Snöhögar på Pluto bildas uppifrån och neråt i motsatts till här på jorden.

 

Bergen på Pluto har snötäcken som har bildats nerifrån och upp ( Snötäcket istäcket byggs upp underifrån och så höjs det) i motsats till botten upp som hur snötäcken bildas på jorden (Det byggs upp snötäcken genom ny snö som faller ovanpå den gamla på Jorden) visar en ny studie.

När NASA:s rymdsond New Horizons flög över Pluto 2015 avslöjades ett förvånansvärt komplext och varierat landskap. Plutos frusna yta har regioner som domineras av olika sorters is, Från frusen metan till fruset kväve och även is av vatten.

”Vid bergskedjorna Pigafetta Montes och Elcano Montes i Plutos ekvatoriala region Cthulhu upptäcktes frostiga toppar mycket lika snötäckta bergkedjor på jorden” säger Bertrand, forskare vid NASA Ames Research Center i Moffett Field, Kalifornien och tillägger. "Ett sådant landskap hade aldrig observerats någon annanstans i solsystemet."

Till exempel är topparna Pigafetta Montes nästan 3,5 kilometer höga toppar som är starkt reflekterande. Liknande frost sågs på kratersidor och väggarna på Cthulhu-regionens bergsidor.

Den exakta sammansättningen av denna frost på Pluto var oklar. Forskarna identifierade dock metan men om det var ren fryst metan, fryst etan utspädd med fryst kväve eller en blandning av båda var okänt.

På jorden bildas fjällsnötoppar när fuktiga vindar stiger uppför bergsidorna då temperaturen sjunker allt eftersom höjden ökar. Den stigande fukten kondenseras när den blir kallare och snö faller på bergstopparna.

Men på Pluto sker det motsatta. Bertrand säger. " Vi upptäckte en för oss ny atmosfärisk process  på Pluto. Det är anmärkningsvärt att se att två mycket lika landskap  jordens och Plutos kan skapas genom två motsatta processer."

Datasimuleringar visade att atmosfärisk cirkulation på Pluto kan koncentrera metangas en bit ovan slätterna på Pluto. Detta i sin tur resulterar i att metan kondenseras som frost på bergstoppar men detta bygga upp underifrån..

Plutos tunna atmosfär värms upp av solen och blir varmare när höjden ökar medan dess yttemperatur förblir jämnt kall (motsatsen till på jorden där högre höjder har lägre temperaturer min anm.) säger Bertrand. "Plutos atmosfär har mer gasformig metan på högre höjder vilket gör det möjligt för metangas att mättas och frysa direkt underifrån på redan existerande is bergstopparna,". "På lägre höjd är koncentrationen av gasformig metan lägre och den kan inte kondensera." Vad som sker är att is av metan sker på marknivån och ju högre upp i bergen man kommer desto mindre is utan här är det kondens av metan. På jorden under sommartid kan det finnas is och snö på toppen av bergen medan det är sommarvärme på marknivån. På Pluto är det varmare på bergstopparna än vid marken. För mer och kanske bättre förklaring än min se denna länk. Fenomenet är unikt. https://www.space.com/pluto-mountains-methane-snowcaps-form-reverse.html

 

Bild på snö på berg vid Plutos ekvator yta från flickr.com

Radiostrålningskällan visade sig vara en brun dvärgstjärna. Beteckningen på denna blev BDR 1750+3809

 

Bruna dvärgar är ett mellanting mellan planeter och stjärnor med massa mellan 13 och 80 Jupitermassor. De är misslyckade stjärnbildningar kärnfusionen kom aldrig igång.

De är kända för att ge optiskt norrsken och tillhörande norrskensradioutsläpp. Av den anledningen har radioteleskop potential att avslöja närvaron av nya bruna dvärgar fast de knappast kan ses med optiska teleskop. Men med hjälp av radioteleskopet Low-Frequency Array (LOFAR) har ett internationellt team av astronomer upptäckt en ny radiokälla som visade sig vara en brun dvärg.

BDR 1750+3809 är den första bruna dvärgen som hittats genom dess strålning i radiostrålningsfältet vilket bevisar att sådana instrument kan identifiera och finna bruna dvärgar därute.  

Fyndet redovisas i en artikel publicerad 5 oktober i arXiv.org. Det är en grupp astronomer ledda från Harish Vedantham vid universitetet i Groningen i Nederländerna som gjort ett genombrott i spårning efter bruna dvärgar utifrån dess strålning inom radiostrålningsfältet.

De rapporterade att BDR 1750+3809 är en radiokälla som identifieras av LOFAR. Dess bruna dvärg status bekräftades genom uppföljning i det infraröda strålningsfältet och spektroskopiska observationer. Avståndet till BDR 1750+3809 uppskattades till cirka 212 ljusår och riktningen är mot Oxens stjärnbild.

Bild från vikipedia som visar storleksförhållandena mellan solen gasplaneten Jupiter och en brun dvärgstjärna.

En ingång till ett nytt slag av fysik kan kanske detta trippelstjärnsystem ge oss. Välkommen till Apep - systemet.

 

En astronomisk upptäckt sprider nytt ljus om ett stjärnsystem i vår egen Vintergatan med två Wolf-Rayet-stjärnor och en het jättestjärna. Dessa stjärnor är kortlivade och följaktligen mycket sällsynta, med bara några hundra bekräftade upptäckter bland vår galax hundra miljarder stjärnor. Wolf-Rayet-stjärnor är  döende stjärnor i sitt uppsvällande (även solen kommer att svälla upp och bli röd under sina sista år för att sedan sjunka ihop till en neutronstjärna större stjärnor än solen exploderar efter detta stadie som jättestjärna i en supernova) i storlek som 30 solmassor och därför fusionerar helium i sådana mängder att ytan upphettas till mellan 29726C och 199726C.

 Den höga temperaturen gör att stjärnan blåser iväg sitt yttre vätelager och på så sätt blottas den heta kärnan. Kärnan som i sin tur kastar ut laddade partiklar med mycket hög hastighet. Wolf-Rayet stjärnor är stjärnor i slutet av sin livscykel i den uppsvällande fasen. Om kanske enbart några tiotusentals år enligt vad vi kan beräkna exploderar dessa som en supernova om de inte är mindre och istället krymper ihop och blir en neutronstjärna (vit dvärgstjärna) som vår sol en gång blir.

Som supernova släpps en gigantisk mängd energi och materia ut i galaxen och lämnar kvar ett svart hål eller en neutronstjärna. Hur detta system reagerar som trippelstjärnsystem vet vi inte. En normal supernova har få effekter och konsekvenser utanför sitt omedelbara område förutom att supernovor genom sin strålning kan få förödande konsekvenser om man ligger i dess väg ca 100 ljusår bort därefter är det oskadligt om det sker sett ur jordens synpunkt. Apep-systemet finns i riktning mot stjärnbilden vinkelhaken 2000 ljusår bort.

 När föregångaren stjärnan är en snabb rotator, kan detta tippa fysiken i en annan domän helt: i en gammastrålningsskur. Wolf-Rayet stjärnor är per definition i slutet av sin livscykel. När det gäller två Wolf-Rayet-stjärnor och en stor het jättestjärna kretsande om varandra bildas damm och en svans av glödande sotigt damm.

Både den geometriska formen och rörelsen av detta damm påverkar fysiken av stjärnans omloppsbana liksom molnets hastighet. Efter dubbelkontroll av eventuella fel var vi tvungna att acceptera att dammspiralen expanderande fyra gånger långsammare än de uppmätta stjärnvindarna. Vi konfronterades med något i detta Wolf-Rayet dubbelstjärnesystem som kräver ny fysik för att förklaras. Om stjärnorna snurrar mycket snabbt runt sin axel är det möjligt att detta kan starta en långsam vind i en riktning, exempelvis runt ekvatorn, samtidigt som en snabb vind finns runt polerna.

 

Om detta sker öppnar det dörren till en värld av fascinerande fysik som bara har skymtats av astronomer innan. Det är här den kritiska frågan ställs om stjärnans snabba rotation påverkar dess centrum

Jag (min anm,) anser att just för att det är ett trippelsystem med två Wolf-Rayet-stjärnor och en stor mycket het stjärna visas effekter ur detta som är unika och som vi inte helt förstår då de är nya för oss. Men att en ny fysik behövs är tveksamt enbart ny kunskap ur den gamla där det gäller att förstå hur ett system som detta agerar.

Det är ett team i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society  i London som arbetat med detta projekt för att förstå mer om detta system.

Bild från vikipedia på Apep - systemet

Nu är hög tid att seriöst undersöka okända flygande objekt (UFO) anser forskarna

 

Philippe Ailleris är projektansvarig vid Europeiska rymdorganisationens rymdforskning och teknikcenter i Nederländerna. Han är även  den främsta kraften bakom Unidentified Aerospace Phenomena Observations Reporting Scheme. Ett projekt med syftet  att underlätta insamlingen av UAP-rapporter från både amatörer och professionella astronomer om oidentifierade föremål ”UFO”.

Idag finns bättre verktyg för att undersöka dessa fenomen som vi inte vet vad det är. Vi har numera satelliter för övervakning av närområdet både uppåt och ner mot jorden och åt alla håll i rymden.

Vi har även de senaste åren kunnat se snabba framsteg inom informations- och kommunikationsteknik – till exempel öppna verktyg och programvara (möjlighet för alla att samla in och förmedla seriösa iakttagelser på bild eller film, datormoln och artificiell intelligens med maskin- och djupinlärning, säger Ailleris. Dessa verktyg erbjuder forskare nya möjligheter att samla in, lagra, manipulera och överföra data.

Just manipulering (min anm.) gör dock att det kan finnas möjlighet att framställa falska rapporter näst intill omöjliga att avslöja. Läs mer om projektet HÄR.

För min del anser jag det bästa är att det i första hand är satelliternas bilder mm som ska undersökas. Vi har så hög övervakning av markytan numera att ett Ufo knappast kan sväva runt över jordens yta utan att någon övervakningssatellit ser detta. Troligaste förklaringen på ljusfenomen anser jag är klotblixtar eller reflexer av ballonger, drönare och flygplan. Men att vi har bra övervakning åt alla håll numera säger jag bestämt nej till. Hur många exempel har inte visats bara i min blogg på överraskande uppdykningar av asteroider i närområdet.

Men jag är överens med Ailleris  som pekar på ett bra verktyg. "Platsen över våra huvuden av satelliter är den perfekta chansen att potentiellt upptäcka något”, sade han

Bild pixabay.com

Kan ett svart hål innehålla ett expanderande mini-universum?

 

Det finns alla möjliga potentiella, hypotetiska svarta hål: de med eller utan elektrisk laddning, de som snurrar eller stationära, sådana som är omgivna av materia eller de som flyter osynliga mellan galaxerna. Några av dessa hypotetiska svarta hål finns med säkerhet i universum; till exempel är det roterande svarta hålet omgivet av infallande materia ett vanligt svart hål i galaxers centrum. Vi har även tagit en bild av ett. 

Men vissa typer av svarta hål är teoretiska men möjliga. Dessa är fysiker intresserade av att utforska utifrån matematiska grunder. Ett sådant teoretiskt existerande svart hål är ett elektriskt laddat svart hål omgivet av en viss typ av utrymme som kan ses som konstant negativ geometrisk krökning. Det innebär att alla frågor man önskar svar på matematiskt om dessa tenderar att kondensera till ett svart hål.

En av anledningarna till att det är värt att utforska denna teori är att laddade svarta hål delar en hel del likheter med roterande svarta hål. Svarta hål vi säkert vet existerar i universum men laddade svarta hål är matematiskt enklare att matematiskt beräkna. Så genom att studera laddade svarta hål kan vi få några insikter i de roterande svarta hålen.

Dessutom har fysiker funnit att när dessa svarta hål vilka är relativt lugna, byggs det upp  ett "dis" av kvantfält runtom dem. Detta töcken fastnar, då det dras inåt det svarta hålet men skjuts utåt av den elektriska laddningen i det svarta hålet. Det innebär att töcknet  (kvantfältet) verkar i stabilitet runt det svarta hålet. En effekt som kan utryckas som en supraledare. Supraledare har verkliga tillämpningar (nämligen, de kan överföra elektrisk ström utan motstånd) att se hur supraledare agerar  i dessa exotiska scenarier hjälper oss att förstå dess matematiska strukturer vilket potentiellt kan leda till nya insikter med faktiska tillämpningar.

Ett svart hål något faller in i är något som aldrig något kan komma ur igen. Här finns något som kallas en inre horisont, en region med intensiva kvantenergier. Det okända, som man i vissa teorier uttrycker som möjliga  maskhål, en överbrygga till ett vitt hål i betydelsen att materian kastas ut på en annan plats i universum.

Normalt kan partiklar i en supraledare svänga, stödja och kasta energi fram och tillbaka en effekt som kallas JosephsonOscillations. Djupt inne i svarta hål där detta sker (i det slag av teoretiska svarta hål vi diskuterar) vibrerar energin utan motstånd fram och tillbaka. Om du skulle fysiskt falla in i ett av dessa svarta hål skulle du hamna i en åktur utan riktning fram och tillbaka. Men när du kom förbi den vibrerande rumtiden sker det verkligt mystifierande (om nu detta var möjligt min anm. Jag tvekar vad skulle stoppa vibrerandet då inget motstånd, teoretiskt, finns).

Forskarna upptäckte matematiskt att de innersta regionerna i ett supraledare svart hål kan innehålla ett expanderande universum i grotesk miniatyr. En plats där rymden kan sträckas och deformeras i olika takt i olika riktningar. Beroende på temperaturen i det svarta hålet kan några av dessa regioner i form av  miniatyr-universum utlösa en ny omgång av vibrationer som skapar en ny lapp av expanderande utrymme som utlöser en ny runda av vibrationer som sedan skapar en ny lapp av expanderande utrymme, och så vidare och så vidare på allt mindre skalor. Miniuniversum som skapar allt mindre mini-universum i all evighet.

 Det skulle vara ett mini fraktalt universum vilket upprepades oändligt från stora skalor till små. Det är rent av omöjligt att beskriva hur det skulle vara att korsa ett sådant landskap men det skulle säkert vara konstigt. Som jag ser det (min anm.) innebär det om detta är riktigt att även det universum där vi existerar finns i ett svart hål. Ett svart hål vilket finns i centrum av en makro-galax och så vidare i all evighet. Det finns ingen gräns uppåt eller neråt i storlekar. Man får lite tankar på talet pi vilket inte har något svar hur litet man än försöker dela upp det finns det alltid en än mindre del och likaväl är det ett viktigt tal för att förstå uträkning av cirklars mått mm.

Bild pixi.org

Finns det sten på månen från Venus?

 

I min blogg av den 10 oktober beskrev jag en ny teori om Venus. Jag är skeptisk till den händelsekedjan som då beskrevs om hur Venus livsbetingelser förändrades efter ett möte med Jupiter. Nu har ytterligare en teori kommit om Venus och händelser inom dess sfär. Händelser vilka kan sökas spår av på vår måne. Jag är lika skeptisk till denna teori..

I dag finns forskare vilka tror att jorden och Venus en gång var väldigt lika. Men sedan hände något på Venus som resulterade i att ytan blev obeboelig och en skenande växthuseffekt uppstod.  Nu föreslås i en  ny forskningsrapport att bevisen för att Venus en gång hade biologiska förutsättningar kan finnas i stenar på månen. Asteroider som en gång träffat Venus och vars rester studsade tillbaks ut från Venus i rekyl varav vissa träffade månen och finns där i dag som en orörd tidskapsel från tiden innan växthuseffekten på Venus.

"Månen erbjuder säker förvaring av dessa gamla stenar," säger Samuel Cabot, en doktorand vid Yale University och huvudförfattare till den nya forskningen.

Enligt forskarnas modeller av banorna på dessa stenar som flög upp från Venus borde sju av 10000 stenbitar (teoretiskt) av dessa asteroidnedslag på Venus vilkas fragment studsat ut i rymden träffat månen. Då månen är utan plattektonik eller vinderosion är allt som drabbat ytan fortfarande där någonstans. Det är detta man hoppas framtida astronauter kan ha turen att få med sig i form av stenar till Jorden eller kanske redan har fått vid apollofärderna. Stenmaterial från månen från Apollofärderna undersöks kontinuerligt mycket finns kvar att undersöka av dessa.

Jag anser att det är en långsökt teori. Även om det skulle vara en sanning i den är stenletandet på månen efter dessa stenar som knappast kan vara många som att leta efter en nål i en höstack. Utöver det undrar jag om man kan vara säkra på vad man hittar och varifrån det kommit om man hittar sten med spår av biologiskt material. Det kan ha kommit från ett jordiskt utkast vi har en del historiskt ex det som utrotade dinosaurierna mm längre bak i historien.

Bild från needoix.com

Nya rön om varför yttre delen av solen är så het

 

Forskare från NASA publicerar för första gången tydliga bilder av nanojets - ljusa tunna sken som färdas vinkelrätt mot de magnetiska strukturerna i solens atmosfär (koronan). För bildtagningen har de använt Nasas Interface Region Imaging Spectrograph (IRIS) Resultaten publicerades i Nature Astronomy den 21 september.

Nanojets är små explosioner på solen som är svåra att upptäcka.

"De är mycket kortlivade och små  vilket innebär att de är svåra att hitta mot den ljusa solytan," säger NASA.

"Varje nanojet tros initieras av en process som kallas magnetisk återanslutning där vridna magnetfält explosivt justeras. En återanslutning kan sätta igång en annan återanslutning, vilket skapar en lavin av nanojets i koronan på solen," enligt Nasa.

NASA säger även att nanojets är "ljusa tunna sken som färdas vinkelrätt mot de magnetiska strukturerna i solens atmosfär. Dessa uppståenden och återanslutningar av nanoflares resulterar i koronans uppvärmning."

 

"Solkoronan värms upp till miljontals grader av solens magnetfält. Det har länge varit hypotesen att uppvärmningen är resultat från en myriad av små magnetiska energiutbrott som kallas nanoflares och av den grundläggande processen för magnetisk återanslutning," enligt NASA.

"Feljusterade magnetfälts linjer kan bryta och återansluta vilket producerar nanoflares i lavin-liknande processer," säger forskare.

Nanojets uppkomst, feljustering utefter magnetfältet och därav den då uppkomna återanslutningen av riktning av nanoflares är det som är anledningen till den heta yttre koronan på solen.

Bild från pixabay.com