Google

Translate blog

lördag 8 augusti 2020

NASA:s Nancy Grace Roman Space Telescope bli ett revolutionerande teleskop i mitten av 2020-talet


Om allt går enligt planerna ska under mitten av2020-talet NASA:s Nancy Grace Roman Space Telescope vara igång och ta enorma panoramabilder av rymden av aldrig tidigare skådad detaljrikedom. Teleskopets breda synfält kommer att göra det möjligt för forskare att genomföra svepande kosmiska undersökningar vilket ger en mängd ny information om universum.

Teleskopets markstation där farkostens data tas emot kommer att distribuera data från teleskopet för tillgänglighet för forskare och allmänhet. För tillfället har designen av farkosten färdigställts.

Planen för dess vetenskapliga verksamhet har uppfyllts och alla konstruktions, schema- och budgetkrav går nu in i  nästa fas. Fasen att bygga datasystemet.

"Detta är en spännande milstolpe i uppdraget," säger Ken Carpenter projektforskare vid NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland. "Vi är på väg att slutföra datasystemet i tid för lansering enligt planen och vi ser fram emot vad det banbrytande teleskopet kommer att möjliggöra."

Teleskopet kommer att ha samma upplösning som rymdteleskopet Hubble men fånga ett synfält nästan 100 gånger större. Forskarna förväntar sig att rymdteleskopet ska samla in mer data än något av NASA:s  andra teleskop någonsin haft kapacitet för. 

"Med sin otroligt snabba undersökningshastighet kommer teleskopet att upptäcka planeter i tusentals galaxer vid miljoner kanske miljarder stjärnor," säger Karoline Gilbert vetenskapskvinna för Roman Science Operations Center vid Space Telescope Science Institute i Baltimore. "Dessa stora data-set gör det möjligt för oss att ta itu med kosmiska mysterier och kan ge ny grundläggande fysik."

En spännande tid väntar som vi som allmänhet kan följa (min anm.) kanske i realtid. Preliminärt år för uppskjutning är 2025. Men risken för att detta datum inte kan hållas på grund av budget är dock stor.

Bild på hur detta teleskop kommer att se ut, från vikipedia.

fredag 7 augusti 2020

Uranus månar är värda besök


Uranus har minst 27 månar vilket innebär kända månar. Oftast är det Jupiters och Saturnus månar man läser om när man misstänker liv på en måne. Där finns intressanta månar därute som ex Triton, Europa och Ganymedes.

Vi glömmer ofta att det finns intressanta månar även vid andra planeter i detta fall Uranus.

Månarna vid Uranus kategoriseras i tre olika grupper - de 5 "klassiska" månarna varav Titania är den största, de 9 "oregelbundna" månarna, vars banor visar att de kan ha fångats från andra håll i solsystemet slutligen finns de 13 inre eller "ringmånarna” som främst finns i Uranus ringar. De fem klassiska månarna består troligen av berg och vattenis och kan vara "oceanvärldar", med ett eventuellt undervattenshav under lagret av is på ytan.

Dessa eventuella underjordiska oceaner kan ha kommit till genom kryovulkanisk aktivitet på dessa klassiska månar. Det finns tecken på att det kan finnas underjordiska hav på Miranda och Ariel, två av de klassiska månar vars ytor verkar ha förändrats relativt nyligen (geologiskt sett). Om dessa månar har underjordiska hav skulle de läggas till listan över intressanta världar för astrobiologer.

Månar som är intressanta innehåller exempelvis Enceladus vid Saturnus vilken är lik Miranda vid Uranus. På samma sätt kan de yttre månarna Titania och Oberon vid Uranus med sin isiga yta vara intressanta.

 Nog är de värda ett besök för vidare undersökningar vilket Dr Richard Cartwright forskare vid SETI Institute är en av de forskare som anser.

 Så anser även jag (min anm) men nog är vissa månar vid både Saturnus (ex Enceladus), Jupiter(ex Europa), Neptunus (ex Triton)och Uranus Titania) väldigt lika varandra med istäckt yta intressanta allihop men de är bara några exempel av högintressanta månar därute.

Bild från vikipedia av en av Uranus månar Ariel.

torsdag 6 augusti 2020

Det första ljuset har hittats och universums ålder omtolkas


Ljus från Big Bang har gett en ny uppskattning av universums ålder, 13,77 miljarder år vilket är en förändring av tidigare resultat med 40 miljoner år (äldre).

Den nya uppskattningen, baserad på data från en rad teleskop i den chilenska Atacamaöknen där även meningsskiljaktigheterna inom astrofysik vägs in som mätmetoder varav en utgår från, Frågan hur snabbt expanderar universum? I två vetenskapliga artiklar ger nya resultat om universums ålder ett betydande uppsving för ena sidan av oenighet även om fysikerna inte kunde bevisa den andra sidans felberäkningar. En metod (HO  Hubbles konstant) _lag baserad på mätningar av hur snabbt närliggande galaxer rör sig bort från Vintergatan är en metod. En annan metod är baserad på att studera det äldsta ljuset i rymden, eller kosmisk mikrovågsbakgrund (CMB). 

Oenigheten (mellan metodernas slutresultat) har lämnat forskare undrande över om det finns några viktiga okända data  som får resultaten att inte stämma mellan metoderna. Nu visar nya data att det inte verkar finnas några mätfel på CMB-sidan. Den andra metoden  förkortas FO är det ännu osäkert om det finns mätfel i eller data som inte det tagits hänsyn till.

Nu har CMB data förändrat universums ålder med 49 miljoner år. Framtiden får se om detta håller eller skiftningarna mellan metodernas resultat kommer att bestå. En dag kan ske vi förstår varför det var eller är så.
Bild från https://pxhere.com/ från en strand någonstans på vår planet.

onsdag 5 augusti 2020

Under ett berg i Italien har mystiska solpartiklar upptäcks

Två slag av kärnfusionsreaktioner förekommer i solens kärna. Den  vanligaste är proton-proton fusion, där protoner omvandlas från väte till helium. Denna  reaktion ger 99% av solens energi. Men det  sker även  kärnfusion via en sexstegsprocess, kallad CNO-cykeln, där väte smälts samman till helium med kol (C), kväve (N) och syre (O). Proton-protonfusion och CNO-cykeln skapar olika typer av neutriner, subatomära partiklar som är nästan masslösa och kan passera genom vanlig materia utan en antydan om sin närvaro åtminstone för det mesta. Fysiker upptäcker dock rutinmässigt neutriner som skapats under protonprotonprocessen.

Men den 23 juni vid konferensen Neutrino 2020 Virtual Meeting, berättade forskare från Italiens Borexinodetektor   att de hade upptäckt CNO-producerade solneutriner för allra första gången. För första gången någonsin har därmed fysiker upptäckt sällsynta, spöklika partiklar som produceras av en annorlunda typ av fusion inne i solen.
Partiklarna som kallas CNO-producerade neutriner har kommit från solen och träffat en detektor begravd djupt under ett berg i Italien. Upptäckten för oss ett steg närmare i förståelsen av de kärnreaktioner som sker i solen.

"Med detta resultat," säger fysiker Gioacchino Ranucci vid Italiens nationella institutet för kärnfysik i Milano, för Live Science. "Borexinodetektorn  har därmed helt nystat upp de två processer som driver solen." Begravd djupt under jord i en kokong i en vattentank finns borexinois  inre tank som är fodrad med känsliga detektorer som är extremt isolerade från bakgrundsstrålning från kosmiska strålar som finns på jordens yta. Utan denna avskärmning, skulle andra signaler dränka de sällsynta signaler som kommer från CNO neutriner.

Om man jämför den observerade CNO neutrinoobservationen med antalet observerade proton-proton neutriner kommer denna upptäckt att bidra till att avslöja hur mycket av solen som består av element tyngre än väte som kol, kväve och syre. De nuvarande resultaten, även om det ännu inte är dubbelkontrollerade och resultaten publicerade i en vetenskaplig tidskrift visar en betydelse större än 5 sigma med en större konfidensnivå  än 99% vilket innebär att det finns bara en 1 av 3,5 miljoner möjligheter att signalen producerades av slumpmässiga fluktuationer snarare än av CNO-processen.
Ju mer vi förstår av hur solens fusion fungerar (min anm) ju närmare kommer vi kanske den dag vi kan kontrollera fusionsenergin och har obegränsat med energi nästan gratis. Fusionsenergins gåta kan då lösas och enkelt kanske användas.
Bild från vikipedia på Borexino neutronobservatorium i Italien.

tisdag 4 augusti 2020

Ballongen ASTHROS ska bära upp instrument till stratosfären för att studera kosmos


ASTHROS är namnet på en ballong stor som ett fotbollsstadion. Denna ska sändas upp i stratosfären (fyra gånger högre än flygplan kan ta sig) 2023 av NASA med en last av ett banbrytande teleskop för att observera våglängder av ljus som inte syns från marken på grund av atmosfären.

Teleskopet är 2,5 meter stort och är planerat att lanseras i december 2023 från Antarktis. ASTHROS (förkortning för Astrophysics Stratospheric Telescope for High Spectral Resolution Observations at Submillimeter-wavelengths) kommer att tillbringa ungefär tre veckor med att driva utmed luftströmmarna ovanför den isiga södra kontinenten. 

ASTHROS förvaltas av NASA:s Jet Propulsion Laboratory och dess uppdrag är att observera infrarött ljus i våglängder av längre slag än vad som är synligt för det mänskliga ögat. För att göra det måste ASTHROS nå en höjd av cirka 40 kilometer (på grund av atmosfären). Även om detta fortfarande är långt under gränsen för där rymden börjar vilket är ca 100 kilometer ovan jordens yta kommer det att vara tillräckligt högt för att observera ljusvåglängder som från jorden blockeras av jordens atmosfär.

ASTHROS kommer att bära ett instrument för att mäta rörelse och hastighet av gas runt nybildade stjärnor. Under flygningen är uppdraget  fyra huvudmål  inklusive två stjärnbildande regioner i Vintergatan. Det kommer också för första gången att kartläggas förekomsten av två specifika typer av kvävejoner (kväveatomer som har förlorat några elektroner). Dessa kvävejoner kan avslöja platser där vindar från massiva stjärnor och supernovaexplosioner har omformat gasmoln inom stjärnbildande regioner.

ASTHROS kommer att göra de första detaljerade 3D-kartorna över densitet, hastighet och rörelse av gas i dessa regioner för att undersöka hur  nya stjärnorn påverkas. På så sätt hoppas teamet få insikt i galaxers utveckling. Ett tredje mål för ASTHROS är galaxen Messier 83.

Slutligen kommer ASTHROS att observera TW Hydrae, en ung stjärna omgiven av en bred skiva av damm och gas där planeter kan bildas. Med sina unika funktioner kommer ASTHROS att mäta den totala massan av den protoplanetära skivan och visa hur dess massa fördelas. Dessa observationer kan avslöja platser där damm och gas klumpar ihop sig för att bilda planeter. Att lära sig mer om protoplanetära diskar kan hjälpa astronomer att bättre förstå hur olika typer av planeter bildas i unga solsystem.

Bild från https://www.nasa.gov/ på hur ballongen och dess last ser ut.

måndag 3 augusti 2020

En teori till hur vita dvärgar kan explodera.



En supernova är en exploderande eller en exploderad stjärna av ett större slag i slutet
 av sitt existerande. Mindre stjärnor som vår sol blir inte supernovor utan sväller först ut  som en nova och sedan sjunker de ihop till en vit dvärgstjärna. Men nu har en svårförklarad supernova inträffat.

 En händelse som visade sig bero på att en vit dvärg exploderat något som kanske kan ge ny kunskap om varför och hur detta kan ske och även om mindre svarta håls tillkomst. Vid supernovaexplosioner bildas järn mm det är från sådana explosioner järnet på jorden kom hit.

Händelsen kallad SN2019yvq, inträffade i en relativt närliggande galax 140 miljoner ljusår från jorden, mycket nära svansen av stjärnbilden Draken.

Det kan ha varit en UV-blixt som var anledningen till att den vita dvärgen exploderade, säger astrofysiker Adam Miller vid Northwestern University , som ledde en studie om händelsen. "Med tiden rör sig detta exploderade material allt längre bort från källan. När materialet tunnar ut sig kan vi se djupare  in i centrum av händelsens resultat. Efter ett år kommer materialet att vara så tunt att vi kommer att se hela vägen in i mitten av explosionen."

Vid den tidpunkten, säger Miller mfl i hans team kommer vi att veta mer om hur denna vita dvärg - och alla vita dvärgar som är täta rester av döda stjärnor kan eller har exploderat. Den sällsynta blixten, som varade i ett par dagar, indikerar att något inuti eller i närheten den vita dvärgen var otroligt varmt. Eftersom vita dvärgar blir svalare och svalare när de åldras förbryllade tillströmningen av denna värme astronomerna. 

"Det enklaste sättet att skapa UV-ljus är att ha något som är mycket, mycket varmt," säger Miller. "Vi behöver något som är mycket varmare än vår sol - en faktor på tre eller fyra gånger varmare. De flesta supernovor blir inte så varma att du får en mycket intensiv UV-strålning. Något ovanligt hände som resulterade i denna supernova. "En vit dvärg kan dock  förbruka material från en närliggande stjärna och bli så massiv och instabil att den exploderar.

Men om detta var anledningen vet vi inte. Det hoppas astronomerna få svar på när de kan se in i centrum då gas och damm tunnats ut. Ingen vet i dag vad som hände.
Vill man se det som en science fictionfantast kan det vara en projektil  som utlöste uv-utsläppet mot i den vita dvärgen så denna exploderade av någon anledning för att aliens var intresserade av att studera skeendet eller utplåna en näraliggande planets liv under ett galaktiskt krigsskede kanske runt den vita dvärgen eller en eventuellt närliggande stjärna.

Bilden visar en annan ej exploderad vit dvärg och då storleksförhållandet mellan Stjärnan Sirius A (mitten) och den vita dvärgen Sirius B (nedanför till vänster). Bilden tagen av Hubbleteleskopet- Från vikipedia.

söndag 2 augusti 2020

Hubble har fotograferat sommaren på Saturnus


NASA:s rymdteleskop Hubble tog bilden ovan på Saturnus den 4 juli 2020. På bilden kan även ses Saturnus isiga månar Mimas till höger, och Enceladus längst ner (dubbelklicka på bilden för att se dessa).

Bilden är tagen som en del av Projektet Outer Planets Atmospheres Legacy (OPAL). OPALprojektet  har målet att hjälpa forskare att förstå den atmosfäriska dynamiken och utvecklingen i vårt solsystems gasjätteplaneter.

 I Saturnus fall är målet för astronomer att spåra skiftande vädermönster och stormar.
Hubble upptäckte ett antal små atmosfäriska stormar. Dessa var övergående och verkar komma och gå enligt Hubbles årliga observation av Saturnus. Ränderna på Saturnus norra halvklot är skiftande från år till år. Saturnus atmosfär består mestadels väte och helium med spår av ammoniak, metan, vattenånga och kolväten vilket ger planeten sin gulbruna färg.

Hubble Space Telescope tog ovanstående bild den 4 juli 2020. Den är tagen under Saturnus sommar och riktningen är mot planetens norra halvklot.
En vacker bild. Det är sällan (min anm.) man ser något om Saturnus måne Mimas troligen beroende på att den är en liten måne med mycket låg densitet. Den består mest av porös is och grus. Knappast en måne där liv kan finnas.

Bild från https://www.nasa.gov/  på Saturnus tagit av Hubble 4 juli 2020.