Google

Translate blog

söndag 28 juli 2019

Välkommen till solsystemet PDS 70. Här bildas planeter just nu.


Innan vi går in på dagens ämne vill jag åter en gång visa att nu har det hänt igen. En överraskande asteroid kom in mellan månen och jorden utan att vi först upptäckt den. Det var under torsdagen den 25 juli det skedde.


Asteroiden har fått namnet  2019 OK och  passerade  mellan jorden och månens omloppsbana på ett avstånd av 73 000 kilometer.


Asteroiden kom in mot jorden från solens riktning vilket försenade dess upptäckt till bara ett par dagar innan den passerade. Vid kollision med jorden hade den utplånat en hel stad, enligt forskare. Storleken av den var ca 50-130 i diameter och dess hastighet 24 km i sekunden.


Den hade om den träffat oss haft en kraft av ca 30 gånger större än atombomben i Hiroshima, säger Alan Duffy, docent i astrofysik vid Swinburne University till The Sydney Morning Herald. Åter visar det hur usel koll vi har på närområdet av vårt närområde av rymden (min anm). 


Men nu till dagens huvudämne.

Med hjälp av jordens mest kraftfulla radioteleskop har astronomer gjort de första observationerna av en skiva gas och stoft runt en mindre sol. En skiva av detta slag bör även en gång varit utgångspunkten till Jupiters månar.


De flesta slag av planetbildning sker på detta vis men skeendet är enbart av en längd av 10 miljoner år. Det innebär att det var 4 miljarder år sedan en skiva av detta slag fanns i vårt solsystem.



I tidskriften Astrophysical Journal Letters har publicerats historien om planet PDS 70 c som just nu tillsammans med PDS 70b bildas i en gasskiva runt stjärnan PDS 70, 370 ljusår bort från oss i riktning mot stjärnbilden Kentauren.


 Med hjälp av det stora  66-antenner Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA-telekopet) i Chile har Rice University astronomen Andrea Isella med kollegor undersökt detta solsystem med millimeterbandet av radiosignaler. Detta visade förekomsten av stoftkorn i hela det stjärnsystem där PDS 70 c och dess systerplanet, PDS 70 b håller på att bildas.


Stjärnan där detta sker är PDS 70 en dvärgstjärna ungefär av tre fjärdedelar av massan av solen i vårt solsystem. Båda dess planeter (PDS 70 b och PDS 70 c) är 5 - 10 gånger större än Jupiter och den innersta av dem (mot dess sol) PDS 70 b, kretsar ca 1,8 miljarder miles (amerikanska miles) från stjärnan vilket motsvarar ca 2870 km och det är ungefär avståndet från solen till Uranus i vårt solsystem. PDS 70 c är en miljard miles (amerikanska miles) längre ut och har storleken av ungefär Neptunus hos oss. Både PDS 70 b och PDS 70 c är gasplaneter.


Ännu en kunskap är inhämtad och kan fortsatt studeras av astronomer i förståelsen av hur vårt solsystems planeter en gång bildades och då kanske i första hand dess gasplaneters Jupiter, Saturnus, Uranaus och Neptunus. Kanske dessas stora antal av månar sedan till viss del bildades från en gas och dammskivor runt dessa planeter.


Bild från vikipedia på skeendet som omtalas ovan.

lördag 27 juli 2019

Nytt observatorium byggs på heligt berg


Mauna Kea är en inaktiv vulkan och det högsta berget på Hawaii, 4 207 meter över havsytan. Här finns sedan tidigare 13 observatorier på toppen av berget som sysselsätter cirka 500 personer. Många upptäckter har gjorts här bland annat var det här som den interstellära asteroiden Oumuamua upptäcktes och namngavs med ett hawaiianskt namn. Luften och klarheten här är gör platsen till en av de bästa i världen för observationer av rymden. Mycket arbete görs här för att lära mer om svarta hål mm.


Nu har Hawaii: s guvernör utfärdat en nödproklamation då protester sker över byggandet av ett nytt trettio meter stort teleskopet på berget. Protesterna riktas över att berget av vissa ses som heligt och ett teleskop på den plats där det nu ska byggas stör de avlidnas andar enligt de troende på ön.


Polisen har arresterat 33 demonstranter nyligen men de släpptes nästan omedelbart enligt Dan Dennison, talesman för Hawaii Department of Land and Natural Resources.

Infödda Hawaiiaer ser toppen som en helig plats. Vördade förfäder är begravda där och platsen ses som en plats där människor kan komma in i himmelen.


 Astronomer värderar dock platsen som en bland de bästa i världen för att fånga en tydlig glimt av ursprunget till universum. Teleskopet som ska byggas ska ha mycket känsliga instrument som behöver bli omhändertagna dagligen av besättningar av tekniker som går upp på berget varje dag för att underhålla systemen.


Vägen upp till observatorierna som redan finns här är nu tillfälligt osäker på grund av demonstrationerna och stängd av myndigheterna men ska öppnas upp igen så snart situationen tillåter.


”Allas säkerhet på berget, observatoriepersonal, lag verkställighet och demonstranterna är av största vikt för oss”, säger Jessica Dempsey, den biträdande direktören för observatoriet i East Asian.


Vi får hoppas situationen nu löses och att teleskopet kan byggas då det är svårt eller kanske omöjligt att finna en ersättningsplats på Jorden för anläggningen (min anm).


Bilden är på det i inlägget nämnda heliga berget Mauna Kea på Hawai.

fredag 26 juli 2019

Det finns ett tomrum därute som kallas Barnard 68. Men är det tomt?


Barnard 68 är ett molekylmoln vilket finns i riktning mot stjärnbilden Ormbäraren inom vår egen galax på ett avstånd av ungefär 400 ljusår bort. Den amerikanske astronomen Edward Emerson Barnard kallade det en mörk nebulosa. En mörk nebulosa ett mörkt moln som skymmer bakomliggande stjärnor.


Trots denna ogenomskinlighet av Barnard 68 av synliga våglängder har Very Large Telescope på Cerro Paranal avslöjat förekomsten av ca 3700 blockerade ljuspunkter bakom molnet varav några 1000 kan ses på infraröda våglängder.


Genom noggranna mätningar av graden av förmörkelse resulterade detta i en fint samplade och korrekt kartläggning av dammdistribution inifrån molnet.

Herschel rymdobservatorium har lyckats tränga in i molnet och bakom detta för därför förstår vi mer nu om detta.


– Vad vi faktiskt mäter är förvrängningen i positionerna av galaxer runt moln av detta slag, säger Seshadri Nadathur, forskare vid University of Portsmouth i Storbritannien och huvudförfattare till en rapport om ämnet.  ”Det spännande med håligheter i rymden är att de är regioner kring vilket vi kan mycket exakt se modeller av galaxrörelser”. Av ny data framgår fås fram nytt i dessa tidigare missuppfattat tomma områden. För att försöka förstå resonemanget se följande länk 


I resonemanget finns även tankar om mörk energi. 


Själv tvekar jag till om det finns mörk energi. Istället tror jag att detta som kallas mörk energi är vanlig energi som är i ett tillstånd vi inte ännu förstår och genom detta gett upphov till fantasin om ett okänt helt annorlunda mystiskt energislag.


Jag anser även att mörk materia även det om den finns enbart är ett tillstånd av vanlig materia vi ännu inte förstår eller kunnat detektera då vi inte vet hur det uppstått från vanlig materia.


Bilden är från vikipedia och visar Barnard 68

torsdag 25 juli 2019

ESA har förklarat att Vi ska klara oss från Asteroid 2006 QV89 den 9 september.


Asteroid 2006 QV89 är ett litet objekt, 20 till 50 meter i diameter och på väg i sin bana till jordens närområde. Men en orolig astronomkår som ett tag förlorade kontakten med objektet har nu beräknat att det enbart finns en mycket liten risk enbart 1 till 7000:del risk för nedslag på jorden den 9 September 2019, dagen då den är som närmst.


ESA (Europeiska sydobservatoriet) har nu visat att asteroid 2006 QV89 den är ofarlig för oss under sin färd denna gång. Men oroligheten fanns då de förlorade kontakten med objektet efter tio dagar den gången den först upptäcktes.


Objektet upptäcktes första gången  i augusti 2006 och då observerades det bara under tio dagar. Efter den tionde dagen kunde det inte hittas, Först i år 2019 fann man det igen. Uträkningen 2006 att risken för kollision i år med jorden var 1 till 7000 visade sig ännu i vår tid stämma.


 Asteroider i denna lilla storlek är svåra att hitta och svåra att behålla kontakten med om man nu inte hela tiden följer dem sekund för sekund. Men vi får hoppas något slag av automatisk avsökning av universum kan hitta dem alla eller så många som möjligt och hålla kontroll på var de är och vad de gör i sina banor på deras väg och vilken vissa tar eller har mot oss. Det är mer övervakningsutrustning som behövs för detta. Men om vi kan finna alla objekts möjliga farofyllda färder är tveksamt.


Bilden visar mycket pedagogiskt hur asteroidbältet ser ut varifrån flertalet objekt kommer från eller kommit från. Undantag, kometer vilka kan komma betydligt längre bort från. Utöver det finns interstellära objekt som kan komma då och då.

onsdag 24 juli 2019

Här uttalas varför allt besökande och forskande på plats på månen plötsligt upphörde i dec 1972


Den gången månprogrammet var i gång trodde vi lekmän och unga då att detta var början på koloniseringen av rymden. Inte att det fick ett abrupt slut med landstigningen på månen i december 1972 och att allt som återstod av rymdframtid var rymdstationer med personalombyte då och då.


Fyrtio år senare har inget fortfarande skett. Månen ligger där den ligger ensam och utan besök. Mars diskuteras bli besökt av människor långt fram i tiden.

Varför hände inget efter 1972 av människobesök på månen???


 NASA administrator Jim Bridenstine har nu gett en förklaring till varför USA slutade med  bemannade månbesök och nu avvaktat i över 40 år med besöken.


"Det fanns och finns en teknisk risk då och nu i att fortsätta med besöken  och då finns det en politisk risk. Vi skulle vara på månen just nu om det inte var för den politiska risken. Vi skulle även ha varit på Mars i dag, uppriktigt sagt, men den politiska risken är för stor"


Jag (min anm) är att jag antar han menar att presidenten som ska ge klartecken för ett så dyrt program inte vågar detta sedan Kennedys dagar. Detta då kostnaden är enorm i dollar och det vid en teknisk katastrof däruppe skulle varit en risk att ex en demokratisk president då skulle fått avgå genom ett sådant kostsamt misslyckande.



Bridenstine säger till  CBS News."Jag talar om finansiering,-----" Under  1990-talet och början av 2000-talet gjordes ansträngningar att gå tillbaka till månen och vidare till Mars. Men det kostade för mycket pengar, säger han. Vi vill gå tillbaka till månen på ett hållbart sätt med andra ord att stanna inte bara för ett enstaka besök. Men vi vill också hålla ögonen på vad som är President Trumps mål? Vad är hans vision? Vill han exempelvis ha en amerikansk flagga på Mars.


Min (anm,) nog är skulle det vara intressant med ett snart besök på Mars. Men det ena utesluter inte det andra. Månens kolonisering och ett första besök på Mars. Fast visst kostar det. Jag anser att det var fel att hålla upp i fyrtio år då det gäller månkolonisering och början till Marsbesök. Varför inte byggt en rymdstation på månen istället för en bit ovan Jorden?


Mitt tips är att Triump först och främst önskar mänskligt besök på Mars med amerikanska flaggan där, Han vill likt John Kennedy som bestämde att månen skulle besökas innan 1960-talets slut troligen gärna ge order om att Mars ska besökas senast ett visst år.


Bild på när Eugene Cerman kör månbil. Han blev den sista att besöka månen under apolloprogrammet under den sista månlandning i dec 1972 under expeditionen Apollo 17.

tisdag 23 juli 2019

Åter en ny mätning av mysteriet med expansionsökningen av universum.


Ju längre bort från oss en galax är desto snabbare avlägsnar den från oss (expanderar) . (Man kan man förklara det med ballongtanken (min anm)? Min idé att det är samma sak med en ballongs utvidgning ju större den blir desto större och snabbare utvidgning av den sker.


Hubbleteleskopet har nu åter mätt expansionen utifrån Hubbles konstant med en ny utgångspunkt av mätpunkt.


Bakgrunden för Hubbles konstant är från 1924 då meddelade den amerikanske astronomen Edwin Hubble (vars namn namngivet Hubbleteleskopet) att han upptäckt galaxer utanför Vintergatan med hjälp av det då nya  kraftfulla Hookerteleskopet utanför Los Angeles.


Genom att mäta avståndet till dessa galaxer insåg han att ju längre bort en galax är desto snabbare verkar den avlägsna sig från oss. Detta bevisade att universum expanderar i alla riktningar. Men i större hastighet ju längre från oss ett objekt är. Det var en stor överraskning för astronomer då och det även för Albert Einstein som förutspått ett välbalanserat, statiskt universum.


 Expansionstakten är grunden för hubble-konstanten. Det är ett värde som ger  ledtrådar till ursprung, ålder, utveckling och framtida öde för universum.


Under nära ett århundrade har astronomer arbetat minutiöst med att exakt mäta dess utvidgning, ålder  och avstånd med Hubbles konstant. Innan Hubble Space Telescope lanserades 1990, var universums ålder tänkt ligga mellan 10 och 20 miljarder år, baserat på olika uppskattningar av Hubbles konstant. I dag anses det enligt de senaste mätningarna med Planckteleskopet, från 2013 vara13,798±0,037 miljarder år.


Astronomer har nu gjort en ny mätning av hur snabbtt universum expanderar och för detta använt en helt annan typ av stjärna som utgångspunkt än tidigare men Hubbles konstant använd fortfarande som mätkonstant.


 Den reviderade mätning, som kommer från NASA: s Hubbleteleskop kan leda till en ny tolkning av universums grundläggande egenskaper.


Forskare har under nästan ett århundrade vetat att universum expanderar vilket innebär att avståndet mellan galaxerna i universum blir allt mer omfattande varje sekund. Men exakt hur snabbt har sökts länge genom uträkning av Hubble konstant. Men ett säkert värde har inte kunnat ges.


Professor Wendy Freedman och kollegor vid University of Chicago har nu gjort arbetat utefter en ny mätningsmetod för expansionstakten av universums utvidgning med hjälp Hubbletelskopet, Hubbles konstant och en ny utgångspunkt.


 Eventuellt behövs nu enligt dessa forskare en ny modell för den underliggande fysiken  av universum för att förklara resultatet.


Freedman och hennes team meddelade att de vid den nya mätningen av Hubbles konstant använt en typ av stjärna som tidigare inte använts vid detta slag av mätning.
 En röd jätte. 

Deras nya observationer gjorda med Hubbletelekopet indikerar att expansionstakten av universum i närområdet är strax under 70 kilometer per sekund per megaparsec (km/s/Mpc). (ju längre bort vi mäter stiger värdet på expasionstakten)  En parsec motsvarar 3.26 ljusårs avstånd. En rapport om resultatet av deras undersökning är antagen för publicering i Astrophysical Journal.


För min del anser jag att min ballongteori håller men säkert behövs omtolkningar av dagens fysik. Det finns mycket motsägningar och undringar i många resultat i den fysiska forskningen.


Bild på Hubbleteleskopet från vilket så mycket nya rön kommit oss till godo som är intresserade av universum och verkligheten utanför vårt planethem Jorden. Bilden  från vikipedia.

måndag 22 juli 2019

Det saknade järnet i universum är troligen hittat


I interstellära rymden ska det enligt den teori vi arbetar efter om verkligheten finnas mycket järn. Men forskare har upptäckt endast låga mängder av det hittills. Mycket järn är bundet i manteln i Jorden och troligast i alla nadra planeter men det saknas järn i alla fall.


Nu, en ny studie visat järn troligen inte saknas men är dolt därute.


En grupp forskare föreslår nu att interstellärt järn kombinerat med en viss typ av en kolkedja av molekyler kallat ” iron pseudocarbynes” döljer järnet i sig. Detta genom att dessa ” ironpseudocarbynes” visar samma signatur som kolmolekyler (och inte visar på sitt järninnehåll)  vid forskarnas mätningar enligt ett uttalande från Arizona State University (ASU).


Dessa torn av kosmiskt stoft och gas utgör bland annat delar av Örnnebulosan.

I den extremt kalla temperaturen av interstellära rymden, kan kolkedjor kondensera på järnkluster av damm och bilda dessa ” iron pseudocarbynes”. Under miljarder år skulle järn ha kombinerats med kol till ” iron pseudocarbynes” och bli dolt i dessa kolkedjors täckning och blandning.


Tarakeshar och hans team av forskarkolleger undersökte strukturen och egenskaperna hos dessa molekyler i labbet. De använde infraröd spektroskopi för att titta på molekylens spektrum eller mönster av ljus och kom då fram till att detta kan vara förklaringen till det saknade järnet i rymden. Detta genom att efter experimentet förstå att järn döljs i dess kolkedjor.


Bild från vikipedia visande Örnnebulosan som omtalas ovan.