TESS har gjort en betydelsefull upptäckt därute

NASA meddelande nyligen att deras satellit TESS med sitt teleskop lycktas detektera en planet i storleksordning mellan Mars och Jordens storlek. Denna ska finnas runt stjärnan L 98-59 vilken befinner sig 34.6 ljusår bort från oss i riktning mot stjärnbilden Flygfisken (Volans).


 Planeten kallas L 98-59b och är den minsta planeten som upptäckts av TESS. Tillkännandet har meddelats i tidskriften  The Astronomical Journal.


– Upptäckten är en stor teknisk och vetenskaplig prestation för TESS, säger Kostov en av rapportskrivarna och tillägger . ”För atmosfäriska studier av små planeter behövs korta banor runt ljusa stjärnor. Men sådana planeter är svåra att upptäcka. Detta system (vilket används av TESS där ljusets avtagande mot en stjärna mäts) har potential för fascinerande framtida studier och upptäckter ”.


Två ytterligare planeterna upptäcktes i samma system båda större än jorden. TESS upptäcker exoplaneter med metoden transitering; det vill säga mäta minskningen i stjärnans ljusstyrka när en planet passerar framför den.


Ingen av de nyupptäckta planeterna finns i den zon som anses möjlig för liv.


Bilden är på stjärnbilden Flygfisken synlig på södra stjärnhimlen.

Det kom en kraftfull radiosignal från yttre rymden.

Fyra miljarder ljusår bort i riktning mot Tranans stjärnbild skedde något vi ännu inte kan förklara.


Under en millisekund uppstod en gång radiostrålningsblixt vilken nu efter fyra miljarder ljusår nått oss och upptäcktes av radioteleskopi västra Australien.

Sedan dess (upptäckten gjordes i september 2018) har nya observationer bara ökat mysteriet säger Emily Petroff  verksam vid Amsterdams universitet en av de ledande experterna på snabba radiovågskurar från rymdens djup.


Den stora galax varifrån skuren kom är faktiskt ganska tråkig (en ordinär galax min anm.) ”, säger Bannister en av rapportskrivarna om fenomenet. ”De flesta stjärnor i universum finns i galaxer som denna. Ovanligt är bara skuren som har fått namnet FRB 121102 ”.


Galaxen är ungefär tusen gånger mer massiv än dvärggalaxen (i närområdet) varifrån FRB 121102 kom.


I teorin bildas få stjärnor i en dvärggalax i annat fall skulle fenomenet kunna förklaras som magnetarers utsläpp av radiostrålning. Men det bör inte finnas en magnetar i en dvärggalax utan de få vi upptäckt finns i stora galaxer där stjärnbildningen är stor och även stjärnor dör i stort antal.  Stor omsättning av stjärnor är anledningen till magnetarer novor och neutronstjärnor bildas betydligt oftare än i en dvärggalax. Ingen magnetar har ännu upptäckts i en dvärggalax.


Få magnetarer överhuvudtaget har upptäckts därute. Men jag undrar ändå (min anm) om inte dessa skulle kunna finnas i vilken galax som helst med de rätta förutsättningarna. Det behövs ju bara rätt sort av nova för att det ska ske att en magnetar uppstår. 

För min del anser jag att detta skeende är av större möjlighet i en galax där det finns många miljarder stjärnor men lika möjligt är att skeendet kan ske i en galax med några tusen stjärnor. Det har inte med galaxens storlek om det sker utan med rätt förutsättningar anser jag.

Bild en illustration av magnetar hur verklighetstroget denna är vet ingen.

USA-piloter har rapporterat om Ufo fenomen. Men vad var det?

I juli 2019 jubilerade UFO Network (MUFON) sina 50 år i sitt undersökande och sin forskning om fenomenet oidentifierade flygande föremål.


Jan Harzan MUFONS verkställande direktör har sade följande i ett inlägg i augusti 2013.


”Jag har sett dessa farkoster. Jag vet att de är verkliga. Jag kan inte berätta var de kommer ifrån. Jag vet inte om de är våra eller tillhör någon annan eller vad. ”Men de är farkoster med avancerade teknologi”.


Nyligen publicerades en film och en rapport om att under utbildning av US navy piloter dessa vid manövrar med sina plan 2014 och 2015 rapporterade ett flertal UFO-observationer.


Det kan vara intressant att undersöka varför just piloter under utbildning såg detta. Följ medföljande länk och läs mer och se en bild av vad dessa piloter såg.


För min del tror jag inte på utomjordiskt ursprung utifrån dessa fenomen. Istället är jag övertygad om att flertalet observationer är på klotblixtrar. Deras snabba och ryckiga rörelser hit och dit visar på naturfenomen anser jag. Sedan finns synvillor, flygplan, ballonger, meteoritnedslag i atmosfären  och förfalskade bilder. Men piloternas syner och bilden är säkert inte förfalskad utan visar på en klotblixt (anser jag).


Men naturfenomen som ger upphov till dessa ljusfenomen bör fortsatt undersökas.

Ett objekt i Vintergatan kallat NGTS-7 signalerar mot oss

En eller två gånger per dag, blinkar ett märkligt objekt i Vintergatan mot oss. Nu tror astronomer de vet varför detta sker.


NGTS-7 är ett objekt 500 ljusår bort vilken i flertalet teleskop enbart kan ses som en enda stjärna vilken blinkar i riktning mot oss. Blinkar i ett intervall av 16,2 timmar mellan varje blinkning. Men det är inte en stjärna utan två. Två riktiga stjärnor men även en misslyckad stjärnbildning. Det är denna misslyckade stjärna en brun dvärg som ligger bakom fenomenet.


Detta signalerande har nu forskare vid University of Warwick i England kommit fram tillem lösning av genom att använda avancerade instrument och med dessa zoomat in objektet NGTS-7. Vad man då såg var två lika stora stjärnor i systemet. Men det var endast en av dem som ljusreglerades av ett annat objekt. 


Objektet som gav fenomenet var eller är en brun dvärg (dessa är mycket ljussvaga) som under sin bana regelbundet dämpade ljuset från den andra stjärnan och gav upphov till fenomenet. En brun dvärg är en ljussvag misslyckad stjärna. En stjärnbildning där temperaturen och kärnklyvningen aldrig kommit i gång. Många gånger i storlek av ungefär samma storlek som Jupiter. OBS, Jupiter är en gasplanet och har aldrig försökt bli en stjärna.


Troligen är detta förklaringen på en hel del av de mystiska blinkningar vi kan se däruppe i avlägsna solsystem med våra teleskop. Men på grund av avståndet kan vi aldrig säkert veta.


Objekt som kretsar runt sin moderstjärna i form av ex bruna dvärgar eller större gas eller stenplaneter ger dämpning av ljuset av den stjärna eller sol de kretsar runt.

 Beroende på hur stort objektet är som har sin bana runt stjärnan beror blinkningen eller ljusdämpningens styrka, storlek, närhet till sin sol (sol är en synonym till stjärna) eller tidsintervallet. 


Bilden är en illustration på hur det kan ses ut vid NGTS-7.

Mars var en beboelig planet längre än man tror. Nästan in i nutid.

En storm av kosmisk påverkan genom kraschar med andra kroppar mm likt Jordens krasch med en kropp som resulterade i vår måne  kan ha slutat relativt tidigt på Mars liksom här.


Detta kan tolkas som att Mars kan ha haft hav och atmosfär betydligt längre fram i tiden än den gängse ansedda. Man har ansett att Mars förlorade sitt vatten i form av floder och mestadel av atmosfär för över 3 miljarder år sedan.


Detta genom att det den en första tiden  av solsystemet skedde rikliga kollisioner mellan nyfödda planeter och bitar av sten i skilda storlekar. Kvar från krockarna blev det vi idag kallar asteroider. Asteroidbältet mellan Jupiter och Mars anses vara rester av en eller flera större planeters krockar. 


Ny forskning visar att livsvänlig miljö troligen startade på både Mars och Jorden ungefär samtidigt under dess historia.


Forskarna analyserade mineraliska korn från meteoriter som kraschat i Saharaöknen. Den inverkan som blästrat dessa stenar vilka kommer från  Mars har sannolikt hänt de senaste 20 miljoner åren, säger författaren Desmond Moser, en geochronologist vid University of Western Ontario i Kanada i en nyligen framlagd rapport.


Moser och hans kolleger beskriver i rapporten att det fanns inga sena tunga bombardemanget som steriliseras på de tidiga planeternas existens. Om detta är sant, beboeliga kan tryck och temperaturer ha utvecklats av 4,2 miljarder år sedan på både jorden och Mars.


Det visar visserligen inte att atmosfär och flytande  vatten funnits ändå fram till de senaste 20 miljonerna åren på Mars vilket skulle vara otroligt spännande. Men möjligheten finns att det är så. Det är stor skillnad på 20 miljoner år bort och över 3 miljarder år bort.


Framtida forskning får använda dessa fynd för att hjälpa till i sökandet efter tecken på liv under de senaste årmiljonerna (eller flytande floder och tjockare atmosfär) på Mars och en dag kan vi komma till Mars och på plats söka spår efter hur länge sedan det var som Mars var en livsvänlig planet. Resultatet kan bli överraskande.


Lägg märke till att det var för ca 20 miljoner år sedan människan började gå upprätt på Jorden.

Kanske vi ska leta efter civilisationer på planeter runt svarta hål

Ett arbetslag från Harvard University har nu vänt upp och ner på var vi ska söka efter beboeliga planeter därute. Visst vi ska fortsätta söka i den beboeliga zonen runt stjärnor därute. Zonen runt en sol där vi själva finns runt vår sol.


Men nytt är att de även förslår ett utökat sökande och då runt eller i närområdet av svarta stora hål i centrala delarna av en galax.


Supermassiva svarta hål är omgivna av virvlande diskar av gas och stoft som kallas aktiva galaxkärnor vilka avger otroliga mängder strålning, värme  och ljus. En miljö många forskare antar skulle förstöra atmosfären på någon närliggande planet, skapa en ”dead zone” runt det svarta hålet.


Men forskarna bakom denna nya rapport från Harvard publicerad i Astrophysical Journal bestrider antagandet.


Teamet anser att den zon där denna skada enligt gängse teori ger dödlig effekt på planeters möjlighet som beboeliga är överdriven och att dödszonen bör omtolkas.

 Avståndet där dödszonen ska finnas för liv bör ändras från 3200 ljusår från det svarta hålet till ca 100 ljusår enligt datorberäkningar. Utanför denna zon kan en planet med atmosfär finnas.


Om de har rätt får framtiden utvisa. Om letandet efter beboeliga planeter ska utökas till detta område får även framtiden utvisa. Det beror på forskares tilltro till rapporten.

Uranus spännande ring (Epsilonringen)

Uranus ringar är osynliga utom för största och mest avancerade teleskopen. De upptäcktes först 1977. De är förvånansvärt ljusa vilket sågs av teleskop nyligen i Chile.
 Observationerna bekräftar även att Uranus ljusstarkaste och tätaste ring kallad epsilonringen har temperaturskillnader i jämförelse med de andra ringarna och då i förhållande till den yttre delen och inre delen se medföljande länk.


 Uranus ringar skiljer sig markant åt i jämförelse med ringarna runt Saturnus. De är extremt tunna jämfört med Saturnus ringar. 


Den bredaste, epsilonringen, varierar mellan 20 till 100 kilometers bredd medan Saturnus ringar är av 100-tals till tiotusentals kilometer bredd.


Hittills har astronomerna räknat till 13 ringar runt Uranus. Ringar bestående av band av damm mellan dessa.


Epsilonringen skiljer sig åt på andra sätt än Saturnus ringar. Saturnus isiga ringar är breda, ljusa och har ett utbud av partikelstorlekar från micron och  stora dammpartiklar i den innersta D-ringen till 10-talsmeter stenbumlingar i stora ringen, säger Imke de Pater, UC Berkeley professor i astronomi.


”Den ljusaste ringen runt Uranus epsilonringen däremot består av partiklar stora som golfbollar, medelstora och större stenar ”.


För mer information om dessa intressanta ringar läs ovanstående artikel i medföljande länk. Det är intressant information.


Hur mycket finns ännu att upptäcka i vårt eget solsystem och hur mycket kan vi förstå?

Bilden är på Uranus men utan ringarna.