Saturnus en misslyckad gasplanet

 

I en ny artikel som snart ska publiceras i tidskriften Astronomy &; Astrophysics Letters skriver Ravit Helled, astrofysiker vid Center for Theoretical Astrophysics and Cosmology vid universitetet i Zürich i Schweiz att vårt solsystem bara har en gasjätte: Jupiter.

Uranus och Neptunus bör ses som isjättar då  de mestadels består av isiga element än av väte och heliumgas . När det gäller Saturnus hävdar Helled att denna inte bör klassas som  gasjätte  då planeten  aldrig nådde  ända fram till att bli detta. Saturnus är massiv - nästan 100 gånger massivare än jorden medan Jupiter är nästan tre gånger mer massiv än Saturnus. Det är densitet det handlar om.

Mot bakgrund av detta föreslår en astrofysiker att vi inte bör betrakta Saturnus som en  gasjätte utan snarare en planet som var på väg att bli detta men aldrig blev det.

Professionella astronomer och allmänheten tenderar att klumpa ihop Jupiter och Saturnus till gasjätteplaneter. Båda planeterna är mycket stora, båda har mycket av väte- och heliumgaser som utgör huvuddelen av deras atmosfärer och de ligger bredvid varandra i vårt solsystem.

Men djupare undersökningar med NASAs rymdfarkoster Cassini och Juno har avslöjat betydande skillnader mellan dem - till exempel i mängden tyngre element djupt inne i dem.  Tidigare antog forskare att Jupiter och Saturnus var likartade.

Men enligt Helled hade Saturnus aldrig en chans mot Jupiter som drog till sig det mesta av väte och heliumgasen som fanns då de bildades. Den kritiska tröskeln där en planet kan få en exponentiell mängd väte och helium är ungefär cirka 100 gånger jordens massa. Jupiter förvärvade merparten av detta i det yttre av solsystemet innan solen blåste bort överskottet ut i solsystemet.

Uranus och Neptunus var för små för att uppnå denna typ av planet Saturnus blev ett gränsfall mellan gasplanet och planet. Om Saturnus varit lite större hade den kanske tävlat med Jupiter om titeln som solsystemets största planet. Saturnus blev tillräckligt stor för att dra till sig en betydande mängd väte och helium genom gravitation men inte tillräckligt för att det skulle bli en gasplanet. Så likt bruna dvärgstjärnor som är misslyckade stjärnbildningar är Saturnus en misslyckad gasjättebildning.

Detta innebär att Jupiter och Saturnus, trots sina likheter utvecklades längs helt olika spår vilket förklarar deras skillnader. Skillnaden i hur dessa två världar utvecklades kan hjälpa oss att förstå inte bara hur vårt eget solsystem utvecklades utan även hur andra solsystem i Vintergatan blev till.

Bild vikipedia Saturnus, bilden tagen av Cassini 2004.

Neptunusliknande gasplaneter ses förlora sin atmosfär (gas)

 

Exoplaneter finns i former och storlekar som inte finns i vårt solsystem. Det inkluderar små gasformiga planeter som kallas mini-Neptunes och steniga planeter flera gånger större än jordens massa som kallas superjordar och allt däremellan.

Nyligen har astronomer identifierat två "mini-Neptunes" vilka just nu förlorar sina  atmosfärer och sannolikt därefter blir till superjordar. Det är troligen strålning från planeternas stjärnor som avdunstar bort deras atmosfärer och driver den heta gasen att förångas likt kokande vatten. En oväntad upptäckt är att atmosfären inte försvinner ut i rymden utan dras in mot deras sol (något kanske gravitationen kan förklaras som på grund av planetens närhet till sin sol som då drar atmosfären in i mot sig (min anm.).

De nya rönen visar hur planeter kan omvandlas från gasplanet till stenplanet något som man trott kunde ske men tidigare inte upptäckt vara på gång därute.  

Mini-Neptunes är mindre och tätare versioner av planeten Neptunus i vårt solsystem, och tros bestå av stora steniga kärnor omgivna av tjocka lager av gas (vilket kan kallas atmosfär).

I de nya studierna använde ett team av astronomer NASA:s rymdteleskop Hubble för att se på den ena som finns kring HD 63433, en stjärna som ligger 73 ljusår bort. Och utöver denna mini-Neptunes användes W.M. Keck-observatoriet på Hawaii för att studera den andra i stjärnsystemet TOI 560 som finns 103 ljusår bort.

Deras resultat visar att atmosfärisk gas läcker ut från den innersta mini-Neptunus i TOI 560, kallad TOI 560.01 (även känd som HD 73583b), och från den yttersta mini-Neptunus i HD 63433, kallad HD 63433c. Detta tyder på att de kan förvandlas till superjordar. Här kan en film från youtube visa hur det kan se ut då en planet av detta slag mister sin atmosfär.

"De flesta astronomer misstänkte att unga, mini-Neptunes måste ha avdunstande atmosfärer", säger doktorand Michael Zhang vid Caltech Kalifoniens tekniska högskola i Pasadena som är en av de som gjort upptäckten och är huvudförfattare till  studierna och tillägger. "Men ingen hade någonsin fångat en i färd med att göra det inte förrän nu."

Kan Jorden en gång ha varit en mini-Neptunus? Nej inget visar att så är fallet då jorden i så fall varit betydligt större än den är i dag. Men hade ex Neptunus bildats på kanske Jordens eller Venus plats hade denna varit en kandidat för en omvandling av detta slag (min anm.).

Bild från https://www.news9live.com/  på An illustration of the mini-Neptune TOI 560.01. (Image credit: WM Keck Observatory/Adam Makarenko).

YSES 2b är en mycket, mycket, stor gasplanet

 

Ett team av astronomer ledda av holländska forskare har lyckats ta en bild av  en jätteplanet som kretsar på ett stort avstånd från oss runt en solliknande stjärna. Frågan de ställer sig är hur denna planet blev så massiv och varför finns den just där den är vid sin sol. De slutsatser de dragit publicerades nyligen i tidskriften Astronomy & Astrophysics. Planeten har fått beteckningen YSES 2b och finns 360 ljusår från jorden i riktning mot den södra konstellationen av stjärnbilden Flugan.

YSES 2b upptäcktes med Young suns Exoplanet Survey (YSES). Därav namnet YSES på planeten. Att jämföra med  solsystem där exoplaneter upptäckts. De har har beteckning som börjar med ex  ett K, K för upptäckt av Keplerteleskopet eller T. T för Tessteleskopet.

YSES 2b  är en mycket stor gasplanet sex gånger tyngre än Jupiter vilket ger den status som den största hittills upptäckta gasplaneten i vårt solsystem. YSES 2b kretsar 110 gånger mer avlägset från sin stjärna (sol) än jorden gör från solen (eller 20 gånger avståndet mellan solen och Jupiter).

Stjärnan (solen)  där planeten finns är bara 14 miljoner år gammal och liknar vår sol i dess barndom Det stora avståndet från planeten till stjärnan är svårförklarligt. Då detta inte verkar passa in på någon av de två mest kända modellerna för bildandet av stora gasformiga planeter.

Om planeten hade vuxit i sin nuvarande position långt från stjärnan med hjälp av kärnacceleration skulle den vara för tung eftersom det inte borde finnas tillräckligt med material för att göra en enorm planet på detta stora avstånd från en stjärna.

Om planeten skapades av så kallad gravitationsinstabilitet i planetskivan verkar den vara för lätt.

En tredje möjlighet är att planeten bildades nära stjärnan genom kärnacceleration och sedan migrerade utåt. En sådan migration skulle dock kräva gravitationspåverkan från någon annan planet. I så fall en planet som forskarna ännu inte har hittat.

 

Astronomerna kommer att fortsätta att undersöka omgivningen vid denna ovanliga planet och dess sol inom en snar framtid och hoppas lära sig mer om detta solsystem. De kommer även att fortsätta att söka efter andra gasformiga planeter runt unga solliknande stjärnor för att se om de hittar liknande system.

Nuvarande teleskop är dock inte tillräckligt effektiva för att utföra direkt avbildning av planeter runt solliknande stjärnor. Forskare Alexander Bohn (Leiden University): "Genom att undersöka fler Jupiter-liknande exoplaneter inom en snar framtid kommer vi att lära oss mer om gasjättarnas formationsprocesser runt solliknande stjärnor."

Nu väntar man på nya förbättrade teleskop. Kanske det snart lanserade James Webb teleskopet kan vara till hjälp (min anm). I slutet av detta år ska det sändas upp. Den tredje förklaringen ovan av hur planeten kom till är den jag tror på.

Bild från Wikipedia på James Webbteleskopet som kan vara lösningen på bättre förståelse av system som ovan.

Det finns planeter därute som är hetare än stjärnor

 

Fram 1995 var de enda kända planeterna de i vårt solsystem. Små steniga planeter i det inre solsystemet (som Jorden och Mars ) och gasplaneterna som ligger i den yttre delen (som Saturnus, Uranus).

Med upptäckten av exoplaneter, planeter som kretsar runt andra stjärnor än solen upptäcktes ytterligare planeter (så kallade exoplaneter).  Data från Kepler teleskopet ett av de teleskop som sökte efter exoplaneter (sökte i detta fall det slutade sitt uppdrag 2018) var ett av de teleskop  har visat att det i en del solsystem finns stora gasplaneter som kretsar mycket nära sin stjärna. Detta i motsats till i vårt solsystem där stenplaneter ligger närmast och gasplaneter längre bort från sol (stjärna). Gasplaneter som finns nära sin sol som i andra solsystem når temperaturer på över 700 °C. Dessa kallas "heta" eller "ultraheta" Jupiters.

De flesta exoplaneter som hittats och kan ses som gasplaneter är dock mellan Neptunus storlek och Jorden. Men vad de består av vet vi nästan inget om.

Den hetaste exoplaneten som hittills hittats är Kelt-9 b, som upptäcktes 2016. Kelt-9 b kretsar runt en stjärna som är dubbelt så varm som vår sol och ligger på ett avstånd tio gånger närmaresin sol än Merkurius kretsar runt vår sol. Det är en stor gasformig exoplanet, med en radie på 1,8 gånger Jupiters och en temperatur som når 5 000C.  Som jämförelse är detta varmare än 80 % av vad stjärnor i universum normalt är.

Kelt-9 b vänder som ”vi anser oss upptäckt” samma sida alltid mot sin sol Kelt-9. Detta resulterar i en stark temperaturskillnad mellan planetens dag- och nattsida.

Men, (min anm.) Behöver det vara så stor skillnad mellan fram och baksidan från dess sol. Gasplaneters gas bör innehålla stormar som kan jämna ut temperaturen över hela ytan. Jag tvivlar på som de säger en iskall baksida den som är bortvänd från sin sol (hade det varit en stenplanet hade jag accepterat påståendet) om nu inte till och med mätresultaten är fel och planeten cirklar runt sin axel. Vi trodde ju länge att Merkurius ända fram till senare år alltid vände samma sida till solen. Om det kan bli mätfel på så litet avstånd från oss i jämförelse med ovan vad kan då avstånd upp till 670 ljusårs bort ge för fel? Jag påstår inte att astronomerna har fel utan bara att jag inte delar deras slutledning.

 Det är astronomer från UCL som dragit slutsatserna utefter observationer från bland annat Hubbleteleskopet. 

Nästa generations rymdteleskop, som James Webb SpaceTelescope och Ariel kommer att ha mycket bättre kapacitet och instrument de blir särskilt skräddarsydda för rigorös observation av exoplaneters atmosfärer. Det kommer att göra det möjligt för oss att svara på många av de grundläggande frågor som inte besvarats om de extremt heta Jupiter-planetklassens planeter.

  Denna nya generation teleskop kommer också att kunna undersöka atmosfären på små världar. En kategori som nuvarande instrument inte klarar. I synnerhet kommer Ariel, som förväntas lanseras under 2029 att observera cirka 1 000 exoplaneter för att ta itu med några av de mest grundläggande frågorna inom exoplanetvetenskap.

 Ariel blir också det första rymduppdraget att se närmare på atmosfären på dessa världar. Den bör äntligen tala om för oss vad dessa exoplaneter är gjorda av och hur de bildades och utvecklades. Detta kommer att bli en sann revolution.

Jag anser (min anm). Dock att heta planeter som denna kan ha blivit det över tid genom sin närhet till en mycket het sol och även genom den slags värmealstrande gas de innehåller. Jag anser även att vårt solsystem med stenplaneter närmst solen och gasplaneter längre ut bara er en möjlighet säkert finns lika många kanske fler solsystem där gasplaneter finns närmast sin sol. Det kan vara slumpen som avgör vad olika planetslag finns troligen finns solsystem där varannan planet är en stenplanet och varannan en gasplanet möjligheterna för placeringar är matematiskt stora liksom antalet planeter.

Bild på Kelt 9b finns 670 ljusår från oss. OBS Kelt 0b är den ljusa dess sol den lilla rödaktiga stjärnan.  Bilden är en illustration från vikipedia.

En dvärgsol med en stor exoplanet i närområdet.

Astronomer i CARMENES Consortium har upptäckt en exoplanet som inte bör existera enligt aktuell kunskap. Forskargruppen ovan inkluderar Max Planck Institute for Astronomy (MPIA, Heidelberg).


Det är en gasformig planet vars massa är ovanligt stor jämfört med dess värdstjärna (sol) GJ 3512. Forskarna drar slutsatsen att denna planets existens antagligen påbörjades från en instabil disk av gaser och damm runt dvärgstjärnan när den var bildad. Detta bildande till stor gasplanet motsäger den för närvarande allmänt accepterade modellen av planetformation som kräver en solid kärna för att samla in omgivande gas (genom gravitation). I detta fall är den en stor gasplanet vid en liten sol och denna planet är en gasplanet utan (troligast) en fast kärna. Men även i detta uppbyggande bör gravitationen ha ett finger med i uppkomsten.


Astronomer är annars säkra på att planeter är en biprodukt från processen av stjärnbildning. De bildas i den disk från vilken deras stjärna kom till. Rester från stjärnbildningen.


 Den dominerande modellen för bildandet av planeter bygger på föreställningen att ett objekt initialt utvecklas från fasta partiklar i skivan. Den gravitationella kraften med gas och damm bildar då planeter i detta fall en gasjätte, kallad GJ 3512 b utan fasta partiklar som man anser här. Stjärnsystemet kan innefatta fler planeter och finns 30 ljusår från oss i riktning mot stjärnbilden Stora björn (stora Karlavagnen). Övriga eventuella planeter här är då troligen uppbyggda enligt gängse teori om en fast kärna och knappast några jätteplaneter.


3512 b har en massa på minst hälften av Jupiters. Det tar 204 dagar för denna planet att slutföra en omloppsbana runt sin sol. Storleksmässigt är det ingen ovanlig gasplanet men det faktum att den är kretsande runt en röd dvärgstjärna och har denna storlek gör denna planet speciell. GJ 3512 har bara 12% av massan av solen i vårt solsystem, så den maximala massans förhållandet mellan stjärnan och planeten är 270 innebärande att solen GJ 3512 enbart är 270 gånger tyngre än gasplaneten GJ 3512b. I jämförelse är solen i vårt solsystem cirka 1050 gånger tyngre än Jupiter.


Är det konstigt? Ja om gasplanet GJ 3512b är uppbyggd likt Jupiter med en stabil kärna med gas runt sig i tjockt lager. Då skulle det vara konstigt om denna kärna inte varit mer som materia till GJ 3512 och därmed gjort GJ 3512 större vid bildandet.

Men inget tyder på att det fanns materia så detta skett. Istället är misstanken (min också) att GJ 3512b är en gasplanet utan fast kärna enbart packad gas eller sammanhållen gas utifrån gravitationseffekt i första hand vid bildandet.


Bild från vikipedia på  Max Planck Institute for Astronomy (MPIA, Heidelberg)

NASA har upptäckt en vätgasplanet som fått beteckningen GJ 3470b

NASA: s Hubble och Spitzer rymdteleskop har upptäckt en planet varifrån gas sprids ut i rymden.


Planeten finns runt den röda dvärgstjärnan GJ 3470 i riktning mot stjärnbilden kräftan och har fått beteckningen Gliese 3470 b (GJ 3470 b). Den är nästan 13 gånger större än jorden och i storlek mer jämförbar med Neptunus som är 17 gånger större än jorden.


Forskare förutspådde vid upptäckten av  GJ 3470b att den skulle ha en  atmosfär innehållande syre och kolföreningar samma element som är roten till vattenånga och metangas som observerats på Neptunus.  Men det hittades en atmosfär som har en sammansättning av väte och helium likt solen har.


Björn Benneke, huvudförfattare av den nya forskningsrapporten om solsystem GJ 3470 och astronom vid universitetet i Montreal har tidigare  upptäckt många mycket större exoplaneter som kretsar väldigt nära sina solar kända som ”heta Jupitrar” (obs i vårt solsystem finns inte heta jupitrar) Namnet jupitrar kommer från att de är stora som vår Jupiter i vårt solsystem men ligger mycket närmre sin sol och därmed är betydligt hetare.
  

Men denna planet är annorlunda. Många forskare misstänker dock att Jupiterlika planeter bildas längre ut i sina respektive solsystem innan du migrerar in mot sin sols närområde.


Det är emellertid inte fallet för GJ 3470 b. Planeten har sannolikt bildats där den finns nu mycket nära en röd dvärg stjärna som är ungefär hälften så stor som vår egen sol.

 Planeten började förmodligen som en torr klippa vilken efterhand  plockade upp väte och helium från gasdisken som omger den röda dvärgstjärna som är centrum i detta solsystem. Därefter bildades efterhand gashöljet och det blev en gasplanet. Något som kanske även kunde skett med Merkurius om denna legat än närmre solen.


Bilden är en illustration av hur GJ 3470 b kan se ut framför sin sol.

Idag ska vi se på Wasp-96b den först upptäckta gasplaneten utan atmosfär som döljer sikten.

1000 ljusår från oss finns en gasplanet 20 % större än vår största gasplanet i vårt solsystem Jupiter men med samma massa som Saturnus. Wasp-96b är namnet på denna vilken nu dragit till sig uppmärksamheten. Den har som man vet idag nämligen ingen atmosfär.

Atmosfärer döljer mycket av hur en planet är sammansatt under den samma och på avstånd på 1000 ljusår är svårigheten att se igenom en atmosfär nästan omöjlig.

Nu till natrium det sjunde mest vanliga grundämnet i universum och ett av de ämnen som bygger upp en planet och då även gasplaneter.

Hittills har detta grundämne aldrig hittas på en gasplanet utanför vårt solsystem  på grund av att atmosfärer  effektivt stoppa möjligheten att se in i dessa gasplaneters massa.

Men nu har det upptäckts på ovanstående planet. Stora mängder natrium vilket visar att det även är första gasplaneten i universum som hittats som saknar atmosfär.

Detta innebär även att det bekräftats att det troligen är samma uppbyggnad av gasplaneter därute som i vårt solsystem och att natrium är ett av grundämnen som  alla  gasplaneter likt stenplaneter är uppbyggda av.

Sedan är det en annan sak varför just denna planet inte har atmosfär. Men det kan bero på dess närhet till sin sol vilken kan ha dragit bort atmosfären från denna gasjätte vilkens densitet även är lägre än motsvarande gasplaneter av samma storlek här och just genom detta kan visa på troligheten av denna teori. 

Wasp-96b är 20 % större än vår största gasplanet i vårt solsystem  Jupiter men har enbart samma massa som Saturnus. Utöver det ligger den mycket närmre sin sol än våra gasjättar gör runt solen i vårt solsystem.

Bilden är på  Jupiter för animation på Wasp-96b se medföljande länk ovan.

Var går gränsen mellan en planet och brun dvärg?

När ska man klassificera en himlakropp som en brun dvärg eller som en planet av slaget gasjätte? Alternativt när ska en gasplanet ses som en brun dvärg? I vårt solsystem har vi fyra gasplaneter eller gasjättar. Jupiter, Saturnus, Neptunus och Uranus.

En brun dvärg är en misslyckad stjärnbildning där kärnreaktionerna och massan inte räckte till för stjärnbildande.

Ser vi på Jupiter vår största gasplanet kunde den blivit en brun dvärg om den varit ca 10 gånger större.

Jupiter har till skillnad mot en brun dvärg även en stenkärna vilken dragit till sig gas vid bildandet av vårt solsystem. En brun dvärg har gas som kollapsat med hjälp av gravation till vad den är och ingen stenkärna. Här finns inte metall likt det finns i gasplaneters kärna.

Klassificering av rymdens objekt pågår för fullt därför ska gränsdragning dras mellan olika objekt. 

Bilden visar vår sol en röd stjärna, en brun dvärg, en gasplanet och Jorden bilden kommer från NASA.

Jätteplanet upptäckt där den inte borde finnas i en mycket nära bana runt en röd dvärgstjärna.

En röd stjärna enbart hälften så stor som vår sol på ett avstånd av 600 ljusår från oss i Duvans stjärnbild bjöd på en överraskning. En omöjlighet vilken aldrig tidigare setts. I en bana 97% närmre denna sol än Jorden ligger  vår sol kretsar en gasplanet lika stor som Jupiter.

Den har fått namnet NGTS-1b och har en temperatur av 539C. Dess densitet är 20% mindre  än  vårt solsystems största gasplanet Jupiter och gör ett varv runt sin sol på enbart 2,5 dag räknat i jorddagar. Det innebär att ett år där är 2,5 jorddag.

Vad som först verkade omöjligt enligt den kunskap vi trodde oss ha är att den existerar. En så stor exoplanet borde inte existera i ett solsystem tillsammans med en röd dvärgstjärna.

Varför? Därför att när ett solsystem skapas är det solen i detta som genom sin dragningskraft drar till sig materia vilket sedan blir planeter o månar. Ju större sol desto mer material dras in och desto större och  mer materia kommer att kunna dras samman för planetskapelse och med det större planeter.

Det är en för stor planet anses det eller ansågs det tidigare för att så skulle kunna ske vid en liten sol. Men nu vet vi att detta kan hända.

Jag funderar på om det är den låga densiteten i denna exoplanet visar att det gick att skapa den utan allt för mycket materia? Kanske.

Men finns det även mindre planeter i detta solsystem. Ännu vet vi inte detta. Fascinerande är det lilla avstånd denna planet har till sin sol. Se storleksförhållande genom denna länk.

Kanske det lilla avståndet till sin sol är anledningen till att gasplaneten kunde skapas. Allt denna lilla röda stjärna kunde dra till sig kanske hamnade nära denna och det var därför gasplaneten kunde skapas just på detta låga avstånd från denna.

Kanske allt material i detta solsystem koncentrerades här och det enbart finns denna stora gasplanet här med sin låga densitet. Istället för som säkert är vanligare bland röda dvärgstjärnor (den vanligaste stjärntypen i universum) att det skapats mindre stenplaneter i systemet (och en och annan mindre gasplanet likt våra Neptunus o Uranus).

Den planet vilken ligger närmst vår sol är mindre än Jorden och det tar 88 jorddygn för denna att runda solen. Det handlar om Merkurius, en stenplanet likt Jorden är. Ett Merkuriusår är därför 88 dygn. Att jämföra med NGTS-1b vars år i jorddygn är 2,5.

Bilden är en illustration av stjärnbilden Duvan (där det ovan omtalade solsystemet finns) tillsammans med andra stjärnbilder i

området runt densamma.

Jättegasplaneter därute ökar i storlek utefter sin ålder om de finns på rätt plats

Sökandet efter exoplaneter därute (solsystem runt andra solar) har resulterat i många fynd. Lättast är att se de största planeterna. Planeter i storlek som vårt solsystems Jupiter och större. Jupiter är gasplanet vilkens storlek kan jämföras med 1300 planeter av Jordens storlek och dess massa är större än alla andra planeters och månars sammanlagda massa i vårt solsystem.

Men vår Jupiter är stabil vad vi vet med undantag av den storm i storlek som vår Jorden vilken i långa tider har svept i dess atmosfär.

Det finns många planeter av gas i storlek som Jupiter och större därute bland andra solsystem. Nu har forskare fått idéen att beroende på avståndet mellan en planet av denna storlek och dess sol ökar planetens storlek över tid.

Detta kan ske och sker troligen om denna planet ligger betydligt närmre sin sol än vad vår Jupiter gör. Kanske i bana som vår Venus eller närmre sin sol. Då värmer solen gasplaneten betydligt mer än vad vår Jupiter värms av vår sol. Värmer och utvidgar gasen i planeten och dess storlek ökar då över tid mer o mer. Hur mycket och under hur lång tid eller var gränsen går för utvidgning vet man inte. Men det anses att så kan ske och sker. Bilden är på Jupiter.

Gasplaneter blev stenplaneter. NU har forskare börjat förstå varför.

Det finns stenplaneter vilka haft en atmosfär en gång men som senare blivit av med denna. Mars är ett exempel men här vet vi inte varför den försvann. Såvida vi inte helt har missuppfattat allt och Mars aldrig haft mer atmosfär än idag.

Men det finns även gasplaneter vilka förlorat all sin atmosfär av anledningar vi nu kan förstå.

De har fått  strålning av den stjärna  de kretsat runt genom att gå för  nära denna och av den anledning efter hand blivit av med sin gas.

Troligen är detta vad som hänt men allt kan vara helt annorlunda. Exempelvis kan frågan uppkomma varför har de en gång haft atmosfär?

Bilden ovan är Uranus en av de gasplaneter vilka ingår i vårt solsystem. Den mindre är Jorden.

En diskussion om Jupiter har tryckt bort en gasplanet för ca 4 miljarder år sedan förs nu på universitetet i Toronto.

Idén kom redan 2011 att Jupiter kan ha tryckt bort en jättegasplanet från vårt solsystem i tidernas början. Diskussioner om möjligheten av detta har nu genom datorsimuleringar bekräftats möjlig. Ingen av de andra gasplaneterna skulle klarat av detta varken Neptunus Uranus eller Saturnus är stora nog att klara av det.

Enbart Jupiter har kapaciteten. Varför intresset ligger på att kunna visa  på denna möjlighet är en gåta för mig. Men kanske matematiska beräkningar och bevis på möjligheten är svaret.

Det finns nämligen inga bevis på att ovanstående skett. Det är bara spekulationer och en möjlighet. Men en teori som kan bevisas som möjlig ger även det kunskap.

För min del tror jag inte Jupiter är skyldig till utkörning av en gasplanet i förfluten tid. Hela idén tillhör scienceficitionvärlden.

Men då inga bevis finns på att det skett finns inte heller bevis på att det inte skett.