NY teori om månens utveckling

 

Bild https://english.cas.cn  Månprovsreturuppdrag med tillhörande uppskattningar av vattenhalten. (Bild av Prof. HU Sens grupp)

Denna banbrytande forskning utfördes av ett team under ledning av professor HU Sen från institutet för geologi och geofysik vid den kinesiska vetenskapsakademin. Forskarnas resultat som publicerats i Nature visar att källan till CE6-stobasalterna innehåller 1-1,5 μg.g⁻¹ vatten, vilket tyder på att månens bortre mantel är torrare än den som alltid ligger i riktning mot Jorden. Detta resultat kan ge en viktig inblick i hur månen bildades och den termokemiska utvecklingen.

Under de senaste två decennierna har omfattande studier av månprover från den sidan mot jorden visat på en mycket heterogen fördelning av vatten i månens inre, med koncentrationer som sträcker sig från cirka 1 till 200 μg.g⁻¹.

Noterbart är att jordskorpan som exponeras vid ytan av Procellarum KREEP Terrane på månens framsida i förhållande till Jorden har en högre toriumkoncentration (Th) än de andra två primära geokemiska provinserna på månen: Feldspathic Highlands och South Pole-Aitken (SPA) Basin på månens bortre sida.

Både Th och vatten anses vara inkompatibla element under magmatiska processer vilket innebär att de företrädesvis stannar kvar i smältan snarare än att inkorporeras i kristalliserande mineraler. Detta geokemiska beteende tyder på att manteln under SPA-bassängen, på månens baksida, kan innehålla mindre vatten.

Studien genomfördes i samarbete med Nanjing University och stöddes av National Natural Science Foundation of China, Strategic Priority Research Program of the Chinese Academy of Sciences och andra finansieringsorgan.

Jag misstänker att resultatet av att merparten av månens vatten finns på den sida som alltid är riktad mot jorden beror på tidvattenseffekten att Jordens tidvattenseffekt (gravitation) dragit mestadels av månens vatten till den sida som alltid är vänd mot Jorden.

Synproblem riskeras efter landning på månens sydpol

 

Bild https://www.nasa

Nu ska snart människor åter landa på månen. Den här gången för att stanna (likt det är på rymdstationen ISS byts personal då och då). Eftersom vår närvaro kommer att vara mer permanent har NASA valt en plats som maximerar kommunikationen med jorden, solens synlighet och tillgången till vattenis. Lunar South Pole (LSP månens sydpol). Medan solen på månhimlen är mer konsekvent vid polerna men går aldrig upp mer än några grader över horisonten.

 I mållandningsområdena är den högsta möjliga höjden 7° av solen över horisonten. Detta ger en hård ljusmiljö (motljus) som aldrig upplevts under de tidigare Apollo-uppdragen eller under någon mänsklig rymdfärd (kan jämföras med motljus på jorden vid solnedgång eller uppgång och man får solljuset i ögonen vid bilkörning i motljus). Den omgivande solbelysningen kommer att ha en allvarlig inverkan på besättningens förmåga att se faror och att utföra enkelt arbete. Detta beror på att det mänskliga synsystemet, som trots att det har ett högt dynamiskt omfång, inte kan se bra i starkt motljus och inte kan anpassa sig snabbt från ljus till mörker eller vice versa. Funktionell syn krävs för att utföra en mängd olika uppgifter, från enkla uppgifter (t.ex. gå, använda enkla verktyg) till hantering av komplexa maskiner (t.ex. landarens hiss, rovers). (Troligen behövs något slag av solglasögon dygnet runt som måste byggas in i rymddräkten)

Miljön utgör därför en teknisk utmaning för byrån: en utmaning som man måste förstå brett innan man kan ta itu med den på ett effektivt sätt. Utvärderingsgruppen vid NASA rekommenderade att en mängd olika simuleringstekniker, fysiska och virtuella, måste utvecklas var och en med olika och väl uttalade förmågor med avseende på funktionellt seende. Vissa tar upp de bländande effekterna av solljus vid LSP (vilket inte är lätt att uppnå genom virtuella metoder) för att utvärdera prestandan hos hjälmskydd och artificiell belysning i samband med miljön och anpassningstider. Andra simuleringar skulle lägga till terrängfunktioner för att identifiera hoten i enkla (t.ex. gång, insamling av prover) och komplexa (t.ex. underhåll och drift av utrustning) uppgifter.

Eftersom olika anläggningar har olika styrkor har de också olika svagheter. Dessa styrkor och begränsningar måste karakteriseras för att möjliggöra verifiering av tekniska lösningar och utbildning av besättningen. 

Det är inte bara att skydda mot motljus som behövs utan även att kunna arbeta och röra sig utan att se omgivningen för svagt. Motljuset på månen är skarpare än på jorden då månen saknar nästa helt atmosfär.

Nya upptäckter om vad månens jord består av.

 

Chang'e-5-uppdraget skedde i Mons Rümker-regionen  på månens norra Oceanus Procellarum och härifrån returnerades sedan  1.731 kg månregolit (månjord).

Nyligen har Dr. Zeng Xiaojia, Prof. Li Xiongyao och Prof. Liu Jianzhong från Institute of Geochemistry of the Chinese Academy of Sciences (IGCAS) identifierat sju exotiska magmatiska klaster i Chang'e-5-prover från mer än 3,000 av Chang'e-5 regolitpartiklar. Att en bergart är klastisk ( innebär att den är helt eller delvis uppbyggd av mindre beståndsdelar, klaster, som existerade före bergartens bildande och som inte "förändrats" vid bildandet. Klaster kallas brottstycken eller partiklar som bildats genom kemisk vittring, pyroklastiska partiklar (material från vulkanism) eller detrituspartiklar (nedbrutet organiskt materia)

Studien publicerades i Nature Astronomy den 22 december.

Det är sju exotiska klaster som identifierats och består av;

En hög halt av titan i ett vulkaniskt material med inbäddade större kristaller.

En magmatisk bergart av vulkaniskt ursprung med låg titanhalt.

Pyroxenit en magmatisk bergart som här består av Olivin  ett mörkt, grönfärgat mineral som oftast förknippas med basiska bergarter. Det är ett av världens vanligaste mineral.

En magnesiumrik Anortosit magmatisk intrusiv djupbergart som till mer än 90 % är uppbyggd av fältspat.

En utvecklad litologi kan utredas i materialet. Litologin för en bergart innebär en beskrivning av dess fysiska egenskaper som är synliga vid hällar eller kärnprover eller med mikroskopi redan i låg förstoring. Fysiska egenskaper inkluderar färg, textur, kornstorlek och sammansättning.

Ett magnesiumrikt fragment av olivin.

Ett av ett pyroklastisk ursprung flöde även kallat askflöde ur en glödande magmaström som gett upphov till en glaspärla.

Forskarna associerade dessa exotiska magmatiska klaster att det var material komna från andra delar på månen över 50–400 km från där  Chang'e-5 provet tagits.

I jämförelse med månstenar från det amerikanska Apollo-uppdraget fann forskarna att tre exotiska magmatiska klaster i Chang'e-5-regoliten uppvisade ovanliga petrologiska och kompositionella egenskaper.

Det vulkaniska fragmentet med hög titanhalt visade på en unik mineralogi bland månbasalter som representerar en ny tidigare okänd typ av månbasalt.

Den magnesiumrika anortositklasten, som inte observerades i tidigare tagna prover av Apollobesättningar visar att magnesiumrik anortosit också är en viktig komponent i månytan.

Det pyroklastiska glaset bevisar ett kompositionellt unikt vulkanutbrott som en gång skett på månen.

Dessutom ger identifieringen av ovanliga månstenar i Chang'e-5-provet att månskorpans litologiska komponenter (en bergarts synliga innehåll och egenskap) och magmatiska aktiviteter är annorlunda mot vad man tidigare trott.

Resultatet av ovan forskning tyder på att det fortfarande finns okända geologiska upptäckter att göra på månen vilket ger idéer till planeringen av framtida månutforskningsuppdrag.

Bild vikipedia på en Vy över Mons Rümker tagen under Apollo 15 uppdraget. 

Ny teori om hur månen bildades.

Den vanliga och ännu den teori som förmedlas i läroböcker om hur månen bildades är Theia-teorin: För cirka 4,5 miljarder år sedan skedde en kollision mellan Jorden och en kropp stor som Mars. I resterna av denna där smält material och metall slungades iväg bildades månen.  Turligt nog förstördes inte Jorden av denna kollision.

Den nya teorin kallas synestia vilken är minst kanske mer trolig är följande: En synestia bildas när en kollision mellan en het planet (Jorden i detta fall) och medelstora heta objekt (små planeter ex likt Mars).  Resultatet av detta blir en snabbt spinnande smält massa och förångad sten i omloppsbana runt sig själv. Alltsammans resulterar i en explosion där förångad stenmassa skjuts iväg.


Inom ett par hundra år krymper denna förångade massa eller kondenserar till vätskeliknande format, slutligen kollapsar den i form till en smält planet genom gravitation och ytan stelnar efterhand. I detta fall till månen.


En fördel med den nya modellen är att det finns flera sätt att bilda en lämplig synestia.  Det behöver inte förlita sig på en kollision med en specifik storlek.


Bilden visar storleksförhållandet mellan månen och Jorden.

Månen bildades efter en kollision med en proto-planet. Jag tvivlar.

Citat: Jorden och månen är så lika varandra att vetenskapen snart enades om att de båda himlakropparna måste ha ett gemensamt ursprung---Den teori som tog form går ut på att månen bildades efter en gigantisk kollision mellan jorden och en så kallad proto-planet. Kollisionen ägde rum för cirka 4,5 miljarder år sedan och var så kraftig att en stor del av den dåtida jordens mantel slets bort och formade månen, något som förklarade den kemiska likheten. Slut citat.

En proto-planet är förstadiet av planeter.

Jag tvivlar på denna teori då den förutsätter en beblandning av denna protoplanet och Jorden så att teorin stämmer med verkligheten. Att månen och Jorden har samma sammansättning och därmed bevisas ha samma ursprung.

Istället anser jag att Jorden och Månen var samma proto-planet men en mindre bubbla av denna massa steg ut från proto-planeten och släppte från denna och detta blev början till Månen.