En blick på blazaren Markarian 501.

 

Citat från vikipedia "En blazar eller blasar (blazing quasi-stellar object) är en typ av kvasar, dvs en mycket kompakt, ytterst ljusstark och snabbt variabel galaxkärna. Det som utmärker en blazar är att en av dess jetstrålar är riktad mer eller mindre rakt mot jorden. Dess energikälla är en ackretionsskiva runt ett supermassivt objekt i centrum av värdgalaxen. Blazarer är bland de mest våldsamma fenomenen i universum och är viktiga studieobjekt inom högenergiastrofysiken".

Ett team av astronomer från Schweiz och Tyskland har genomfört en multibandsfotometrisk övervakning av en närliggande blazar. BlazarenMarkarian 501 som finns 456 miljoner ljusår bort från oss.

Observationsperioden som innefattade åren 2012 till 2018 gav viktig information om blazarens variabilitet och det upptäcktes många facklor (jetstrålar) från denna källa. Resultaten av studien publicerades den 7 september i arXiv.org.

 

Variationen hos Mrk 501 strålning upptäcktes på alla vågbandslängder. Den fraktionerade variationen är lägst i radiostrålningsbandet och högst i TeV-bandet och ökar monotont från radio till röntgenstrålaning och från gevs till tevs.

 

Fördröjningen mellan TeV- och röntgenvariationerna uppskattades till mindre än 0,4 dagar. Enligt forskarna är denna nästan nollfördröjning förenlig med synchrotron self-Compton (SSC) utsläpp, där TeV fotoner produceras genom omvänd Compton spridning.

 

"Den rapporterade fördröjningen < 0,4 dagar mellan TeV- och röntgenflödena överensstämmer med självkompensatoriska eller externa Compton-ramverk som elektroner kyler snabbt (< 0,5 timme) vid dessa energier", förklarade forskarna.

 

Observationerna identifierade också många TeV- och röntgenbloss från Mrk 501. Det karakteristiska tidsintervallet mellan TeV-facklor konstaterades vara jämförbart med förväntningarna om dessa facklor utlöses av den så kallade Lense-Thirring-precessionen (en relativistisk korrigering av precessionen av ett gyroskop nära en stor roterande massa) av accretionsskivan runt SMBH.

Svårt inlägg denna dag (min anm.) men säkert finns det någon eller några som finner det intressant och kan fältet. Vi som är mest lekmän kan lära oss lite om vad blazarer är och dess existens.

 

Bild på Markarian 501 från vikipedia.

Bortom Neptunus finns objekt med mycket svårförklarade banor.

 

Ett sexårigt observerande av rymden bortom Neptunus omloppsbana har resulterat i upptäckten av 461  tidigare okända objekt därute. Dessa objekt inkluderar fyra som är mer än 230 astronomiska enheter (AU) från solen. (En astronomisk enhet är avståndet från jorden till solen, cirka 149,6 miljoner kilometer).

Observationerna kommer från Dark Energy Survey vilket är  ett projekt som startade 2013 med syfte att kartlägga universums galaktiska struktur och den mörka materian. Sex års observation från Blanco-teleskopet i Cerro Tololo i Chile som är involverat i projektet har resulterat i totalt 817 nya bekräftade objekt varav 461 nu beskrivs för första gången i en rapport publicerad på preprintservern arXiv.

Objekten  är alla minst 30 AU bort från oss i en region av solsystemet där mörker råder. Mer än 3 000 trans-neptuniska objekt har nu identifierats i dessa isiga vidder i ytterkanten av solsystemet (objekt bortanför Neptunus).

Kuiperbältet  som regionen kallas har ca 70000 isiga objekt som kretsar mellan cirka 30 AUs och 50 AUs från solen. Av de 461 objekt som för första gången nu beskrivs är några särskilt intressanta. Nio av dessa trans-neptuniska objekt går i banor som svänger ut minst 150 AUs från solen. Fyra av dem  med omloppsbana av 230 AUs.

Det är denna påverkan av dess banor som tyder på en påverkan utanför solsystemets gräns. Vissa forskare tror att det beror på störningar från en ännu inte upptäckt planet, kallad Planet Nio. (Andra tror på en kombination av gravitation hos många små objekt.

 Forskarna fann även fyra nya Neptunus-trojaner. Trojaner är objekt som delar en planets eller månes banor. I det här fallet delar objekten Neptunus omloppsbana runt solen.

För min del anser jag planet nio vara en utopi. Istället är jag anhängare av teorin att mängden objekt därute påverkar varandra gravitationellt . Alternativt har fått sina udda banor genom kollisioner med varandra (min anm.)

Bild från vikipedia på Neptunus sedd från Voyager 2, 1989.

Allt i en protoplanetär skiva används inte vid planetbildning. Utan………..

 

En protoplanetär skiva är en roterande cirkumstellärskiva med tät gas som omger en mycket ung stjärna. Det är materialet i denna som är grunden för planetbildning det andra är gravitationen. När ett ungt solsystem bildas är det först inte mycket mer än en ung stjärna med en roterande skiva med skräp i sin omgivning.

Man antar att detta virvlande skräp sveps ihop av gravitation och försvinner som ex en ny planet. Men en ny studie visar att mycket  innehållet )mestadels i gasform)  i skivan  möter ett annat öde. Det kastas ut ur det unga, fortfarandebildande planetsystemet genom rörelserna för att istället bli  ett interstellärt objekt eller ensam planet mellan solsystemen eller galaxerna.

Studien om detta och teorin kommer från Avi Loeb och Amir Siraj. Loeb och Siraj båda verksamma vid Center for Astrophysics (CfA) vid Harvard. Studien heter "Preliminary Evidence That Protoplanetary Disks Eject More Mass Than They Retain." tillgänglig på arxiv.org.

  Loeb och Siraj pekar på förekomsten av interstellära objekt som  "Oumuamua och 2I/Borisov och dess eventuella ursprung . Än så länge finns det inga avgörande bevis för ursprunget till dessa föremål och ursprunget är ännu ett olöst mysterium skriver de.

Men det finns som man antar i dag bara två  möjligheter till deras ursprung om man  utesluter asteroidbältet eller Orts kometmoln. Den möjligheten är överskottsmaterial vid solsystem eller planetbildning (vilket forskarna anser mycket osannolik som förklaring till interstellära objekt). Den andra är att de kommer från mycket stora avstånd och klarar denna resa över  miljarder år i tomrummet därute men det förklarar inte deras ursprung om man inte ser det som ovanstående.

Gåtan är hur många sådana objekt som finns och hur och var de uppstod. Teoretiskt kan deras ursprung komma från material som kastats ut av rörelserna i protoplanetära skivor enligt ovan. Kanske de bildades i samband med stjärnbildning och aldrig lyckades komma nära nog en galax gravitation  för att fångas i denna utan dess materia bildade själv en kropp. Detta skulle kunna vara förklaringen till Oumuamuas udda form och kan ge anledning till tanken att det kan komma fler liknande besök av mycket udda formade objekt (min anm.)Men Oumuamuas udda form kan även vara från en explosion mellan två stora planeter eller asteroider. Alternativt som en del anser och som inte helt förfalskats som teori kan Oumuamuas udda form vara ett kamouflage för en stjärnfarkost med uppdrag att rekognosera i vårt solsystem.

Bild på den protoplanetära skivan HH-30 i Oxen,omkring 450 ljusår från jorden. Skivan sänder ut rödaktiga jetströmmar, en vanlig företeelse för dessa fenomen. Bild vikipedia.

Nu går det att virtuellt resa runt i universum.

 

Uchuu är namnet på det mest omfattande och  mest detaljerade virtuella universum som någonsin utformats och det är gratis för vem som helst att utforska. Uchuu skapades med hjälp av den mest kraftfulla superdatorn som finns för astronomi - ATERUI II. 

I Uchuu går det  att utforska universum genom att ta sig mellan galaxer och regioner i Kosmos på en kort tidsperiod.

 

Det är inte i realtid men däremot virtuellt. Det är en internationell grupp av forskare som konstruerat möjligheten och förverkligat detta.

En möjlighet för vem som helst att ta sig ut i universum i en aldrig tidigare skådad virtuell miljö. En miljö som omfattar 9,63 miljarder ljusår per sida i innehållet vars summa är 2,1 biljoner partiklar. Varje sida av denna kubformade modell sträcker sig tre fjärdedelar av avståndet från jorden till de mest avlägsna galaxerna.

Förutom sin enorma storlek och intrikata detaljrikedom är Uchuu även unikt då det gäller att simulera Kosmos över en tidsperiod av 13,8 miljarder år – från Big Bang till vår tid.

 

"Uchuu är som en tidsmaskin: vi kan gå framåt, bakåt och stanna upp i tiden. Genom denna möjlighet kan man se vad som händer eller hände vid varje ögonblick och plats i universum från dess tidigaste dagar till nutid vilket är ett viktigt verktyg för att studera kosmos, förklarar Julia Ereza, doktorand vid IAA-CSIC som har erfarenhet av att använda Uchuu för att studera universums storskaliga struktur. För att läsa och förstå mer om detta projekt och kanske använda möjligheten se denna länk. 

Bild pixabay.com

En mindre asteroid hälsade oväntat och närgånget på oss den 7 sept.

 

   Astronomer vid Mount Lemmon i Arizona upptäckte den 7 september i år 2021 en asteroid i storlek som en ordinär bil. Snabba beräkningar av dess bana visade att den skulle dra förbi jorden bara timmar efter upptäckten. Enligt NASA:s Center for Near Earth Object Studies (CNEOS)  kom Asteroiden (som fick beteckningen) 2021 RS2 som närmst endast 15 340 km från jorden.

Om vi jämför med Jordens diameter som är cirka 12 742 km innebär detta att den passerade något längre ut än en jorddiameter. Den hade en hastighet av 63,353 km/h eller 17,59 kilometer per sekund.

Diametern uppskattades till endast 3,5 meter om RS2 2021 hade kommit än närmare oss hade den kommit in i jordens atmosfär och friktionen med denna skulle  orsakat att den upplösts och brunnit upp. Å andra sidan skulle en rymdsten stor som 2021 RS2 ha orsakat en mycket imponerande och ljus meteor i skyn. Men dess storlek var för liten för att vi skulle vara i fara.

Men (min anm.) frågan är varför vi inte upptäcker objekt som dessa i tid. Det kunde i en framtid vara främmande fientlig makt som sänder kärnvapenbestyckade objekt av denna storlek som vi inte upptäcker förrän de drar ner genom atmosfären. En annan fråga är vad gränsen för storlek är då det är lätt att hitta objekt innan de sveper ner på oss?

Bild från  på Asteroid 2021 RS2 och dess bana.

Asteroiden Kleopatra med dess två små månar

 

Nya observationer av asteroiden Kleopatra som är formad som ett hundben och dess två små månar har gett forskare ny kunskap om hur dessa troligast kom till.

 

Kleopatra finns i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter och upptäcktes första gången 1880 men först under de senaste decennierna har forskare insett dess udda form och upptäckt dess två små månar.

Ett team av forskare började därmed  att studera asteroiden med hjälp av det mycket stora teleskop som finns i Chile.

 

"Kleopatra är en unik kropp i vårt solsystem", säger Franck Marchis, astronom vid SETI Institute i Kalifornien och även verksam vid Laboratoire d'Astrophysique de Marseille, Frankrike, vilken var den som ledde den nya observationen av asteroiden och fann dess två små månar AlexHelios och CleoSelene.

Det var 2008 Marchis och hans kollegor för första gången upptäckte Kleopatras två månar, AlexHelios och CleoSelene namngivna  efter den egyptiska drottningen Kleopatras två barn.

Forskarna fortsatte därefter hålla ett öga på systemet mellan 2017 till 2019 och därefter har forskarnas bild av Kleopatra finjusterats. I processen upptäckte forskarna att tidigare omloppsmodeller för dessa två små månar var felaktig. Det var en viktig upptäckt eftersom forskare använder förhållandet mellan en kropp och dess månar för att beräkna gravitationen mellan dessa vilkets resultat gör att man kan beräkna asteroidens massa.

 

"Detta skulle lösas", säger Miroslav Brož, solsystemforskare vid Charles University i Tjeckien, i uttalandet. "För om månarnas banor var felberäknade var även  Kleopatras massa felberäknad."

Med den nya datan för månarnas omloppsbana blev resultatet att Kleopatras massa cirka 35% mindre än tidigare beräkningar. Det nya värdet, plus nya modeller av asteroidens storlek tyder nu på att asteroiden inte är så tät som forskare tidigare ansett detta trots att forskare ännu anser att objektet består av metalliskt slag. Den paradoxen tyder på att Kleopatra har en struktur liknande en murhög (man kan se det som kallmurad löst sammanfogade sten utan bruk som kitt) med massor av tomhet mellan stenarna och stoffet ungefär som asteroiderna Ryugu (vilken besöktes av den japanska sonden Hayabusa 2 under 2018 ) och Bennu (som under 2018 fick besök av den amerikanska rymdsonden OSIRIS-REx ).

Många asteroider inklusive Kleopatra bildas sannolikt från skräp som sammandragits efter en enorm kollision av något i närområdet. Kanske asteroidbältet till viss del är rester efter planeter som en gång krockat och exploderat. Idén har funnits och finns kanske än bland vissa astronomer.

Den nya analysen tyder på att AlexHelios och CleoSelene är delar av Kleopatra själv. Den teorin bygger på att Kleopatra snurrar så snabbt att bitar kan ha kastats ut vid sammanslagningar av materia som byggt upp asteroiden och då gav upphov till de små månarna vilket ger idén att fler fragment kan kretsa runt Kleopatra.

Forskare har därför inte uteslutit att det kan finnas andra små månar som kretsar kring Kleopatra. Men för att bekräfta om det är så måste man vänta på kraftfullare instrument för att kunna hitta sådana kroppar. Kleopatra är ca 120 km i diameter. Ett kraftfullt instrument som snart finns däruppe är James Webb teleskopet. Men om detta teleskop får tid att söka efter månar runt Kleopatra inom de närmsta åren är mycket osäkert.

Bild från vikipedia 3D model of Kleopatra data animation.

En astrobiolog vid NASA svarar på frågan; Finns aliens?

 

De flesta av oss har ställt frågan ”Finns det liv på andra planeter därute eller är vi ensamma?” Ingen kan svara på detta i dag. Kanske aldrig. Men mycket tyder på att det kan finnas någon form av liv i solsystemet. Finner vi det uppstår dock frågan likväl ”Finns liv i någon form i andra solsystem eller finns det bara i vårt?” Svaret får vi kanske aldrig.

På NASA försöker astrobiologer som Dr. Lindsay Hays svara på en av de mest djupgående frågorna någonsin: Finns det liv bortom jorden?  Hör hennes svar på nedanstående film som ligger på youtube  här. 

Bild från https://www.publicdomainpictures.net