Google

Translate blog

fredag 28 december 2018

Syre i planets atmosfär innebär inte att liv finns på planeten


I går beskrev jag i bloggen att fynd av vatten inte innebär att en planet kan hysa liv.


I dag ska jag visa att syre i en atmosfär inte heller  ska ses som att det bör finnas liv.


Forskare har ofta påstått att om det finns syre i en planets atmosfär är det ett tecken på att det bör finnas något slag av liv.


Men en ny studie från Johns Hopkins university i Baltimore, Maryland USA visar att denna åsikt bör omprövas. Detta då man i simuleringar i labbmiljö skapat både organiska föreningar och syreatmosfär frånvarande av liv.


Forskarteamet hittade flera scenarier som producerade både syre och organiska molekyler som kunde bygga sockerarter och aminosyror, råvaror för vilka livet kan börja och även ex formaldehyd och cyanväte. Men det visar att det går att naturligt skapa dessa ämnen utan att liv uppstått eller skulle  uppstå.


Planeter med dessa ting kan likväl vara totalt livlösa och troligen är merparten detta också (kanske alla).


Forskare brukar föreslå att syre tillsammans med organiska ämnen per automatik till slut bör skapa liv i ett slags ursoppa. Men det är inte sant. Det kan teoretiskt göra det men det behöver inte göra det. Det har labbförsök visat.


Man får lite av funderingar när man läser detta. Funderingar av slaget att det även behövs en skapare kanske Gud. I annat fall är det slumpen. Men slumpen av vadå?

torsdag 27 december 2018

Vatten är vanligt i universum men något liv har vi aldrig funnit i detta därute. Det behövs mer än vatten.


Vatten verkar vara universellt. Det har hittats på Mars och på flera månar i  vårt solsystem men inget liv har likväl hittats här. Kanske det inte är rätt sökmetod att leta efter tecken på enbart vatten i främmande solsystem  för att söka efter tecken på liv.


Wendy Panero, professor i geovetenskap vid The Ohio State University är en av de som tvekar till denna sökmetod. I en ny rapport propagerar hon istället för ett nytt sätt att tänka för att söka planeter där ex människan kan existera. 


Tänk om, undrar hon, svaret på liv finns inom det sätt stenar och vatten interagerar? ”Vi har traditionellt tittat efter 'vattenvärldar' platser där hälften till en fjärdedel av planeten är vatten” säger Panero. Men är det en optimal sökmetod.


Istället för bara att leta efter vatten tycker Panero inklusive en del andra forskare att man även ska se på planetens atmosfär. Att den är stabil är viktigt då kan planeten vara beboelig delvis på grund av att koldioxid frigörs när stora tektoniska plattor under jordskorpan rör sig och vittringen av bergarter vid ytan är även det en viktig del för liv.


”Du behöver något som gör att vulkanisk sten ska komma tillbaka till ytan”, säger Panero. – Det är en cykel ”. Panero tänker sig att Jordens hav och vatten över geologisk tid baseras på det sätt vattnet vid planetens yta interagerar med skiftande tektoniska plattor.


Jordens inre ger energi som driver dynamiken i plattektonik vilket sin tur har håller mängden vatten mellan ytan och dess atmosfär stabil i eoner. Detta genom väder som regn, avdunstning etc "vattencykeln". Vittring och erosion av silikat hjälper även till att reglera nivåerna av koldioxid i atmosfären och är en viktig del av processen.


Men även om astrofysiker traditionellt har sökt en värld med vatten i hopp om att hitta en värld som kan stödja liv anser Panera att det ska vara enbart ett sätt att utvärdera om en planet är kan vara beboelig.


 Den teori som hon presenterat innefattar även en utvärdering av en  planets  massa och radie tillsammans med sammansättningen av dess stjärna för att användas till att göra förutsägelser om planetens inre och struktur.


I ett universum av till synes oändliga planeter kan denna nya teori hjälpa till att begränsa fältet av planeter som forskarna söker efter tecken på liv på.


Det gör att planetsökandet av liv begränsas och kan hjälpa till att effektivisera detta och även  spara både tid och pengar i sökandet efter utomjordiskt liv.

onsdag 26 december 2018

Den vad vi vet mest avlägsna dvärgplaneten i vårt solsystem har skymtats igen.


I november upptäcktes en tidigare okänd dvärgplanet i vårt solsystem. Det är den mest avlägsna dvärgplanet vi hittills upptäckt nära 100 gånger avlägsnare från vår sol än vad Jorden är.


Den har fått smeknamnet ”Farout” medan dess preliminära beteckning från den internationella astronomiska unionen är 2018 VG18. Allt tyder på att det är en rund rosafärgad dvärgplanet. Se här en illustration av hur den kan tänkas se ut.

Samma team, se nedan upptäcte den redan i oktober i år och gav den då smeknamnet ”The Goblin”. 


Allt som vi för närvarande vet om 2018 VG18 är dess extrema avstånd från solen dess ungefärliga diameter och dess färg säger David Tholen forskare vid University of Hawaii och del av discovery-teamet. 


”Eftersom 2018 VG18 är så avlägsen och kretsar mycket långsamt är det sannolikt att det tar mer än 1000 år för den att runda solen” säger Tholen.


Om vi ser på den hypotetiska Planet 9 vilken är än mer avlägsen mellan hundratals och tusentals AU anser forskare att denna kan förändra banor för mindre objekt därute och det kan ge en vink om var vi ska söka planet 9 (när vi vet mer om Farouts bana). 


Kanske vi då en dag kan upptäcka planet 9 (om den nu finns). Men till detta behövs än mer kraftfulla teleskop och kanske bör något av dessa ha en bana ute i området bortanför Pluto.


 Bild på dess bana därute. En illustration på hur den kan se ut i närbild kan ses genom länk ovan.

tisdag 25 december 2018

Lyssna på vindens ljud på Mars nedan.


För några veckor sedan landade NASA:s Insight  på Mars. Insights mål och uppdrag var att placera en stationär landare utrustad med en seismometer och värmeöverföringssond på Marsytan för att studera planetens tidiga geologiska utveckling.


Nu kan alla som önskar höra hur vinden svepte över Mars yta den 1 dec i år i en vindhastighet av 15-25 m/sek. Följ länken här.


Riktning av vinden är nordväst och överensstämmer med riktningen av ränderna av damm vilka kunde ses under landningen. 


Bilden visar hur Insight landare på Mars ser ut.

måndag 24 december 2018

Små droppar av ursoppan som fyllde universum direkt efter BigBang har återskapats i laboratorium.


Forskare har lyckats återskapa små droppar av den så kallade ursoppa som fyllde det tidiga universum under ett kort ögonblick efter Big Bang.


Fysikerna av en ny forskningsrapport anser att det nyfödda universum bestod av ett vätskeliknande tillstånd av materia kallat Kvark-gluonplasma. För första gången säger samma forskare att de har skapat droppar av denna plasma och visat hur denna ursoppa kan expandera till tre distinkta former cirklar, ellipser och trianglar.


Våra experimentella resultat har gett oss mycket ny kunskap i jakten på att besvara frågan om vad som är den minsta mängden av det  tidigaste universum som kan ha funnits, säger Jamie Nagle, professor vid University of Colorado, Boulder i den nyligen publicerade rapporten.


För PHENIX experimentet (namnet på experimentet som gav det resultat som beskrivs i rapporten) använde forskarna den tunga Ion Collider (RHIC) vid Brookhaven National Lab för att krossa protoner och neutroner tillsammans.


Dessa kollisioner genererade mycket heta temperaturer och orsakar de subatomära partiklar som får protoner och neutroner att brytas isär i sina elementära former.

Läs mer om rapporten i länken här.


Kan de ha hittat än mer ledtrådar till universums uppkomst? Kanske men jag tvekar. Troligen ger resultatet om det stämmer än fler frågor av ny art att förklara. Det brukar vara så för att inte säga alltid att resultat reulterar i än mer undringar.


Bilden är från Wikipedia och kan kanske vara intressant för någon. Texten till bilden lyder; Quark–gluon plasma is in the high-density, high-temperature part on this conjectured phase diagram for strong-interacting matter.

söndag 23 december 2018

En planet som ”minskar” i storlek har upptäckts därute av Hubbleteleskopet.


Astronomer har med hjälp av Hubbleteleskopet funnit bl.a. heta planeter av Jupiters storlek till heta superjordar (planeter 1,5 gånger jordens diameter). 


Men heta planeter i storlek som Neptunus har varit ovanligare att hitta. Hittills har enbart ett fåtal av denna storlek hittats i närheten av sin sol där de blir heta på grund av närheten till son sol. Däremot har en del i denna storleksklass så kallade medelstora exoplaneter hittats längre ut i sina solsystem där det är betydligt svalare.


Varför denna storlek inte hittats i närmiljön av sin sol har varit och är en gåta. Det förslås att underskottet beror på att de försvunnit härifrån vid solsystemets bildande. Men det förklarar inte varför så skulle skett.


För några år sedan fann astronomerna med hjälp av NASAS rymdteleskop Hubble att en av de varmast kända Neptunusliknande i storlek exoplaneterna  (GJ 436b) förlorar sin atmosfär (gashöljet det är ju gasplaneter).


Nu har astronomer genom Hubble funnit en mycket het Neptusliknande exoplanet 
GJ 3470b 100 ljusår från oss som håller på att förlora sin atmosfär (gasen) just nu från oss sett, med en hastighet 100 gånger snabbare än GJ 436b gör. Båda planeterna finns på ungefär samma avstånd från sin stjärna. Ca en tiondel avståndet mellan vårt solsystem innersta planet Merkurius och solen.


GJ 3470b är endast 2 miljarder år gammal och även solen den kretsar runt är en ung stjärna. En ung stjärna är mer energirik så denna bombarderar planeten med mer strålning än GJ 436b får (vilken finns runt en äldre sol). Båda solarna är röda dvärgstjärnor och härmed mindre än vår sol.


Teorin säger att den hetare exoplaneten GJ 3470b där atmosfär försvinner förstärker tanken att den hetare versionen av dessa avlägsna världar kan vara en klass som kan ses som övergående planetklass vars slutgiltiga öde är att krympa ner till den vanligaste typen av känd exoplanet  1,5 gånger storleken av Jorden (se ovan och sluta som stenplanet). 


Planeter med tung, vätedominerade atmosfär som är större än jorden, men mindre än Neptunus. Så småningom kommer dessa planeter även att bli av med denna atmosfär för att bli superjordar innebärande mer massiva och då steniga versioner likt jorden. Men knappast med atmosfär då de ligger för nära sin sol.


Mindre planeter av före detta heta planeter vilka förlorat sin atmosfär och sedan ser mindre ut tror jag finns men är svåra att upptäcka. Kanske både Merkurius och Mars kan ses som sådana. Men då är Jorden svår att förklara. För att inte säga Venus där något helt annat skett som resulterat i en atmosfärisk katastrof.


Bild GJ 3470b till storleksjämförelse med Jorden.

lördag 22 december 2018

Kan en supernova vara förklaringen till Jordens sjömonsters utrotning. OBS inte att förväxla med dinosaurieutrotningen miljontals år tidigare.


Sköldpaddor med en vikt på 2200 kg och hajar av en längd med 25 meter fanns i Jordens hav fram till för ca 2,6 miljoner år sedan. Men vid denna tid skedde en massdöd av de stora havsdjuren. Inte att förväxla med dinosauriernas massdöd för 65 miljoner år sedan på grund av ett troligt meteoritnedslag i Mexico.


Forskarna vet fortfarande inte vad som hände och varför. Klimatförändringar var troligen en av faktorerna. Det var början på en ny istid då glaciärer började ersätta hav och de kustnära matkällorna minskades kraftigt. Men om detta var hela anledningen vet man inte.


I dag kallas denna tid historiens mest mystiska utdöende och beskrivs och analyseras i en ny rapport vilken ska publiceras 2019 i tidskriften Astrobiologi.


I rapporten antyds förklaringen till massdöden av att exploderande stjärnor var en av anledningarna till händelsen. Enligt Adrian Melott, huvudförfattare av studien och professor emeritus i fysik och astronomi vid University of Kansas finns det bevis för att en närliggande supernova eller möjligen ett flertal supernovor inträffade under denna tid.


Om dessa stjärnexplosioner var tillräckligt starka och tillräckligt nära jorden kan de ha dränkt världen i strålning och gradvis ökat  mutationer och cancer bland jordisk fauna i hundratals år. De större djuren fick då mer strålningsskador än de mindre beskriver Melott i den nya studien. De absorberade mer strålning och detta försämrade deras chanser för överlevnad. (själv misstänker jag att de blev sterila och inte kunde föröka sig)


Låter ovanstående troligt. Ja jag tror det. De blev fortplantningsodugliga och dog ut om nu ovanstående händelse har skett av supernovor. För mig låter det mer troligt än istiden som kom. Istider har kommit regelbundet i Jordens historia men om de resulterat i massutrotning av vissa djurarter är jag tveksam till.


Bild gapet på en megalodon, hajarten som nämns ovan.