Google

Translate blog

fredag 27 mars 2020

Asteroiden Ryugu kan ha bildats av en mycket porös stenformation


En ny studie visar att det steniga föremål som gav upphov till asteroiden Ryugu kan ha varit utomordentligt poröst. Denna nya upptäckt kan visa hur planeter bildades i solsystemet.


Den vanligaste typen av asteroider som finns i det yttre av asteroidbältet är kolhaltiga asteroider så kallade asteroider av C-typ. Mycket är dock fortfarande okänt om de fysiska egenskaperna hos dessa asteroider av C-typ. 


Kolhaltiga meteoroider anses härstamma från dessa asteroider vilka är rester från ett misslyckande i att störta ner i jordens atmosfär. 2018 anlände japanska Hayabusa2 till Ryugu för att kartlägga dennas omloppsbana och placera ut en rymdbil på den stenblocktäckta asteroiden. 

Forskarna fann då att Ryugu bara var ungefär hälften så tät som kolhaltiga asteroider.  Ryugu är i huvudsak en löst packad hög med spillror som är porös nog för att bestå av ca 30% 50% tomt utrymme. 


Även om de hade förväntat sig att de stenblock som finns på dess yta varit tätare och därför kallare än sin omgivning, fann de överraskande att dess yta  var ungefär av samma temperatur som ytan vilket tyder på att de hade en porositet på cirka 30% till 50%.


De få täta stenblock som finns där kan ha kommit från den innersta kärnan i den innersta delen av asteroiden då den en gång kraschat med en annan kropp av troligen samma karaktär eller kommit dit senare med ett nedfall av en tät stenbumling.


Bild från vikipedia på Animation som visar rotationen av Ryugu. animationen utgår från ett bild tagen med the ONC-T camera of Hayabusa 2 

torsdag 26 mars 2020

I universums första tid kan detta varit fyllt av svarta hål.


Niohundra miljoner år efter Big Bang fanns det redan ett svart hål 1 miljard gånger så stort som vår sol. Det svarta hålet sög in enorma mängder joniserad gas. Det är känt idag som en blazer med beteckningen SO J030947.49+271757.31 se min blogg på datum onsdag 18 mars för mer om denna och om fenomenet blazar 

Denna blazar tyder på att det fanns andra, liknande svarta hål i den eran som vi ännu inte har upptäckt (och att dessa fortfarande kan ses).



"Tack vare vår upptäckt kan vi säga att under de första miljarder åren av universum fanns det  ett stort antal mycket massiva svarta hål som avgav kraftfulla strålar,"  säger Silvia Belladitta, doktorand vid italienska National Institute for Astrophysics (INAF) i Milano medförfattare till en ny uppsats om blazarer.


Då det visat sig existera en blazar under denna tid tyder allt på  det fanns många fler skriver författarna. Om bara en blazar existerade i denna tidiga fas av universum skulle det vara utomordentligt överraskande att dennas stråle riktats direkt mot jorden så vi kan se den säger rapportskrivarna. Men (min anm.) det finns inget bevis på att det fanns (finns) fler. Man ska inte se trolighet som analys.


Dessa blazars, skriver författarna, var början av de  supermassiva svarta hål som dominerar kärnorna i stora galaxer i vårt universum idag - inklusive Sagittarius A*, det relativt tysta supermassiva svarta hålet i mitten av  Vintergatan.


" Att observera  blazarer är viktigt. För varje upptäckt källa av denna typ anses att det måste finnas 100 liknande. Men de flesta är orienterade på olika sätt (med sin eller sina smala strålar)  vilket gör att de är svåra att upptäcka och klassificera som blazars" säger Belladitta.


Jag (min anm.) påstår att vi inte vet om fler finns. Men då de troligen finns eller fanns en gång i större antal är de alla (eller denna ensamma hittills funna) oerhört viktiga pusselbitar för att förstå universums tillkomst som vi känner det. Kanske universum innan (om det fanns något man benämna så) BigBang var ett enda svart hål med så kompakt innehåll att Big Bang skedde.


Bild från vikipedia av det svarta hålet i galaxen M87, från Event Horizon Telescope.

onsdag 25 mars 2020

I många solsystem är dubbla solnedgångar en vacker syn


I en ny analys har visats att dubbla solnedgångar kan vara lika vanligt i vår galax som den ensamma vi har från jorden. Det innebär att det är vanligt med dubbelstjärnsystem och dessa system har likväl som enkelsolsystem (likt vårt solsystem) planeter.


En stor del av stjärnorna i vår galax är i binära par (eller en del av ännu större kollektiv). Uppemot två tredjedelar av de mest massiva stjärnorna har en följeslagare (en sol till och ibland en tredje) medan i andra änden av stjärnklassificeringen bara en tredjedel av de små röda dvärgstjärnorna dubbelstjärnsystem.


Vi har mest koncentrerat oss på att söka exoplaneter bland stjärnor som liknar vår sol. Ensamma stjärnor och i samma klass av storlek. Av dessa stjärnor av solens storlek är cirka hälften ensamma stjärnor medan resterande är dubbelstjärnor.

Men när det gäller att hitta liv bortom jorden är vi mest intresserade av solsystem liknande vårt men vi borde vara lika intresserade av dubbelsolsystem då inget visar att dessa system skulle vara mindre planetrika eller att där inte finns planeter i livszonen runt en av solarna eller båda.


Stjärnornas komplicerade omloppsbanor vid dubbelstjärnsystem gör dock att det är svårt att hitta exoplaneters skuggor eller störande av stjärnljus. Det har gjort tills nu att vi ansett det vara planetfritt i närheten av dessa dubbelstjärnsystem då vi inte funnit tecken på att där finns någon planet.Men troligast är det ett resultat av att våra mätmetoder inte är känsliga nog.


Men nu har möjligheten ökat tack vare Europas Gaiarymdtelekop med dess känslighet. Låt oss tänka oss hur det skulle se ut om vi stod på ytan av en planet där två solnedgångar och soluppgångar skedde. Det skulle säkert vara en vacker syn. 


Bild från vikimedia på hur en dubbelsolnedgång kan gestalta sig på en planet i ett dubbelstjärnsystem.

tisdag 24 mars 2020

Något mystiskt sker vid polstjärnan.


Folk har studerat nordstjärnan (Polstjärnan, Polaris) i århundraden. Polstjärnan är finns ovanför jordens Nordpol och fungerar som ett landmärke för resenärer utan kompass på hav och land. 


Den är också jordens närmaste cepheid, en typ av stjärna som pulserar regelbundet i storlek och ljusstyrka. Utöver det är Polaris är en del av ett binärt system (dubbelstjärnsystem). Följeslagare är en dimmer (ändrar ljusstyrka över tid) känd som Polaris B vilken rundar polstjärnan på 26 år sett från oss. 


Problemet med Polaris är att ingen kan komma överens om hur stor stjärnan är eller hur långt bort från oss den finns. Olika standardiserade metoder ger skilda resultat. Jag misstänker (min anm.) att det är ljusstyrkans skiftningar som lurar mätinstrumenten kanske ett genomsnitt av mätmetoderna bör ge en rätt stor sannolikhet av avståndet.


Stjärnsystemet är konstigt även på andra sätt. Beräkningar av Polaris B:s ålder antyder att denna stjärna är mycket äldre än sitt större syskon polaris, vilket är ovanligt för ett binärt system. Vanligtvis är de två stjärnorna i dubbelstjärnsystem ungefär i samma ålder.


Neilson, tillsammans med Haley Blinn, en student och forskare i grundutbildning vid University of Toronto genererade en enorm uppsättning modeller av Polaris för att se om dessa modeller kunde förena alla kända data om systemet för att få fram ålder på Polaris B och avståndet till systemet. Men det blev inget helt säkert resultat.


En möjlighet är att minst en av mätningarna är fel, skriver forskarna. Polaris är en särskilt svår stjärna att studera, säger Neilson. Belägen ovanför jordens Nordpol vilket innebär utanför synfältet från de flesta teleskop på jorden.  Jag (min anm.) tvivlar starkt på detta som anledning då studerandet kan göras från teleskop i rymden.


Men de teleskop som har nödvändig utrustning för exakt mätning av stjärnans egenskaper är oftast utformade för att studera mycket svagare och mer avlägsna stjärnor. Polaris är för ljust för dessa instrument; I själva verket är det bländande för dem. Jag tvekar på detta påstående (min anm.). ISS utrustning ex borde klara av det.


Bild från vikipedia på polstjärnan och dess följeslagare.

måndag 23 mars 2020

En planet där det regnar järn


Forskare som använder ESO:s Very Large Telescope (VLT) har observerat en planet där de misstänker att det regnar järn från skyn. Att så kan ske beror på att denna stora planet alltid vänder samma sida mot sin sol och ligger nära denna. Här är en temperatur av 2400C och det är tillräckligt för att förånga metaller.


Starka vindar bär då  järnångan till den svalare nattsidan där den kondenseras till järndroppar och faller ner som regndroppar av järn. 


Denna planet har beteckningen wasp-76b och finns cirka 640 ljusår bort mot stjärnbilden Fiskarna.


Bild på teleskopet i Chile från vikipedia där upptäckten gjordes.

söndag 22 mars 2020

Dubbelstjärnor bestående av bruna dvärgar hittade.


Bruna dvärgar kallas ofta "misslyckade stjärnor". De är för stora för att betraktas som planeter och för små för att vara stjärnor. De har storleken mellan en gigantisk planet och en liten stjärna troligast avger de mestadels infraröd strålning. Bruna dvärgar verkar vara den felande länken mellan gasjätteplaneter som Jupiter och små stjärnor som röda dvärgar säger Adam Burgasser författare till en rapport om detta ämne och professor i fysik vid UC i San Diego. Han tillägger. "Medan vi letade efter planeter hittade vi en förmörkelse av brun dvärg i ett binärt (dubbelstjärnesystem) i detta fall där två bruna dvärgar upptäckts. 


Ett internationellt team av forskare fann fenomenet då de arbetade på ett projekt som kallas SPECULOOS.  Ett projekt där man letar efter beboeliga planeter som kretsar kring små stjärnor. 


Med detta projekt satte forskarna siktet på den bruna dvärgen 2MASSW J1510478-281817 mer känd som 2M1510. Den finns i stjärnbilden Vågen. Man ansåg att den såg lite annorlunda ut. Teamet bekräftade sin misstanke om att den bruna dvärgen var två efter observationer med det kraftfulla 10 meter långa Keck II-teleskopet och det 8 meter mycket stora teleskop i Chile, där SPECULOOS-teleskopen finns


Michaël Gillon, ansvarig utredare av SPECULOOS projektet, sade i uttalandet. ”Vad som gjorde detta till ett sällsynt fynd var att det fanns även en tredje komponent som kretsar längre bort från de två bruna dvärgarna vilket gör det till ett brun dvärg trippel system. 


Alla (min anm.) möjliga slag av konstellationer av stjärnsystem finns däruppe. En del mycket vanliga andra unika.
Bild från vikipedia  på storleksförhållanden upp till vår sol. OBS det finns större objekt än denna.

lördag 21 mars 2020

En tills nu okänd typ av pulserande stjärna har upptäckts


En stjärna som pulserar på endast ena sidan har upptäckts i Vintergatan cirka 1500 ljusår från jorden. Inte att förväxla med pulsarerStjärnor som pulserar har varit kända inom astronomin under lång tid (så kallade pulsarer).




Detta är den första av sitt slag som hittats och forskare förväntar sig att hitta många fler säger en av författarna till en ny studie  Dr Simon Murphy från Sydney Institute for Astronomy vid University of Sydney.  Han tillägger "Stjärnor som denna är oftast ganska rika på metaller (stjärnor som pulserar). Men inte denna  vilket gör den till ett sällsynt slag av het stjärna." Namnet på densamma är HD74423 och den har ungefär 1,7 gånger solens massa.


Även vår egen sol (som inte är en pulsar) dansar till sina egna rytmer. Dessa rytmiska pulseringar av stjärnors yta förekommer på unga såväl som på gamla stjärnor och kan bestå av långa eller korta perioder och ett brett spektrum i styrka och orsaker.


Det finns dock en sak som alla dessa stjärnor hittills haft gemensamt, svängningarna har alltid varit synliga från alla sidor av stjärnan. Men med denna upptäckt ovan är det ej så. HD74423 pulserar enbart på ena sidan. Se bild här för förståelsens skull.


Forskarna har identifierat orsaken till den ensidiga pulseringen till att stjärnan ligger i ett binärt stjärnsystem där följeslagaren är en röd dvärg.

Följeslagare förvränger svängningarna utifrån dennas gravitationskraft. Det är detta som ger fenomenet pulsering på ena sidan.


NASA: s TESS satellit, som är på jakt efter planeter runt avlägsna stjärnor var den som upptäckte fenomenet på stjärnan under sitt sökande. Nu anses det att det bör finnas fler av samma slag däruppe och att dessa efterhand kommer att hittas i samband med planetsökning vid stjärnor.


Bilden är från vikipedia på teleskopet Tess som använts vid upptäckten. Själva stjärnan kan åses i länken som medföljer inlägget ovan från https://phys.org