13 miljarder ljusår bort har upptäckts tre bubblor som minner om när vätedimman släppte genom ljuset för första gången efer BigBang.

Under hundratals miljoner år efter Big Bang var universum en tjock soppa av väteatomer där ljus knappt kunde skönjas. Så tät var väteatomsmolnet att det första ljuset från de första stjärnorna inte kunde tränga igenom vätedimman. 


Men då allt fler stjärnor i denna smog efterhand bildades och hölls samman som stora galaxer vilka expanderade från varandra kunde ljuset tränga fram och det varde ljus. Vätemolnet som var ursprunget till alla sedan uppkomna atomer och stjärnor tunnades ut.


Detta skedde för 13 miljard år sedan, ca en halv miljard år efter Big Bang.

Då de första galaxerna växte sig allt större och utstrålade mer kraftfull energi (och ljus) började de att synas genom den kosmiska dimma som omgav dem (vätgasen) genom att dela (eller jonisera) väteatomer till ett plasma av fria protoner och elektroner vilka bildade stora bubblor. Plötsligt kunde ljus färdas över (vara synligt) i kosmos först genom dessa "bubblor" av denna plasmas uttunnande som omger stora galaxer sedan längre och längre bort då flera av vätgasbubblorna expanderade, tunnades  ut och överlappade varandra.



Nu, har för första gången Astronomer upptäckt tre av dessa bubblor som av skingrade vätgasdimma i en grupp av galaxer 13 miljarder ljusår bort.


 Studien presenterades vid American Astronomical Society Conference i Honolulu och har lämnats för publicering i ett kommande nummer av Astrophysical journal. Det är ett internationellt team av astronomer som identifierat en trio av avlägsna galaxer som utstrålar något av det tidigaste ljuset någonsin som observerats.


Galaxhopen har getts namnet EGS77 och ljuset från denna sändes ut ca 680 miljoner år efter Big Bang att jämför med universums ålder av 13,8 miljarder år. Hopen verkar vara omgiven av tre överlappande bubblor av plasma enligt ovan förklaringsgrund. Forskarna undersökte för denna studie en liten del av rymden genom en exakt våglängd av ultraviolett ljus som avgavs av de tidigaste stjärnorna även känt som Lyman-alfa utsläpp. 


Bilden som jag tycker är passande här från 

Ingen vet säkert hur dessa bubblor den gången agerade eller såg ut. Men som kvinnan på bilden kan vi alla se ut från Jorden och i fantasin föreställa oss hur en bubbla därute plötsligt blev synlig i universums barndom och i slutändan lång senare vi kom till. Bilden är ursprungligen en introduktion till världar som kolliderar men kan även passa här anser jag.

Kan det vara så att vårt universum vilar på en bubbla i en annan dimension?

På Uppsala Universitet har forskare utarbetat en ny modell för universum – en som kan lösa gåtan om mörk energi. I deras nya artikel publicerad i Physical Review Letters föreslår de ett nytt strukturellt koncept, inkluderande mörk energi där vårt universum ligger på en växande bubbla i en annan dimension.


Forskarna säger i artikeln att: Vi har känt till de senaste 20 åren att universum expanderar i en allt snabbare takt. Förklaringen till detta är den ”mörka energin” vilken genomsyrar alltet. Det har länge hoppats att strängteorin ska ge svaret på hur den mörka energin agerar i detta. 

Men forskarna i Uppsala föreslår nu en ny modell där mörk energi får vårt universum att följa med som medföljare på en växande bubbla av ett annat universum i en annan dimension. Hela vårt universum hysas i utkanten av denna växande bubbla som en egen bubbla.


Forskarna fortsätter med följande antagande: All befintlig materia i vårt universum motsvarar ändarna av strängar som sträcker sig in i en extra dimension. Forskarna visar också att expanderande bubblor av detta slag kan komma till stånd inom ramen för strängteorin. Det är därför tänkbart att det finns fler bubblor än vår (kanske oräknerliga) och härmed fler universum.


Jag anser att det är mycket möjligt att det finns obegränsat många universum likt det finns obegränsat (vilket jag tror) stjärnor, solsystem och galaxer därute och inte bara i rummet utan även i tiden. Strängteorin anser jag även vara mycket trolig.


Bilden anser jag vara spännande att fundera kring då man läser ovan.

Det bubblar på ytan av den röda stora stjärnan därute.

En stjärnas liv avslutas antingen i en supernova eller som en planetarisk nova beroende på stjärnans storlek. π1 Gruis vilken finns i Tranans stjärnbild 530 ljusår bort tillhör den planetariska novaklassen då den inte var tillräckligt stor för att explodera i slutet av sitt liv som stjärna i en supernova. Idag har den samma massa som vår sol men är 350 gånger större. Den har svällt upp likt vår sol en gång också kommer att göra när den sväljer Jorden och innerplaneterna här.

Ytan hos denna röda jättestjärna består av bara några få konvektionsceller, så kallade granuler(bubblor) vilka vardera är cirka 120 miljoner kilometer tvärs över. Varje granul täcker cirka en fjärdedel av stjärnans diameter vilket kan jämföras som ett avstånd längre än avståndet är mellan solen och Venus. Det är detta vi kan uppleva som bubblor på stjärnan. Det är första gången det gått att  studera detta tillstånd på en stjärna med undantag av vår sol.

Bubblorna vilka även vår sol har men betydligt fler i antal (ca 2 millioner) och mycket mindre sådana förklaras troligast av ytgravitation.

För att förklara lite mer om planetarisk nova och supernovaslut för en stjärnas liv är följande intressant.

De stjärnor som är mer än åtta gånger solens massa avslutar sina liv i dramatiska supernovaexplosioner. Lättare stjärnor som π1 Gruis  kastar istället långsamt ut sina yttre lager med  resultatet av skapandet i vackra planetariska nebulosor. I tidigare studier av π1 Gruis upptäcktes ett skal av material 0,9 ljusår ut från centrum av stjärnan vilket bör ha kastats ut från stjärnan för cirka 20 000 år sedan.

Denna relativt korta tidsperiod i en stjärnas liv vilken vi nu upplever av ovanstående stjärnas liv varar i bara några få tiotusentals år. Detta ska jämföras med dess totala livslängd på flera miljarder år. Observationerna har nu visat upp ett nytt sätt att undersöka denna kortvariga fas en stjärnas liv ett liv vilket slutar med att den till slut blir en vit dvärg så kallad neutronstjärna. 

Bilden visar hur en neutronstjärna är uppbyggd.

Ekonomiska kriser inget nytt fenomen. Mississippibubblan och Söderhavsbubblan, bubblor som spruckit.

Det var tiden efter freden i Utrecht 1713. En tid då England likväl som Holland byggde upp sitt kapital genom bankrörelser och härigenom, till Frankrikes kungs förvåning, den vägen byggde upp finanserna igen efter kriget.

Nu efter kriget såg man sig om för att satsa pengar i den uppväxande industrialismens produktionscentra.

Produktionsägarna sökte riskvilligt kapital för sina expansiva planer. Man skapade den så kallade Mississippibubblan och Söderhavsbubblan. Den förstnämnda skapades i Frankrike den andra i England.

Som namnet antyder handlade det om förväntningar av att satsat kapital skulle ge stora o snabba pengar. Så blev det inte denna gång. Det gick för fort och för mycket kapital inom en bransch kan resultera i övervärdering av det som finns inom branschen och då är kraschen nära.

Så liksom vi i våra dagar upplever börskrascher så upplevde våra föregångare det också. Bubblorna sprack 1720 och många gick i konkurs. Men de som då ruinerades hade först upplevt några guldår.

Lite om dessa bubblor som var en av världen värsta krascher inom ekonomin, och då räknas även Kreugerkraschen in, det kan man läsa om här. Idag verkar vi åter se början eller kanske redan vara mitt i en ny krasch.