Keplerteleskopets sista fynd innan det slocknade för alltid.

 

Nu har över 5 000 exoplaneter hittats utanför vårt solsystem. Över hälften av dem är upptäckta av det pensionerade NASA: s KeplerSpace Telescope, ett motståndskraftigt observatorium som var i drift längre än man  planerade det för. Under nio och ett halvt år svepte farkosten runt jorden och skannade himlen efter periodiska ljusstängningar i stjärnljus som kunde bero på närvaron av en planet som passerade framför sin stjärna.

In i det sista fortsatte teleskopet att registrera stjärnornas ljusstyrka tills bränslet tog slut den 30 oktober 2018. Då blev det sista dagen i drift.

Nu har astronomer vid MIT och University of Wisconsin i Madison, med hjälp av medborgarforskare, upptäckt vad som kan vara de sista planeterna som Kepler upptäckte innan periskopet mörknade.

Teamet kammade igenom teleskopets sista vecka av högkvalitativ data och upptäckte tre stjärnor, i samma del av himlen som tycktes bli nedtonade av att en planet passerade över dess ljus. Forskarna har nu bekräftat  att två av stjärnorna hade en planet som passerat medan den tredje stjärnans ljusnedtoning ännu inte analyserats tillräckligt för att det säkert ska bekräftas finnas en planet här (men troligast bekräftas det snart eller har redan gjorts nu .

De två validerade planeterna är K2-416 b en planet som är ungefär 2,6 gånger jordens storlek och som kretsar runt sin stjärna ungefär var 13: e dag, och K2-417 b, en något större planet som är drygt tre gånger större än jorden cirklar ett varv runt sin stjärna var 6,5: e dag. Båda planeterna antas vara så kallade "heta mini-Neptunus". Båda solsystemen finns cirka 400 ljusår från jorden.

Tredje planetkandidaten är om det är en planet EPIC 246251988 b den största av de tre världarna med nästan fyra gånger jordens storlek. Denna kandidat i Neptunus storlek kretsar kring sin stjärna på cirka 10 dagar och befinner sig i ett solsystem 1200 ljusår från jorden.

Teamet har nyligen  publicerat sina upptäckter i tidskriften Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. Huvudförfattare var Elyse Incha, vid University of Wisconsin i Madison. Medförfattare Andrew Vanderburg, biträdande professor i fysik vid MIT: s Kavli-institut för astrofysik och rymdforskning och amatörastronomerna Tom Jacobs och Daryll LaCourse, tillsammans med forskare vid NASA, Center for Astrophysics of Harvard and the Smithsonian och University of North Carolina at Chapel Hill.

 Alla (vad jag vet) exoplaneter upptäckta av Keplerteleskopet har en beteckning som börjar med ett K (Kepler. Tredje kandidaten EPIC 246251988 b  kommer säkert också att betecknas med ett K,  om det bekräftas att det är en exoplanet  annars får objektet behålla sin beteckning som fenomen. 

Bild vikipedia på det avsomnade Keplerteleskopet( drifttid 9 mars 2009 - 30 oktober 2018)

Artemisprogrammet kan vara det sista uppdraget med människor ombord

 

Artemisprogrammet (följ länken här för att läsa mer om vilka uppskjutningar som planeras över tid och dessas uppdrag) är ett projekt vars mål är att sända människor till månen. Men det kan även vara det sista programmet med en mänsklig besättning. Billigare och mer säkert är att vid resa till ex Mars är att sända robotar.

Neil Armstrong tog sitt historiska "ett litet steg" på månen 1969. Och bara tre år senare skedde det sista av Apollouppdragen.

Därefter har hundratals astronauter sänts upp i rymden men då till den internationella rymdstationen. Ingen människa har sedan 1972 farit mer än några hundra kilometer från jorden.

Det USA-ledda Artemis-programmet syftar dock till att åter sända människor till månen under 2020 talet. Artemis 1 som är på väg tillbaka till jorden just nu är en del av i den första testflygning runt månen.

De mest relevanta skillnaderna mellan Apollo-eran och mitten av 2020-talet är en otrolig förbättring av datorkraft och robotik. Dessutom kan supermakts rivalisering inte längre motivera massiva utgifter, som i det kalla krigets konkurrens med Sovjetunionen (eller kan det detta med Ryssland i våra dagar (min anm.)).

I Artemis-uppdraget använder NASA:s helt nya rymduppskjutningssystem. Raketen är den mest kraftfulla raketen någonsin och har likheter med Saturn V-raketerna som skickade ett dussin Apollo-astronauter till månen. Liksom sina föregångare kombinerar Artemis-boostern flytande väte och syre för att skapa enorm lyftkraft innan den faller i havet, för att aldrig mer användas. Varje lansering har en beräknad kostnad på mellan 2 -4 miljarder dollar.

Framsteg inom robotutforskning exemplifieras av sviten av rovers på Mars, där Perseverance, NASA:s senaste prospektör, kan köra själv genom stenig terräng med endast begränsad vägledning från jorden. Förbättringar av sensorer och artificiell intelligens (AI) kommer ytterligare att göra det möjligt för robotarna själva att identifiera särskilt intressanta platser, varifrån de kan samla prover för att sända tillbaka till jorden.

Inom de kommande ett eller två decennierna kan robotutforskning av Mars-ytan vara nästan helt autonom där mänsklig närvaro bara ger en mindre fördel. På liknande sätt kräver ingenjörsprojekt – som astronomers dröm om att bygga ett stort radioteleskop på månens baksida detta fritt från störningar från jorden och oberoende av mänskligt ingripande. Sådana projekt kan helt och hållet konstrueras av robotar.

Istället för astronauter, som behöver en välutrustad plats att bo på om de behövs för ett byggnadsändamål, kan robotar stanna permanent på sin arbetsplats. På samma sätt om brytning av månjord eller asteroider för sällsynta material blir ekonomiskt lönsamt skulle detta kunna göras billigare och säkrare med robotar.

Robotar skulle också kunna utforska Jupiter, Saturnus och deras månar med små extra kostnader eftersom resor på flera år utgör lite mer utmaning för en robot än den sex månader långa resan till Mars.

Kanske robotar är framtiden för utforskning av vårt solsystem. De behöver inte föda som människan. Kanske även utomjordiska besök (om de finns) har besättningar av robotar.

Bild wikimedia. En liten robot på ISS. Originalet är en NASA-bild.

Jakten på tiden då den sista supernovan sker.

En supernova är en exploderande eller en exploderad stjärna som efterhand kommer att slockna helt. Slutet av universum som vi känner det kommer inte att komma med en smäll. De flesta stjärnor kommer istället långsamt att slockna  och deras temperatur närma sig nollpunkten. Novor däremot är då en stjärna av medelstorlek eller mindre i slutet av sitt liv då kärnbränslet börjar ta slut flammar upp och sedan sjunker ihop till en röd dvärg som efterhand svalnar till svart dvärg. Men nya resultat visar att en del av dessa svarta dvärgar som är i viss storlek även de till slut exploderar.

Universum blir till slut en mörk kall plats, säger teoretiska fysiker Matt Caplan, och tillägger att ingen kommer att vara vid liv och uppleva denna nedsläckning i en avlägsen framtid. Det kommer att bli mörkt när universum går mot sitt slut. "Tillståndet är känt som "värme död", då universums innehåll mestadels blir svarta hål och svarta dvärgar, säger Caplan biträdande professor i fysik vid Illinois State University vilken tidigare föreställde sig en något annorlunda bild när han beräknade hur några av dessa döda stjärnor  skulle förändras över eoner.

Stjärnor mindre än ca 10 gånger massan av solen har inte en densitet nog för att producera järn i sina kärnor vilket massivare stjärnor har så de kan inte explodera i en supernova när dess bränsle avtar till en kritisk nivå  säger Caplan. "När vita dvärgar (slutprodukten för solen då denna expanderat som en nova) svalnar under de därefter biljoner åren kommer de att växa och bli en "svart dvärg" stjärnor som inte längre är ljusa."

Liksom vita dvärgar kommer de att innehålla mestadels lätta element som kol och syre och kommer att vara i storlek som jorden men innehålla ungefär lika mycket massa som solen då dess insida pressas till täthet miljontals gånger högre än något idag existerande på jorden.

Att punktera mörkret kan ske likt tysta fyrverkerier då explosioner av rester av stjärnor som aldrig skulle explodera en sista gång lyser upp. Nytt teoretiskt arbete av Caplan, en biträdande professor i fysik vid Illinois State University visar att en del vita dvärgar när de blivit svarta dvärgar kan explodera som supernova i en mycket avlägsen framtid långt efter att allt annat i universum har dött och är tyst och mörkt.

I universum sker redan i dag dramatiska avslocknande i form av  massiva stjärnor i supernovaexplosioner när interna kärnreaktioner producerar järn i kärnan. Järn kan inte förbrännas av stjärnor det ackumuleras likt ett gift som slutar med att det utlöser stjärnans kollaps i form av en supernova. Men mindre stjärnor tenderar att dö med lite mer värdighet, utvidgas, krympa och bli vita dvärgar i slutet av sina liv för att sedan långt fram i tiden bli en svart dvärg som i vissa fal kan explodera i en ännu mer avlägsen framtid som en uppflammande supernova (beroende på massa och storlek av denna).

Stjärnor mindre än ca 10 gånger massan av solen har inte den densitet som måste till för att producera järn i sina kärnor så de kan inte explodera i en supernova just nu, säger Caplan. "När vita dvärgar svalnar under de närmaste biljonerna åren kommer de  så småningom frysa fast, och bli "svart dvärg" stjärnor som inte längre skiner." Liksom vita dvärgar  kommer de att mestadels bestå av lätta element som kol och syre och kommer att vara av storleken som jorden men innehålla ungefär lika mycket massa som solen, deras insida pressas till tätheter miljontals gånger större än något på jorden.

Men bara för att de är kalla betyder inte att kärnreaktionerna upphör. "Stjärnor lyser på grund av termonukleär fusion de är tillräckligt varma för att krossa små kärnor  och producera större kärnor som frigör energi. Vita dvärgar är aska. De är utbrända, men fusionsreaktioner kan fortfarande hända på grund av thermonuclear fusion, men mycket långsamt, säger Caplan. "Fusion händer, även vid den absoluta nollpunkten men mycket långsamt."

Caplan noterade att detta är förklaringen till hur svarta dvärgar producerar järn och utlöser en supernova. Han beräknar hur lång tid dessa kärnreaktioner tar för att producera järn och hur mycket järn svarta dvärgar  behöver för att explodera. Han kallar sina teoretiska explosioner för "supernova med svart dvärg". "

Tiden då alla svarta dvärgar exploderat som kan detta är  "biljoner" nästan hundra gånger. Om du skrev ut det skulle det ta upp det mesta av en sida. Det är häpnadsväckande långt i framtiden." 

Alla svarta dvärgar kommer inte att explodera. "Endast de massivaste svarta dvärgarna med mått omkring 1,2 till 1,4 gånger solens massa, kommer att explodera." säger Caplan. Ändå innebär det så många som 1 procent av alla stjärnor som finns idag ungefär en miljard biljoner stjärnor kan förväntas explodera som en svart dvärg resten förblir svarta dvärgar. "Även med mycket långsamma nukleära reaktioner har vår sol fortfarande inte tillräckligt med massa för att någonsin explodera i en supernova utan förblir en svart dvärg.

Caplan beräknar att de mest massiva svarta dvärgarna kommer att explodera först följt av successivt mindre massiva stjärnor tills det inte finns mer kvar som kan explodera.  Därefter är universum verkligen död och tyst. "Det är svårt att föreställa sig något som kommer efter de svarta dvärgar som blir supernovor. Troligen blir det de sista skeendena som sker i universum. Det kan bli den sista supernovan någonsin när sista svarta dvärgen med denna möjlighet gör detta."

 När de första svarta dvärgarna exploderar kommer universum redan att vara oigenkännligt. "Galaxer kommer att ha skingrats svarta hål kommer att ha avdunstat och expansionen av universum kommer att ha dragit alla återstående objekt så långt ifrån varandra att ingen någonsin kommer att se någon av de andra explodera. Det kommer inte ens att vara fysiskt möjligt för ljus att resa så långt."

Min uppfattning (min anm.) är att det knappast blir tyst vi ser ju nya stjärnor bildas hela tiden från gasmoln och materia av metaller och annan materia som har sitt ursprung ur supernovor. Det enda som kan bekymra är universums expansion avstånden kan till slut bli så stora mellan stjärnor att inget nytt kan ta form det blir för glest mellan gas och supernovarester. Men det finns något som kallas slumpen så kanske ett enda solsystem i hela universum en gång åter kan bildas.

Bild från vikipedia på resterna efter Keplers supernova, SN 1604 (Keplers stjärna). 

Bättre bilder än dessa kommer troligen inte på Pluto under vår generation

Nu har de sista av mycket högupplösta bilder från New Horizons färd runt Pluto nått oss.

Några nya bilder av samma kvalité kommer inte på många år nu. Inget är planerat för en ny resa mot Pluto vår nutid.

Skogsarbete eller parkförvaltning har alltid varit sista anhalten för de som varit svåra att placera för arbetsförmedlingen.

Följande är på gång i Västerbotten för de som ingår i fas 3.

Citat: Arbetsförmedlingen matchar och anvisar personer från jobb- och utvecklingsgarantin till Skogsstyrelsen. De får sedan maximalt sex månader sysselsättningsplats hos Skogsstyrelsen, med kortare utbildningsinsatser vid behov, i form av arbetsmarknadsutbildningar. Detta följs av ett års anställning med förstärkt särskilt anställningsstöd och deltagarna kan i vissa fall efter denna period ges möjlighet till fortsatt arbete. Slut citat

Låter kanske bra för de arbetslösa i slutfasen. Först gratisarbete varvat med ev. utbildning, sedan ett års anställning.

Kostnaden för denna anställning kan vara nära noll kronor medan den anställde kan få ca 18 000 kr i månadslön. Se regler: 

Vad som sedan händer efter detta år är med all säkerhet att den som fått detta stöd åter blir arbetslös och hamnar i fas 3 utan nya a-kassedagar, då särskilt anställningsstöd inte ger nya a-kassedagar.

Troligen med lägre ersättning än innan anställningsåret då ersättningen från a-kassan inte kommer upp till brytpunkten vid en inkomst på ca 18 000 kr i månaden vilket den tillfälligt anställde troligen hade innan anställningen.

Detta är den grymma sanningen. En respit på ett år för den arbetslöse ger effekten av dessa skogsarbeten.

Vilka blir kanske mänsklighetens sista tilltalsnamn

Frågan är fiktiv då ingen vet när den tiden är eller kommer. Den är kanske nu men kan lika gärna bli om flera årtusenden.

Det enda vi vet är att den kommer. Är vi troende kommer den något innan Jesus kommer. Är vi inte det tror vissa på ett globalt kärnvapenkrig eller en accelererande och ostoppbar miljöförstöring.

Ser vi universumsmässigt blir det den dag solen imploderar. Men då bör människan ha kommit så långt att denne kan bosätta sig på något annat solsystems planeter.

Men likt dinosauriernas utplåning kommer människans utplåning oberoende av vad som sker innan. Vi är säkert programmerade DNA-mässigt till att få ett slut där fortplantning omöjliggörs.

Men vad kan då bli människors sista tilltalsnamn?

De första bör ha varit djurnamn, man kallades varg, björn etc. De sista ser jag ska bli stjärnnamn och planetnamn. Namn som i många fall inte finns ännu, men även namn som Jupiter, Mars och Neptunus kommer säkert att bli vanliga tilltalsnamn i den tid som kommer.

Såvida inte slutet är närmre än vi tror och universums kolonisation aldrig blir av.