Dvärgplaneten Ceres historia.

 

Bild wikipedia. Det gulaktiga ljusa materialet, markerat som "yBM" på bilden finns uteslutande på kanten av Consuskratern och där i dess omedelbara östra närhet och antas vara ammoniumavlagringar. © PARLAMENTSLEDAMÖTER.

Dvärgplaneten Ceres är ca 1000 km i diameter och är det största kända objektet i Asteroidbältets ca 60000 objekt som finns mellan Mars och Jupiter och mest består av asteroider av skiftande storlek. 

Ceres verkar ha haft kryovulkanism (isvulkanism) fram till relativt nyligen. Kanske det fortfarande sker. NASA:s rymdsond Dawn upptäckte utbredda ammoniumavlagringar på Ceres yta då denna kretsade över Ceres under 2015. 

Vissa forskare antar att fruset ammonium spelade en roll i bildandet av dvärgplaneten. De tror att avlagringarna är rester av en saltlösning som har sipprat upp till ytan från ett flytande lager av detta mellan manteln och skorpan under många miljarder år. Bilder och mätdata från Consuskratern ( Consuskratern är 450 miljoner år)  belägen på Ceres södra halvklot och som teamet nu har analyserat mer detaljerat än någonsin tidigare visar på material som är gulaktigt till färgen.

Som den nya analysen av data från kamerasystemet och VIR-spektrometern från Dawn antyder är det gulaktiga ljusa materialet i Consuskratern rikt på ammonium. Ammonium skiljer sig från ammoniak med en extra vätejon och är nästan allestädes närvarande på Ceres yta i form av ammoniumrikt mineral.

Tidigare trodde forskare att dessa mineraler bara kunde ha bildats genom kontakt med is av ammonium i kylan i solsystemets ytterkant där fruset ammonium är stabilt under långa tidsperioder. Det avdunstar om det kommer närmre solen.

 Den aktuella studien visar nu för första gången ett samband mellan ammonium och saltlake (koncentrerat salt upplöst i vatten) från Ceres inre. Forskarlaget menar att dvärgplanetens ursprung därför inte nödvändigtvis behöver vara från det yttre av solsystemet. Ceres kan vara hemmahörande i asteroidbältet från början. Forskarna antar att ammoniumets beståndsdelar redan fanns i Ceres ursprungliga byggstenar.

Eftersom ammonium inte kombineras med de typiska mineralerna i Ceres mantel ackumulerades det gradvis i ett tjockt lager av saltlösning som sträckte sig globalt mellan dvärgplanetens mantel och skorpa. Kryovulkanisk aktivitet gjorde att den ammoniumrika saltlaken steg upp till ytan genom kryovulkanism upprepade gånger under miljarder år och ammoniumet som den innehöll sipprade gradvis in i de storskaliga fyllosilikaterna (skiktsilikaterna) i Ceres skorpa. Mycket tyder på att koncentrationen av ammonium är större i djupare lager av jordskorpan än närmre ytan. De få platser på Ceres yta där iögonfallande fläckar av det gulaktiga och ljusa materialet kan hittas utanför Consuskratern också är belägna inom djupa kratrar. En forskargrupp ledd från MaxPlanck-institutet för solsystemforskning i Göttingen var det som arbetade fram studien (som jag nu hänvisar innehållet i inlägget från) bland annat ingick forskaren Dr. Ranjan Sarkar i studien. 

Det finns ett flertal dvärgplaneter och mängder av asteroider att undersöka i asteroidbältet. Här finns mycket att upptäcka och lära för många generationer av forskare framåt.

Ett stort utbrott från en vulkanisk komet sker just nu i vårt solsystem

 

Schwassmann-Wachmann 1 eller 29P/Schwassmann-Wachmann som den även kallas är en periodisk komet som upptäcktes den 15 november 1927 av Friedrich Karl Arnold Schwassmann och Arno Arthur Wachmann. Kometen har i genomsnitt 7,3 vulkanutbrott per år. Vid dessa utbrott blir kometen mycket ljusstarkare och har en magnitud +17-19 till +13 och i enstaka fall +10 (innebär skenbar magnitud som är ett mått på ökning av ljusstyrka).

Kometen är cirka 60 kilometer i diameter och tar cirka 14,9 år på sig för att varva solen. 29P tros vara den mest vulkaniskt aktiva kometen i vårt solsystem. Den är en av cirka 100 kometer, kända som "kentaurer", innebärande att de har kommit från Kuiperbältet - en ring av isiga kometer som finns bortom Neptunus och nu går i bana runt solen.

Den 22 november upptäckte en amatörastronom vid namn Patrick Wiggins att 29P hade ökat drastiskt i ljusstyrka, enligt Spaceweather.com 

Ett utbrott av denna storlek är "ganska sällsynt", Cai Stoddard-Jones doktorand vid Cardiff University i Storbritannien tog en uppföljningsbild av 29P: s utbrott, berättade han för Live Scence. 

Utbrottet följdes av två mindre utbrott den 27 november respektiv  29 november, enligt BAA . (British Astronomical Association).

Till skillnad från vulkaner på jorden, som matar ut skållhet magma och aska från manteln, spottar 29P ut extremt kalla gaser och is från sin kärna. Denna ovanliga typ av vulkanisk aktivitet är känd som kryovulkanism eller kall vulkanism.

Kryovulkaniska kroppar, som inkluderar en handfull  kometer och månar i solsystemet som Saturnus måne Enceladus, Jupiters måne Europa och Neptunus måne Triton, har en isig ytskorpa som omger en huvudsakligen fast isig kärna, Richard Miles en BAA-astronom som har studerat 29P berättade för Live Science att med tiden kan då strålning från solen få kometernas isiga interiörer att sublimera från fast till gas, vilket orsakar en ansamling av tryck under ytan.

När strålning från solen då försvagar skorpan, får det trycket av det yttre skalet att spricka och kryomagma att skjuta ut i rymden. Kryomagma från kometer som 29P består huvudsakligen av kolmonoxid och kvävgas, liksom några isiga fasta ämnen och flytande kolväten, ämnen som "kan ha gett några av de råvaror från vilka livet härstammar på jorden", enligt ett uttalande från NASA-representanter.

Bild vikipedia på 29P/Schwassmann-Wachmann som den kallas taget av Spitzerteleskopet NASA