Upptäckt intressant gasbubbla på Uranus som missades för 30 år sedan

Data som NASA: s Voyager 2 rymdfarkost samlades in då denna kretsade runt Uranus 1986 under 45 timmar har undersökts igen. Det visade sig då att tidigare undersökning missat en sak. Plasmoider något som var relativt okänt då data tidigare avsöktes och inte något man då hade så mycket kunskap om (enkelt uttryckt förklaras det som  en sammanhängande struktur av plasma och magnetiska fält).


I den nya forskningen tittade forskarna istället på dessas  förändringar varannan sekund. Det visade då vad som tidigare hade missats: ett plötsligt sicksack i magnetfältet som varade bara en minut av rymdfarkostens 45-timmars resa förbi Uranus.


Närmare bestämt tror forskarna bakom den nya forskningen att sicksacken i analysen markerar en plasmoid vilket är en typ av struktur som inte förstods särskilt väl vid tidpunkten för förbiflygningen i januari 1986 och den analys som därefter gjordes.


Men vid det här laget förstår forskare mer om plasmoider. En plasmoid är en massiv bubbla av plasma,  en soppa av laddade partiklar. Plasmoider kan bryta sig ut från toppen av  magnetisk fält som omger en planet likt en droppe. 

Forskare vill veta mer om plasmoider eftersom dessa strukturer kan dra laddade partiklar ur en planets atmosfär och kasta dem ut i rymden. Och om  en planets atmosfär förändras vilket detta gör ändras  planeten. Uranus är särskilt komplicerad eftersom planeten roterar olikt i riktning mot övriga planeter i vårt solsystem och dess magnetfält är skevt från både den axeln och det plan alla planeter ligger i annars i vårt solsystem.


Lite svårt att hålla koll på (min anm.) men Uranus är speciell så därför är upptäckten intressant då den kan ge kunskap om hur Uranus agerar och varför.
Bild från vikipedia på Uranus bilden tagen av Voyager 2.

Hippocamp den senast upptäckta månen vid Neptunus vilken kan ha kommit till enligt nedan resonemang

En liten måne vilken upptäcktes av rymdteleskopet Hubbles på fotografier tagna under 2013 vid Neptunus har sedan dess förbryllat forskare. Månen finns mycket nära en mycket större måne med namnet  Proteus i bana runt Neptunus.
  

Proteus  är ca 260 mil i diameter medan Hippcamp som namnet blev på den upptäckta månen är enbart 34 km i diameter.


Hippocamps ursprung kan spåras redan på två foton från NASA Voyager 2 från 1989 som visar en stor nedslagskrater på Proteus  nästan stor nog för att ha kunnat krossa Proteus. En bit av Proteus flög iväg vid kollisionen och så fick den en egen satellit vilket astronomer i dag tror kan ha blivit Hippocamp.


Bakgrunden kan vara att Neptunus för flera miljarder år sedan drog in den stora dvärgplaneten som sedan blev månen Triton runt Neptunus från Kuiperbältet. Tritons gravitation ska då ha rivit upp Neptunus ursprungliga satellitsystem.


Triton blev kvar i en cirkulär omloppsbana runt planeten medan skräp från krossade månar runt Neptunus (det blev kaos när Triton fångades in) bildade en andra generation av månar runt Neptunus.


 Komet och skräp fortsatte att riva itu månar mm och i ett fall blev det en krasch mellan Proteus och en annan måne eller stor asteroid vilket blev födelsen av Hippocamp. En bit av Proteus som flög ut från denna och resulterade i att Proteus fick en egen måne.


Ungefär samma slag av händelse bildade Jordens måne. En krasch mellan Jorden och en planet av Mars storlek anses ha bildat vår måne.

Bild en illustration av Neptunus med den minsta månen Hippocamp