Skuggeffekt i centrum av galax IC5063

 

Astronomer har med hjälp av Hubbleteleskopet studerat galaxen IC 5063 vilken finns 156 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Indianen. Här kan ses en samling av smala ljusa strålar och mörka skuggor strålande ut ur det blixtrande centrum av den aktiva galaxen (vid det centrala svarta hålet).

 

Teamet av astronomer  leddes av Peter Maksym vid Centrum för astrofysik | Harvard & Smithsonian (CfA) i Cambridge, Massachusetts har spårat strålarna i galaxen tillbaka till galaxens kärna där det finns  ett aktivt supermassivt svart hål.

 Ett svart hål är en tät, kompakt region i rymden oftast i en galax centrum som sväljer ljus och materia i en förkrossande dragningskraft i form av gravitation. OBS man ska ej se ett svart hål som ex en neutronstjärna med en kompakt massa då ett svart hål inte är en kompakt massa av materia utan ett otroligt starkt gravitationsfält där massan är så packad att inget kan fly.

I just detta svarta håls omgivning sker en ljusshow troligen från dammigt material som ger sken och skugga i strålform sträckande sig 36000 ljusår bort från centrum.

 

Enligt Maksym blockerar inte detta skivformade  dammoln runt det svarta hålet allt ljus. Luckor i disken tillåter ljus att stråla ut vilket skapar lysande konformade strålar som liknar fingrar av ljus. Detta samspel mellan ljus och skugga erbjuder en unik inblick i distributionen av material från det svarta hålet. I vissa områden här kan materialet likna spridda moln. Fortsatta observationer kan ge kunskap om skivans fläckiga struktur och vad den innehåller av material.

Vi ska också vara tydlig med att upptäckten inte varit möjlig utan Hubbles skarpa teleskop.

Hubbleteleskopet (min anm.) har verkligen gett oss mycket kunskap genom åren. Nu har det varit i vår tjänst däruppe sedan 1990 och det fortsätter ge ny information om rymden ännu idag.

 

Bild från vikipedia på galaxen IC 5963 (Seifertgalaxen) där det centrala svarta hålet finns.

En blå vätgasbubbla har hittats därute med stjärnrester dolt inom sig

 

De flesta stjärnor i Vintergatan finns i binära system (dubbelstjärnsystem) par av stjärnor som kretsar kring varandra. Om de kommer för nära varandra kan sådana system utplånas (de krockar och förintas).

När stjärnor åldras expanderar de och om de är tillräckligt nära varandra kan en av stjärnorna svälja sin följeslagare. När följeslagaren tappar sin rörelseenergi kan dennas gas ge sig iväg i höga hastigheter. År 2004 upptäckte forskare med hjälp av NASA: s Galaxy Evolution Explorer ett objekt som inte liknade något de sett tidigare i Vintergatan. Ett stort gasmoln som verkade innehålla stjärnrester i sitt centrum.

Forskarna gav området Blue Ring Nebula. Det var en ring av vätgas med stjärnrester i centrum. Detta system anses vara en kvarlevan av två stjärnor som kolliderat. I det ultravioletta våglängfältet ses bubblan av gas som blå. Men i det synligt ljus är den osynlig.  

Under de kommande 16 åren studerades systemet med flera jord- och rymdbaserade teleskop. Ett team av forskare där bland annat Princeton Universitys Guðmund Stefánsson och Henry Norris Russell postdoktor i astrofysk , kombinerade markbaserade observationer med detaljerad teoretiska modeller för att undersöka objektet.

”Faktum är att  de spektroskopiska uppgifterna i kombination med teoretisk modellering visar att Blue Ring Nebula överensstämmer med bilden av ett sammangående av ett binärt stjärnsystem vilket tyder på att den inåtgående spiralkamraten troligen är en lågmassastjärna", säger Keri Hoadley, postdoktor vid Caltech.  Även om relikerna från några sådana binära sammanslagningshändelser har observerats tidigare har alla sådana föremål dolts av ogenomskinligt damm och gas vilket hindrat synen över egenskaperna hos de centralt belägna stjärnresterna.

Blue Ring Nebula är det enda objektet som möjliggör en fri utsikt över de centrala stjärnresterna vilket ger ett tydligt fönster i dess egenskaper och  ledtrådar om sammanslagningsprocesser i liknande system.

"Den blå ringnebulosan är ett sällsynt fenomen," sade Hoadley. ”Som sådant är det väldigt spännande att vi lyckades hitta den och vi är glada över möjligheten att hitta fler sådana moln i framtiden. Om så är fallet skulle det göra det möjligt för oss att få ytterligare inblick i resterna av stjärnfusioner och de processer som styr dem”.

Ännu en upptäckt som kan ge ny kunskap om vårt universums händelsekedjor (min anm.)

Bild pxfuel.com på hur det kanske kan se ut därute.

Fem tidigare okända dvärggalaxer har upptäckts

 

Fem svagt lysande dvärggalaxer har hittats vid galaxen M63. M63 även kallad solrosgalaxen är en spiralgalax 29,3 miljoner ljusår från oss. Fyndet redovisas i en artikel som publicerades den 10 november i arXiv.org.

Dvärggalaxer  är svåra att se på grund av sin låga luminositet (ljusstyrka från oss sett), låg massa och ringa storlek. Astronomer finner dem vanligtvis vid studien av större galaxer. Man tror att stora galaxer bildas antingen genom kollisioner mellan dvärggalaxer eller genom att större galaxer drar till sig stjärnor och material från mindre galaxer (genom gravitation).

 Hittills har flera dvärggalaxer upptäckts nära M63. Galaxer som är  satelliter till denna galax.

Nu har en grupp astronomer ledda av Igor Karachentsev från Special Astrophysical Observatory (SAO) i Ryssland lagt till fler objekt på denna lista. Vid granskning av en bild som erhållits med 0,14 m bländare refraktor TEC140ED APO och med brännvidd förhållandet 1: 7 med en Moravian G3-16200 monokrom CCD (KAF-16200) kamera fann de fem tidigare okända dvärggalaxer vid M63.

Dessa fick namnen TBGdw3 till TBGdw7. Medelvärdet av dessa galaxer är på -8,8 mag och de har en genomsnittlig ljusstyrka av ca 27,8 mag / sq. bågsek.

Man kan (min anm.) fundera över hur många galaxer därute som vi ännu inte vet om. Galaxer där kanske liv på en hög teknisk eller humanistisk nivå existerar på något undanskymt solsystems planet.

Bild från vikipedia på galaxen M63 (Solrosgalaxen) där de upptäckta  dvärggalaxerna finns. M63 finns i riktning mot stjärnbilden Jakthundarna.

Gammalt zirkonmineral kan ge ledtrådar till Mars inre struktur.

 

Zirkon är ett starkt ljusbrytande mycket hårt silikatmineral (ZrSiO4. Det är detta mineral som här är intressant. Den uranbärande mineralzirkonen är en riklig beståndsdel i jordens kontinentalskorpa som ger information om kontinentens ålder och ursprung och stora geologiska egenskaper som bergskedjor och vulkaner. Men till skillnad från jorden är Mars skorpa inte utvecklad på samma vis som jordens istället är den konstruktionsmässigt liknande skorpan som finns under jordens hav där zirkon är sällsynt. Därför förväntas zirkon inte vara ett vanligt mineral på Mars.

"Vi blev ganska förvånade när vi hittade så mycket zirkon i en marsmeteorit. Zircon är otroligt hållbara kristaller som kan dateras och bevara information som berättar om kristallers ursprung (kristalluppbyggnaden i zirkon). Att ha tillgång till  många zirkoner är som att öppna ett tidsfönster in i en planets geologiska historia", beskriver professor Martin Bizzarro från GLOBE-institutet, som ledde studien som grundades på den antika marsianska meteoriten NWA 7533. En meteorit som troligast kommit från ett vulkanutbrott för över fyra miljarder år sedan från Mars.

Meteoriten kallas även "Black Beauty" och upptäcktes i Marockos öken 2011. Efter krossning av 15 gram av denna sten, extraherades cirka 60 zirkoner. Genom åldersdatering av zirkonerna fann de att majoriteten av kristallerna är cirka 4,5 miljarder år gamla och därmed från när Mars bildades. Det gjordes även en oväntad upptäckt: vissa zirkoner var mycket yngre, enbart ca 1500 miljoner år ner till 300 miljoner år gamla. "Meteoriten troddes komma från södra halvklotet på Mars där enbart gamla slocknande vulkaner finns i dag.

”Men  den enda möjliga källan för de unga zirkonerna (kristallerna i stenen) är Tharsis den vulkaniska provins som finns på norra halvklotet av Mars där det finns stora vulkaner som nyligen var aktiva," säger Martin Bizzarro. Om Bizzarros team har rätt betyder det att de unga zirkonerna kan innehålla information om Mars för oss otillgängliga inre. Detta är första gången som forskare fått direkt tillgång till det inre av den röda planeten och genom dessa prover kan den inre strukturen och sammansättningen av Mars nu utrönas.

"Att ha prover av det inre av Mars är nyckeln för detta. Det innebär att vi nu kan använda dessa zirkoner för att undersöka ursprunget till de flyktiga elementen på Mars, inklusive dess vatten och se hur det inre på Mars kan jämföras med jorden och andra planeter i solsystemet beskriver Mafalda Costa i studien.

 Hafniumisotopsammansättningen hos de unga zirkonerna liknar de mest primitiva objekten i solsystemet det vill säga chondrite meteoriter (stenmeteoriter) 

Dessa chondrite-meteoriter är prover av asteroider som aldrig har ändrats sedan de bildades. Detta innebär att Mars djupa inre i princip inte har modifierats sedan planeten bildades. Detta innebär även att Mars inre i princip inte har modifierats sedan planeten bildades. Förekomsten av en sådan primitiv reservoar förväntas för en planet som saknar plattektonik (kontinentaldrift) . I motsats till jorden där material som bildas vid ytan kontinuerligt återvinns i det inre genom plattektonik har Mars djupa inre varit oförändrat sedan planetens födelse och som sådan konserverats i dess ursprungliga sammansättning.

En intressant rapport men (min anm.) hur vet man säkert att denna meteorit kommit från Mars. Inget förklarar det.

Bild från vikipedia på en bit av denna meteorit NWA 7533.

Hur den joniserade gasen från Galaxen NGC 7130 (Seyfertgalaxen) rör sig.

 

Galax NGC 7130 finns 220 miljoner ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Södra Fisken.

Med hjälp av ESO:s Very Large Telescope (VLT) har astronomer nu  undersökt joniserad gas rörelser i de centrala regionerna av Seyfertgalaxen NGC 7130. I studien identifierades ett komplext multikomponentutflöde från galaxens centrum.

Studien redovisas i en artikel publicerad den 5 november 2020 i arXiv.org. Det svarta hålet i centrum av denna galax tillhör den grupp svarta hål som avger kraftfull, hög energistrålning, gas och damm.  I mitten av denna galax ses utgå två dammiga spiralarmar av stjärnor vilka är halvt dolda av damm och gas i sin spiralformation. Den gas och det damm som kommer från det svarta hålets omgivning följer spiralarmens nordsydliga riktning enligt den nya studien. Vid tidigare observationer upptäcktes även att gasen innehåller kolmonoxid.

Ett team av astronomer under ledning av Sébastien Comerón vid universitetet i La Laguna i Spanien, utförde studien av de centrala av NGC 7130 med syfte att bättre förstå hur svarta hål av detta slag matas och utsöndrar gas och damm i sin omgivning.

VLT:s Multi Unit Spectroscopic Explorer (MUSE) användes vid studien.  Detta instrument gjorde en detaljerad analys av den joniserade gasen i de centrala regionerna av NGC 7130.  Observationerna identifierade nio kinematiska komponenter (rörelsemönster)  i gasen i spiralarmarna varav sex motsvarar NGC 7130:s svarta håls utflöde av gaskomponenter. Utflödet är orienterat i en nästan nord-sydlig riktning och har en hastighet av några 100 km/s.

 

Den joniserade gasmassans utflöde och utflödets kinetiska effekt beräknades till 1,5 solmassor per år respektive 340 duodecillion erg/s. Den kinetiska effekten mättes till en nivå på cirka 0,15 procent av det bolometriska, (en bolometric korrigeringen är den korrigering som gjorts till den absoluta omfattningen av ett objekt för att konvertera dess synliga magnitud till dess bolometric magnitud) av vad som kommer från det svarta hålet. 

Astronomerna noterade att dessa värden är jämförbara med värdena hos andra kända svarta håls utflöden som är aktiva på samma vis och utsläppen här ligger på ungefär samma nivå som stjärnbildningshastigheten i galaxen.

Bild från vikipedia och Hubbleteleskopet på galaxen ovan.

2068 finns en risk för ett asteroidnedslag av större format på Jorden

 

David Tholen är en astronom vid University of Hawaii. Han rapporterade nyligen om statusen för asteroiden Apophis som finns däruppe under ett virtuellt möte i American Astronomical Society's Division for Planetary Sciences.

 AsteroidenApophis upptäcktes första gången av astronomer 2004. Kort därefter arbetade forskarna fram dess omloppsbana och fann att den 340 meter breda asteroiden skulle passera nära jorden 2029, 2036 och 2068 i närtid. Deras studieresultat visade att det fanns inget hot med dennas bana för en krasch med oss.

Men i en ny forskningsrapport noterade Tholen och hans team att tidigare forskare inte hade tagit hänsyn till  Jarkovsky-effekten  som innebär att då strålar från solen hela tiden träffar ena sidan av en asteroid blir effekten en kursändring av denna över tid. Detta då värmen från solens strålar studsar bort från asteroiden och ger  en liten mängd energi som stöter mot asteroiden vilket tvingar den att ändra något i sin kursriktning.

Tholen och hans team beräknade att Jarkovsky-effekten driver Apophis åt sidan tillräckligt för att tvinga den att förändra sin kurs med cirka 170 meter per år. Det förändrar omloppsbanan på ett sätt som kommer att föra dess bana närmare jorden. Inget så radikalt att asteroiden kommer att slå ned mot jorden 2029 och 2036. Men 2068 ökar risken. Vi bör därför hålla ögonen på den när det årtalet närmar sig.

Jag (min anm.) tror dock att vi då kan försvara oss mot asteroider av detta slag genom att få dem att ändra riktning när vi väl är där om nu inte vår civilisation då har kollapsat.

Bild från vikipedia på asteroiden Apophis som riskerar slå ner på jorden 2068..

Kan våra gamla träd ha minnen från supernovaexplosioner därute

 

Massiva explosioner av energi som utslungas vid en supernova tusentals ljusår från jorden kan ha lämna spår i vår planets biologi och geologi enligt ny forskning. Studien publicerades i november 2020 i International Journal of Astrobiology. Supernovor är bland de mest våldsamma händelserna i det kända universum. Under loppet av bara några månader kan ett enda av dessa utbrott frigöra så mycket energi som solen ger under hela sin livstid. En effekt som om supernovan finns ca 100 ljusår från oss skulle utplåna jordiskt liv genom den strålning  som skulle nå oss.

"Vi ser supernovors effekt i andra galaxer ", säger Brakenridge, seniorforskare vid Institutet för arktisk och alpin forskning (INSTAAR) vid CU Boulder. "Genom ett teleskop är en galax lång därute en liten dimmig fläck. Då, helt plötsligt, dyker en stjärna därifrån upp lika ljus som resten av galaxen." Då har en supernova uppstått.

 

En mycket närliggande supernova skulle kunna utplåna den mänskliga civilisationen från jordens yta. Men även från längre bort kan dessa explosioner fortfarande ge effekter på Jorden säger Brakenridge en av studiens forskare och tillägger  att denna strålning kan skada vårt skyddande ozonskikt. För att studera dessa möjliga effekter sökte Brakenridge i jordens trädringar (gammalt trä) efter  avtryck av dessa avlägsna, kosmiska explosioner under historisk tid i form av radioaktivt kol. Hans resultat tyder på att relativt nära supernovor teoretiskt kan ha utlöst minst fyra störningar i jordens klimat under de senaste 40000 åren.

Dessa händelser och deras potentiella effekter verkar matcha trädringars förändringar enligt ovan. För att testa hypotesen använde sig Brakenridge över en lista över supernovor som inträffade relativt nära jorden under de senaste 40000 åren. Forskare kan studera dessa händelser genom att observera de nebulosor de lämnade efter sig. Han jämförde sedan de uppskattade åldrarna för dessa galaktiska fyrverkerier till trädringars radioaktiva kollämningar vissa år i det förflutna och i markavlagringar.

 

Han fann att av de åtta närmaste supernovor alla verkade vara förknippade med oförklarliga spikar i radioaktivt kolrekord på jorden (och vissa års trädringar). Han anser att fyra av dessa är särskilt lovande kandidater. Ta fallet med en före detta stjärna i stjärnbilden Velas (seglets) konstellation.

 Denna himlakropp, som en gång fanns ungefär 815 ljusår från jorden övergick till en supernova vars strålning nådde jorden för ungefär 13000 år sedan. Trädringar och avlagringar från denna tid visar en topp av radioaktiva kolnivåer med nästan 3% på jorden vilket är en svindlande ökning för en kort tidsperiod.

Intressant och säkert resultat att ta på allvar (min anm.) men jag undrar varför man inte tog borrprov i isen på Grönland eller Antarktis också? Här har ju tagits prov i samband med klimatförståelse etc tidigare. 

Bild från pixa.bay