Robotsvärm ska undersöka grottor på Mars

 

Bild wikipedia THEMIS bild av troliga grottingångar på Arsia Mons. Groparna har informellt döpts till (A) Dena, (B) Chloe, (C) Wendy, (D) Annie, (E) Abby (vänster) och Nikki, och (F) Jeanne.

En enorm kanjon sträcker sig över Mars. Valles Marineris. Den är 3 000 kilometer lång, 600 kilometer bred och i genomsnitt åtta kilometer djup. Dess latinska namn går tillbaka till Mars sond"Mariner", villken upptäckte dalen i början av 1970-talet. 

Sedan 2012 har denna stora kanjon fått särskild uppmärksamhet av den tyska rymdstyrelsen vid det tyska flyg- och rymdcentret (DLR). Det tyska forskningsinitiativet VaMEx som syftar till att utveckla nyckelteknologier för robotutforskning i denna svåra terräng genom en svärm av drönare och markrobotar för att bilda ett komplext övergripande system.

VaMEx-initiativ syftar till att utforska kanjonens raviner och grottor. Det ska också att letas efter spår av flytande vatten och möjligt liv som skulle kunna finnas  i skyddade nischer. För detta ändamål vill DLR ta med sig en svärm av autonoma, sammankopplade robotar till Mars: De kommer att operera på marken, i luften och i grottor, där de kommer att samla in bilder och annan data. Huruvida robotsvärmen fungerar som planerat kommer att testas under ett analogt uppdrag 2025.

 Deltagarna kommer först att simulera Mars-uppdraget på jorden troligen i ett stenbrott i Tyskland. UAP-kameran (Unidentified Anomalous Phenomena". Kamerans namn kommer från dess förmåga att använda artificiell intelligens för att specifikt upptäcka okända himmelska fenomen, som de som observerats på jorden. från Würzburg kommer också att spela en viktig roll i denna simulering. Videoinspelningar från skyn kommer att ge tillräckligt stor mängd data för att testa kommunikationssystemets motståndskraft.

I ett eventuellt uppföljningsprojekt kommer hårdvaran behöva anpassas för att användas i  Marsmiljön, förklarar projektledaren professor Håkan Kaya. Förhållandena på Mars är hårda: Atmosfären är tunn, medeltemperaturen är minus 63 grader Celsius och stora sandstormar sveper regelbundet över Mars. Würzburg VaMEx-3-delprojektet

"Demonstration av en komplett radiolänk för satellitkommunikation med icke-siktade rovers för utforskning av Valles Marineris" finansieras av den tyska rymdorganisationen vid DLR under koden 50RK2451A med medel från det federala ministeriet för ekonomi och klimatskydd efter ett beslut av den tyska förbundsdagen.

Projektet är baserat vid Interdisciplinary Research Centre for Extraterrestrial Studies (IFEX) vid universitetet i Würzburg. Förutom projektledarna professor Håkan Kayal och Clemens Riegler är fyra andra medarbetare och tre studentassistenter involverade i delprojektet VaMEx3-MarsSymphony. Den officiella starten för det tvååriga projektet var den 1 augusti 2024. Kick-off-mötet ägde rum den 5 september 2024 på DLR Space Agency i Bonn.

Artemisprogrammet kan vara det sista uppdraget med människor ombord

 

Artemisprogrammet (följ länken här för att läsa mer om vilka uppskjutningar som planeras över tid och dessas uppdrag) är ett projekt vars mål är att sända människor till månen. Men det kan även vara det sista programmet med en mänsklig besättning. Billigare och mer säkert är att vid resa till ex Mars är att sända robotar.

Neil Armstrong tog sitt historiska "ett litet steg" på månen 1969. Och bara tre år senare skedde det sista av Apollouppdragen.

Därefter har hundratals astronauter sänts upp i rymden men då till den internationella rymdstationen. Ingen människa har sedan 1972 farit mer än några hundra kilometer från jorden.

Det USA-ledda Artemis-programmet syftar dock till att åter sända människor till månen under 2020 talet. Artemis 1 som är på väg tillbaka till jorden just nu är en del av i den första testflygning runt månen.

De mest relevanta skillnaderna mellan Apollo-eran och mitten av 2020-talet är en otrolig förbättring av datorkraft och robotik. Dessutom kan supermakts rivalisering inte längre motivera massiva utgifter, som i det kalla krigets konkurrens med Sovjetunionen (eller kan det detta med Ryssland i våra dagar (min anm.)).

I Artemis-uppdraget använder NASA:s helt nya rymduppskjutningssystem. Raketen är den mest kraftfulla raketen någonsin och har likheter med Saturn V-raketerna som skickade ett dussin Apollo-astronauter till månen. Liksom sina föregångare kombinerar Artemis-boostern flytande väte och syre för att skapa enorm lyftkraft innan den faller i havet, för att aldrig mer användas. Varje lansering har en beräknad kostnad på mellan 2 -4 miljarder dollar.

Framsteg inom robotutforskning exemplifieras av sviten av rovers på Mars, där Perseverance, NASA:s senaste prospektör, kan köra själv genom stenig terräng med endast begränsad vägledning från jorden. Förbättringar av sensorer och artificiell intelligens (AI) kommer ytterligare att göra det möjligt för robotarna själva att identifiera särskilt intressanta platser, varifrån de kan samla prover för att sända tillbaka till jorden.

Inom de kommande ett eller två decennierna kan robotutforskning av Mars-ytan vara nästan helt autonom där mänsklig närvaro bara ger en mindre fördel. På liknande sätt kräver ingenjörsprojekt – som astronomers dröm om att bygga ett stort radioteleskop på månens baksida detta fritt från störningar från jorden och oberoende av mänskligt ingripande. Sådana projekt kan helt och hållet konstrueras av robotar.

Istället för astronauter, som behöver en välutrustad plats att bo på om de behövs för ett byggnadsändamål, kan robotar stanna permanent på sin arbetsplats. På samma sätt om brytning av månjord eller asteroider för sällsynta material blir ekonomiskt lönsamt skulle detta kunna göras billigare och säkrare med robotar.

Robotar skulle också kunna utforska Jupiter, Saturnus och deras månar med små extra kostnader eftersom resor på flera år utgör lite mer utmaning för en robot än den sex månader långa resan till Mars.

Kanske robotar är framtiden för utforskning av vårt solsystem. De behöver inte föda som människan. Kanske även utomjordiska besök (om de finns) har besättningar av robotar.

Bild wikimedia. En liten robot på ISS. Originalet är en NASA-bild.

Nasa diskuterar om att sända små simmande robotar till havsvärldarna i vårt solsystem

 

Nasa har nyligen meddelat att de önskar avsätta US $ 600.000 till  finansiering av en studie om möjligheten att skicka svärmar av miniatyrrobotar för att utforska oceanerna under de isiga ytorna i några av vårt solsystems "oceanvärldar".

Det handlar om små simmande robotar vilka ska simma likt grodor dessa vatten. Troligen kommer dessas form att vara triangulärt kilformade.

Dvärgplaneten Pluto är ett exempel på en sannolik havsvärld av intresse. Utöver Pluto riktas intresset i första hand mot Jupiters måne Europa och Saturnus måne Enceladus. Dessas hav är av stort intresse inte bara för att de innehåller så mycket flytande vatten (Europas hav har förmodligen ungefär dubbelt så mycket vatten som alla jordens hav tillsammans) utan för att kemiska interaktioner mellan sten och havsvatten troligen kan stödja enkla livsformer där. Faktum är att miljön i dessa hav kan vara mycket lik den på jorden vid den tidpunkt då livet började på jorden.

En spännande tid blir det när detta realiseras själv ser jag fram mot vilka resultaten blir. Men tiden då detta sker ligger långt fram i en okänd framtid.

Bild vikipedia på Saturnus måne Encecladus i sin naturliga färg. En av de havsvärldar därute som är intressant att komma ner i vattnet på.

Svärmar av robotar ska kunna utföra en gemensam uppgift i rymden.

Sheffield robotics är platsen där forskare nu lyckats programmera upp till  600 robotar för att dessa tillsammans ska kunna fullgöra en uppgift av något slag gemensamt i rymden.

Det blir robotgrupparbete av stort slag. Kan man verkligen lita på att 600 robotar i arbete inte i något fall krånglar? Att några eller en av dessa misslyckas med kanske katastrofala följder eller en misslyckad uppgift då blir följden.

Kanske går det att hålla koll på alla på en gång och ha reservkapacitet om någon av robotarna krånglar.

Tron är att det minskar den mänskliga felhandlingen om robotar tar över. Men då glömmer man att dessa robotar är programmerade av människor.

Robotarna ska självfallet inte bara användas i rymden i framtiden utan även på Jorden ett exempel här är en svärm  för självstyrande bilar.

Människoliknande robotar eller inte, på färder i kosmos, kan ge signaler om vilka vi är, negativt eller positivt om det finns andra civilisationer.

Att skapa människoliknande robotar eller ickeliknande robotar för interstellära rymdfärder är inte fel. Människans påfrestningar under långa rymdfärder kan göra det svårt att sända ut oss. Psykiskt som fysiskt är vi inte gjorda för rymdfärder.

Av den anledningen är det helt rätt att sända robotar. Med all säkerhet skapar det inga problem. Men om vilket jag inte tror främmande intelligenser finns där ute och möter dessa farkoster med robotar kan det bli stora problem.

De kan få uppfattningen att vi är en robotvärld. Har de då erfarenhet av att robotar kanske försökt ta över deras värld en gång kan de se våra som fiender på koloniseringuppdrag. Detta kan då få dem att söka varifrån de kom och sedan sända utrustning hit för att spränga Jorden.

Detta är bara ett scenario om det finns någon därute vilken möter våra robotbesättningar i framtiden och tror oss vara en robotcivilisation. Vi måste ta alla beräkningar med om vi ska tro på utomjordiskt liv.

Motsatsen mot ovan är även möjlig. En robotcivilisation som tagit över sina forna herrar möter vår robotbesättning och gör att de inte spränger skeppet vilket de annars skulle gjort. Men de kan då istället undersöka våra robotar och kanske sända dem tillbaks omprogrammerade för att ta över eller utplåna oss.

Vi måste därför med robotbesättningar sända med kunskap om vilka vi är vad vi vill och denna kunskap får inte missuppfattas. Detta är nästintill omöjligt då vi aldrig kan veta vilka som eventuellt får denna är och hur deras förförståelse fungerar.