Så kan jorden bestå när solens tid är ute

 

För närvarande förbränner solen väte i sin kärna, men när detta är förbrukat om ca 5 miljarder år kommer solen att expandera och bli en röd jättestjärna , därefter dras den samman och blir en vit dvärgstjärna till en komprimerad massa och en radie på ca10 km. En massa och där en tesked väger ca en miljard ton.

Om jorden "slukas" av den röda solen eller lyckas undkomma genom att den trycks längre ut får tiden utvisa. Men den blir i båda fallen obeboelig, atmosfären försvinner och ytan förbränns totalt.

De inre planeterna Merkurius och Venus kommer dock med största sannolikhet att krossas och uppslukas av solen vilket beskrivs i en ny artikel som publicerats nyligen i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society (MNRAS). 

Forskaren Dr Amornrat Aungwerojwit vid Naresuan University i Thailand beskriver: "Tidigare forskning har visat att då asteroider, månar och planeter kommer nära vita dvärgstjärnor (vår sol slutar som en sådan), sliter den enorma gravitationen från dessa stjärnor sönder små planeters materia till mindre och mindre bitar."

Det innebär att eventuella rester efter solens slukande av dem i dess röda fas försvinner in i den vita dvärgstjärnan efter att materian slitits itu när solen blivit en vit dvärg.

Kollisioner mellan dessa bitar maler dem så småningom till stoft, som sedan faller in i den vita dvärgen, vilket gör det möjligt för forskare att avgöra vilken typ av material de ursprungliga planetkropparna bestod av. De söker svar på detta vid undersökning av redan bildade vita dvärgstjärnor Se tre ex här.

Hur vårt solsystem ser ut om fem miljarder år efter att ha studerat vad som händer med planetsystem som vårt eget när deras värdstjärnor blivit vita dvärgar blev slutsatsen att om jorden uppslukades av solen, tillsammans med Venus och Merkurius, skulle det lämna Mars och de fyra gasjättarna - Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus - i omloppsbana runt vad som i slutändan skulle bli en vit dvärg.

Bild vikipedia. Jorden, bilden tagen av Apollo 17

Solvindens kamp mot kosmisk strålning eller tvärtom.

I utkanten av vårt solsystem rasar en våldsam strid mellan solvinden och kosmisk strålning från yttre rymden. NASA: s Voyager 2 har nu passerat genom denna frontlinje och befinner sig tillsammans med Voyager 1 (vilken befinner sig än längre ut i en annan riktning) i den interstellära rymden mellan solsystemen i vår Vintergata.

 Solvinden sprider sig från vår sol i alla riktningar genom vårt solsystem och det skapar en bubbla av energi som omger hela vårt solsystem. Vid kanten av denna bubbla kolliderar solvinden slutligen med kraftfulla kosmiska strålar från den interstellära rymden. Där finns i kollisionszonen en tjock vägg av plasma kallad heliopause. Denna kosmiska gräns av vårt solsystem finns ca 120 gånger längre bort från solen än jorden gör.



Den strålning solen här möter och späder ut med sin strålning kommer  från avlägsna stjärnor och himmelska explosioner (supernovor). Voyager 2 kunde oberört ta sig igenom heliopausen vilket tog ungefär en dag. Men forskarna upptäckte  att plasmabarriären var betydligt varmare och tjockare än tidigare studier uppskattat. Men barriären upptäcktes även vara en effektiv fysisk sköld mellan vårt solsystem och den interstellära rymden.


Tänk (min anm.) vad allt verkar tillrättalagt för att vi och vår planet ska vara beboelig. Vi har ju balans för liv på planeten. Skyddande höljen i form av bälten runt den och nu ser det ut som om även ett första skydd mot den farliga strålningen från rymden redan finns där vårt solsystem börjar. 


 Enligt studiens medförfattare Edward Stone, en astronom vid California Institute of Technology som har arbetat med Voyager programmet sedan det lanserades i 1977 stoppar  denna sköld cirka 70% av kosmisk strålning från att bryta sig in i vårt solsystem.


"Heliopausen är kontaktytan där två vindar kolliderar, vinden från solen och vinden från rymden, som kommer från Supernovor som exploderade för länge sedan." "Bara ca 30 % av vad som finns utanför bubblan kan komma in." Den varma, laddade vinden som skyddar vårt solsystem kanske inte är ett perfekt skydd men som Voyager 2 bekräftade, är det en del av vad som skiljer vårt kosmiska hem från vildsint vildmark i rymden. För detta (kanske) borde vi vara tacksamma.

Bild på den guldskiva som fanns i två ex och vilka ett sändes med Voyager 1 och en med Voyager 2 och vars farkoster sedan mitten av 1970 talet nu båda är utanför vårt solsystem med sin hälsningsskiva till ev upphittare därute.


Bild från vikimedia ovan.

Här uttalas varför allt besökande och forskande på plats på månen plötsligt upphörde i dec 1972

Den gången månprogrammet var i gång trodde vi lekmän och unga då att detta var början på koloniseringen av rymden. Inte att det fick ett abrupt slut med landstigningen på månen i december 1972 och att allt som återstod av rymdframtid var rymdstationer med personalombyte då och då.


Fyrtio år senare har inget fortfarande skett. Månen ligger där den ligger ensam och utan besök. Mars diskuteras bli besökt av människor långt fram i tiden.

Varför hände inget efter 1972 av människobesök på månen???


 NASA administrator Jim Bridenstine har nu gett en förklaring till varför USA slutade med  bemannade månbesök och nu avvaktat i över 40 år med besöken.


"Det fanns och finns en teknisk risk då och nu i att fortsätta med besöken  och då finns det en politisk risk. Vi skulle vara på månen just nu om det inte var för den politiska risken. Vi skulle även ha varit på Mars i dag, uppriktigt sagt, men den politiska risken är för stor"


Jag (min anm) är att jag antar han menar att presidenten som ska ge klartecken för ett så dyrt program inte vågar detta sedan Kennedys dagar. Detta då kostnaden är enorm i dollar och det vid en teknisk katastrof däruppe skulle varit en risk att ex en demokratisk president då skulle fått avgå genom ett sådant kostsamt misslyckande.



Bridenstine säger till  CBS News."Jag talar om finansiering,-----" Under  1990-talet och början av 2000-talet gjordes ansträngningar att gå tillbaka till månen och vidare till Mars. Men det kostade för mycket pengar, säger han. Vi vill gå tillbaka till månen på ett hållbart sätt med andra ord att stanna inte bara för ett enstaka besök. Men vi vill också hålla ögonen på vad som är President Trumps mål? Vad är hans vision? Vill han exempelvis ha en amerikansk flagga på Mars.


Min (anm,) nog är skulle det vara intressant med ett snart besök på Mars. Men det ena utesluter inte det andra. Månens kolonisering och ett första besök på Mars. Fast visst kostar det. Jag anser att det var fel att hålla upp i fyrtio år då det gäller månkolonisering och början till Marsbesök. Varför inte byggt en rymdstation på månen istället för en bit ovan Jorden?


Mitt tips är att Triump först och främst önskar mänskligt besök på Mars med amerikanska flaggan där, Han vill likt John Kennedy som bestämde att månen skulle besökas innan 1960-talets slut troligen gärna ge order om att Mars ska besökas senast ett visst år.


Bild på när Eugene Cerman kör månbil. Han blev den sista att besöka månen under apolloprogrammet under den sista månlandning i dec 1972 under expeditionen Apollo 17.

I en mardrömsliknande miljö finns planeten Kelt-9b. Plus tankar om universums framtid, slut och återskapande

Kelt-9b är en gasjätte tre gånger större än Jupiter och finns vid en sol med namnet Kelt-9. Kelt-9b är kretsar med samma sida runt sin blå sol och har därför alltid samma sida vänd mot denna. En sol med en ålder av enbart 300 miljoner år  vilken genom sin hetta inte kommer att bli gammal, högst ca 200 miljoner år till kommer den att existera innan den exploderar i en supernova. . Storleken av denna sol är dubbel och temperaturen den dubbla mot vår egen sols.

Gasplaneten Kelt-9b är inte mycket kyligare ca 4400C en temperatur som en del stjärnor har på ytan.

Det intressanta är att planeten avdunstar in i sin sol genom att denna är hetare än planeten och avståndet dem emellan får den låga densiteten av gas i planetens uppbyggnad att långsamt ta vägen in i solen. Genom att alltid samma sida riktas mot solen blir effekten stor och från oss mätbar. Planeten avdunstar. En ovanlig konstellation är det utifrån vad som händer här och en unik händelsekedja utspelas.

Solsystemet Kelt-9 finns ca 650 ljusår från oss i Svanens stjärnbild.

Lite egna tankar utifrån avdunstningstemat ovan.

Frågan är om hela galaxer kan försvinna in i svarta hål eller upplösas i större galaxers svarta hål. Kanske alla galaxers slut är att försvinna in i det svarta hål vilket troligen finns i alla galaxers centrum. Ett sådant slut skulle innebära ett framtida universum av svarta hål i expansion från varandra eller kanske kan processen vända och resultera i att alla svarta hål till slut blir ett enda kompakt och sammandragande till en punkt vilket skulle ge möjlighet till en ny BigBang.

Bilden är en sammanställning på hur Kelt 9 och kelt 9b ser ut storleksmässigt