Ett kraftigt asteroidnedslag försköt axeln på solsystemets största måne Ganymedes

 

Bild wikipedia Jupiters måne Ganymedes fotograferad av rymdsonden Galileo i juni 1996. Månen är även den största månen i vårt solsystem.

För cirka 4 miljarder år sedan slog en asteroid ner på Jupiters måne Ganymedes. Nu beskriver planetolog HIRATA Naoyuki vid Kobe University att Ganymedes axel har försköts vid nedslaget. Asteroiden som slog ner var cirka 20 gånger större än den som avslutade dinosauriernas tidsålder på jorden. Nedslaget på Ganymedes  orsakade ett av de största nedslagen historiskt i vårt solsystem . 

I tidskriften Scientific Reports har Naoyuki nyligen publicerat en studie där det beskrivs att asteroiden troligen hade en diameter på cirka 300 kilometer, cirka 20 gånger större än den som slog ner på jorden för 65 miljoner år sedan och avslutade dinosauriernas tidsålder. Kratern på Ganymedes skapade en  krater mellan 1 400 och 1600 kilometer i diameter.

Enligt planetolog Naoyukis datasimuleringar skulle endast ett nedslag av denna storlek göra det troligt att förändringen i fördelningen av massa skulle kunna få månens rotationsaxel att förskjutas till sin nuvarande position. Detta resultat gäller oavsett var på ytan kollisionen hade inträffat.

Hade nedslaget som skedde på Ganymedes istället skett på Jorden hade troligen resultatet blivit en än större utrotning av faunan kanske även däggdjuren och våra föregångare utrotats då.

Salter och organiska ämnen observerade på månen Ganymedes yta

 

Ganymedes är Jupiters största måne, den största månen i vårt solsystem och  större än Merkurius och Pluto.

Den 7 juni 2021 flög Juno över Ganymedes på en höjd av ca 1000 kilometers höjd. Strax efter den tidpunkt då man var som närmast tog Junos JIRAM-instrument i infrarött ljus bilder som visade dess spektra (i huvudsak de kemiska fingeravtrycken av material, baserat på hur de reflekterar ljus) av Ganymedes yta. JIRAM byggdes av den italienska rymdorganisationen Agenzia Spaziale Italiana och utformades för att fånga det infraröda ljuset (osynligt för blotta ögat) från Jupiters inre och undersöka väder ner till 50 till 70 kilometer under gasjättens molntoppar. Men instrumentet har också använts för att ge insikter i terrängen på månarna Io, Europa, Ganymedes och Callisto (kända som de galileiska månarna efter deras upptäckare, Galileo).

JIRAM-data från Ganymedes som erhölls under förbiflygningen uppnådde en oöverträffad  upplösning av infraröd spektroskopi – bättre än 1 kilometer per pixel. Med detta data kunde Juno-forskare upptäcka och analysera de unika spektrala egenskaperna hos icke-vatten-ismateria, inklusive hydratiserad natriumklorid, ammoniumklorid, natriumbikarbonat och ej ännu bekräftade alifatiska aldehyder.

Förekomsten av ammoniaksalter tyder på att Ganymedes kan ha ackumulerat material som är tillräckligt kallt för att kondensera ammoniak under dess bildande, beskriver Federico Tosi, en av Junos medforskare och från Italiens nationella institut för astrofysik i Rom och huvudförfattare till artikeln. "The carbonate salts could be remnants of carbon dioxide-rich ices" Data som samlats in av NASA:s Juno-uppdrag tyder på att ett saltrikt förflutet bubblar upp till ytan på Ganymedes.

 Resultaten kan hjälpa forskare att bättre förstå Ganymedes ursprung och sammansättningen av dess djupt liggande hav. Studien publicerades den 30 oktober i tidskriften Nature Astronomy. NASA:s Jet Propulsion Laboratory, en avdelning av Caltech i Pasadena, Kalifornien som hanterar Juno-uppdraget för huvudforskaren, Scott Bolton, vid Southwest Research Institute i San Antonio. Juno är en del av NASA:s New Frontiers-program, som förvaltas vid NASA:s Marshall Space Flight Center i Huntsville, Alabama, för byråns Science Mission Directorate i Washington. Den italienska rymdorganisationen (ASI) var med och finansierade Jovian InfraRed Auroral Mapper. Lockheed Martin Space i Denver har byggt och driver rymdfarkosten.

Bild vikipedia Ganymedes fotograferad av rymdsonden Galileo i juni 1996.

Sju bra platser att söka efter liv på i vårt solsystem

 

Om mänskligheten någonsin ska hitta liv på en annan planet i solsystemet är det förmodligen bäst att veta var man ska leta. Många forskare har ägnat många, många timmar åt att fundera över just den frågan och många har kommit med motiverin för att stödja en viss plats i solsystemet som den mest sannolika att ha potential att hysa liv som vi känner det. Men platserna skiftar och har skiftat.

 Nu har ett team lett av Dimitra Atri från NYU Abu Dhabi utarbetat en metod för att rangordna de intressanta platserna att söka på. Metoden, som publicerades i ett nytt preprintpapper i arXiv, är inriktad på en ny variabel - Microbial Habitability Index (MHI). MHI är tänkt att mäta hur livsmöjlig en specifik miljö är för de olika typer av extremofiler som finns på extrema platser här på jorden.  (Organismer som utmärker sig på så sätt att de lever eller överlever under extrema livsförhållanden som är skadliga för de flesta liv på jorden (min anm.).

De platser som r togs fram som möjligast för liv är Mars, Europa, Enceladus, Titan, Ganymedes, Callisto och Pluto.

Mars forskare har visat att Mars har ett något jordliknande klimat med 120 000 års mellanrum och då rinnande vatten. Detta beror på att Mars axel tidvis lutar mycket kraftigt och stora mängder is då smälter vid polerna. Att liv kan finnas här i någon form eller ha funnits är inte omöjligt.

Europa är Jupiters fjärde största måne. Den tycks vara täckt av is, vilket skulle förklara varför den nästan helt ses sakna kratrar. Under istäcket tror man att ett det finns vatten (och kratrar). Ett hav av framför allt vatten.

Enceladus är en av Saturnus månar. Här finns bergsklyftor, slätter, veckad terräng och andra deformationer av ytan som pekar på att månen fortfarande kan ha ett flytande innandöme. Nytagna bilder visar formationer som är slående lika de i Europas yta och det kan tyda på att månen har stora hav under den frusna ytan.

Titan är Saturnus största måne och den näst största månen i solsystemet och i storlek större än planeten Merkurius dock har Titan lägre densitet. Den består till hälften av fruset vatten och till hälften av olika bergarter. Månen är förmodligen uppdelad i flera lager med en 3400 kilometer tjock kärna av bergarter som omges av flera lager bestående av olika former av iskristaller. Titans inre kan fortfarande vara varmt. Titan är den enda kända månen med en fullt utvecklad atmosfär som består av annat än spårgaser Titans atmosfär är tätare än jordens med ett tryck vid ytan som är mer än en och en halv gånger högre. Atmosfären består till 98,4 % av kväve – den enda kväverika atmosfären i solsystemet förutom jordens – de resterande 1,6 % består av metan med endast spår av andra gaser som kolväten, argon, koldioxid, kolmonoxid, vätecyanid och helium. Här finns sjöar bestående av etan och metan. Sjöarna uppskattas vara upp till 200 meter djupa.

Ganymedes är den största av Jupiters många månar och den största månen i hela solsystemet. Ganymedes densitet är  1,936 g/cm3 vilket tyder på att den består av sten och vatten (främst i form av is). Ganymedes är den enda månen i solsystemet som är känd för att ha en magnetosfär.

Callisto är den åttonde i storlek av Jupiters kända månar och den näst största endast något mindre än Merkurius. Callisto består till ungefär 40 % av is och 60 % av sten och järn. Callisto består av ungefär lika stora mängder berg och is. Dess densitet är ca 1,83 g/cm3 vilket är den lägsta densiteten och ytgravitationen hos Jupiters större månar. Här finns vattenis, koldioxid, silikater och organiska föreningar. Analys av mätningar och bilder från Galileo-rymdfarkosten som besökte månen 2001 visade att Callisto kan ha en liten silikatkärna och eventuellt ett underjordiskt hav av vatten på ett djup större än 100 km under ytan.

Pluto är en dvärgplanet i Kuiperbältet tidigare benämnd planet. Det är möjligt att en uppvärmning i dess inre existerar som misstänks ske genom radioaktivitet och därigenom kan ett underjordiskt hav av vatten finnas på ett djup av100 till 180 km under ytan.

Bild från vikimedia på så kallade extremofiler. Här visas hypertermofila organismer färgar en varm källa i Yellowstone nationalpark i bjärta färger.

En stor ring ses på ytan av månen Ganymedes

Forskare från Kobe University och National Institute of Technology, Oshima College har nyligen genomfört en analys av bilddata som togs av Voyager 1, 2 (1979) och Galileo (1995) för att undersöka orienteringen och fördelningen av de tektoniska dalar som finns på Jupiters måne Ganymedes.

De upptäckte då att dalarna är fördelade koncentriskt över stora delar av ytan på månen. Fördelningen indikerar att dalarna kan vara en del av en gigantisk krater som täcker ett stort område på Ganymedes och ses som en ringformation från ovan. I Observatory of Japan (NAOJ), spekuleras det om denna cirkel kan vara en jättekrater om det är så skulle den vara solsystemets största och bör då vara spåret efter en krock med en asteroid med en radie på ca 150 km.

Då är detta det största kraternedslaget som hittills identifierats i solsystemet. Denna upptäckt (om den tolkas enligt ovan) kommer då att ha stor betydelse för Ganymedes prospekteringsprogram som planeras genomföras under de kommande decennierna.

Bilddata från både Voyager 1-2  och Galileo ger bara vyer över Ganymedes yta.

Förhoppningen är att framtida utforskningar ska bekräfta eller förfalska studies resultat genom att genomföra detaljerade undersökningar av multiringformationerna och visa huruvida det finns några rester av storskaliga effekter eller inte av ett nedslag. Detta kommer att ge en djupare förståelse av ursprunget och utvecklingen av Ganymedes.

Kan (min anm.) detta verkligen stämma att denna måne har träffats av den största asteroiden i solsystemets historia? Jag tvekar då Ganymedes inte är så stor och då borde blivit sönderslagen eller fått en mer sönderslagen form. Men det är mina tankar. Dock är Ganymedes solsystemets största måne med en diameter av 520 mil. Så kanske ovan teori likväl är möjlig beroende på nedslagshastighet, riktningen på asteroiden, månens beskaffenhet och densiteten i asteroiden.

Bild från vikipedia där man kan se en del av ringen på Ganymedes.

Saturnus kan vara anledning till de möjligen beboeliga månarna runt Jupiter

Jupiters fyra största månar, Io med sin relativt unga yta där vulkankratrar och vulkaner sänder upp varmare lava än på Jorden bestående av järn och nickel och där lava troligen flyter på ytan.

Europa, Ganymedes och Callisto den näst största av månarna runt Jupiter och vars yta består av 40 % is och 60 % sten och järn Bild nedan Callisto

är också kända som de Galileiska månarna då de är uppkallade efter Galileo Galilei vilken upptäckte dem 1610.

Alla fyra är större än Pluto. Ganymedes är en stenig kraterfylld måne se nedanstående bild 

är även den största månen i solsystemet, större än planeten Merkurius.

 Forskare föreslår nu att de Galileiska månarna kan ha bildats genom påverkan från Saturnus den planet som ligger bortanför Jupiter. Materialet till månarna kan ha kommit därifrån.

Forskning visar att Saturnus kärna kan ha  bildats inom denna reservoar av material i form av asteroider, sten och grus och därmed även alla månarna som finns runt denna och Jupiter. Resterna kan vi se som ringar runt Saturnus idag och som asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.

Jupiter den största planeten i vårt solsystem med dess 

stora dragningskraft vid Saturnus bildande kan ha skapat dessa månar och genom att fånga in dem som fanns i närområdet av det material dess dragningskraften hade möjlighet till. Jupiter är den största planeten i solsystemet och som sådan har den en stor dragningskraft.

Ovanstående är en ny teori utarbetad vid Aix Marseille University i Frankrike. Kan man tro den? Jag anser att denna likt gårdagens teori om Mars jag beskrev då är en  onödigt krånglig teori.

Kan det inte likväl vara så att månarna vilka finns i stort antal både runt Saturnus (62 st) inklusive ringarna och Jupiter (69 st) är insamlade genom dragningskraften efter en krasch mellan några eller flera större objekt vid solsystemets bildande. Resterna skulle då vara det som finns i asteroidbältet mellan Jupiter och Mars och ringarna runt Saturnus.

OBS den intressantaste månen där liv kan finnas av de fyra nämnda ovan är Europa.

En istäckt värld där man misstänker att en ocean finns under isen. En av de absolut intressantaste månarna i solsystemet att söka liv på. 

Bilden ovan är på Saturnus

Ganymedes jättemånen i vårt solsystem vilken är större än planeten Merkurius och småplaneten Pluto

Ganymedes är solsystemets största måne vilken har sin bana bland 67 andra månar runt Jupiter. Ganymedes är större än planeten Merkurius men har en mindre massa än Merkurius.

Månen består av sten och is. från Wikipedia citat.

"Ganymedes är den enda månen i solsystemet känd för att ha en magnetosfär. Den magra magnetosfären är begravd i Jupiters mycket större magnetfält. Månen har en tunn atmosfär av syre som innehåller O,O₂ och eventuellt O₃ (ozon)".