I den nya forskningen tittade forskarna istället på dessas förändringar varannan sekund. Det visade då vad som tidigare hade missats: ett plötsligt sicksack i magnetfältet som varade bara en minut av rymdfarkostens 45-timmars resa förbi Uranus.
Närmare bestämt tror forskarna bakom den nya forskningen att sicksacken i analysen markerar en plasmoid vilket är en typ av struktur som inte förstods särskilt väl vid tidpunkten för förbiflygningen i januari 1986 och den analys som därefter gjordes.
Men vid det här laget förstår forskare mer om plasmoider. En plasmoid är en massiv bubbla av plasma, en soppa av laddade partiklar. Plasmoider kan bryta sig ut från toppen av magnetisk fält som omger en planet likt en droppe.
Forskare vill veta mer om plasmoider eftersom dessa strukturer kan dra laddade partiklar ur en planets atmosfär och kasta dem ut i rymden. Och om en planets atmosfär förändras vilket detta gör ändras planeten. Uranus är särskilt komplicerad eftersom planeten roterar olikt i riktning mot övriga planeter i vårt solsystem och dess magnetfält är skevt från både den axeln och det plan alla planeter ligger i annars i vårt solsystem.
Lite svårt att hålla koll på (min anm.) men Uranus är speciell så därför är upptäckten intressant då den kan ge kunskap om hur Uranus agerar och varför.
Bild från vikipedia på Uranus bilden tagen av Voyager 2.
