Nu har Indiens rymdbil börjat sina undersökningar av månens sydpol

 

Indien började utforska månens yta med sin rover torsdagen den 24 augusti  dagen efter att de blev den första nation som landat en farkost nära den i stort sett outforskade sydpolen på månen.

Pragyan - "visdom" (är namnet på rovern) på sanskrit - vilken rullade ut från landaren timmar efter att den senaste milstolpen i Indiens ambitiösa  lågprisrymdprogram utlöste enorma firanden över hela landet. ”Rovern släpptes ut från landaren och Indien tog en promenad på månen!” skrev den indiska rymdforskningsorganisationen (ISRO) på X, tidigare känt som Twitter på torsdagen.

Den sexhjuliga, soldrivna rovern kommer nu att köra runt den relativt okända regionen och överföra bilder och vetenskapliga data till jorden under en två veckors period.

Den framgångsrika touchdownen av Chandrayaan-3 ("Mooncraft-3") (månlandarens namn) uppdraget kom bara några dagar efter att en rysk landare kraschade i samma region.

Landningen skedde fyra år efter att det tidigare indiska månuppdragets misslyckande (Chandrayaan-2) då den farkosten under sin nedstigning mot månen slutade i en krasch något som då sågs som ett stort bakslag för Indiens rymdprogram. 

Chandrayaan-3 har fångat allmänhetens uppmärksamhet sedan lanseringen för nästan sex veckor inför tusentals jublande åskådare. Uppdateringar finns om farkosten kontinuerligt på denna länk. 

Bild vikipedia Det flera hundra kilometer stora södra polarområdet på månen  som bestrålas under sommaren. Sydpolen ligger vid kraterranden av kratern Shackleton. Regionen skuggas av den väl upplysta Leibnitzplatån flankerad till höger av Nobilekratern och till vänster av den delvis skuggade Malapertkratern och dess Malapert-topp upplyst vid kraterranden Haworth.

Isen på månens sydpol kan ha två källor

Upptäckten av is i kratrar spridda över månens sydpol har bidragit till att förnya intresset för att utforska månytan. Men ingen är säker på exakt när eller hur isen kom dit. I en ny studie publicerad i tidskriften Icarus antyds att medan en majoritet av isen sannolikt är över 3 miljarder år gammal bör även yngre is finnas.


Ariel Deutsch, a graduate student in Brown University's Department of Earth, Environmental and Planetary Sciences  säger att åldrarna av isen kan potentiellt berätta något om ursprunget till isen och hjälpa till att förstå källorna och distributionen av vatten i det inre av solsystemet. Arbetet har gjorts tillsammans med  Jim Head, professor vid Brown, och Gregory Neumann från NASA Goddard Space Flight Center.  Med hjälp av data från NASA:s Lunar Reconnaissance Orbiter kameran ombord på Chandrayaan-1.


Chandrayaan-1 kretsade kring månen 2008- 2009 och genom dennas kamera undersökte forskarna att isen åldersmässigt i de stora kratrarna på månens sydpol inte är identiskt med i de mindre kratrar som finns i de större.


Forskare räknade även  antalet mindre kratrar som har tillkommit inom de större. Forskarna har en ungefärlig uppfattning om takten över tid. Majoriteten av rapporterade isfyndigheter finns inom de stora kratrarna bildade för cirka 3 miljarder år sedan. Fyndigheterna har en ojämn fördelning i kratrarna vilket tyder på att isen i de mindre kratrarna uppstått senare.


Om rapporterade isfyndigheter är forntida kan det  ha betydande konsekvenser i form av prospektering och potentiellt resursutnyttjande säger forskarna. Majoriteten av isen fanns i de gamla kratrarna. Forskarna fann även bevis för is i mindre kratrar och  att döma av deras skarpa form, tyder det på att en del av fyndigheterna på Sydpolen kom dit relativt nyligen.


"Det var en överraskning," säger Deutsch. "Det har inte varit några observationer av is i yngre kratrar förut."Om det verkligen finns insättningar av is i olika åldrar tyder det att isen har skilda källor säger forskarna.


 Äldre is kan som källa ha haft kometer och asteroider som haft vatten med sig eller kan ytan genom vulkanisk aktivitet dragit upp vatten från djupet av månen upp i kratrarna. Men det finns inte många stora vattenbärande meteoritnedslag i nyare tid och större vulkanism antas ha upphört på månen för över en miljard år sedan. Så nyare isfyndigheter skulle kräva andra källor. Kanske bombardemang från ärtstora mikrometeoriter eller implantation av solvinden.


Det bästa sättet att ta reda på detta säger forskarna, är att skicka rymdskepp till månen och där ta prover vilket troligen snart kan ske. NASA: s Artemis program syftar till att sätta människor på månen 2024, och planerar att flyga obemannade Robotic rymdskepp dit innan dess.



Jag kan även (min anm) tänka mig nedslag i isen i de större kratrarna som stänkt upp is i de mindre kratrarna.


Bild från vikipedia på månens sydpol.

Ingen vet hur denna stora krater på månens nattsida kom till.

  För miljarder år sedan smällde något in i den mörka sidan av månens sydpol och bildade solsystemets störst kända krater. Kratern (med namnet Aitikenkratern) är 2500 km bred och 13 km djup.


I årtionden har forskare förmodat att den gigantiska kratern skapades av en frontalkrock med en mycket stor meteors kraftiga nedslag.  Men i en ny studie publicerad 19 augusti i tidskriften Geophysical Research Letters finns en diskussion om detta är sanningen.


Efter att ha analyserat mineraler från botten av kratern visas att dennas sammansättning inte visar materia från månens mantel vilket bör ha gjorts vid ett direkt nedslag från ovan av en meteor av denna storlek då denna bör ha slagit ett hål ner i denna. Det är enbart materia här från månens ytskikt.


”Vi ser inte mantelmaterial på nedslagsplatsen som förväntat," sägs det av medförfattaren i studien Hao Zhang, vetenskapsman vid China University of geosciences.


Fynden utesluter en direkt kollision med en hög hastighet av en meteor och ställer frågan vad som då hände?


I undersökningen av materialet fann man kristallinsten som kallas Plagioklas som det överlägset mest rikliga mineralet i varje prov i ett förhållande av mellan 56% till 72% av kraterns sammansättning säger forskarna. Plagioklas är extremt vanligt i jordskorpan på  jorden och månen men mindre vanlig i  mantlarna  av dessa. 

Plagioklas i sig är ett samlingsnamn för en grupp fältspater vilka bildats vid hög temperatur. Även om laget upptäckte andra mineraler i skorpan som är vanligare i månens mantel såsom olivin. Olivin är däremot mycket litet förekommande i kratern och visar att nedslaget inte bröt ner i manteln.
  

I en studie publicerad i 2012 i tidskriften Science hävdades att en meteor av  något långsammare hastighet istället i en vinkel av 30 grader slagit ned (snuddat till månen) och sedan fortsatt vidare bort från månen. Studsat vidare kan man säga.

Denna sista idé anser jag som mycket trolig.


Bild från Nasa som visar ovanstående krater.