifrån ligger i rätt riktning för att uppleva det fullt ut.

Hittills ska ett femtontal liknande ljuseffekter  eller ljusekon ha upptäckts utanför vår Vintergata, uppkomna ur supernovor. Det behövs supernovors skarpa ljussken för att dessa ljusekon ska upptäckas. Säkert finns otaliga svaga ljusekon från stjärnor överallt, men för svaga för att vi ska upptäcka dem med dagens teleskop.

Bilden är på det berömda Hubbleteleskopet vilket gett oss mycket ny  kunskap om universum genom åren.

Ljus av nya slag har konstruerats. Men ännu är de inte användbara kommersiellt eller upptäckta naturliga.

Forskare har lyckats konstruera nya slag av ljus. Ljus vilka kanske finns i universum eller i mikrovärlden men vilka vi ännu inte sett naturliga.

Ljus vilka konstruerats ur nanomaterial av fysiker.

Ljus som strålar ut likt formen av en gaffel. Ljus vilket strålar  i korkskruvsformat och ex ljus vilket böjs spirallikt.

Se länk på hur man gått tillväga och bilder på detsamma från Harvard university.

Det intressanta är att det gick att konstruera. Det bör visa att naturlagarna inte är så fasta som vi tror. Ljus kan se annorlunda ut och uppföra sig på sätt vi inte trodde.

Kan det visa att verkligheten består av fler dimensioner än de hittills av de flesta accepterade?

Kanske vi inte ska helt bortse från strängteorin. 

Bilden är en fantasi (?) men kan konstiga ljussken misstolkade som UFO vara ljus av för oss okänt slag men naturliga om man tar till sig strängteorins dimensionstänkande. Kan de vara Ljus läckta från andra universum med andra naturlagar ex?

Blinkande snabba ljusrörelser i snabba oväntade rörelser däruppe i atmosfären är jag dock övertygad om är klotblixtar och inte UFO vilket de ofta tros vara.

Efter Big Bang var universum mörkt under en lång tid. Ljus varde det inte den första miljarden år. Läs varför nedan.

Big Bang är den teori vilken fått genomslagskraft då det gäller hur allt tog sin början. Vad som fanns innan har förklarats med att inget fanns då varken tid eller rum. En paradox vilket människan har svårt att acceptera då vi ser tiden som något konstant vilken alltid funnits.

Efter BigBang blev inte ljus en synlig källa. Otroliga mängder het gas bildades av en tjocklek och på en så till en början förhållande liten yta att ljus inte kunde tränga igenom detta hölje. Inte förrän expansionen pågått i kanske en miljard år och galaxer bildats med solar och planeter på vissa platser kunde ljus tränga igenom ett något då tunnare gasskikt. Ett gasskikt vilket efterhand i expansionens alla riktningar skapade ytterligare galaxer.

Hur allt detta ljussläppande till slut kunde ske och ses är fortfarande ett mysterium.

Möjligt är att galaxers svarta hål (enligt tron idag har alla galaxer ett svart hål i dess centrum, varför vet ingen) en förklaring till att ljus släpptes ut från galaxerna. Från det svarta hålet släpps ut vindar vilka tunnar ut gas o damm vilket resulterar i att ljus släpps ut från skuggorna och blir synligt.

Kanske det är förklaringen till det universum vi kan se och finns i.

Forskare funderade på detta efter att ha studerat bland annat galaxen Tol 1247-232 vilken finns ca 600 miljoner ljusår från oss. Här har upptäckts att uv-strålning släpps ut. Det var när en röntgenkälla här avtog och ökade pulsvis i denna galax vilken är en av de där mycket stjärnor bildas just nu.

Det bör ha en annan källa än en stjärna ansåg man och uppfattningen att det var ett svart hål som låg bakom fenomenet uppstod.

Kanske genom att snurra snabbt och sända ut strålning (av röntgen) vilken tunnat ut damm och gas vilket får till effekt att ex uv-strålning kan upptäckas från en annan plats. Som härifrån, 600 ljusår efter händelsen vilken vi inte vet hur länge sedan den skedde.

Läs mer om forskningen och dess tankar om fenomenet ljus kontra mörker i BigBangs barndom och vad man kan se idag av resterna av detta på vissa platser.

Lunds universitet har utvecklat världens snabbaste kamera. Se ljuset stå still.

Med  kameran kan bilder tagna på fem biljondels sekund tas. En tid vilken får ljusets fotoner att stå still (nästan). Kameran har lyckats ta bilder på ljusets hastighet genom ett pappers tjocklek.

Nu kan ett nytt fotograferingsområde ses. Små ämnens förändring i stillbilder över tid. Detta har inte kunnat göras tidigare utan då har man fått ta en bild och sedan en till för att hoppas förstå förändringar över tid. Men vad som hände mellan dessa stillbilder har man bara kunnat gissa eller teoretiskt försöka förstå.

Nu ska det bli möjligt att se.

Kylan inte anledningen till lövens gulhet på hösten

På hösten blir löven gula på de flesta lövträd. Många tror det är kylan och temperaturen som gör detta. Många ser klimatförändringen med varmare klimat som att lövträden då blir gröna året om.

Visst fälls  löven snabbt om det blir minusgrader. Men temperaturen är inte huvudanledningen till lövfällning.

Anledningen är istället precis som inomhus där krukväxters löv blir gula om de står för mörkt, ljustiden.

På hösten blir dagsljuset inte lika långt och löven får inte tillräckligt med ljus över dagen i timmar räknat för att klorofyllprocessen ska fungera fullt ut. Träden börjar då spara energi och löven gulnar och till slut faller de av då dagsljuset minskar ytterligare. Det är därför ett sätt för träden att spara energi när löven fälls.

Därför blir inte klimatförändringen med varmare klimat av det slag att träden blir gröna året runt i Skandinavien.

Stjärnors ljusstyrka är av två slag. Från en utsiktsplats eller på plats. Lätt ta fel.

Många stjärnor  har en ljusstyrka som i många fall är betydligt skarpare än vår stjärna eller sol.

Men från Jorden kanske den ses som svagare eller mäts som ett svagare sken. På plats är ljusstyrkan i många fall betydligt större än vad som först mätts.

Om länken här följs kan mer om hur det matematiskt kan räknas ut hur starkt ljussken en stjärna har räknas ut och förstås.

Kontentan i dag är att förstå att ljusstyrka är av två olika slag sett från Jorden. Det är inte alltid första intrycket är det rätta.

Den onormala supernovans uppkomst och upptäckt i maj 2010. En flerårig gåta är löst.

Supernova är det sista tillståndet för en stjärnas  liv.  Stjärnan flammar upp  i ett starkt  ljussken vilket om vi har tur ser från Jorden. Efter några veckor bleknar ljuset och  stjärnan exploderar sjunker ihop och resultatet blir ett svart hål eller med ett annat namn en neutronstjärna.

Men då upptäckten av SN2010da  upptäcktes ställdes dåvarande kunskap på ända. Inte slocknade denna som man trodde supernova efter några veckor.

2014 hade ingen förklaring kommit därför tog man nu  till  det bästa man hade teleskopet Hubble och riktade detta mot SN2010da.

Då började man förstå. Supernovan hade en följeslagare vilken man inte kunnat se tidigare med de resurser man satt in tidigare.

En sol eller stjärna vilken är ca 20-25 gånger större ön vår sol. Det är denna stjärnas sken som lurat oss att tro att supernovan eller resterna av tvillingstjärnan fortfarande sken med ett för supernovor eller slutstationen neutronstjärnor onormalt starkt sken. Gåtan var löst.

Mycket av rörelser i rymden misstolkas idag. Problemet med detta var mycket mindre innan 1957.

Nasa har ibland problem med okända ljussken i rymden. Människor här ser ofta numera ljus som tolkas som farkoster på natthimlen. Problemet och uppfattningarna om att de kommer från Ufos har ökat genom åren.

I dagarna kom först en av mängder misstolkade rapporter av detta slag. Nasa kunde först inte förstå vad som färdades i skyn. De kan ju inte bara säga något som de sedan måste ändra då detta skulle ge sken av de dolde något. Därav tystnaden om Ceres ljus.

Ovanstående kunde dock Nasa några dagar senare förklara som rymdskrot. Rymdskrot fanns inte innan 1960-talet. Första rymdfärden gjorde Sovjet i oktober 1957 och många satt då ute och tittade efter denna sputnik den gången.

Merparten av ljusen i rörelse på natthimlen är rymdskrot, klotblixtar meteoriter eller flygplan. Men misstolkas ofta och då som oidentifierade flygande föremål i dagligt tal kallade Ufos.

 

Är Ceres en dammtäckt isklump?

Ceres mystiska ljusfläckar är fler och av fler skilda storlekar än man först tog för givet. Flera nya mindre har upptäckts och ännu har ingen förklaring kunnat getts av vad de är. Teorier finns och många av dessa handlar om is.

Men konstigt nog har NASA ännu inte gjort en spektrumanalys av skenet från desamma vad jag vet.

Min uppfattning att det är det starkt reflekterande materialet rodium står fortfarande fast. En dag får vi förhoppningsvis en förklaring till ljuset från Ceres och från min synpunkt om jag hade rätt.

Alternativet är ren is och då skulle planeten vara en på ytan  dammfylld isklump.

Nasa har gått ut med en möjlighet för allmänheten att gissa vad de lysande fläckarna på Ceres kan vara

Ceres dvärgplaneten  i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter har förbryllat vetenskapen då det på dess yta finns starkt lysande fläckar.

Nu har NAsa lagt ut möjligheten för oss lekmän att gissa vad dessa fläckar är. Naturligtvis har UFO-fantaster nu sett dagens möjlighet att gissa hej vilt.

Citat: Nasa ber nu allmänheten om hjälp med att lösa mysteriet med de lysande prickarna på dvärgplaneten Ceres som ligger i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.

Man kan undra varför spektrumanalys inte redan har löst mysteriet? Om det nu inte redan  har gjort detta med de ljus som undersökts av den satellit vilken rest förbi denna planet i slutet av april. 

Kanske denna gissningslek enbart är ett sätt för Nasa att få fler rymdintresserade.

Min gissning är dock att det är ett grundämne med namnet Rodium som är anledningen till ljuspunkterna. Ovanligt ämne på Jorden men kanske inte på vissa plaster i Rymden och detta ämne skulle reflektera solljuset starkt i en övrigt mörk bakgrund.

Nog är det spännande. Svaret kommer troligen  snart.