En atmosfärisk våg med form som en dekagon omger Saturnus sydpol

 

Bildhttps://geometriskafigurer.se/  En dekagon är en tiohörning som den på bilden.

Nya observationer med NASAs Hubble-rymdteleskop har avslöjat en gigantisk, utvecklande, tiosidig atmosfärisk våg som omger Saturnus sydpol med formen som en dekagon. Denna upptäckt markerar första gången ett stort, regelbundet atmosfäriskt mönster har observerats på planetens södra halvklot. Formationen liknar anmärkningsvärt Saturnus berömda hexagon (sexhörning) vid dess norra pol, men är tydligt annorlunda vilket tyder på att forskare  bevittnar ett nytt atmosfäriskt fenomen under utveckling på gasjätten.

"Vi har aldrig sett något liknande på Saturnus södra halvklot," beskriver Amy Simon, studiens medförfattare och OPAL:s huvudforskare vid NASAs Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland. "Den norra hexagonen har funnits där under mer än 40 år. Den södra är annorlunda den verkar stärkas vilket ger oss den sällsynta möjligheten att se ett gigantiskt atmosfäriskt mönster utvecklas."

Upptäckten var möjlig eftersom Saturnus årstider gradvis gjorde att  planetens sydpolkom i sikte från jorden där astronomer som gemensamt analyserar bilder av Saturnus från markbaserade observatorier först identifierade den. Ett Saturnusår är cirka 29,4 jordår. Varje årstid på Saturnus varar i nästan sju jordår.

Agustín Sánchez-Lavega, huvudförfattare till den nya studien (se nedan) är forskare vid Baskiens universitet i Spanien. På universitetet drivs en webbplats, kallad Planetary Virtual Observatory Laboratory som tar emot markbaserade bilder av solsystemets planeter som tillhandahållits av observatörer från hela världen. Astromerna Trevor Barry och Jean-Paul Oger var de som först lade märke till ett subtilt böljande band längs den södra polen på Saturnus. Ytterligare bilder från 2025 tagna från marken antydde ännu starkare dekagonstrukturen.

Det är då Hubble-observationerna kom in i bilden. Hubbles vy från rymden erbjuder oöverträffad bildskärpa och rumslig upplösning över Saturnus fulla rotationer.

"Med tanke på Saturnus symmetri i dess nord-sydliga jetströmssystem har vi sedan 1990 letat efter en motsvarighet till Saturnus norra hexagon på sydpolen i Hubble-bilder," beskriver Sánchez-Lavega.

 "Bilder från NASAs Cassini-farkost, som kretsade kring Saturnus mellan 2004 och 2017 visade inga tecken på en långlivad formation. Hubble-data bekräftade funktionens närvaro tillbaka till 2023." Vågen sitter inom en av Saturnus kraftfulla jetströmmar och sträcker sig genom flera lager av atmosfären vilket indikerar att det inte bara är en molnnivåstruktur utan en vertikalt utsträckt atmosfärisk struktur. Dekagonens uppenbara position förskjuts något, eftersom Hubble fångar bilder i olika våglängder.

"Det mest fascinerande för mig är att den verkar ha bildats nyligen," beskriver Simon. "Frågan är, varför de bildats nu?"

Författarna säger att ytterligare studier behövs med  Hubbleteleskopet och NASAs James Webb Space Telescope, samt analys av datormodeller för att förstå hur dekagonen bildades, hur länge den kan finnas kvar och hur den kan jämföras med den långlivade hexagonen i norr.

Resultaten publicerades på onsdagen i tidskriften Science Advances och kan läsas här. 

Människors mikrober kan ha fått fäste på månens sydpol

 

Bild https://www.flickr.com/ på månens sydpol.

Några av jordens mikrober kommer sannolikt att följa med mänskliga upptäcktsresande ut i rymden och kan överleva i de skuggiga vrårna på månens sydpolsregion, beskriver NASA-forskare.

"För vissa forskare, mig själv inkluderad, kan den verkligheten vara oroande. Men det skapar också en möjlighet att undersöka detta för  ett användbart experiment." beskriver Prabal Saxena, en planetforskare som ledde studien från NASAs Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland

Att få med sig mikrober är oundvikligt vid en rymdfärd. Människor har i genomsnitt 1 miljon bakterier på varje hudfläck i storlek som ett ordinärt suddgummi. Dessa bakterier ventilerar ut från rymddräkter och habitat. Även om artikelns författare oroar sig för att kontaminering ska störa sökandet efter kemiska ledtrådar till forntida geologi eller biologi på en himlakropp menar de också att månen bör användas som ett naturligt laboratorium. I skuggade områden runt Sydpolen skulle forskare noggrant kunna testa de verkliga gränserna för mikrobiell överlevnad i en miljö som inte kan återskapas på jorden.

 Även med strikta steriliseringsprocedurer är vissa organismer envist motståndskraftiga. Ett bra exempel är Aspergillus niger, en svamp som trivs i varma fuktiga miljöer som badrum samt värme-, ventilations- och luftkonditioneringssystem. Astronauter har tagit prov på den inne i den internationella rymdstationen, och experiment visar att svampen kan överleva utanför stationen. Aspergillus niger var en av fem mikrober inklusive bakterier och svampar som valdes ut i studien på grund av dess kända tålighet i rymdmiljöer. 

Att mikrober överlevde på rymdstationens utsida förvånade forskarna. Dessa arter betraktas vanligtvis inte som "extremofiler" som kan tåla hårda förhållanden såsom rymdens vakuum, enligt Aaron Regberg, geomikrobiolog vid NASAs Johnson Space Center i Houston.

"Jag hade förväntat mig att dessa mikrober skulle torkat ut," beskriver Regberg, som studerar rymdstationens bakterier och var medförfattare till artikeln (se nedan).  datamodellerna visade kartor över "överlevnadsbara nischer" varierande i storlek från en fler kilometer bred kraterbotten till en astronauts stövelavtryck. Aspergillus niger var mest motståndskraftig mot UV-strålning och kunde överleva även i områden med viss solexponering. UV-strålning är så dödlig för de flesta mikrober och  används för sterilisering på sjukhus.

"När vi tänker på månen, tänker vi vanligtvis inte på biologi," beskriver Heather Graham, medförfattare till NASA Goddard och som hjälper till att utveckla verktyg och tekniker för att upptäcka biologi som kanske inte alls liknar jordens. "Men månen är en plats där en cell kan överleva så vår första utforskning av dessa platser bör ägnas extra uppmärksamhet.

Författarna noterar att även om vissa mikrober kan överleva i vilande tillstånd i områden runt Sydpolen och därmed förvirra framtida vetenskapliga undersökningar, finns det inga bevis för att månen har nyckelingredienser för att upprätthålla tillväxt och replikation. Sådana ingredienser inkluderar flytande vatten, som vanligtvis kräver atmosfär och måttliga temperaturer.

Den 19 augusti 2026  publicerades studien i Science Advances  där man belyser dessa fynd av ett behov av att bättre förstå mikrobiell persistens i extrem månmiljö. När människor bygger upp en permanent närvaro på månen kan det bli svårt att skilja uråldrig månkemi från föroreningar som tillhandahålls av besökande astronauter. En oro som  sträcker sig bortom månen och vidare till Mars, beskriver forskarna.

Synproblem riskeras efter landning på månens sydpol

 

Bild https://www.nasa

Nu ska snart människor åter landa på månen. Den här gången för att stanna (likt det är på rymdstationen ISS byts personal då och då). Eftersom vår närvaro kommer att vara mer permanent har NASA valt en plats som maximerar kommunikationen med jorden, solens synlighet och tillgången till vattenis. Lunar South Pole (LSP månens sydpol). Medan solen på månhimlen är mer konsekvent vid polerna men går aldrig upp mer än några grader över horisonten.

 I mållandningsområdena är den högsta möjliga höjden 7° av solen över horisonten. Detta ger en hård ljusmiljö (motljus) som aldrig upplevts under de tidigare Apollo-uppdragen eller under någon mänsklig rymdfärd (kan jämföras med motljus på jorden vid solnedgång eller uppgång och man får solljuset i ögonen vid bilkörning i motljus). Den omgivande solbelysningen kommer att ha en allvarlig inverkan på besättningens förmåga att se faror och att utföra enkelt arbete. Detta beror på att det mänskliga synsystemet, som trots att det har ett högt dynamiskt omfång, inte kan se bra i starkt motljus och inte kan anpassa sig snabbt från ljus till mörker eller vice versa. Funktionell syn krävs för att utföra en mängd olika uppgifter, från enkla uppgifter (t.ex. gå, använda enkla verktyg) till hantering av komplexa maskiner (t.ex. landarens hiss, rovers). (Troligen behövs något slag av solglasögon dygnet runt som måste byggas in i rymddräkten)

Miljön utgör därför en teknisk utmaning för byrån: en utmaning som man måste förstå brett innan man kan ta itu med den på ett effektivt sätt. Utvärderingsgruppen vid NASA rekommenderade att en mängd olika simuleringstekniker, fysiska och virtuella, måste utvecklas var och en med olika och väl uttalade förmågor med avseende på funktionellt seende. Vissa tar upp de bländande effekterna av solljus vid LSP (vilket inte är lätt att uppnå genom virtuella metoder) för att utvärdera prestandan hos hjälmskydd och artificiell belysning i samband med miljön och anpassningstider. Andra simuleringar skulle lägga till terrängfunktioner för att identifiera hoten i enkla (t.ex. gång, insamling av prover) och komplexa (t.ex. underhåll och drift av utrustning) uppgifter.

Eftersom olika anläggningar har olika styrkor har de också olika svagheter. Dessa styrkor och begränsningar måste karakteriseras för att möjliggöra verifiering av tekniska lösningar och utbildning av besättningen. 

Det är inte bara att skydda mot motljus som behövs utan även att kunna arbeta och röra sig utan att se omgivningen för svagt. Motljuset på månen är skarpare än på jorden då månen saknar nästa helt atmosfär.

Nu har Indiens rymdbil börjat sina undersökningar av månens sydpol

 

Indien började utforska månens yta med sin rover torsdagen den 24 augusti  dagen efter att de blev den första nation som landat en farkost nära den i stort sett outforskade sydpolen på månen.

Pragyan - "visdom" (är namnet på rovern) på sanskrit - vilken rullade ut från landaren timmar efter att den senaste milstolpen i Indiens ambitiösa  lågprisrymdprogram utlöste enorma firanden över hela landet. ”Rovern släpptes ut från landaren och Indien tog en promenad på månen!” skrev den indiska rymdforskningsorganisationen (ISRO) på X, tidigare känt som Twitter på torsdagen.

Den sexhjuliga, soldrivna rovern kommer nu att köra runt den relativt okända regionen och överföra bilder och vetenskapliga data till jorden under en två veckors period.

Den framgångsrika touchdownen av Chandrayaan-3 ("Mooncraft-3") (månlandarens namn) uppdraget kom bara några dagar efter att en rysk landare kraschade i samma region.

Landningen skedde fyra år efter att det tidigare indiska månuppdragets misslyckande (Chandrayaan-2) då den farkosten under sin nedstigning mot månen slutade i en krasch något som då sågs som ett stort bakslag för Indiens rymdprogram. 

Chandrayaan-3 har fångat allmänhetens uppmärksamhet sedan lanseringen för nästan sex veckor inför tusentals jublande åskådare. Uppdateringar finns om farkosten kontinuerligt på denna länk. 

Bild vikipedia Det flera hundra kilometer stora södra polarområdet på månen  som bestrålas under sommaren. Sydpolen ligger vid kraterranden av kratern Shackleton. Regionen skuggas av den väl upplysta Leibnitzplatån flankerad till höger av Nobilekratern och till vänster av den delvis skuggade Malapertkratern och dess Malapert-topp upplyst vid kraterranden Haworth.

Isen på månens sydpol kan ha två källor

Upptäckten av is i kratrar spridda över månens sydpol har bidragit till att förnya intresset för att utforska månytan. Men ingen är säker på exakt när eller hur isen kom dit. I en ny studie publicerad i tidskriften Icarus antyds att medan en majoritet av isen sannolikt är över 3 miljarder år gammal bör även yngre is finnas.


Ariel Deutsch, a graduate student in Brown University's Department of Earth, Environmental and Planetary Sciences  säger att åldrarna av isen kan potentiellt berätta något om ursprunget till isen och hjälpa till att förstå källorna och distributionen av vatten i det inre av solsystemet. Arbetet har gjorts tillsammans med  Jim Head, professor vid Brown, och Gregory Neumann från NASA Goddard Space Flight Center.  Med hjälp av data från NASA:s Lunar Reconnaissance Orbiter kameran ombord på Chandrayaan-1.


Chandrayaan-1 kretsade kring månen 2008- 2009 och genom dennas kamera undersökte forskarna att isen åldersmässigt i de stora kratrarna på månens sydpol inte är identiskt med i de mindre kratrar som finns i de större.


Forskare räknade även  antalet mindre kratrar som har tillkommit inom de större. Forskarna har en ungefärlig uppfattning om takten över tid. Majoriteten av rapporterade isfyndigheter finns inom de stora kratrarna bildade för cirka 3 miljarder år sedan. Fyndigheterna har en ojämn fördelning i kratrarna vilket tyder på att isen i de mindre kratrarna uppstått senare.


Om rapporterade isfyndigheter är forntida kan det  ha betydande konsekvenser i form av prospektering och potentiellt resursutnyttjande säger forskarna. Majoriteten av isen fanns i de gamla kratrarna. Forskarna fann även bevis för is i mindre kratrar och  att döma av deras skarpa form, tyder det på att en del av fyndigheterna på Sydpolen kom dit relativt nyligen.


"Det var en överraskning," säger Deutsch. "Det har inte varit några observationer av is i yngre kratrar förut."Om det verkligen finns insättningar av is i olika åldrar tyder det att isen har skilda källor säger forskarna.


 Äldre is kan som källa ha haft kometer och asteroider som haft vatten med sig eller kan ytan genom vulkanisk aktivitet dragit upp vatten från djupet av månen upp i kratrarna. Men det finns inte många stora vattenbärande meteoritnedslag i nyare tid och större vulkanism antas ha upphört på månen för över en miljard år sedan. Så nyare isfyndigheter skulle kräva andra källor. Kanske bombardemang från ärtstora mikrometeoriter eller implantation av solvinden.


Det bästa sättet att ta reda på detta säger forskarna, är att skicka rymdskepp till månen och där ta prover vilket troligen snart kan ske. NASA: s Artemis program syftar till att sätta människor på månen 2024, och planerar att flyga obemannade Robotic rymdskepp dit innan dess.



Jag kan även (min anm) tänka mig nedslag i isen i de större kratrarna som stänkt upp is i de mindre kratrarna.


Bild från vikipedia på månens sydpol.

Ingen vet hur denna stora krater på månens nattsida kom till.

  För miljarder år sedan smällde något in i den mörka sidan av månens sydpol och bildade solsystemets störst kända krater. Kratern (med namnet Aitikenkratern) är 2500 km bred och 13 km djup.


I årtionden har forskare förmodat att den gigantiska kratern skapades av en frontalkrock med en mycket stor meteors kraftiga nedslag.  Men i en ny studie publicerad 19 augusti i tidskriften Geophysical Research Letters finns en diskussion om detta är sanningen.


Efter att ha analyserat mineraler från botten av kratern visas att dennas sammansättning inte visar materia från månens mantel vilket bör ha gjorts vid ett direkt nedslag från ovan av en meteor av denna storlek då denna bör ha slagit ett hål ner i denna. Det är enbart materia här från månens ytskikt.


”Vi ser inte mantelmaterial på nedslagsplatsen som förväntat," sägs det av medförfattaren i studien Hao Zhang, vetenskapsman vid China University of geosciences.


Fynden utesluter en direkt kollision med en hög hastighet av en meteor och ställer frågan vad som då hände?


I undersökningen av materialet fann man kristallinsten som kallas Plagioklas som det överlägset mest rikliga mineralet i varje prov i ett förhållande av mellan 56% till 72% av kraterns sammansättning säger forskarna. Plagioklas är extremt vanligt i jordskorpan på  jorden och månen men mindre vanlig i  mantlarna  av dessa. 

Plagioklas i sig är ett samlingsnamn för en grupp fältspater vilka bildats vid hög temperatur. Även om laget upptäckte andra mineraler i skorpan som är vanligare i månens mantel såsom olivin. Olivin är däremot mycket litet förekommande i kratern och visar att nedslaget inte bröt ner i manteln.
  

I en studie publicerad i 2012 i tidskriften Science hävdades att en meteor av  något långsammare hastighet istället i en vinkel av 30 grader slagit ned (snuddat till månen) och sedan fortsatt vidare bort från månen. Studsat vidare kan man säga.

Denna sista idé anser jag som mycket trolig.


Bild från Nasa som visar ovanstående krater.