NASA ett steg närmre undersökningen av trojanska asteroider

 

Trojanska asteroider är småplaneter som befinner sig före eller efter en planet i dennas bana. Man känner idag till fem planeter som har trojaner: Mars, Jupiter, Uranus, Neptunus och jorden.

NASA:s Lucy uppdrag är ett steg närmare lanseringen av L'TES, Lucy Thermal Emission Spectrometer vilket nu har framgångsrikt integrerats på rymdfarkosten. Lucy kommer att sändas upp i oktober 2021 och bli det första rymduppdraget där de trojanska asteroiderna studeras vilka är överblivna byggstenar från solsystemets barndom. Lucy,s uppdrag är att undersöka de trojaner som finns i Jupiters bana.

 Uppdraget har fått sitt namn från den fossiliserade mänskliga förmodern (kallad "Lucy" av hennes upptäckare) vars skelett gav en unik inblick i mänsklighetens utveckling. Likaså kommer Lucys uppdrag revolutionera vår kunskap om planeters ursprung och födelsen av vårt solsystem vilket skedde för mer än 4 miljarder år sedan.

Det blir (min anm.) en spännande tid att följa detta uppdrag och vad som hittas.

Bild från vikipedia med riktning och utpekande av jordens enda trojanska asteroid. 2010 TK7 (markerat i grönt, högra nedre hörnet) på en bild från Wide-field Infrared Survey Explorer.

En explosion (kallad GWAC 181229A), upptäckt på den vita dvärgstjärnan SDSS J013333.08+003223.7

 

En vit dvärgstjärna är en före detta normalstor stjärna (som solen) vilken kollapsat till en dvärgstjärna av en mycket liten storlek efter att den gjort slut på sitt kärnbränsle och innan detta stadie svällt upp till en röd stjärna (det stadie vår sol en gång gör och då troligen slukar jorden) . En typisk vit dvärg har en radie som är 1 procent av solens men grovt räknat samma massa. Det motsvarar en densitet på cirka 1 ton per kubikcentimeter.

Med hjälp av Xinglong-observatoriets ground-based wide angle cameras (GWAC) har astronomer från Kina och Frankrike upptäckt en superflare av mycket stort format på en vit dvärgstjärna därute.  Stjärnan SDSS J013333.08+003223.7 vilken finns 471 ljusår från oss. Händelsen som är unik har fått beteckningen GWAC 181229A och är en av de mest kraftfulla flares som hittills upptäckts. Då ska vi veta att vita dvärgstjärnor inte är de stjärnor som normalt har solflares.

Fyndet redovisas i en artikel publicerad 28 december den arXiv.org.

Det är en unik händelse som vi försöker förstå. Inte bara varför den skedde på just denna vita dvärg utan även varför detta utbrott var så kraftigt.

Bild från Pxhere.com. kanske det är en framtida astronaut eller astronom som ses här.

Vintergatans svarta hål sänder ut strålning som utplånar röda stjärnor

 

En  astronom Kris Skellgren hade märkt bristen på kolmonoxid (CO) i spektra från  ljus som kommer från stjärnor i vintergatans centrum 1990.

Kolmonoxid är vanligt förekommande i den övre atmosfären från röda jättestjärnor.  Röd jättestjärna blir även vår sol på sin ålderdom. Den sväller då upp och slukar troligen jorden. Därefter dras den ihop igen och blir en vit dvärg eller som det heter en neutronstjärna.

Under 1990-talet hade astronomerna märkt en stor brist på röda jättestjärnor i Vintergatans centrum. Det har varit olika teorier om den märkbara frånvaron. En ny teori har nu föreslagits.

Teorin att enorma röntgenstrålar som lanseras från galaxens massiva svarta hål förstör de röda jättarna.

Det uppskattas att det saknas omkring 1000  röda jättar i Vintergatans centrum. Den röda jättescenen är den sista fasen i en solliknande stjärnas liv. Stjärnorna blir röda då de sväller upp när de slutar att använda väte på grund av brist av detta för sin kärnfusion och får därmed namnet röda jättar. De finns över hela Vintergatan.

Genom åren har astronomer kommit på flera idéer och teorier som till största delen centrerar sig kring Skytten A* (centrum i vintergatan och det svarta hålet där). Det svarta hålet här beräknas vara över 4,5 miljoner gånger solens massa. Med sådan massa kan skytten A * göra en massa saker inklusive utplåna de röda jättarna. Därför är det möjligt att Skytten A * sliter isär de röda jättar som vandrar för nära det. Det är också möjligt att de röda jättarna kolliderar med andra rester nära Skytten A* som sänder ut massiva strålar och högenergipartiklar.

Kan det inte vara så (min anm.) att röda jättar är solar som svällt och därmed har mindre densitet än vad de hade innan de svällde ut och därmed lättare kan sönderslitas av högenergistrålar som hela tiden utgår från det svarta hålet? Jag misstänker det. Alternativt att stjärnorna här är av yngre slag så ingen ännu nått stadie uppsvällning.

Bild från vikipedia på Eskimånebulosan (NGC 2392) är en solliknande stjärna som efter ett liv som röd jätte blivit en planetarisk nebulosa.

Så låter en supernova enligt NASA

 

Det finns ett uttryck som säger att ”I rymden kan ingen höra dig skrika, explodera, kollapsa eller långsamt kollidera med en granngalax”.

Men nu finns möjligheten tack vare ett nytt "data sonification" program från NASA åtminstone att få en känsla av vad några av de mest extrema fenomenen i universum kan låta ljudmässigt som när händelser där  konverteras till ljud som spelas upp av jordiska instrument.

För att höra hur det låter användes data från NASA:s Chandra X-ray center  vilket har avbildat avlägsna galaxer med sitt Chandra X-ray observatorium i 20 år nu.

Supernova SN 1987A och Krabbnebulosan är några objekt man kan höra ljud från. Rekommenderar att höra dessa. De finns på denna länk från Nasa.  Det är fascinerande. 

Supernova SN 1987A varifrån man hör ljud. Bild från vikipedia.

Emissionsnebulosan Cat's Paw Nebula magnetfältstruktur undersökt

 

Emissionsnebulosor är moln av joniserad gas som lyser med sitt eget ljus. En bild på Cat´s Paw Nebulosan (NGC 6334)  kan ses ovan. foto från vikipedia.

På ett avstånd av cirka 4200 ljusår från oss är Cat's Paw Nebula  ett stjärnbildande komplex med en hög massa. Nebulosan har en form liknande en molnstruktur som spänner över 1000 ljusår och här finns flera stjärnbildande regioner.

Ett internationellt team av astronomer har undersökt denna emissionsnebulosa och stjärnbildande region som en del av ett projekt kallat B-fältet i STar-forming Region Observations (BISTRO) undersökning. Resultaten av studien presenterades i en uppsats publicerad den 24 december 2020 i arXiv.org, där viktig information om strukturen på objektets komplexa magnetfält visas.

För att få insikt i B-fältstrukturen längs dess täta filament och förbättra vår förståelse av magnetfältets roll i stjärnbildningsprocessen analyserade vi med nya 850μm data som erhållits i NGC 6334 star-forming filamentary regionen och som observerades som en del av B-fältet i STar-formande Region Observationer (BISTRO) med SCUBA-2/POL-2 installerat på James Clerk Maxwell Telescope (JCMT)," beskrev forskarna det i tidningen.

 

Enligt studien visar NGC 6334 upp en komplex B-fältstruktur när den observeras över hela regionen (cirka 33 ljusår) men vid mindre skalor varierar B-fältvinkeln (plane-of-the-sky) B-fältvinkelns sammanhängande längs glödtrådsnätets kammar.

För ytterligare information om detta projekt följ denna länk från https://phys.org. 

 

Lite ny kunskap av detta område kan man se detta inlägg behandla. Intressant? Ja kanske men avancerad sådan. Vi bör veta att det är lite nyhetstorka inom astronomi just nu därav blir nyhetsflödet lite mer forskningsresultat i det som kommer just nu istället för nya upptäckter av och på planeter.

Det finns ett mycket stort svart hål som döljer sig däruppe.

 

Ett enormt svart hål antas finnas i galaxen Abell2261 som finns ca 2,7 miljarder ljusår bort utifrån antagandet att alla galaxer har ett svart hål i dess centrum. Men det glider hela tiden genom astronomernas nät.

 

Supermassiva svarta hål tros lura i hjärtat på de flesta, om inte alla, galaxer. Vår egen Vintergatan har ett så massivt stort som 4 miljoner solar till exempel och M87' s  vilket är det enda svarta hålet som någonsin avfotograferats ett med en massa av 2,4 miljarder solmassor.

 Forskare har tidigare letat efter röntgenstrålar från galaxen Abell 226:s  centrum, med hjälp av data som samlats in av NASA: s Chandra X-ray Observatory under  1999 och 2004. Röntgenstrålar är ett signum som  alla  svarta hål sänder ut och därför antas komma även från det gäckande hålet i Abell 2261.

 Röntgenstrålningen uppstår då material faller in i ett svart hål och accelererar inåt och värms upp vilket då ger massor av hög energi (röntgenstrålning). Men Chandra hittade ingenting.

Nu har en ny studie analyserats klart vilken genomfördes och var en ännu djupare sökning efter röntgenstrålar med Chandra 2018. Och denna nya insats tittade inte bara i galaxens centrum utan sökte även i stjärnkluster i galaxen.

 

Enligt beräkningar bör ett svart hål i denna galax ha en storlek av 3 miljarder till 100 miljarder solar och borde inte vara svårt att finna spår efter uppskattar astronomerna. Men inte heller vid 2018 års undersökning som nu analyserats klart hittades något spår. Fast man även sökte  i stjärnkluster där det skulle enligt teorin kunna finnas  "rekylerande" svarta hål något ingen ännu hittat i universum. Men något som antas kunna hittas om två svarta hål dras in mot varandra och förflyttar sig genom denna händelse som ett enda svarta hål.

Hittills har astronomer dock bara verifierat sammanslagningarna av mycket mindre svarta hål", säger NASA-tjänstemän i ett uttalande i den nya studien. Nu står förhoppningen till James Webb teleskopet som ska söka vidare när detta kommit upp och forskarna får tid i teleskopets agenda. Då kan svaret komma var det svarta hålet finns eller om det finns.

Visst funderar man på om där finns ett svart hål? Är det en naturlag att det måste finnas ett svart hål i alla galaxer? Jag tvivlar (min anm.) inga lagar finns utan undantag kanske här är ett undantag. Men då uppstår frågan varför?

Bild från pixabay.com vilket väl illustrerar gåtan inlägget beskriver.

Gruvdrift efter guld eller andra mineral av värde på månen kan bli en ny anledning till konflikter i framtiden.

 

Flera länder och privata företag har ambitiösa planer på att söka och bryta mineral på månen. Det handlar inte om  en avlägsen framtid utan i nutid troligen det närmsta årtiondet. Som Martin Elvis, Alanna Krolikowski och Tony Milligan Senior Researcher in Ethics with the Cosmological Visionaries project, King's College Londonanges vilka nyligen publicerat en rapport i the Transactions of the Royal Society visar. Gruvbrytning kommer att utlösa spänningar mellan stater om vi inte hittar sätt att hantera situationen inom kort och skapa gränsdragningar.

Hittills har mycket av debatten kring utforskning och gruvdrift på månen fokuserat på schismer i rymden mellan statliga myndigheter och den privata sektorn. Men som vi ser det uppstår den akuta utmaningen på grund av begränsade strategiska resurser.

Den senaste lyckade landningen av Chang'e 5 från  Kina på en lämplig   landningsplats på månens baksida var bara en del av ett större, stegvis program av Kinas rymdmyndighet för slutmål månens sydpol 2024.

Indien försökte en mer direkt pollandning men misslyckades med  Chandraya-2 landaren som kraschade i samma region under 2019. Den ryska Roscosmos, som samarbetar med Europeiska rymdorganisationen riktar sig också mot den södra polarregionen för landning där i slutet av 2021 och, 2023 och då  vid Boguslavskijs krater. Därefter kommer Roscosmos att sikta på Aitkenbäckenet i samma region  för sökande av vatten i permanent skuggade områden. Ett antal privata företag har också ambitiösa planer för gruvdrift på månen i framtiden.

 

Strategiska resurser som inte finns i polarområdena tenderar att koncentreras snarare än jämnt fördelas. Torium och uran som skulle kunna användas för radioaktivt bränsle finns i 34 regioner i områden av mindre storlek än 80 km bredd. Järn till följd av asteroidnedslag kan hittas i bredare territorier från 30-300 km i diameter det finns cirka 20 sådana områden.

Säkert blir det schismer om vem som kom först och mutade in ett område för brytning och troligen kommer även militära zoner att upprättas av de större staterna på jorden. Kanske det behövs något slag av polismakt också på månen. Livsmedelsförsörjning, bränsle mm. Så nog finns många problem att lösa om vi inte som en gemensam planets befolkning tillsammans kan samarbeta på månen. Något jag inte tror människans inneboende egoism och programmerade (i flertalet stater i dag) individualism sätter stopp för.

Bild från pixabay.com. Illustration av romantik under månens sken. En dag kanske månen blir synonymt med konflikter mellan stater på jorden och den romantik man nu förknippar med denna blir motsatsen.