Robotsvärm ska undersöka grottor på Mars

 

Bild wikipedia THEMIS bild av troliga grottingångar på Arsia Mons. Groparna har informellt döpts till (A) Dena, (B) Chloe, (C) Wendy, (D) Annie, (E) Abby (vänster) och Nikki, och (F) Jeanne.

En enorm kanjon sträcker sig över Mars. Valles Marineris. Den är 3 000 kilometer lång, 600 kilometer bred och i genomsnitt åtta kilometer djup. Dess latinska namn går tillbaka till Mars sond"Mariner", villken upptäckte dalen i början av 1970-talet. 

Sedan 2012 har denna stora kanjon fått särskild uppmärksamhet av den tyska rymdstyrelsen vid det tyska flyg- och rymdcentret (DLR). Det tyska forskningsinitiativet VaMEx som syftar till att utveckla nyckelteknologier för robotutforskning i denna svåra terräng genom en svärm av drönare och markrobotar för att bilda ett komplext övergripande system.

VaMEx-initiativ syftar till att utforska kanjonens raviner och grottor. Det ska också att letas efter spår av flytande vatten och möjligt liv som skulle kunna finnas  i skyddade nischer. För detta ändamål vill DLR ta med sig en svärm av autonoma, sammankopplade robotar till Mars: De kommer att operera på marken, i luften och i grottor, där de kommer att samla in bilder och annan data. Huruvida robotsvärmen fungerar som planerat kommer att testas under ett analogt uppdrag 2025.

 Deltagarna kommer först att simulera Mars-uppdraget på jorden troligen i ett stenbrott i Tyskland. UAP-kameran (Unidentified Anomalous Phenomena". Kamerans namn kommer från dess förmåga att använda artificiell intelligens för att specifikt upptäcka okända himmelska fenomen, som de som observerats på jorden. från Würzburg kommer också att spela en viktig roll i denna simulering. Videoinspelningar från skyn kommer att ge tillräckligt stor mängd data för att testa kommunikationssystemets motståndskraft.

I ett eventuellt uppföljningsprojekt kommer hårdvaran behöva anpassas för att användas i  Marsmiljön, förklarar projektledaren professor Håkan Kaya. Förhållandena på Mars är hårda: Atmosfären är tunn, medeltemperaturen är minus 63 grader Celsius och stora sandstormar sveper regelbundet över Mars. Würzburg VaMEx-3-delprojektet

"Demonstration av en komplett radiolänk för satellitkommunikation med icke-siktade rovers för utforskning av Valles Marineris" finansieras av den tyska rymdorganisationen vid DLR under koden 50RK2451A med medel från det federala ministeriet för ekonomi och klimatskydd efter ett beslut av den tyska förbundsdagen.

Projektet är baserat vid Interdisciplinary Research Centre for Extraterrestrial Studies (IFEX) vid universitetet i Würzburg. Förutom projektledarna professor Håkan Kayal och Clemens Riegler är fyra andra medarbetare och tre studentassistenter involverade i delprojektet VaMEx3-MarsSymphony. Den officiella starten för det tvååriga projektet var den 1 augusti 2024. Kick-off-mötet ägde rum den 5 september 2024 på DLR Space Agency i Bonn.

Nyligen kraschade en meteorit i Australien

 

Ett team från Curtin University i Australien använde en ny metod för att söka efter nedslagna meteoriter.. Metoden innebar att med hjälp av drönare finna en nyligen nedfallen meteorit. Det var med hjälp av ett observationssystem kallat Desert Fireball Network (DFN). teamet spårade upp och hittade meteoriten efter fyra dagar. 

Den första pusselbiten för att hitta meteoriten genom  DFN utgick från en serie observatorier från obersvationer av när meteoriten kom in i jordens atmosfär. Två DFN-observatorier, ett vid Mundrabilla station och ett vid O'Malley  upptäckten av ett eldklot som kom in i jordens atmosfär syntes under 3,1 sekunder den 1 april 2021.

Tyvärr var de två observatorierna av fenomenet relativt långt bort från meteoritens nedslag (149 km respektive 471 km). Avståndet ledde till viss osäkerhet av det exakta nedfallsområdet. Men utifrån observationen kunde man likväl begränsa sökområdet till ca 5,1 km2.

Men även detta är  ett stort område att täcka upp och att använda en typisk meteoritsökningsteknik som innebär att stora grupper av frivilliga utspridda i området i sökandet inte minst är det svårt att arrangera. Därför använde gruppen vid Curtin en drönare och ett AI-algoritm i sökprocessen. De hade utvecklat och tränat en  nätverksalgoritm ett slags AI-algoritm (artificiell intelligens) för att söka efter meteoriter. Med hjälp av bilder av kända meteoriter i liknande miljöer tränades algoritmen i vad den skulle söka efter.

Därefter släpptes drönaren upp för att ta bilder som sedan matades in i algoritmen. En process som tog ungefär tre dagar för den DJI M300- drönare med kamera som användes.

Något som förenklade processen var att det vid  Outback of Western Australia finns relativt öppen terräng vilket förenklar sökandet (bildtagningen) efter meteoriter. Studien blev lyckad. Algoritmen, delade upp bilderna från drönaren i 125 x 125mm  pixelplattor och analyserades sedan dessa plattor i letandet efter potentiella meteoriter. Redan första dagen hittades meteoriten det man letade efter på en av bilderna. Så efter att ha skannat området i tre dagar med en drönare gick forskargruppen ut för att hitta meteoriten till fots. För att fokusera sin sökning koncentrerade de sig på området som algoritmen hade returnerat intresseobjektet från. Här hittade de snart den 70 gram stora  meteoriten orörd i sanden. Dessutom var stenens plats endast 50 m från den ursprungligt föreslagna flygvägen och nedslagsplatsen som beräknats av DFN: s observationsnätverk.

Se medföljande länk där en bra film medföljer som visar hur en meteorit sönderdelas i nedfärden mot jorden. Bild från samma länk som kommer från https://phys.org/news/2022-03-meteorite-australia-drone-scoured-area.html

NASA har godkänt att planetolog Elizabeth Tuttle får sända en drönare till Titan.

Planetologist Elizabeth Tuttle fick den 26 juni ett samtal från Nasa. Samtalet var ett klartecken till henne om att  hennes projekt att skicka en drönare till Titan Saturnus största måne var godkänt. Kostnaden för projektet är beräknat till ungefär en miljard dollar.


Men först 2026 kommer drönaren att sändas iväg och kommer fram för att börja sitt uppdrag (att undersöka Titan) först 2034.


Elizabeth  Tuttle är utbildad vid MIT (Massachusetts Institute of Technology) och University of Arizona berättar att hon minns de första flyktiga bilderna av Titan tagna av rymdteleskopet Hubble under 1990-talet. Hon var då bland de första att få se närbilder av Titan tagna 2004 av Cassinisonden som då var framme efter en sju år lång resa.
  

”Det kommer inte att kännas som en lång tid. Det kommer att gå mycket snabbt”, säger ”Elisabeth” Tuttle, i dag 52 år och verksam som planetologist vid Johns Hopkins universitet där hon arbetar vid Applied Physics Laboratory, ett forskningscentrum utanför Washington som sysselsätter 7.000 personer.


Jag hoppas (min anm) jag får uppleva den dag resultatet på denna spännande ges.


Bilden är från NASA och visar Titan. Man ser tydligt hur molntäckt månen är och även dess atmosfärtjocklek i kanten (det blå). Drönaren som nämns ovan är ej färdigbyggd men en modell på hur den kan se ut visas om man följer länken i inlägget.

Drönarfaran kräver bättre skjutvapen

Militära styrkor behöver skyddas bättre mot de allt mindre drönarfarkosterna. Att skjuta ner dem är bästa botemedlet. Men  att upptäcka dessa små farkoster är besvärligt. Några missiler är inte rätt väg att träffa dem på när de väl upptäcks.

Det saknas idag effektiva och träffsäkra vapen för detta arbete och amerikanska försvaret likt säkert merparten av andra länders försvar och uppfinnare försöker lösa problemet.

Drönarproblemet kommer säkert att öka för både militärer och allmänhet mycket beroende på att de blir mindre och mindre i storlek och tystare och därmed än svårare att upptäcka och oskadliggöra.. Terrorattacker med desamma som spridning av bakteriestammar etc är ett slag av fara idag om dårar får möjlighet till detta.

I rymden och på planeter och månar kan de dock vara ett mycket bra hjälpmedel för forskningsändamål där människor inte kommer åt  och även på Jorden där människan personligen skulle störa i naturens naturliga djurmiljö.

Skillnaden är att de även användas för onda syften. Så länge människan är egoistisk och har en ondska inom sig kommer det att vara problem med all form av kommunikation och teknik.

Laservapen börjar vara intressanta för USA:s militär

Vi har länge inom SF-litteraturen kunnat läsa om dödsstrålar. Laservapen vilka kan skjuta ner främmande missiler och fientliga UFO:s.

Men ännu har inte dessa dödsstrålar kunnat tillverkas av det slag som rymdhjältarna använder sedan laserljuset upptäcktes för snart 60 år sedan.

Rykten om sådana strålars effekter har funnits länge men aldrig realiserats. Men nu har forskare till slut på allvar hittat användningsområde militärt för detta för nedskjutningssyfte av fientliga luftfarkoster.

Det handlar om att kunna skjuta ner fientliga drönare om de finns inom ett avstånd av högst ca 500 meter från kanonen.

Det är ett första steg som troligen kommer att få effekter inom en snar framtid på än kraftiga laservapen. Det är mycket forskning kvar. Laservapnen storlek är ett. De måste bli effektivare och storleksmässigt mindre för att kunna användas inom stridsflyget. Idag visar det sig att laserkanoners effekt blir större ju större kanonen är.

 Detta kan inte fortsätta. Stridsplan kan inte ta med jättekanoner