Bild wikipedia En bild av Deimos tagen av Viking 1 sonden som sändes upp 1975.
Deimos är den mindre och yttersta av Mars två månar. Oval form med en djup sänka vid sin sydpol. Till skillnad från sin kraftigt ärrade systermåne Phobos är Deimos täckt av ett löst lager damm ett så kallat regolitlager vilket ger ett slätt och dammigt utseende. Även om många rymdsonder har gett alltmer detaljerade bilder av dess yta under de senaste decennierna är ursprunget till skräplagret (damm och sten) och sänkan vid sydpolen oklart. För att undersöka hur sänkningen och ytstrukturen i Deimos kan ha bildats använde forskare Berns SPH-kod (Bern Smoothed Particle Hydrodynamics (SPH)"-koden), utvecklad vid universitetet i Bern under två decennier.
Utformad för att simulera kollisioner mellan asteroider, kometer eller planeter. Med Berns datorkod bryts kolliderande kroppar ner i miljontals partiklar vars beteende vid kollision styrs av interaktionen mellan olika slag av variabler såsom gravitation, densitet och materialstyrka.
Universitetet i Bern är en global ledare inom numerisk modellering av nedslag och metoden användes även till att simulera kollisionen mellan NASAs DART-farkost och asteroiden Dimorphos.
"Koden körs på ett högpresterande datorkluster här vid universitetet i Bern och är en av de få koderna som kan utföra denna typ av simulering," förklarar studieledaren Sabina Raducan, som bland annat är medordförande i Hera Impact Physics Working Group för ESAs Hera-uppdrag. I många simuleringar varierade i storlek, hastighet och nedslagsvinkel på ytan liksom Deimos inre struktur. "Vi genomförde ungefär hundra datorsimuleringar där varje simulering tog ungefär en vecka." Forskarna jämförde sedan dessa simuleringar med observationsdata från ESAs rymdsond. Studiens resultat pekar tydligt på scenariot att det var en asteroid som slog ner i en 45-graders vinkel med en diameter på cirka 320 meter som orsakade den observerade Sydpolssänkningen och resulterade i månens ovala form.
Det förklarar även det tunna lager av regolitt som observeras över hela månen. Under kollisionen kastades stora mängder material ut över ytan vilket täckte många av ytformationerna på vissa ställen till ett djup av mer än tvåhundra meter. "Vår simulering visar alltså att en enda kollision var tillräcklig för att forma Deimos nuvarande landskap," förklarar medförfattaren till studien Martin Jutzi från the Division of Space Research and Planetary Sciences (WP) vid universitetet i Bern som även är medordförande i Hera Impact Physics Working Group. "Nedslaget var tillräckligt våldsamt för att omfördela material globalt, men inte så starkt att det det krossade månen."
Studien skrevs av ett internationellt forskarteam under ledning av Dr. Sabina Raducan, i samarbete med bland andra Observatoire de la Côte d'Azur, University of Arizona och University of Tokyo. Raducan var forskare vid avdelningen för rymdforskning och planetvetenskap (WP) vid Fysikinstitutet vid universitetet i Bern fram till oktober 2025 och är nu programchef för science vid International Space Science Institute samt senior fellow vid Vrije Universiteit Brussel. Med hjälp av högupplösta datorsimuleringar från "Bern Smoothed Particle Hydrodynamics (SPH)"-koden kunde forskarna visa att den karakteristiska sänkan nära Deimos sydpol troligen bildades av en enda, icke-destruktiv asteroidnedslag. Studien är den första vetenskapliga publikationen som använder data från förbiflygningen av Deimos av ESA:s rymdsond Hera, som för närvarande är på väg till den avlägsna asteroidmånen Dimorphos. Studien publicerades i NatureAstronomy.
Säkert helt riktiga
resultat och slutsatser av månens bildande anser jag.
