Synproblem riskeras efter landning på månens sydpol

 

Bild https://www.nasa

Nu ska snart människor åter landa på månen. Den här gången för att stanna (likt det är på rymdstationen ISS byts personal då och då). Eftersom vår närvaro kommer att vara mer permanent har NASA valt en plats som maximerar kommunikationen med jorden, solens synlighet och tillgången till vattenis. Lunar South Pole (LSP månens sydpol). Medan solen på månhimlen är mer konsekvent vid polerna men går aldrig upp mer än några grader över horisonten.

 I mållandningsområdena är den högsta möjliga höjden 7° av solen över horisonten. Detta ger en hård ljusmiljö (motljus) som aldrig upplevts under de tidigare Apollo-uppdragen eller under någon mänsklig rymdfärd (kan jämföras med motljus på jorden vid solnedgång eller uppgång och man får solljuset i ögonen vid bilkörning i motljus). Den omgivande solbelysningen kommer att ha en allvarlig inverkan på besättningens förmåga att se faror och att utföra enkelt arbete. Detta beror på att det mänskliga synsystemet, som trots att det har ett högt dynamiskt omfång, inte kan se bra i starkt motljus och inte kan anpassa sig snabbt från ljus till mörker eller vice versa. Funktionell syn krävs för att utföra en mängd olika uppgifter, från enkla uppgifter (t.ex. gå, använda enkla verktyg) till hantering av komplexa maskiner (t.ex. landarens hiss, rovers). (Troligen behövs något slag av solglasögon dygnet runt som måste byggas in i rymddräkten)

Miljön utgör därför en teknisk utmaning för byrån: en utmaning som man måste förstå brett innan man kan ta itu med den på ett effektivt sätt. Utvärderingsgruppen vid NASA rekommenderade att en mängd olika simuleringstekniker, fysiska och virtuella, måste utvecklas var och en med olika och väl uttalade förmågor med avseende på funktionellt seende. Vissa tar upp de bländande effekterna av solljus vid LSP (vilket inte är lätt att uppnå genom virtuella metoder) för att utvärdera prestandan hos hjälmskydd och artificiell belysning i samband med miljön och anpassningstider. Andra simuleringar skulle lägga till terrängfunktioner för att identifiera hoten i enkla (t.ex. gång, insamling av prover) och komplexa (t.ex. underhåll och drift av utrustning) uppgifter.

Eftersom olika anläggningar har olika styrkor har de också olika svagheter. Dessa styrkor och begränsningar måste karakteriseras för att möjliggöra verifiering av tekniska lösningar och utbildning av besättningen. 

Det är inte bara att skydda mot motljus som behövs utan även att kunna arbeta och röra sig utan att se omgivningen för svagt. Motljuset på månen är skarpare än på jorden då månen saknar nästa helt atmosfär.

Överraskningar som då asteroiden 2019 OK plötsligt dök upp i solens motljus önskas ej.

 

Asteroiden 2019 OK dök plötsligt upp med kurs mot jorden den 25 juli 2019. Den hade inte synts till innan då den kom i solens motljus.  Det var då Luisa Fernanda Zambrano-Marin med team vid Areciboobservatoriet i Puerto Rico upptäckte den och gick till handling. Zambrano-Marin hade nu 30 minuter på sig att få så många radaravläsningar som möjligt. All undersökning måste göras på den tiden (30 minuter) Innan den passerat oss och var på väg bort från oss. Som väl var hade den inte kurs direkt mot Jorden.

Asteroiden gjorde rubriker eftersom den tycktes komma från ingenstans (oupptäckt)  innan den färdades snabbt vidare förbi oss.

Zambrano-Marins resultat publicerades i Planetary Science Journal 10 juni, bara några veckor innan Asteroid Day, som är den 30 juni vilket är en dag som ska sprida global medvetenhet för att hjälpa till att utbilda allmänheten om dessa potentiella hot.

"Det var en riktig utmaning", säger Zambrano-Marin, en UCF-planetforskare. – Ingen såg den förrän den praktiskt taget passerat så när vi fick larmet hade vi väldigt lite tid att agera. Trots det kunde vi fånga mycket värdefull information."

Asteroiden var mellan 0,04 och 0,08 mil i diameter och rörde sig snabbt. Det roterade ett varv var tredje till femte minut. Det innebär att den är en av de  4,2 procent av kända asteroider som  roterar. Det här är en grupp som forskarna säger det behöver forskas mer om.

Uppgifterna indikerar att asteroiden sannolikt är antingen av C-typ. En typ som består av lera och silikatstenar, eller S-typ, bestående av silikat och nickeljärn. Asteroider av C-typ är bland de vanligaste och några av de äldsta solsystemet. S-typ är den näst vanligaste.

Zambrano-Marin analyserar vidare de data som samlats in via Arecibos planetary radardatabas i sin fortsatta forskning. Även om observatoriets teleskop kollapsade 2020 kan Planetary Radar-teamet analysera insamlad äldre data i den befintliga databanken som sträcker sig över fyra decennier. Personalen renoverar även nu de 12 meter stora antennerna för att åter kunna använda teleskopet i framtiden.

Bild vikipedia på hur dess kurs var då den oväntat dök upp under den 24 juli 2019.