Dvärgstjärnan J0331-27 fick ett överraskande stort utbrott

J0331-27 är en stjärna med cirka 8% av solens massa i jämförelse. Stjärnan är av spektralklass  L-typ innebärande temperaturklass 700 till 1500C.   Metalhydrider och alkalimetall-linjer i färgen brun och mörkröd ses och stjärnan finns ca 783 ljusår bort i riktning mot Orion.


Här har nyligen upptäckts ett utbrott av röntgenstrålar. En solflamma 10 gånger starkare än vi någonsin upptäckt från solen.


Forskare  trodde inte att en så liten dvärgstjärna kunde få utbrott av detta kraftiga slag.


J0331-27 stjärnan är en L dvärg så liten att den knappt kunde få till kärnfusion och därmed bli en stjärna. Steget under är bruna dvärgar där detta inte lyckats även kallade misslyckade stjärnor.


Den märkliga solflamman gick obemärkt förbi i mer än ett decennium efter dess händelse sett från jorden den 5 juli 2008. Händelsen fångades av Europeiska legat dold i ett arkiv tills en sökning hittade den i nutid.


"Den intressanta vetenskapliga delen av upptäckten ät att vi inte förväntat occ att  L-dvärg stjärnor kan lagra tillräckligt med energi i sina magnetfält för att ge upphov till sådana utbrott," Beate Stelzer, en medförfattare av en ny rapport som beskriver händelsen och  tillsammans med en astrofysiker vid Tysklands institut för astronomi och astrofysik vid Italiens astronomiska observatorium i Palermo har undersöt datan.


Forskarna förstår inte riktigt hur denna flamma kunde uppstått. L dvärgar har bara en yttemperatur på ca 1.830 grader Celsius. Det är ungefär en tredjedel av solens yttemperatur på 5730 C. Vid de lägre temperaturerna i en L dvärg har  astronomer antagit, tills nu, att det inte finns tillräckligt med energi och bränsle för ett utbrott av detta slag. Stelzer säger angående detta” "Vi vet bara att det skett inte varför eller hur det kunde ske”


Åter kan vi se (min anm.) hur lite vi vet och att vi måste vara öppna för att vad som helst kan ske även det vi anser vara omöjligt enligt nuvarande kunskaper.


Bild från  mot vintergatan. I länken i inlägget ovan  kan intresserade se en illustration av händelsen som beskrivs.

Det finns enligt nya rön mycket mer vatten på Jupiter än man tidigare anseett

Nypublicerade data (analyserade )  från NASA: s Juno sond visar att vatten kan utgöra cirka 0,25% av molekylerna i atmosfären över Jupiters ekvator. Junosonden var beräknad ha ett uppdrag över Jupiter mellan 2016-2018. 2018 skulle dess uppdrag avslutas men uppdraget förlängdes och först 2021 avslutas det.


 Även om 0,25 % syre inte låter  mycket är beräkningen av vattenkomponenterna väte och syre tre gånger högre än vid solen. De mätningar juno erhöll är mycket högre än vad som kom fram vid Galielos mätningar i atmosfären. Galileos uppdrag 2003 var att gå in i omloppsbana runt Jupiter och utforska planeten och dess månar samt Jupiters atmosfär.  Galileos avslutade sitt uppdrag med att störtas ner i Jupiters atmosfär troligen var de mätresultat som då kom från att  Galileo av att denna kan ha störtat ner i ett torrare område i atmosfärskiktet. Det visar i så fall att vatten inte är välblandat i Jupiters atmosfär. Min (min anm.) här blir att det kanske är Juno som av slumpen mätt i ett ovanligt vattenrikt skikt.



Då Jupiter förmodligen var den första planeten som enligt teorin bildades i vårt solsystem kunde denna ha sugit upp det mesta av gas och damm som solens bildning kvarlämnat. Hur mycket vatten Jupiter innehåller bör hjälpa forskare att identifiera de mest sannolika teorierna av att förklara planeten bildande (förmodar de då utgår från de mätresultat man fått från båda sonderna, min anm.). Genom detta anses de då kunna förstå Jupiters födelse och  hur planetens vindströmmar rör sig och vad dess djup är bestående av. 


Forskare anser sig därefter kunna generalisera resultaten på Jupiter till vissa typer av stora exoplaneter i andra solsystem och hur de bildats. Mängden vatten tycks öka desto djupare Galileo gick in Jupiters atmosfär enligt ett uttalande från NASA. Forskare hade förväntat sig att när Gallieo i sitt nedstörtande genom atmosfären skulle sluta sända data på ett djup av ca 120 kilometer och att där atmosfären borde ha varit väl blandad med en oföränderlig komposition. Men så verkar det inte vara utan vattenhalten ökade med djupet.


 Forskarna väntar nu på att jämföra Junos ekvatorialmätningar med observationer på norra delen av planeten med Gallileos. Junos 53-dagars bana rör sig gradvis norrut för att undersöka mer av det halvklotet med varje förbiflygning.

 Rymdfarkostens nästa sändning av nya data vid des överflygning kommer att ske den 10 april 2020.


Bild från vikipedia Bild på Jupiter tagen 1979 från Voyager 1. Bilden har förbättrats för att framhäva detaljer.

Analysresultat av Meteoriten som föll över Flensburg 2019

En eldklot for över skyn i staden Flensburg i Tyskland i september 2019. Skenet sågs av hundratals personer och meteoriten som var skenet landade i en trädgård.

 Det var dagen efter observationen som en medborgare i Flensburg hittade stenen vilken vägde 24,5 gram och vilken hade gett en upphov till en svart nedslagsskorpa på gräsmattan.  


Nu har de första forskningsresultaten visat att meteoriten "Flensburg", uppkallad efter var den hittades tillhör en extremt sällsynt typ av kolhaltiga kondriter.  


Scanning av elektroner och mikroskopiska analyser visar att den innehåller mineraler, särskilt plåtsilikater och karbonater som bildades i närvaro av vatten i små mängder i solsystemets tidiga historia. Således kan dessa typer av tidiga stenar betraktas som möjliga byggstenar av jorden och även kom med  vatten hit.


"Meteoriten i Flensburg tillhör en extremt sällsynt meteoritklass och är den enda meteoritnedgången av denna klass som hittats i Tyskland. Den visar att för 4.56 miljard år sedan måste det ha funnits små meteoriter i solsystemet som innehöll vatten. Kanske sådana också levererat vatten till jorden," säger Addi Bischoff en av de forskare som analyserat meteoriten.


Jag (min anm.) undrar vad som säger att dessa små stenar hade vattenmolekyler från början? Vad säger att inte sten av detta slag senare fick vatten inom sig eller att vattnet i Flensburgmeteoriten inte fick sitt innehåll av vattenmolekyler på sin väg ner genom vår atmosfär innan nedslaget. Kanske till och med efter detta då stenen kan ha varit tillfälligt porös vid nedfärden av friktion på materialet.


Bild på Meteoriten som analyseras ses genom länken ovan då ingen fanns som lovligen kunde publiceras här. Bilden här är från vikipedia och visar en meteoroid (då den når marken får den beteckningen meteorit) som har tagit sig igenom jordens atmosfär och landat på marken i detta fall Willamette-meteoriten.

Möjligheten att det finns flera universum i andra dimensioner ökar

Strängteorin är en teori som omfattar allt som fysiker hoppas en dag kommer att förklara ... Allt.

Alla krafter, alla partiklar, alla konstanter, alla saker under ett enda teoretiskt tak där allt som vi ser små vibrerande strängar. En idé teoretiker  arbetat med sedan 1960-talet och en av de första sakerna de insåg för att teorin ska fungera är kravet att det måste finnas fler dimensioner än de fyra vi är vana vid. Längd, höjd, bredd och tid.

I strängteorin manifesterar små slingor av vibrerande strängar (i teorin är de det grundläggande av verkligheten) sig som de olika partiklarna (elektroner, kvarkar, neutriner, fotoner, gluoner, gravitoner, etc.). Partiklar är inte partiklar utan vibrerande strängar.


Varje sträng är så liten att det förefaller oss som inget annat än nästintill ickeexisterande. Varje sträng vibrerar i olika lägen (beroende på vad den manifesterar, det vi ser som partikel) på samma sätt som du kan få olika toner ur en gitarrsträng.

 Men för verkligheten ska fungera enligt strängteorin måste det finnas mer än fyra dimensioner. Detta beror på att vår vanliga rumstid inte ger strängarna tillräckligt med "spelrum" för att vibrera på alla de sätt de behöver för att helt uttrycka sig som alla sorter av partiklar. Rum-tiden blir för begränsande.


Med andra ord, strängarna inte bara vickar i tre riktningar i tiden, de vicka hyperdimensionellt.


Nuvarande versioner av strängteorin kräver 10 dimensioner totalt medan en ännu mer hypotetisk über-string teori som kallas M-teori kräver 11. Men när vi ser oss omkring i universum, ser vi bara de vanliga tre rumsliga dimensionerna plus att vi ser dessa i dimensionen av tid. Vi är ganska säkra på att om universum hade mer än fyra dimensioner, skulle vi ha märkt vid det här laget säger många forskare.


Men andra säger motsatsen vi har bara inte instrument för att finna resten av dimensionerna som människor med vår begränsande intelligens och kunskap. För min del (min anm.) tror jag fullt och fast på strängteorin.


Bild från  som kan ge sken av hägring eller en spegel till en annan dimension.

Det har upptäckts yngre stenar på månen

Kinas månbil Yutu-2 har upptäckt intressanta stenar på månen.

Kinesiska farkosten Chang'e-4 gjorde en mjuklandning på den bortre sidan av månen i januari 2019. Landningen skedde i det som kallas Von Kármánkratern en ungefär 110 mil bred krater med en beräknad ålder av cirka 3,6 miljarder år. Kratern har översvämmats av lava flera gånger sedan bildandet och befinner sig inom Sydpolen-Aitken Basin vilket är en än mer massiv och äldre nedslagskrater. 


Kinas Yutu-2 lunar rover har upptäckt vad som verkar vara relativt unga stenar under sin senaste prospekteringsverksamhet på månens baksida. Stenar som skiljer sig helt från de som redan studerats av rovern och som kan förändra forskares insikter i områdets geologiska historia och utveckling då det gäller Von Kármán-kratern. Den relativa ljusstyrkan på klipporna här visade också att de kan ha sitt ursprung i ett område mycket annorlunda än det Yutu-2 utforskar. Om dessa stenar verkligen är ljusare än övrig mark kan det innebära att de består av annat material än de omgivande vulkaniska omgivningarna. 


Hur de bildats (min anm.) är ännu okänt. De kan ha kommit som meteoritnedslag. Men det kan även vara sten från vulkanutbrott som vi misstolkat som yngre material än de är.


Bild från  på en vy över månen från jorden.

Sombrerogalaxens våldsamma historia

Sombrerogalaxen, (M104 i Messiers stjärnkatalog) även katalogiserad som NGC 4594 är en spiralgalax med en massa som motsvarar 800 miljarder solar. Galaxen finns i Jungfruns stjärnbild 1,6 miljoner ljusår bort. Den upptäcktes den 9 april 1781 av den franska astronomen Charles Messier.


Galaxen har en blandning av former likt andra diskformade spiralgalaxer. Men nya data från NASA: s Rymdteleskop Hubble har gett forskare insikten att den släta, fast "brädden" av Sombrero galaxens skiva kan dölja ett turbulent förflutet.


 Hubbles skärpa och känslighet gör att tiotusentals enskilda stjärnor i Sombreros stora gloria bortom galaxens centrala del i de flesta fall av äldre stjärnor kan ses.

 Observationerna visar bara en liten andel av äldre, metallfattiga stjärnor i halo plus ett oväntat överflöd av metallrika stjärnor vilka vanligtvis finns endast i en galaxers skiva och den centrala utbuktningen (upptäckten är motsatt till hur det ser ut i andra galaxer min anm.). 


 " Sombrerogalaxen har alltid varit lite av en udda galax vilket gör den intressant," säger Paul Goudfrooij från Space Telescope Science Institute (STScI), Baltimore, Maryland. "Hubbles metallicitetsmätningar (dvs. överflödet av tunga element i stjärnorna) är en annan indikation på att Sombrero har mycket att lära oss om galaxbildning och evolution."


"Hubbles observationer av Sombreros gloria vänder vår allmänt accepterade förståelse av galaxbildning och metallicitet på huvudet", tillade utredaren Roger Cohen från STScI."Frånvaron av metallfattiga stjärnor var en stor överraskning", säger Goudfrooij, "och överflödet av metallrika stjärnor i halon bara ökar mysteriet."


De yngre, metallrika stjärnorna finns vanligtvis i huvudskivan i galaxen där stjärnpopulationen är tätare. Komplicerade fakta är förekomsten även av många gamla metallfattiga klotformiga kluster av stjärnor här. Dessa äldre, metallfattiga stjärnor brukar så småningom flytta ut ur sina kluster och bli en del av den allmänna stjärnhalon. Men den processen verkar ha varit ineffektiv i Sombrerogalaxen. Teamet jämförde sina resultat med de senaste datorsimuleringarna för att se vad som kan vara ursprunget till sådana oväntade upptäckter i galaxens gloria.


Resultaten tyder på att Sombrerogalaxen har genomgått stora anhopningar eller fusioner av stjärnhopar för miljarder år sedan. Till skillnad från vår galax Vintergatan som tros ha uppslukat många små satellitgalaxer i så kallade "mindre" sammanslagningar under miljarder år har ett antal stora galaxer slagits samman till Sombrerogalaxen. Något som gett denna annorlunda blandning av yngre och äldre stjärnor där man inte förväntat sig finna dem. Resultaten av datorsimuleringarna är förvånande eftersom galaxens släta disk inte visar tecken på störningar utan ses vara i balans.


Min tanke) min anm.) är att formen är udda på galaxen och denna är lösningen på vad som en gång hänt som gett denna form. Men det är något vi inte vet i dag. Kan det bara vara dessa sammanslagningar av galaxer som gett upphov till formen.

Bild på Sombrerogalaxen (M104) från vikipedia tagen av Hubbleteleskopet.

LOFAR har upptäckt ovanliga radiovågor från den närliggande röda dvärgstjärnan GJ1151.

Det nederländska radioteleskopet Low Frequency Array (LOFAR) har nyligen upptäckt ovanliga radiovågor från den närliggande röda dvärgstjärnan GJ1151 som befinner sig 26 ljusår bort i riktning mot Stora Björn.


Radiovågorna är av samma slag som de som sänds ut från norrsken som orsakas av en interaktion mellan en stjärna och dess planet. Radioutsläpp av detta slag har ansetts möjligt att finna från stjärnor men ej bevisats i över 30 år.


Men nu har för första gången astronomer urskiljt dessa radiovågor och bekräftat teorin. Metoden att urskilja dessa var endast möjlig med ett känsligt radioteleskop som LOFAR. Upptäckten gör det möjligt att hitta exoplaneter på detta sätt.


GJ1151 är en röd dvärg vilket är är den vanligaste typen av stjärna i Vintergatan. Röda dvärgar är mycket mindre och svalare än vår sol. Det innebär att för att en planet ska vara beboelig i ett solsystem av detta slag måste planeten finnas betydligt närmare sin stjärna än jorden är från solen. Röda dvärgar har också mycket starkare magnetfält än solen. Det innebär att en beboelig planet runt en röd dvärg utsätts för intensiv magnetisk aktivitet.


Denna aktivitet kan värma planeten och men även urholka dess atmosfär. Radioutsläppen i samband med denna process är ett av de få verktyg som finns tillgängliga för att mäta styrkan i denna effekt.


"Planetens rörelse genom en röd dvärgstjärnas starka magnetfält fungerar som en elektrisk motor mycket likt hur en cykeldynamo fungerar. Detta genererar en enorm ström som ger norrsken och radioutsläpp på stjärnan." säger Dr Harish Vedantham, huvudförfattare till studien och en nederländsk Institute for Radio Astronomy (ASTRON) personal forskare.


Tack vare vår sols svaga magnetfält och det större avståndet till planeterna hos oss genereras inte liknande strömmar i vårt solsystem. Men samspelet mellan Jupiters måne Io med Jupiters magnetfält genererar ett liknande radiovågutsläpp, vilket överträffar solens vid tillräckligt låga frekvenser.


Vi ska (min anm.) inte se dessa skeenden vid röda dvärgstjärnor och dess planeter som något som bevisar dessa planeter livsdugliga. Det kan mycket väl finnas möjlighet till livsformer här. Men däremot upplever man mäktiga norrsken om man skulle stå på en planet av ovanstående slag och man upptäcker exoplaneter i röda stjärnors närhet.


Bild på en  LOFAR-station här vid Onsala rymdobservatorium, Halland, Sverige.