Jorden borde kanske inte existerat

 

Merkurius, Venus, Jordens och Mars banor är kaosartade och datamodeller av banorna visar att dessa inre planeters banor borde resulterat i att planeterna kraschat samman för länge sedan. Men som vi vet har detta inte hänt. Ny forskning publicerad 3 maj i tidskriften Physical Review X visar varför det inte skett.

Planeter utövar ständigt en ömsesidig gravitationskraft på varandra vilket ständigt över tid något förändrar dess banor. De yttre planeterna (från Jupiter och utåt) är mycket större och motståndskraftigare mot små gravitationskrafter och upprätthåller därmed mer stabila banor.

I slutet av 1900-talet visade matematikern Henri Poincaré att det är matematiskt omöjligt att lösa ekvationer som styr rörelserna för tre eller flera interagerande objekt. Ett matematiskt problem  känt som "trekroppsproblemet". 

 Därför ökar osäkerheten i detaljerna om planeternas plats var de bildades och banhastighet över tid. Med andra ord: Det är möjligt att utarbeta två scenarier där avstånden mellan Merkurius, Venus eller ex , Mars och jorden skiljer sig åt med minsta möjliga avstånd och mängd utan att en av planeterna slår in i någon av de andra eller avviker från varandra. Den tid det tar för två  banor med nästan identisk början att avvika med en viss mängd från varandra är känd som Lyapunov-tiden i det kaotiska systemet. 1989 utarbetade Jacques Laskar astronom och forskningschef vid National Center for Scientific Research och Paris Observatory och medförfattare till den nya studien den karakteristiska Lyapunov-tiden. För planetbanorna i det inre solsystemet var denna bara 5 miljoner år (tiden för hur länge de haft sina nuvarande banor). 

Det betyder i princip att man förlorar en siffra var 10: e miljon år, beskrev Laskar det för Live Science. Så, till exempel, om den initiala osäkerheten i planetens position är 15 meter så är den 10 miljoner år senare 150 meter; Efter 100 miljoner år går ytterligare 9 siffror förlorade vilket ger en osäkerhet på 150 miljoner kilometer vilket motsvarar avståndet mellan jorden och solen. I grund och botten har du då ingen aning om var planeten då är, beskriver Laskar.

Medan 100 miljoner år kan verka som en lång tid, är solsystemet över 4,5 miljarder år och bristen på dramatiska händelser av en planetkollision eller en planet som kastas ut från all denna kaotiska rörelse har inte skett vilket verkar förbryllade enligt forskare.

Kanske dock vår måne som bildats enligt Theia-teorin genom att en planet  kraschade med jorden kan ses som en banförändrande händelse? 

Laskar undersökte problemet genom att genom datorsimulering ge olika utgångspunkter för de inre planetbanorna under de kommande 5 miljarder åren och gå från ett ögonblick till nästa. Han fann då 1 % chans risk för en planetkollision i framtiden. Med samma tillvägagångssätt beräknade han att det i genomsnitt skulle ta cirka 30 miljarder år för någon av planeterna att kollidera statistiskt. Genom att använda matematik identifierade Laskar och hans kollegor sedan för första gången "symmetrier" eller "bevarade kvantiteter" i gravitationsinteraktionerna som skapar en "praktisk barriär för planeternas kaotiska vandring.

Dessa framväxande kvantiteter förblir nästan konstanta och hämmar vissa kaotiska rörelser men inte helt och hållet alla.

Kanske man skulle ta med balans också i förståelsen?

Bild vikipedia som visar den Kaotiska rörelsen av tre samverkande, nästan likadana partiklar. Trekroppsproblemet.

Nu finns snart inga fler platser att söka efter planet 9 på.

 

Astronomer har länge tänkt sig att det därute kan finnas planeter vi ännu inte upptäckt och då i utkanten av vårt solsystem. Men när större teleskop började skanna himlen hittades ingenting utöver asteroidstora världar. Men dessas banor verkade vara grupperade på ett statistiskt udda vis som om det gravitationellt stördes av ett större objekt. En hypotetisk planet 9 med en massa av cirka fem jordar och ett omloppsavstånd på några hundra till tusen astronomiska enheter skulle förklara banorna. Men att hitta denna planet blev svårt men många har försökt. Ingen har lyckats.

Planet 9 skulle vara för avlägsen för att ses av reflekterat ljus det söktes därför efter dess troliga svaga infraröda glöd. Men inget har hittats.

Det är här den nya studien kommer in i bilden. För att leta efter avlägsna planeter använde teamet två infraröda undersökningar, en från InfraRed Astronomical Satellite (IRAS)  och en från rymdteleskopet AKARI 

De två undersökningarna gjordes med mer än tjugo års mellanrum vilket gav en svårfångad planet gott om tid att flytta sig till en något annorlunda del av himlen där den skulle upptäckas lättare. De antog att alla avlägsna planeter skulle vara ganska nära ekvatorialplanet och kammade sedan igenom data och noterade potentiella planeter.

Överraskande hittades  mer än 500 kandidater. Baserat på energifördelningen av kandidaternas  spektrum hade de flesta av dessa kandidater omloppsavstånd mindre än 1 000 AU och massor mindre än Neptunus, vilket är  det intervall som förväntas för Planet 9. När teamet tittade vidare på de infraröda signaturerna fann de att inget av dem var ett så fynd. De flesta av dem tenderade att vara antingen inom eller nära en svag integrerad flödesnebulosa även känt som galaktisk cirrus. Diffusa moln av interstellär gas som inte ses lätt vid synliga våglängder utan ses först i infrarött ljus.

Så det visade  sig snart att dessa kandidater inte var planeter utan snarare ekon av en svag nebulosa. Vilket i stort sett utesluter Planet 9. Hoppet om en annan planet förlorades i molnen. Det finns inga platser kvar att leta på.

Vi bör därför sluta tro på planet 9 av samma anledning som den förlorade kontinenten Atlantis som även denna många sökt efter. De finns inte.

Bild på hur en konstnär ser på planet 9. Bild vikipedia.

Nu finns fler som tvivlar på mörk materias existens

 

Glädjande nog har nu fler forskare  börjat tvivla på den mörka materians existens och istället diskutera fenomenets antagande som vanlig materia inklusive en form av gravitation.

Resonemanget om mörk materia har i många år varit konfliktfylld av astronomer och fysiker. Är den mystiska mörka materia som vi anser oss se tecken på universum verklig eller är det vi ser resultatet av subtila avvikelser av gravitationslagarna som vi känner dem? Det är frågan. Min uppfattning har jag länge förespråkat mörk energi och mörk materia är enbart en form av vanlig energi och materia vi ännu inte helt förstår och gravitationen är iblandad i detta.

2016 föreslog den holländske fysikern Erik Verlinde en teori om framväxande gravitation som förklaring till fenomenet. Ny forskning, publicerad i Astronomi & Astrofysik tänjer på gränserna för  mörk materia till galaxernas okända yttre regioner och omvärderar på så sätt flera mörka materia modeller och alternativa gravitationsteorier. 

Mätningar av gravitationen hos 259000 isolerade galaxer visar ett mycket nära samband mellan den mörka materians och den vanliga materian förklaringsgrund vilket förutspåddes i Verlindes teori om framväxande gravitation och en alternativ modell  kallad Modifierad newtonsk dynamik.

För mer diskussion om detta kan intresserade läsa vidare om för och emot mörk materia modellen. Här. 

Bild pixabay.com

Finns planet 9?

 

Planet Nio är en planet som kanske finns i det yttre av vårt solsystem. En del forskare söker ännu efter denna som de antar finns därute långt bortanför Plutos bana. Den ska om den finns finnas långt ute i det så kallade Kuiperbältet (Edgeworth-Kuiperbältet) ett bälte med en stor mängd små himlakroppar i banor runt solen bortom Neptunus bana 20 astronomiska enheter utåt från denna planet (en astronomisk enhet är avståndet solen-jorden). Det uppskattas att det finns åtminstone 70000 så kallade transneptuner (TNO) med en diameter större än 100 kilometer i detta bälte. Merparten består dock av mindre asteroider. Men även dvärgplaneter finns här vissa säkert ännu inte upptäckta en av dessa är Pluto.

Enligt datorsimulationer är planet 9 om den finns som närmast 200 och som längst ungefär 1200 astronomiska enheter från solen. Den har uppskattats röra sig i en elliptisk bana och göra ett varv runt solen på mellan 10000 och 20000 år.

Dess diameter uppskattas vara 3,7 gånger jordens och dess temperatur vara -226 grader Celsius. Sedan 2014 har många astronomer sagt att det är möjligt att den finns då de som indicier pekar på att det finns en stor gravitationskälla i rymden därute som de inte finner källan från.

I en ny artikel hävdas nu att denna gravitationskälla bara är en statistisk hägring, konsekvensen av var på natthimlen astronomer riktar sina teleskop.

 Den första antydningen till att denna hypotetiska Planet Nine inte finns kom då man upptäckte en grupp rymdstenar med liknande banor som tycktes vara grupperade ovanligt nära varandra. Redan 2016 märkte astronomerna Konstantin Batygin och Mike Brown vid California Institute of Technology att sex TNOs, inklusive dvärgplaneten Sedna alla hade långa elliptiska och "excentriska" banor orienterade i samma riktning. Det gjorde att vissa forskare då ansåg att detta förklarade gravitationskällan medan andra ansåg att något annat var källan och då en planet som de namngav planet nine (planet 9)  och vilken astronomer ännu söker däruppe.

Lösningen är inte klar i dag. Men jag (min anm.) anser att planet 9 inte existerar utan källan till gravitationen enligt mig är dvärgplaneten  Sedna med följeslagare. 

Bild från vikipedia på hur man kan se på planet 9 om den existerat (enligt mig en fantasi)

Ny metod för beräkning av utomjordiska intelligensers existens.

 

Forskare och allmänhet har länge undrat över om det finns liv på andra planeter eller om vi är ensamma i  ett universum med oräkneliga stjärnor och planeter.

Exoplanetsystem har hittats, många cirklande runt stjärnor mycket lika vår sol. Det har blivit en utmaning att hitta något unikt med vår planet för att rättfärdiga en tro på att jorden ensam innehåller liv. Det unika (enligt mig,) är i så fall slumpen eller gudstron på skapelsen.

I en ny uppsats har ett team av forskare från California Institute of Technology, NASA:s Jet Propulsion Laboratory, och Santiago High School utvecklat en uppdaterad version av en gammal ekvation för att beräkna den sannolika förekomsten av utomjordiskt liv.

De har utgått från forskning som gjordes av Frank Drake vilken med sitt team 1962 utvecklade en ekvation kallad Drake-ekvationen för att beräkna oddsen för utomjordiska civilisationers existens utefter vad som då var känt om rymd och astronomiska objekt. De vägde in sådana variabler som antalet de trodde fanns av exoplaneter och stjärnsystem och hur många av dem som sannolikt skulle kunna stödja livet.

 

I den nya studien har forskarna nu lagt till nya antaganden eller faktorer som inte ansågs viktiga 1962.  Faktorer som att utomjordiska civilisationer likt vi anser människor kommer att göra (civilisationer mm), sannolikheten att oavsiktligt ta livet av sig. Vi kan ju se detta (min anm.) historiskt genom romarrikets fall och flertal civilisationers historien igenom. Tänk om så inte skett hur stora tekniska landvinningar hade mänskligheten inte då haft i dag.

Kanske det är inbyggt i generna att vi ska ta livet av oss vid en viss gräns av civilisation som utvecklats för långt enligt naturen. Idag ser vi på klimatförstörning och nonchalans och respektlöshet för människor och frånvaro av intresse för verkligheten istället levs livet med spännande  fake news, digitala sociala nätverk med tyckanden och likes.  Det är intressantare för många vuxna i dag att stirra i mobilen och ge likes när kompisen visar upp sin dukning inför en fest än vad politiker gör eller barnen vill.  Istället för nyhetssändningar ses på film och serier i mängd. Mat stoppas i munnen i tid och otid och då inte bara av barn utan lika mycket av föräldrar i dag. Människor har blivit eviga tonåringar med egoismen som ledstjärna och njutningen som lockelse.

Se på alla mobilstirrare exempelvis. Dessa som mer är intresserade av likes på sociala medier då de lägger in bilder på en maträtt eller annat njutningsmedel. Samma sak var tidigare civilisationers nedgång romarna levde i uppassning frosseri och njutningar vilket till slut resulterade i att försvarsmakten som varit mycket stark tidigare lades ner nästan helt och slutet blev de så kallade barbarernas invasion. Folkslag med betydligt lägre civilisationsförfining och vilka var ute efter ny mark och högre levnadsstandard tog över men var inte intresserade eller hade samma kunskaper som romarna haft. Allt började om på en lägre social nivå och det övernaturliga tog över igen i människors känsloliv likt i dag fake news gör.

Människor och andra djur har skilda sätt att förstöra sin miljö. Råttor som introduceras till en ö kommer att äta allt om går att äta under sin expansiva förökning och inhemska arter äts upp. Människor pumpar in växthusgaser i atmosfären och konfronterar en framtid där planeten inte längre kan stödja livet i den form vi känner det.

 

Forskare föreslog att sådana bevis förmodligen innebär att om utomjordiska civilisationer har uppstått så har de flesta av dessa förmodligen kommit till denna punkt på grund av deras underlåtenhet och förmåga att förebygga sin död.

Resultatet av teamets arbete är inte en uppskattning av sannolikheten för förekomsten av utomjordiska civilisationer utan en ny formel som andra kan använda för att göra sina beräkningar baserat på vad de anser vara sant.

Själv (min anm.) är jag tveksam till både 1962 års formel och detta tillägg som nu kommit. Vi kan inte ta för givet att Jordens liv eller vår intelligens kan jämföras universellt och dras slutsatser från. Vi glömmer det vi inte kan eller vill förstå. Att det inte går att se oss som jämförbara med eventuellt annat liv däruppe. Liv däruppe är knappast civilisationer av människor.

Bild från pixabay.com

Tankegestalter har ibland fysisk existens

Du ser en hallucination någon ses i ögonvrån som inte är där. Jag beskriver händelser som inte har med drogpåverkan av något slag.

Det kan vara en reflex av något slag som du upplever som en välkänd person. Någon närstående eller annan person du har eller har haft något slag av relation till.

Om denne inte längre finns i livet upplever du det som en andevarelse som kommit för att besöka dig.

En hälsning. Men är det så? Kan det inte istället ses som en skapelse från hjärnan då denna upplever något slag av stimuli reflex eller snabb ljusglimt och tolkar det utur sin förförståelse av upplevelser.

Genom att tänka utefter detta så kan man förstå att tankegestalter. Gestalter vi ser enligt ovan och som bevisligen inte finns där vi ser dem ändå har eller har haft en fysisk existens. Det är inte hjärnspöken utan ett försök av hjärnan att förstå utifrån något hjärnan har förståelse från. Ett igenkännande som återupplevs.