Merkurius verkar ha en tunnare yta än man tidigare ansett.

Planeten Merkurius är den planet vilken ligger närmast solen. Endast en rymdsond har kretsat noggrant runt planeten. Sonden Messengers uppdrag vilket slutade 2015 då beräknades Merkurius fasta ytskikt vara ungefär 22 mil tjockt. I jämförelse skiftar Jordens  mellan 0,5 till 70 mils tjocklek.

Men det finns forskare som anser detta mätresultat från Merkurius är fel  en av dessa är Michael Sori på University of Arizona. Med nya noggranna analyser  efter mätresultaten från sonden ovan uppskattas att planetens fasta yta istället är 16 mil tjock men att denna yta är tätare än aluminium.  Soris uppskattning stöder därför  teorin  att Merkurius yta bildats främst genom vulkanisk aktivitet.

Merkurius kärna antas uppta 60 procent av planetens hela volym. I jämförelse tar jordens kärna upp ungefär 15 procent av sin volym.

Merkurius har därmed den största kärnan i förhållande till sin storlek av de kända planeterna i vårt solsystem. Kanske detta beror på att Merkurius mantel en gång blev skalad av genom ett jättenedslag av en meteor, påstår Sori.

En annan teori är att Merkurius ligger så nära solen att solvindarna blåste bort en massa stenmaterial och kärnan då bildats snabbt. Men något säkert svar finns inte. Det finns inte ett svar som alla är överens om.

Vad man kan lära sig av ovanstående är att det inte går att dra slutsatser från en planets tillkommelse för att förklara resten av planeternas tillkomst i ett solsystem.

Bild storleksjämförelse mellan Jorden och Merkurius

Asteroiden 2017 YE5 var en ovanlig gäst i vår närhet i juni i år

Nyliga observationer av tre av världens största radioteleskop har avslöjat att asteroiden 2017 YE5 vilken upptäcktes förra året inte är en asteroid utan två båda ca 900 i diameter.

Första gången den sågs (de) var av  Marocko Oukaimeden Sky Survey den 21 dec 2017. ’Den 21 juni i år var Asteroiden 2017 YE5 som närmast jorden ca 16 gånger avståndet mellan jorden och månen.

Det är inte helt ovanligt att asteroider är två. Två objekt vilka kretsar runt varandra. Oftast då ett mindre och ett större objekt.

Det ovanliga i detta fall är att objekten är nästan exakt lika stora men likväl håller avståndet till varandra och har så troligen gjort så i kanske miljarder år i sin bana och sina rundor om varandra i solsystemet.

Deras rundning av varandra är av en takt av ca 20-24 timmar.

Alla får nu tillgång till NASAS forskningsarkiv utan kostnad. Du med.

Nasa har öppnat hela  sitt forskningsarkiv.  Det innebär all forskning och alla data Nasa under sin existens finansierat. Allt är fritt och gratis för alla att söka i.

Arkivet heter PubSpace .

Gå in på länken här och sök vad du önskar veta mer om. Arkivet innehåller också professionellt granskade vetenskapliga tidskriftsartiklar.

ETA Cariane är en ljusstark stjärna varifrån starka röntgenstrålar pumpas ut i universum. Läs mer om hur man anser det går till.

Eta Cariane är en mycket stor och ljusstark stjärna i stjärnbilden Kölen med en massa av 100-150 solmassor och en luminositet (ljusstyrka) av ungefär fem miljoner gånger starkare än solens.

Det är en storlek som troligen är maxgränsen av hur stora stjärnmassor kan vara. Få stjärnor är så massiva. Avståndet till detta objekt är 7500 ljusår.

 Stjärnan omgärdas av en stor, ljusstark nebulosa som med  namnet  Eta Carinae-nebulosan (NGC 3372).

Eta Carinae  är den femte mest luminösa kända stjärnan och tros tillsammans med Pistolstjärnan (vilken finns 25 000 ljusår bort i skyttens stjärnbild) vara den mest massiva i universum vad vi vet idag

En ny studie med NASA:s teleskop Hubble visar att Eta Carinae fungerar som en accelerator av laddade partiklar (kosmisk strålning).

Eta Carinaenebulosan är ett timglasformat gasmoln vari även finns två massiva stjärnor vilka kretsar kring varandra. Dessa är 30 och 90 gånger massan av solen. Båda stjärnorna frambringar kraftfulla utflöden av stjärnvindar  säger Michael Corcoran, en av senior forskarna vid NASA: s Goddard Space Flight Center i Maryland vilka studerat objektet.

Denna högenergistrålning förstärks på sin väg genom elektromagnetiska fält och är en av förklaringarna till den kosmiska strålningen. Fler källor finns naturligtvis. Men processen här förklarar en del av varför den kosmiska strålningen är så stark och från vilka källor den alstras.

För mer data om hur det går till enligt vad man vet idag följ denna länk där det mer utförligt förklaras. 

Bild på Eta Carianae

Bränsle kan tillverkas under färden till Mars

En forskargrupp bestående av personer från Tyskland, Kina och USA och ledd av Katharina Brinkert vid California Institute of Technology har testat tekniken för att framställa väte och syre i tillstånd där gravitationen (tyngdlösheten) varit nära noll.

Forskarna hade först utvecklat en effektiv fotoelektrokemisk cell vilken kan spjälka vatten med hjälp av solljus.

Därefter utförde forskarna en serie experiment där en kapsel fick falla fritt under nio sekunder för att simulera ett tillstånd av låg gravitation.

 Resultatet blev att den låga gravitationen minskade spjälkningsaktiviteten på grund av att bubblor stannade kvar längre på cellens ytor.

De fann att det genom att justera cellens invändiga form på nanonivå kunde få  bubblorna att avges snabbare. Genom detta fick spjälkningen fart fastän gravitationen var nära noll.

Slutsatsen  av detta försök att det fungerar att framställa andningsbart syre och även väte som kan användas som bränsle till olika sorters utrustning under längre rymdfärder ex på resor till Mars.

Troligen kan detta resultat ge bättre förutsättningar och möjligheter för människor att i framtiden göra längre resor än till vår måne. Åtminstone då det gäller syretillgång och bränslemöjligheter. Men exempelvis tyngdlöshetsproblemet och den psykiska riskfaktorn vid längre resor finns kvar.

Bild planeten Mars

Skräpet i rymden gör att det måste gå lätt att styra undan farkoster för undvikande av kollision.

ESA (europeiska rymdstyrelsen) sände upp en farkost för att studera glaciärer nyligen men höll på att krocka däruppe.

Snabbt fick de styra undan för rymdskrot. Det finns ca 20000 olika slag av rymdskrot från människan cirklande runt Jorden.

Det gör att det blir allt viktigare att ta hänsyn till detta för satelliter och vid uppskjutningar av farkoster om dessa inte ska krocka. En krock kan förstöra en dyrbar farkost eller förändra dess bana.

I ovanstående fall hann man dock styra undan farkosten och sedan återupprätta den igen till rätt bana.

Men städning av rymden från mänsklig nedskräpning är snart lika akut som på Jorden. Är det något människan är duktig på är det att skräpa ner.

Bild på hur det ser ut med skräp däruppe.

Lyssna på ljud från Saturnus

Cassini Huygens färd i vårt solsystem under nära 20 år innefattade även området vid Saturnus och dess intressanta måne beskrivet flera gånger i bloggen tidigare Enceladus.

Här spelades plasmavågors ljud omvandlade till elektromagnetiskt ljud in mellan denna måne och Saturnus.

Det är intressant att på medföljande länk från NASA höra dessa ljud, testa och hör.

Bild på Cassinis färd vid Saturnus måne Enceladus av en konstnär publicerat av NASA