Google

Translate blog

torsdag 25 november 2021

Livstecken på Mars kan vara falska.

 


Vi söker i dag efter tecken efter forntida liv på Mars. Risken är dock att vi drar fel slutsatser av fossilliknande fynd något som nästan säkert kommer att hittas. Fynd vilka kan var skapade av kemiska processer.

 

Stenar på Mars kan innehålla många typer av icke-biologiska händelser som liknar de typer av fossil som vi finner på jorden och här är forntida rester av livsformer. Denna åsikt är publicerad i en studie publiceras i Journal of the Geological Society.

Att skilja  falska fossiler från äkta fossil är svårt. Men redan nu underöker Mars rover sten efter tecken på detta på Mars yta. Kortvarigt liv för kanske  – fyra miljarder år sedan tider då Mars hade  floder och sjöar.


Astrobiologer vid universiteten i Edinburgh och Oxford lär sig mer nu om alla kända processer som kan ha skapat verklighetstrogna fyndigheter i sten på Mars.  De har identifierat dussintals processer men många fler är sannolikt fortfarande oupptäckta. Fynd där materiella strukturer som efterliknar de mikroskopiska, enkla livsformer som en gång kan ha existerat på Mars kan misstas för vad de är.

 

Bland de verklighetstrogna exemplar som dessa processer kan skapa finns avlagringar som ser ut som bakterieceller och kolbaserade molekyler som liknar byggstenarna i allt känt liv.

 

Eftersom livstecken kan efterliknas av icke-levande processer kommer ursprunget till alla fossilliknande exemplar som finns på Mars sannolikt att vara mycket tvetydigt,

Dr Sean McMahon, chancellor's Fellow i astrobiologi vid University of Edinburgh's School of Physic and Astronomy, säger: "Vid något tillfälle kommer en Mars rover nästan säkert att hitta något som ser ut som ett fossil och då bör vi ha en metod för att säkert kunna skilja detta från strukturer och ämnen som orsakas av kemiska reaktioner. För varje typ av tecken på ett fossil där ute finns det minst en icke-biologisk process som skapar mycket liknande spår så det finns ett verkligt behov av att förbättra vår förståelse och undersökningsteknik  för att vi vid ett fynd ska dra rätt slutsatser.

 

Julie Cosmidis, docent i geobiologi vid Oxfords universitet, säger i ett uttalande: "Vi har lurats av livslika spår tidigare. Vid många tillfällen beskrevs föremål som såg ut som fossila mikrober i stenar på jorden och även i meteoriter från Mars som fossil men efter djupare undersökning visade det sig ha icke-biologiskt ursprung.

Det är en utmaning att se skillnad på falska spår och äkta spår (min anm.). Risken om vi påstår oss hittat något och sedan går ut i media då vi analyserat spåret och därefter säkert förstår att det var ickebiologsikt och då åter går ut i media är att människor då tror vi döljer något. Något UFO fantasterna i dag gör då de tror myndigheter döljer besök av aliens. Men hur skulle något sådant som UFO-besök  kunna döljas det skulle snart bli en läcka. Visst vissa rapporter om farkoster döljs men det beror på att man anser att fenomenet var spionage från främmande makt från  jorden och att man inte vill visa utåt att man hade dålig kontroll på luftrummet och därför hemligstämplas för rikets säkerhets skull.   Ex under kalla kriget då  skedde sådant hela tiden.

Ett UFO finns ingen anledning att dölja tvärtom det är viktigt att alla människor får veta om något sådant besök sker och bevisats vara det för då bör alla vara uppmärksammade det kan vara fientliga och fler kan vara på väg. Tramset att det skulle sprida panik om det inte doldes är otroligt naivt tvärtom att dölja och sedan något mer hände då skulle panik uppstå då allmänheten då skulle vara helt oförberedd.

Bild maxpicel.net

onsdag 24 november 2021

Positiv upptäckt. Det verkar finnas fast koldioxid på månen.

 


Koldioxid är vid rumstemperatur en färglös gas som fyller viktiga biologiska funktioner och även har en central roll för jordens växtlighet. Det är även en växthusgas men används även i många industriella sammanhang.

Nu har forskare efter lång tid (årtionden) bekräftat förekomsten av koldioxidkylfällor på månen. Platser där det potentiellt kan finnas fast koldioxid (koldioxid fruset till fast form). Upptäckten kommer sannolikt att ha ett stort inflytande vid utformningen av framtida månuppdrag för att bekräfta eller icke bekräfta om detta är riktigt vilket påverkar möjligheten av en hållbar robot- eller mänsklig  närvaro på månen  under längre etapper. Det är  i de permanent skuggade regionerna av månens poler som temperaturen sjunker till nivåer som möjliggör koldioxidkylda gömmor. I dessa kalla gömmor kan koldioxidmolekyler frysa till is och förbli i fast form även under månens sommar.

Framtida mänskliga eller robotar kan använda den fasta koldioxiden i dessa gömmor för att producera bränsle eller material för längre månvistelser. Koldioxiden och andra potentiella flyktiga organiska ämnen kan också hjälpa forskare att bättre förstå ursprunget till vatten och andra element på månen.

Även om kalla fällor har förutspåtts av forskare under flera år är denna nya studie den första som fast etablerar och kartlägger var förekomsten av koldioxidkylfällor  finns. För att hitta de kallaste fläckarna på månens yta analyserade forskare 11 års temperaturdata från Diviner Lunar Radiometer Experiment, ett instrument som finns ombord på NASA:s Lunar Reconnaissance Orbiter.  Den nya forskningen är publicerad i AGU-tidskriften Geophysical Research Letters.

Den totala ytan där dessa koldioxidfällor kan finnas uppgår till 204 kvadratkilometer det intressantaste  området  är Amundsen Crater där den fasta gasen kan finnas dold i ett område av  82 kvadratkilometer. Här förblir temperaturen ständigt under -200 C.

Förekomsten av möjliga koldioxidkylfgömmor garanterar inte förekomsten av att fast koldioxid finns på månen. Men denna verifiering gör det mycket troligt att det finns. Om det verkligen finns  kan den potentiellt användas på olika sätt. Framtida rymdutforskare skulle kunna använda resursen som energi vid produktion av stål samt som raketbränsle och biomaterial vilket  skulle vara avgörande för en hållbar robot- och mänsklig närvaro på månen. Denna möjlighet har redan väckt intresse från regeringar och privata företag.

Jag anser att längre vistelse är svår på månen likt på ISS (min anm.). Detta då viktlöshet ger fysiska problem. Längre vistelser på månen eller bosättning kan säkert inte ske ofarligt för människans fysik förrän vi kan konstruera bosättningar med konstgjord gravitation så vi får en likhet med jordens tyngdkraft på den mänskligt konstruerade kroppen. Något jag helt säkert tror kan bli möjligt i framtiden.

Bild pixabay.com

tisdag 23 november 2021

Earthgrazer (en eldkula) svischade över USA för någon vecka sedan.

 


Ett eldklot är en mycket ljusstark meteor som sveper in i jordens atmosfär och lämnar oss igen. Vissa fragment kan dock påverka jorden i form av  som meteoriter om meteoren börjar brytas upp och slår ner på jorden eller exploderar i luften.

Eearthgrazer blev namnet på ett sådant objekt vilket tisdagen den 9 november 2021 ca kl 18.30.m. Eastern Daylight Time svepte in överGeorgia och Alabama. Eearthgrazer upptäcktes av tre NASA-meteorkameror i regionen". Den kom in i atmosfären "i en mycket skev vinkel endast 5 grader över horisontlinjen." säger en tjänstemän vid NASA

 "Mycket sällan "studsar" de ut från atmosfären (vilket denna gjorde) och sveper vidare tillbaka ut i rymden", skrev NASA Meteor Watch på Facebook. Eldklotet dök upp, sågs först på en höjd av 85 kilometer över staden Taylorsville i Georgia och rörde sig sedan enligt NASA åt nordväst med en hastighet av 58500 kilometer i timmen . Det var "en sällsynt meteorsyn för dem som hade turen att se den", säger NASA-tjänstemän.

Ingen kan säkert säga var nästa händelse av detta slag sker. Men om det sker igen får vi hoppas det blir en vacker syn och att den studsar ut i rymden igen och inte går ner på jorden och utlöser en eventuell katastrof om den kraschar i bebyggda områden (min anm.).

Bild vikipedia Frederic Church's målning Meteor från 1860 föreställande en meteor som sveper genom atmosfären som kan ses likna den ovan beskrivnas färd i nutid.

måndag 22 november 2021

Hur en nyskapad planet rör sig i en protoplanetär skiva.

 


En protoplanetär skiva är en roterande cirkumstellärskiva av tät gas som omger en mycket ung stjärna. Planeter som bildas är en möjlig förklaring till de ringar och luckor som observerats i dessa gas- och damm och gasskivor.

 

 Men teorin har svårt att förklara varför det är sällsynt att hitta planeter associerade med ringar. Nya superdatorsimuleringar visar däremot att efter att en planet har skapats (genom gravitation) i en ring flyttar sig denna in mot sin sol och lämnar ringen bakom sig. Detta stärker inte bara planetteorin för ringbildning, simuleringarna visar att en migrerande planet kan producera en mängd olika mönster som matchar det som faktiskt observerats som skivor.

En av världens mest kraftfulla radioteleskopsystem, ALMA (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array) har observerat en mängd olika mönster i täta och mindre täta ringar och luckor av dessa protoplanetära skivor. Gravitationseffekt från planeter som bildas i skivan är en teori för att förklara dessa strukturer men uppföljande observationer som letar efter planeter i ringarna har till stor del misslyckats.

I ny forskning använde ett team från Ibaraki University, Kogakuin University och Tohoku University i Japan världens mest kraftfulla superdator inom astronomi, ATERUI II vid National Astronomical Observatory of Japan för att ned denna simulera hur en planet  rör sig bort från sin ursprungliga formationsplats. Resultatet av experimentet visade att i en disk med låg viskositet rör sig inte en ring som bildats från sin ursprungliga plats runt en planet när planeten migrerar inåt.

Teamet identifierade tre distinkta faser. I fas I förblir den första ringen intakt när planeten rör sig inåt (mot solen). I fas II börjar den första ringen deformeras och en andra ring börjar bildas på planetens nya plats. I fas III försvinner den ursprungliga ringen och endast den senare ringen finns kvar.

Min tolkning ur resultatet; Ringarna består av  gas och materia som bildar planeten och effekten uppstår troligast genom gravitation. När sedan planeten vandrar vidare inåt är det solen som ger denna effekt genom sin gravitation tills en balans uppstår mellan planeten och solen och då har planeten fått sin omloppsbana (min anm.).

 

Bild från vikipedia. Den protoplanetära skivan HH-30 i Oxen, omkring 450 ljusår från jorden. Skivan sänder ut rödaktiga jetströmmar vilket är en vanlig företeelse från dessa fenomen.

söndag 21 november 2021

Är asteroid Kamo'oalewa ett fragment av månen?

 


469219 Kamoʻoalewa, eller 2016 HO3, är en Apollo-asteroid  som kretsar i en oregelbunden bana runt jorden och solen. Det är en ”kvasimåne” som är i tillfälligt omlopp runt jorden och utgör därmed nu och i en begränsad framtid en slags ”extra måne” till jorden.   Misstanken är att den är ett fragment av vår måne. Något som beskrivs i  en ny artikel publicerad i Nature Communications Earth and Environment av ett team av astronomer vid University of Arizona.

Kamo'oalewa är en kvasisatellit – en underkategori av jordnära asteroider som kretsar runt solen och förblir relativt nära jorden. Det är inte mycket vi vet om dessa föremål eftersom de är svåra att observera då dess sken är svagt. Kamo'oalewa upptäcktes av PanSTARRS-teleskopet på Hawaii 2016 och fick sitt namn efter en hawaiiansk skapelseberättelse som anspelar på en avkomma som reser på egen hand.

Asteroiden är av ungefär samma storlek som ett pariserhjul mellan 30 till 50 meter i diameter. Dess avstånd från oss är som närmst cirka 15 miljoner km. På grund av sin omloppsbana kan Kamo'oalewa enbart observeras från jorden under några veckor i april varje år. Dess lilla storlek innebär att den då bara kan ses med de största teleskopen på jorden.

Det var med UArizona-managed Large Binocular Telescope på Mount Graham i södra Arizona som  ett team av astronomer med ledning planetary sciences graduate Ben Sharkey fann att Kamo'oalewas avgav ett mönster i det ljus som reflekterades från solen  uppdelat i ett spektrum från asteroiden matchar månstenar som samlades in vid NASA: s Apollo-uppdrag. Något som tyder på att asteroidens troliga ursprung är månen.

Teamet försöker nu förstå hur denna stenbit har kunnat slitas bort från månen. Det är första asteroiden som hittats som troligen har sitt ursprung från månen. "Det är mycket osannolikt att en jordnära asteroid spontant skulle flytta sig in i en kvasisatellitbana som Kamo'oalewas", säger hon. "Den kommer inte heller att förbli i just den här omloppsbanan under en längre tid. Enligt beräkningar bara cirka 300 år in i framtiden och vi uppskattar att den anlände till den här omloppsbanan för cirka 500 år sedan", säger Malhotra. 

Kamo'oalewa har ungefär 4 miljoner gånger svagare  ljussken än den svagaste stjärnan som det mänskliga ögat kan se på en mörk himmel.

Mitt tips,  om det nu är månen som är asteroidens ursprung kan detta bero på att en stor asteroid träffat månen i en vinkel mot en bergstopp eller  kraterkant i en vinkel och hastighet som resulterade i att denna bit slogs loss och flög ut i rymden i riktning mot oss (min anm.). Alternativt kommer den från en av solsystemets andra månar eller asteroider vilka vissa kanske har en slående likhet i sammansättning som vår måne. Men om så är infångandet i den bana den har svårare att förklara.

Bild från vikipedia. Asteroiden 469219 Kamoʻoalewa är en tillfällig följeslagare till jorden.

lördag 20 november 2021

Ett svart hål har upptäckts i stjärnhopen NGC 1850 vilken ingår i ”Det stora Magellanska molnet”.

 


Vid Europeiska Sydobservatoriets Very Large Telescope (ESO:s VLT) har astronomer  upptäckt ett mindre svart hål utanför Vintergatan genom att upptäcka hur det påverkar stjärnorna i omgivningen. Det är första gången denna metod har använts för att upptäcka ett svart hål utanför vår egen galax. Upptäckten kan visa sig viktig i det fortsatta sökandet efter gömda svarta hål i Vintergatan och i närliggande galaxer. Syftet är att få beta mer om hur dessa  objekt bildas och utvecklas.

 

Det nu upptäckta svarta hålet finns i NGC 1850 vilket är en massiv öppen stjärnhop med tusentals stjärnor på 160 000 ljusårs avstånd ingående i det Stora Magellanska molnet en av Vintergatans satellitgalaxer.

De allra flesta svarta hål hittas inte genom sökning inom röntgen-  eller gravitationsstrålningsfält. “Den stora merparten kan bara upptäckas dynamiskt” säger Stefan Dreizler  medlem i forskarlaget vid Göttingens universitet i Tyskland (hur det påverkar sin omgivning). “När de samverkar gravitationellt med en stjärna kommer det att påverka stjärnans bana vilket kan detekteras med känsliga instrument”.

Den dynamiska detektionsmetoden används vid Saracino vid Astrophysics Research Institute, Liverpool John Moores University och Sara Saracinos forskarlag där. Metoden kan bana väg för att hitta  fler svarta hål. “Varje enskild detektion vi gör bidrar till ny kunskap om stjärnhopar och de svarta hål som gömmer sig i dem” säger Mark Gieles vid Barcelonas universitet och en av medförfattarna till studien.

 

Upptäckten i NGC 1850 är den första där ett svart hål har hittats i en ung stjärnhop. NGC 1850 innehåller stjärnor som bara är 100 miljoner år gamla. Genom att jämföra unga svarta hål av detta slag med större och äldre svarta hål i gamla stjärnhopar kan astronomerna få en inblick i hur dessa objekt växer genom sammanslagning med stjärnor eller med andra svarta hål. Med större kunskap om “demografin” för svarta hål i stjärnhopar kan också förståelsen för källor till gravitationsvågor i rymden förbättras.

Svarta hål av denna storlek bildas när massiva stjärnor dör och avslocknade stjärnor spelar en betydande roll för galaxers tidiga utveckling och bildningen av de flesta grundämnen. Studier av svarta hål som detta kan därmed ge oss mer kunskap om massiva stjärnors livscykel” säger Chris Usher, astronom vid Stockholms universitet och medförfattare till studien. “Eftersom detta svarta hål befinner sig i en stjärnhop vet vi betydligt mer om detta än man vanligast kan undersöka om svarta hål  i centrum av stora galaxer bland annat dess ålder vilket gör det lättare att räkna ut vilken typ av stjärna det bildades av.”

Vi får hoppas upptäckten (min anm.) kan ge mänskligheten mer kunskap om de mystiska svarta hålen därute. Vi vet inte så mycket i dag.

Bild vikipedia av Hubble rymdteleskop av NGC 1850. Det blå är den omgivande nebulosan bestående av gas och stoff.

fredag 19 november 2021

En ny metod för att upptäcka planeter med två solar.

 


En ny teknik som delvis utvecklats vid University of Hawai'i  och  av astronom Nader Haghighipour har möjliggjort att lättare upptäcka transiterande planeter (planeter med  två solar).

 

Objekt kallade cirkumbinära planeter som kretsar kring två stjärnor. Många år var tvåsols system bara något man trodde fanns i science fictionberättelser. Men tack vare NASA:s planetsökande med Keplerteleskopet och Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS) har nu ett team av astronomer inklusive Haghighipour hittat 14 sådana solsystem. 

Kepler och TESS är båda teleskop däruppe i rymden  upptäcker planeter via transitmetoden. En metod där astronomer mäter den lilla dimningen (försvagningen av ljus) av en stjärna när en planet passerar framför denna och blockerar en del av stjärnljuset. Vanligtvis behöver astronomer se minst tre av dessa transiteringar för att säkert konstatera planetens omloppsbana.

Något som är svårt i solsystem med två solar. Under 2020 hittade Haghighipour och hans team en utväg runt denna svårighet. I en artikel publicerad i The Astronomical Journal beskrev de en ny teknik som  gör det möjligt att upptäcka planeter och räkna ut dess omloppsbana med TESS så länge planeten transiterade båda sina solar under sin omloppsbana runt eller igenom systemet (förmörkade båda solarnas sken).

 

Samma team av astronomer har nu upptäckt den första planeten av detta slag i TESS-data vilket visar att tekniken fungerar. Planetens katalogbeteckning  är TIC 172900988 och observerades i en enda sektor av TESS då dess ljuskurva visade tecken på två transiteringar en över varje stjärna, separerad med bara fem dagar - under samma konjunktion.

"Den här planetens omloppsbana tar 197 dagar på sig i sin omloppsbana - med den traditionella transitmetoden skulle vi ha behövt vänta över ett år för att upptäcka ytterligare två transiteringar. Vår nya teknik minskade den tiden till bara fem dagar, vilket visar att TESS trots sitt korta observationsfönster mot objektet kan användas för att upptäcka planeter av detta slag. Den nya planetens upptäckt är beviset på giltigheten, tillämpligheten och framgången för vår nya teknik," säger Haghighipour, grundare av projektet TESS Circumbinary Planet Working Group. "Upptäckten visar att vår nya teknik fungerar och kommer att kunna hitta många fler planeter."

Det spännande är tanken på hur det skulle varit att bo på jorden under två solar (min anm.).

Bild picryl.com. Tänk om vi haft två solar. Det behövde inte inneburit varmare planet. De kunde varit på avstånd så vi haft samma klimat) kanske det då skulle sett ut som ovan. Alternativt skulle de varit på olika sidor av jorden och vi hade haft evig dag.