Just nu finns en stor solfläck som kan innebära fara för oss här på Jorden

 

Nyligen skedde en massiv explosion på andra sidan av solen från oss sett som resulterade i en potentiell X-klassflare innebärande i detta fall en av de mest kraftfulla solfläckar solen kan producera. Solstormen som kastades ut kommer med nöd och näppe att missa jorden medan solfläcken varifrån solstormen kom kan ändras över tid och åter sända ut en laddning och då riktad mot jorden. Det nu stora utbrottet upptäcktes den 3 januari av Solar and Heliospheric Observatory (SOHO)  , en rymdfarkost i omloppsbana runt jorden som är en gemensamt ägd farkost av NASA och European Space Agency (ESA). SOHO upptäckte en ljus ström av plasma  en koronamassutkastning (CME), från solens sydöstra del enligt Spaceweather.

CME kom sannolikt från en från oss dold flare på andra sidan av solen och registrerades som en C-klasshändelse innebärande den tredje högsta klassen av solfläckar. (Solflareklasser inkluderar A, B, C, M och X, där varje klass är minst 10 gånger kraftfullare än den föregående.)

De mest kraftfulla X-klassfacklorna kan bryta ut från solen med en kraft av cirka en miljard vätebomber, enligt NASA. I ovan fall var det en X-flare men misstänktes först som en möjlig X-flare. Om en X- flares träffar jorden kan det utlösa utbredda radio- och elavbrott på den sida av planeten som vetter mot solen och orsaka skador på satelliter i omloppsbana runt jorden. De resulterande norrskenen skulle vara så starka att de till och med kunde ge närliggande flygpassagerare små doser ohälsosam strålning, enligt NASA.

Forskare från National Oceanic and Atmospheric Administration (NOAA) gjorde en datamodellerering av solstormen som om den varit en X-klassflare och fann att den  med nöd och näppe skulle missa jorden, enligt Spaceweather.com. Men det betyder inte att vi kommer att klara oss för X-flares i framtiden. När det senaste blosset utbröt förutspåddes AR3163 (namnet på just denna solfläcks utkast)  ske igen inom två dagar baserat på akustiska bilder, så kallade helioseismiska ekon, ekon som kan upptäcka avvikelser på solens yta. 

Den 5 januari började den närmaste kanten av AR3163 dyka upp vid solhorisonten som förväntat. Den kom då snart att riktas direkt mot jorden och hade kapacitet att spotta ut flera X-klassfacklor, men risken för en direkt träff med jorden bedömdes och bedöms relativt låg. Jorden är dock för närvarande vid perihelium innebärande på sin närmaste punkt till solen.

Solaktiviteten kommer att fortsätta att öka när vi närmar oss toppen av solens 11-åriga solcykel som kommer att inträffa under 2025. Under december 2022 fanns det 24 aktiva solfläckar på solen vilket är det högsta antalet på över sju år, enligt Spaceweather.com 

Bild vikipedia på en närbild på en solfläck från 2006. Solfläckens storlek är ungefär 20 000 km från högerkant till vänsterkant.

Detta är asteroiden Apophis som 2029 kommer att närma oss

 

Asteroiden Apophis upptäcktes 2004 och är en (NEO) en aten-asteroid (jordnära asteroid) med en diameter av 370 meter. 

Den följer en bana som får den att korsa jordens bana två gånger för varje varv av sin omloppstid på 323 dagar runt solen och därvid regelbundet riskera att passera mycket nära jorden. Nästa gång den kommer i jordens närhet blir fredagen den 13 april 2029 då avståndet kommer att vara cirka 30000 km innebärande en tiondel av avståndet mellan jorden och månen. Vid senare passager ex 2036 finns en liten risk för att Apophis träffar jorden.

Studien, där Universidad Carlos III de Madrid (UC3M) och Universidad Estatal Paulista Júlio de Mesquita Filho (Júlio de Mesquita Filho Paulista State University) (UNESP) i Brasilien ingår, visar hur man analyserat ytan och dynamiken hos Apophis med de data man har tillgängliga och utarbetat skilda händelseförlopp vid ett närmande av asteroiden till jorden. Asteroiden upptäcktes 2004 och har sedan dess övervakats på grund av dess klassificering som en potentiellt farlig asteroid i framtiden då det uppskattas att den skulle ha en 2 % chans att träffa jorden 2029.

Denna fara har dock uteslutits och enligt de senaste mätningarna kommer Apophis att nå sitt  närmaste avstånd till jorden (38000 kilometer) den 13 april 2029.

I studien analyserades de fysiska egenskaperna och de möjliga effekter som dess närhet till jorden kan ge. Gabriel Borderes-Motta, forskare vid UC3M:s avdelning för bioengineering och flygteknik, säger att "kollision inte är den enda möjligheten att närma sig händelser som denna. Gravitationsinteraktionen mellan en planet och en kropp på ett visst anstånd som Apophis kommer till jorden kan ändra dess form, bryta den i bitar, sönderdela eventuellt lösa stenar på asteroidens yta eller till och med ta bort andra kroppar som kretsar runt asteroiden (såsom stenar, satelliter eller ringar).

Teamet hoppas att asteroidens närmande till jorden 2029 ska bli en möjlighet att förbättra 3D-modeller som används för att köra rymdsimuleringar, samt att mer exakt undersöka och förutsäga effekterna på Apophis yta. Det skulle innebära en ökad kunskap om asteroider vilket skulle göra det möjligt för oss att vara bättre förberedda om nya himlakroppar passerar nära oss. För mer information över de teorier man arbetar utefter se medföljande länk här. 

Bild vikipedia Asteroid Apophis – närmast inflygning till jorden den 13 april 2029. De turkosa prickarna är satelliter.

Att förgöra hotande asteroider kan vara svårare än vi antaget tidigare

Förslag har ofta varit att om det kommer en asteroid på livsfarlig kurs mot  Jorden kan vi som sista åtgärd spränga den innan den når Jorden.


 Men inkommande asteroider kan vara svårare att bryta itu än forskare tidigare trott konstateras i en Johns Hopkins-studie utifrån en studie med datorsimulering bestående av fakta om stenars strukturer simulerade kollisioner med asteroider kontra sprängmedel.


Vi brukar tro att ju större ett föremål är desto lättare kan det brytas då dessa bör ha större brister (sprickbildning) än mindre föremål. Men fann att asteroider är starkare än vi tänkte oss och kräver mer energi för att fullständigt krossas än vi ansåg tidigare ”, säger Charles El Mir, en Ph.D  på Johns Hopkins universitetets Institution för maskinteknik och studiens huvudförfattare.


Vår fråga var hur mycket energi det går åt för att förstöra en asteroid och bryta den i bitar? säger El Mir.


Resultatet av datorsimuleringen blev att i den första fasen då asteroiden träffas bildas miljontals sprickor och denna då krusas över hela asteroiden, delar av asteroiden flödar lik sand och en krater skapas.


I denna fas undersöktes enskilda sprickor och visade då på övergripande mönster för hur dessa sprickor sprids. Det visade sig att hela asteroiden inte bryts ner av effekterna vilket man tidigare trott. Istället hade påverkandet resulterat i att asteroiden fick en stor skadad kärna som sedan utövade en stark dragningskraft på fragmenten som i övrigt fanns kvar. Dessa drogs in mot kärnan.


Forskarna fann att slutresultatet av denna inverkan inte var att fragment låg löst kringspridda i omgivningen och asteroiden krossats utan istället drogs in mot kärnan och istället fick  asteroiden att få en betydande styrka eftersom den inte hade knäckts. Detta indikerar att mer energi behövs för att förstöra asteroider än man tidigare ansett. Samtidigt var skadade fragment nu omfördelade över den stora kärnan.


Själv tror jag det behövs minst en kärnsprängning för att klara av en asteroid något som kanske inte är helt bra då avfallet från strålningsskadat material sedan kan sväva därute eller falla in mot eller ner på Jorden i mindre fragment. Men miljövänligare laddningar av den styrka som behövs den gången det kommer att behövas finns inte med dagens teknik.

Jättekoronahål upptäckt på solen. Partiklar strömmar blixtsnabbt ut därifrån just nu. Är det en fara för Jordens innevånare nu eller i framtiden?

Koronan runt solen har ett stort hål. Detta finns på övre delen på solen sett från Jorden.

Korona betyder solyta ett hål i denna innebär att material strålar ut från solen och lämnar denna betydligt snabbare än annars.

Ett håls utkast sker med en hastighet av ca 12 miljoner km/tim.

Dessa hål kan uppstå och försvinna över tid. Men ska inte ses som att de påverkar oss speciellt mycket. De finns och strålarna därifrån är starka  men vi ska troligen inte bekymra oss. 

Vi har bälten runt Jorden vilka skyddar mot en del av strålningen utifrån.

Koronahål har alltid funnits. Men nog är det spännande att veta att de finns. Troligen har de vad vi vet inte varit farliga för Jordens liv någon gång. 

Eventuellt kan de dock ge problem i det moderna it-samhället. Men det är inget naturen ska belastas för. Det är vi som skapat beroendet av det konstlade samhället.

Vid 06.00 tiden den 13 nov träffades Jorden av skrot från Apolloprogrammet.

Var och hur det gick vet vi kanske nu. Men tanken far till hur mycket skrot det kan finnas från människans rymdprogram och vad delar av detta kan ställa till med både för satelliter som är uppe nu men även för flygplan och människor på Jorden.

Risken att få en bit på sig är liten men säkert högre än att få en meteor på sig.

Ingen tänkte på denna risk när rymdprogrammen startade. Idag finns risken där och den ökar.

Det kan vara i Spanien skrotet kom. Här har kommit en del senaste tiden.

Det som sänds upp i omloppsbanor runt Jorden kommer nästan alltid förr eller senare ner på Jorden igen om det inte brinner upp i atmosfären på vägen ner.

Nedskräpning av rymdens närområde bör snart tas på allvar och läggas in som plan att undvika vid alla uppskjutningar. Kanske det finns självförstörande mekanismer som kan byggas in i raketsteg etc som nu släpps lösa vind för våg där uppe.