Google

Translate blog

Visar inlägg med etikett Kuiperbältet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kuiperbältet. Visa alla inlägg

torsdag 29 februari 2024

Kuiperbältet kan vara större än vi trott

 


Kuiperbältet är ett bälte bestående av en stor mängd små himlakroppar i bana runt solen beläget bortom Neptunus bana ca 20 astronomiska enheter utåt från solen. Det har uppskattats att det finns åtminstone 70 000 så kallade transneptuner (TNO dvärgplaneter,asteroider mm bortom Neptunus ) med en diameter större än 100 kilometer i detta bälte, men mestadels består det av mindre asteroider. Pluto ingår i Kuiperbältet.

Sonden New Horizons med sitt instrument Venetia Burney Student Dust Counter (SDC) rusar genom Kuiperbältets ytterkanter och befinner sig nu 60 gånger längre bort från solen än jorden och upptäcker här oväntat högre nivåer av stoft än väntat. Små frusna rester av kollisioner mellan större objekt i Kuiperbältet och partiklar som kastas ut ur Kuiperbältet och som peppras av mikroskopiskt stoft från utsidan av solsystemet. New Horizons är den obemannad rymdsond som NASA sände iväg mot Pluto och dess månar och andra himlakroppar i Kuiperbältet. Resan startade med hjälp av en Atlas V-bärraket, den 19 januari 2006 från Cape Canaveral Air Force Station, Florida i USA och passerade Pluto den 14 juli 2015 och har sedan dess fortsatt ut i Kupierbältet.

Avläsningarna nyligen trotsar den vetenskapliga modell som säger att densiteten av stoft borde ha börjat minska en miljard kilometer ut i bältet där sonden nu finns men en växande mängd bevis tyder på att den yttre kanten av Kuiperbältet kan sträcka sig miljarder kilometer längre ut än nuvarande uppskattningar – eller att det till och med kan finnas ett andra bälte bortom Kuiperbältet.

Johns Hopkins Applied Physics Laboratory (APL) i Laurel, Maryland, har byggt och driver rymdfarkosten New Horizons och sköter uppdraget för NASA:s Science Mission Directorate. Southwest Research Institute. De finns i San Antonio och Boulder, Colorado, ledare i forskningen är Alan Stern. New Horizons är en del av NASA:s New Frontiers-program, som drivs av NASA:s Marshall Space Flight Center i Huntsville, Alabama.

Resultaten som nu kommit publicerades i Astrophysical Journal Letters den 1 februari.

Bild vikipedia En konstnärs version av Kuiperbältet och Oorts kometmoln.

lördag 10 juni 2023

Varför är färgprakten i Kuiperbältet vit till mörkröd?

 


Kuiperbältet är en massiv skiva av isiga kroppar (kometer bla) där även Pluto ingår. Bältet finns strax bortom Neptunus bana i solsystemet. Objekt som observerats i Kuiperbältet uppvisar ett mer unikt färgområde än någon annan solsystempopulation (som asteroidbältet mellan Mars och Jupiter) och sträcker sig från vit till mörk rödaktig ton. Varför denna mångfald av färger ses är okänt forskare har ansett det sannolikt att det är resultatet av långvarig exponering av kosmisk strålning på organiskt material.

I en ny studie ledd av forskare vid University of Hawaiʻi vid Mānoa Department of Chemistry har man datasimulerat miljön i Kuiperbältet för att leta efter vad som kan orsaka utbudet av färger på kolväterika ytor på objekt i Kuiperbältet.

Forskargruppen leddes av professor Ralf I (se nedan). Kaiser utförde den banbrytande forskningen vid UH Mānoa. De använde ultrahögvakuumbestrålningsexperiment och genomförde omfattande analyser för att undersöka färgutvecklingen och hitta källan på molekylär nivå när galaktiska kosmiska strålar bearbetar kolväten, såsom metan och acetylen, under Kuiperbälte-liknande förhållanden.

Aromatiska (organiska molekyler med smälta bensenringar) strukturella enheter som bär upp till tre ringar, till exempel i kemiska föreningar fenantren , fenalen och acenaftylen, förbundna med vätebristbroar mellan varandra visade sig spela en nyckelroll för att producera rödaktiga färger. UH-experimenten demonstrerade nivån av molekylär komplexitet hos galaktiska kosmiska strålar som bearbetar kolväten och gav insikt i den roll som is utsatt för strålning spelade i den tidiga produktionen av biologiska prekursormolekyleren molekyl som deltar i en kemisk reaktion som resulterar i konstruktioner av andra slag av  molekyler.

"Denna forskning är ett kritiskt första steg för att systematiskt riva upp bärarna av de molekylära enheterna som är ansvariga för kolväterika ytor på Kuiperbältesobjekt", beskriver Kaiser. Eftersom astronomerna också upptäckte, t.ex. ammoniak, vatten och metanol, på ytorna av Kuiperbältobjekt avslöjar ytterligare experiment på den kosmiska strålningsbearbetningen av dessa isar förhoppningsvis naturen hos den sanna färgdiversiteten hos Kuiperbältobjekt på molekylär nivå.

Forskargruppen bestod av Ralf I. Kaiser, Chaojiang Zhang, Cheng Zhu, Andrew M. Turner och Ivan O. Antonov vid UH Mānoa; Adrien D. Garcia och Cornelia Meinert från Côte d'Azur University i Frankrike; Leslie A. Young från Southwest Research Institute i Colorado; och David C. Jewitt från UCLA, som tidigare arbetat vid UHs institut för astronomi. Studien publicerades i Science Advances den 31 maj.

För min del anser jag att is (här finns mängder av kometer tills skillnad mot i asteroidbältet där de är mycket få ha betydelse i sammanhanget) kan förklara färgskiftningarna beroende på en komets sammansättning och ljusbrytningen. Oorts kometmoln finns också här.

Bild vikipedia En konstnärs version av Kuiperbältet och Oorts kometmoln.

lördag 25 mars 2023

Nya rön om Pluto med flera objekt i Kuiperbältet

 


Kuiperbältet är ett bälte med en stor mängd små objekt i banor runt solen beläget bortom Neptunus bana (där Pluto ingår) 20 astronomiska enheter utåt från Neptunus. Här finns minst 70000 så kallade transneptuner (TNO) med diameter större än 100 kilometer och mindre asteroider.

Mer än 5 miljarder mil från jorden och på sitt nu 17;e år av sitt uppdrag vilket inkluderat bland annat den första närbildsutforskningen av Pluto och det första mötet med ett objekt i Kuiperbältet (2014 MU69), fortsätter NASA: s New Horizon att ge information om dvärgplaneterna och asteroiderna i det yttre av solsystemet. 

New Horizon lanserades i januari 2006 och reste förbi Pluto och dess månar i juli 2015 innan den genomförde den första rekognoseringen av ett Kuiper Belt-objekt (KBO), 2014 MU69 (bild ovan) under nyåret 2019. De data New Horizons samlade in och sände tillbaks till Jorden under dessa historiska möten fortsätter att ge nya insikter i de tidigare outforskade regionerna.

New Horizons teammedlemmar på jorden delade några av dessa upptäckter med media den 14 mars 2023 vid den 54: e Lunar and Planetary Science Conference i The Woodlands, Texas. Bland de nya rönen finns två nya rön om Plutos forntida utveckling och geologi och unika observationer av Uranus och Neptunus som kan förbättra vår kunskap om dessa världar och hur vi tolkar data på liknande planeter i andra solsystem.

I den medföljande länken här  från NASA finns en fil där den intresserade kan hämta en pdf fil  av hela presentationen då det blir för omfattande att ta upp i detta inlägg. 

Bild vikipedia av asteroiden 2014 MU69 som finns i Kuiperbältet bortanför Neptunus. Bilden tagen den 1 januari 2019 av rymdsonden New Horizons.

fredag 3 mars 2023

Något stör i Kuiperbältet men vad är det?

 


Det finns ett mysterium i vårt solsystem som visar sig genom omloppsbanornas rörelser för objekt i Kuiperbältet. Kuiperbältet innehåller över en biljon isiga föremål som är mindre än vår måne kretsande kring solen i en munkformad ring bortom Neptunus. Mystiskt är att ett kluster av objekt i det yttre av Kuiperbältet rör sig i en elliptisk rörelse som om de gravitationellt dras åt samma håll. Den ledande hypotesen är att ett osynligt objekt, fem till 10 gånger av jordens massa orsakar drageffekten genom sin gravitation. Ett objekt som kallas Planet 9. Om det finns vet ingen men många söker efter det.

Sökande har gjorts med optiska teleskop, och i mikrovågs-, infraröda och i det elektromagnetiska vågspektrumet utan resultat.  Spekulationer finns om att det kan vara en mörk planetkärna, ett litet svart hål eller  ett kluster av mörk materia. Något av detta skulle göra objektet extremt svårt, om inte omöjligt, att upptäcka.

En okonventionell metod har föreslagits av Man Ho Chan, professor  in the Department of Science and Environmental Studies at The Education University of Hong Kong. I sin uppsats "What if planet 9 has satellites? som är  publicerad i Astrophysical Journal, fokuserar Chan på den potentiella existensen av satelliter (månar) som kanske kretsar kring Planet 9.

Att leta efter månar runt en planet som man inte vet om den finns låter som en än svårare uppgift än att leta efter  själva planeten men Chan säger att "om" Planet 9 har månar, skulle dessa objekt ha en fluktuerande värmesignaturer på sin bana runt planet  9 genom en process som heter tidvattenuppvärmning. Dessa värmesignaturer skulle vara 2,5 gånger högre än det förväntade intervallet för Planet 9 själv och skulle också vara mycket högre än några kända objekt  i Kuiperbältet. Dessa värmekällor bör kunna detekteras med hjälp av Atacama Large Millimeter/submillimeter Array Observatory (ALMAteleskopet i Chile), som nyligen har genomgått en kapacitetsuppgradering (om dessa månar nu finns).

Det är känt att föremål i Kuiperbältet kan ha satelliter. Pluto som finns i Kupierbältet är ett exempel vilken är mindre än vår måne och likväl har fem månar.

Astronomerna Mike Brown och Konstantin Batygin vid California Institute of Technology har efter att först ha i en studie  visat att Planet 9 inte behövdes för att förklara de elliptiska yttre banorna. De kan naturligt förklaras genom ex störningar från grupper av små asteroiders sammanlagda gravitationseffekt. En förklaring jag anser är de troligaste.

Enligt Chan kan CalTech-astronomernas föreslagna massa för Planet 9 innebär att det kan finnas  så många som 20 månar runt planet 9, vilket ökar chansen för observerbara tidvattenkraftvärmesignaturer.

Om det är en ensam planet eller en planetkärna som blivit över då solsystemet bildades kan objektet ha fått en excentrisk bana. Så bra som vi är på att upptäcka saker långt borta, tenderar objekt att vara spårbara över tid eftersom banor mestadels ligger på samma plan och rör sig i samma riktning runt solen konstant. Men en bana som inte ligger på det planet och går i en annan riktning, oavsett storlek, skulle däremot vara oerhört svår att spåra.

Om ett svart hål orsakar dragningen och  ska mätas i jordmassor för att ge denna effekt på objektens banor därute skulle detta svarta hål  vara tillräckligt litet för att passa fint i en grundskoleryggsäck. Denna lilla storlek gör gravitationslinsning och gammastrålning för svag för att registreras och skulle kräva en utvidgning av standardmodellen för att bevisa dess existens.

Om det är en hop mörk materia har denna undvikit alla metoder för detektion utom gravitationspåverkan något vi dock upptäckt existerar.

Men om månteorin stämmer kan vi med Chans arbete ha en bra strategi för att hitta dem (om planet 9 är förklaringen och denna har månar). Eftersom det inte finns några andra astrofysiska mekanismer förbi Neptunus som kan öka temperaturen till de intervall som beskrivs i hans studie bör månarna sticka ut mot den kallare bakgrunden och ge en tydlig signal om att Planet 9 om den finns och har månar existerar.

Bild vikipedia som visar en illustratörs föreställning av planet nio.

söndag 5 september 2021

Planet 9, eller är det slumpen som berör däruppe.

 


Det finns åtta kända planeter i vårt solsystem detta sedan Pluto degraderades till en dvärgplanet. Bevis för att planet 9 troligen finns kommer från en gravitationseffekt på andra kroppar därute. Något stör troligen däruppe en hop asteroider och kometer i Kuiperbältet. Kuiperbältet består av en stor mängd små himlakroppar i banor runt solen och är beläget bortom Neptunus bana. Här finns minst 100000 objekt större än 100 km och än fler mindre enligt nuvarande beräkningar. 

Då något verkar störa en planet (okänd källas gravitation) används matematik för att hitta källan. Så upptäcktes Neptunus när John Couch Adams och Urbain Le Verrier la märke till att Uranus verkade utsättas för störningar av något okänt. När det gäller planet 9 har vi ingen gravitationseffekt på en planet.

Vad vi däremot ser därute är ett kluster av små isiga kroppar i det yttre av Kuiperbältet som störs av något. Om det inte fanns någon planet bortom Kuiperbältet, skulle man förvänta dig att dessa objekts banor var slumpmässigt orienterade inom solsystemets omloppsplan. Men istället ser vi att många objekt där är grupperade, orienterade i samma plan. Det är möjligt att detta beror på slumpen. Men det är långsökt. (Kanske en gravitationseffekt beroende på att dessa objekt finns i ytterkanten av Kuiperbältet är förklaringen (min anm.).

I en  ny studie  från Cornell university omprövas däremot det ursprungliga arbetet för sökandet efter planet 9 mot bakgrund av en del av den kritik  som riktats mot planet 9 antagandet. En stor del av kritiken är att yttre solsystemkroppar är svåra att finna och därmed har det hittills letats efter planet 9 där det är bekvämast att leta.

Klustereffekten vi ser kan bara bero på partiska data (att vi bestämt oss för att det ska finnas en planet 9 och den ska hittas). Författarna till studien anser att klustret är statistiskt ovanligt. Men det är bara 0,4 % chans att det blir en effekt av detta slag som visar på en okänd större kropps plats (en planet). När de räknade om planet 9:s troliga bana kunde de bättre lokalisera var man borde leta.

En intressant aspekt av studien är att planet 9 bör finnas i bana närmare solen än vad man ursprungligen antaget. Detta är märkligt för om den finns och är närmare solen borde vi redan ha hittat det. Författarna hävdar att observationer hittills har uteslutit de närmaste alternativen för Planet 9 vilket begränsat sökandet. Om planeten existerar bör den dock kunna upptäckas av Vera Rubin-observatoriet inom en snar framtid. 

Vera Rubin-observatorietär ett spegelteleskop som under detta år ska tas i drift fullt ut.

Många astronomer hävdar dock att planet 9 inte existerar. 

Bild från vikipedia där en illustratör visar hur denne tänker sin planet 9.

söndag 21 april 2019

Namngivningen av en nyligen upptäckt dvärgplanet ej klar.


Bortom Neptunus finns en liten röd dvärgplanet som kretsar runt solen vilken ännu ej har något namn.


Sedan upptäckten 2007 har forskare kallat den ”OR10 2007”. Men nu önskas ett namn och allmänheten får därför möjlighet att rösta på ett av flera namnförslag. 

De namn som man kan välja på är  Gonggong(en kinesisk vattengud), Holle en fertilitetsgudinna vilken kunde skapa snö enligt fornnodisk mytologi och Vili guden som besegrade Ymer i nordisk mytologi



007 OR10 finns i Kuiperbältet området bortom Neptunus där även  Pluto ingår. Forskare vet inte den exakta storleken på 007 OR10 men  tror den är  ca 1250 km i diameter. Den är därmed mindre än dvärgplaneterna Pluto och Eris  men likväl en av de 10 största objekten i Kuiperbältet.


Den är troligast materalmässigt en blandning av is och sten och har en av de rödaste ytor av de objekt som  upptäckts i Kuiperbältet. 


Forskarna tror att den röda färgen kan vara resultatet av solljusreflex på metanis  på ytan. Själv tror jag det är sand mättad av rostat järn. Men det är min teori.
  

Bilden visar några dvärgplaneter i Kuiperbältet. Dock ej ovanstående då jag ej fann någon fri bild på denna att publicera. Men följ länken ovan där finns en illustration för att se denna enligt hur man antar den ser ut.

tisdag 12 mars 2019

Skillnaden mellan asteroidbältet och Kuiperbältet


Asteroidbältet finns i form av en ring runt solen mellan planeterna Mars och Jupiter. Bältet innehåller ca 60000 asteroider med relativt väl kända banor. Största asteroiderna är Ceres, Pallas, Juno och Vesta upptäckta mellan 1801 och 1807 och vilka räknas som småplaneter. 


Asteroider från bältet kommer ibland in  i jordens bana. En större asteroid kan ställa till med katastrof för mänskligheten om den kolliderar med oss. Sannolikheten för detta är dock väldigt liten men den existerar.


Kuiperbältet finns bortom Neptunus bana och här ingår bland annat Pluto bland ca 70000 transneptunska objekt av i första hand asteroider men även dvärgplaneter.


Kuiperbältet är helt annorlunda än asteroidbältet säger Kelsi Singer vilken arbetar på Southwest Research Institute (SwRI) in Boulder, Colorado där man studerar foton tagna av NASA's New Horizons rymdskepp då detta flög förbi Pluto i juli 2015.


Det är inte lika oroligt med störningar resulterande i banbyten etc eller har varit lika oroligt i detta bälte som i asteroidbältet. Detta utifrån analys av Pluto och dess största måne Charons yta vilka inte har så många kratrar som månens yta eller Jorden under sitt lager av växter o mull ex.


Men vi behöver komma till Kuiperbältet med fler farkoster för att förstå det mer och dess rörelser säger Singer.


New Horizon vilken nyligen flög förbi asteroiden  Ultima Thule efter sitt Plutobesök  kan nog besöka fler asteroider därute och ge än mer kunskap om fler objekt därute då farkosten är i fullt trim ännu säger Singer.


Hittills har hon och hennes kollegor hittat förvånansvärt få kratrar mindre än 13 kilometer i diameter på Pluto vilket tyder på en uttalad brist kratrar av mindre format på Pluto och dess månar. 


Av någon anledning har det varit lugnare i detta bälte än i asteroidbältet vid solsystemets bildande.


Själv misstänker jag det beror på avståndet till solen vilken kan ha haft betydelse för oroligheterna i asteroidbältet (min anm).


Bilden är från Wikipedia och visar den som jag tycker spännande månen Charon.

fredag 8 februari 2019

Små objekt upptäckta bortom Pluto i Kuiperbältet


För första gången har astronomer upptäckt en 1.3 km i radie stor kropp i utkanten av solsystemet. Upptäckten finns i Kuiperbältet och misstanken att objekt av denna storlek skulle finnas där var mycket stor.


De har antagits finnas därute sedan mer än 70 år. Dessa objekt agerade som ett viktigt steg i planetbildandeprocessen då solsystemet var nytt. Det är objekt av sten,  damm, och gas slogs samman och växte till sig.


Kuiperbältet är en samling av små himlakroppar som ligger bortom Neptunus omloppsbana. Här beräknas finnas ca 70000 objekt av skilda storlekar i form av asteroider, kometer och dvärgplaneter. Ska vi räkna in antalet små objekt av det nu hittade kan säkert antalet ökas stort.


Världsledande teleskop, som Subaru teleskopet kan inte observera objekt av denna lilla storlek direkt. Däremot har en forskargrupp ledd av Ko Arimatsu vid nationella astronomiska observatoriet i Japan använt en teknik som kallas ockultation vilket innebär övervakning av ett stort antal stjärnor för att leta efter  skuggan av ett objekt som passerar framför en av dem. 

The Organized Autotelescopes for Serendipitous Event Survey (OASES) team placerade två små 28 cm teleskop på taket av Miyako open-air skolan på Miyakojima-shi, Okinawa Prefecture, Miyako Island i Japan, och övervakade cirka 2000 stjärnor i totalt 60 timmar.


Vid analyseringen av de data som blev resultatet fann teamet en händelse vilken överensstämmer med att ett litet objekt rörelse en stjärnas ljus. Mätningar visade att ett objekt med storleken av 1.3 km hittats i Kupierbältet. Upptäckten stöder teorin att det troligen finns stora mängder av dessa mindre stenbumlingar och att det var objekt av denna storlek som slöts samman vid sammanstötningar och var början till skapandet av planeter. 

Troligen var de hetare då och av den anledningen kunde de slutas samman. Idag skulle krockar mellan två sådana iskalla objekt sönderdelas.


Arimatsu säger, ”Detta är en verklig seger för vårt lilla projekt. Vårt team hade mindre än 0,3 procent av budgeten för vad stora internationella projekt arbetar med. Vi hade ännu inte tillräckligt med pengar för att bygga en andra kupol för att skydda våra andra teleskop! Men vi lyckades ändå göra en upptäckt som inte gjorts av de stora projektens avancerade teleskop. Nu när vi vet att våra system fungerar kommer vi att undersöka Kuiperbältet mer i detalj. ”Vi har också siktet inställt på att finna objekt som ännu är oupptäckta i Oorts moln”.


Oorts moln är objekt av samma slag som i Kuiperbältet men vilket finns i det moln av objekt av skilda storlekar som finns från solen och ut mot Neptunus bana. I detta moln finns miljarder kometer enligt vad man bedömer i dag.

Bild Oorts moln och Kuiperbältet.

onsdag 1 augusti 2018

Sedna dvärgplaneten vilken verkar komma från samma nebulosa som vår sol


Sedna är en dvärgplanet vilken finns  Kuiperbältet, 13 miljarder kilometer från jorden. Det innebär ca 3 gånger så långt bort som Neptunus finns från oss.  Där ute finns även kända kometer som befinner sig längre bort än Sedna, men de är för svaga för att kunna observeras. Det tar ungefär 10 800 år för Sedna att kretsa ett varv kring solen.

Sedna har en mycket avlång omloppsbana runt solen. Den troligaste förklaringen till detta är att Sedna en gång blivit störd av en stjärna som passerade i dess närområde. En av de stjärnor vilka bildades av samma kollapsande nebulosa som vår sol.

Denna förklaring är troligast av ett antal andra som teoretiserats fram.

Sedna är det mest avlägsna objektet i solsystemet som kunnat observeras.

Den är det fjärde största objekt man funnit ute i Kuiperbältet efter Eris, Pluto samt Makemake. Dess temperatur överstiger aldrig -250C.

Observationer vilka gjorts från ESO i Chile  visar även att Sedna är ett av de rödaste objekten i solsystemet nästan lika röd som Mars. Det gör att det troligen har samma slag av ytmaterial som Mars.

Teorin om en passerande stjärna vilken stört Sedna har i ett nytt arbete än mer visat sig sann. Se medföljande länk om detta arbete. Därför kan vi nog lämna tidigare teorier om Sednas mystiska bana som förklarad.

Mycket finns ännu att upptäcka och gränsen mellan dvärgplanet och planet diskuteras åter. Tidigare var Pluto kvalificerad som en planet men har nu blivit klassificerad som dvärgplanet. Men  gränsen ska dras diskuteras vidare så kanske Pluto snart blir en planet igen. Vi har ju även månar som är större än planeten Merkurius ex Ganymedes runt Jupiter. Men de blir säkert fortsatt kvalificerade som månar då de kretsar runt en redan kvalificerad planet.

Sista ordet är knappast sagt. En dag får kanske Pluto åter planetstatus. Likt Eris även borde få vilken även denna är en dvärgplanet snäppet större än Pluto.

Bilden är en konstnärs bild av Sedna.

lördag 14 juli 2018

Asteroider har en våldsam historia


Asteroider faller in mot Jorden då och då. De finns i otaliga mängder överallt däruppe. 
Mellan Mars och Jupiter finns asteroidbältet där mängder av objekt kretsar i en bana runt solen. 
Vid Pluto finns Kuiperbältet i vilket denna igår med minst lika mycket objekt som i asteroidbältet. Däremellan finns även asteroider och utöver det kometer vilka har sina banor av skilda slag genom solsystemet.

I fjol fick vi ett snabbt besök av en interstellär asteroid eller som man nu eventuellt kan tolka den en komet.

De finns överallt och är ibland faromoment för Jorden. Deras ursprung är kollisioner av större objekt eller rester av materia vilka aldrig blev planeter.

Misslyckade planetbildningar kanske mindre planeter vilka krockat och förintats i små objekt. Många ser asteroidbältet som en exploderad planets rester.

Det är inget tomrum ovanför oss. Låt oss komma ihåg det.
Bilden är en illustration av asteroidbältet

tisdag 24 oktober 2017

Haumea en dvärgplanet i Kuiperbältet hade en överraskning för astronomerna att visa upp.

Tre gånger mindre än Neptunus finns Haumea därute i samma bälte av himlakroppar där även Pluto finns.

Pluto har det inte men Haumea har det, en ring. Likt Saturnus och i viss mån även Neptunus och Uranus vilka ha ringar har det för första gången hittats en ring runt en dvärgplanet och det ute i det avlägsna Kuiperbältet.

En överraskande upptäckt. Det var när en avlägsen stjärnas ljus i bakgrunden låg i ett läge från oss sett som ringen kunde skymtas.

Kanske är ringar av damm och stoff något vanligare än vi tidigare trott runt planeter och kanske även asteroider. Egentligen är det inte konstigt att dessa små partiklar fångas upp av större kroppar och får en egen bana runt dessa efterhand som dessa partiklar  blir fler och attraherar varandra och en ring bildas.


Bilden föreställer Haumea som vi antar den ser ut på nära håll.

onsdag 31 maj 2017

Kuiperbältet ett 4,5 miljarder gammalt asteroid och småplanetområde utanför Neptunus bana med mycket kvar att upptäcka i.

Runt de småplaneter vilka finns här har månar upptäckts. Pluto har ex månen Charon.

En ny måne har nu upptäckts runt en småplanet med det intetsägande namnet  2007 OR10. Kanske denna måne nu kan få att denna småplanet kan få ett intressantare namn och kanske även månen namnges. Småplaneten är inte så liten den bör vara i storlek ungefär som Makemake vilken är ca 132 mil i omkrets. 

Men ännu är man inte helt säker på om 2007OR10 är en småplanet eller om det är ett annat objekt en större asteroid eller kanske två närliggande asteroider. 


Det är Hubbleteleskopet som gjort denna upptäckt för inte så länge sedan. Läs mer om detta här från NASA.

torsdag 3 november 2016

Ett rött objekt i Kuiperbältet

Pluto ingår i ett bälte av småplaneter vilket kallas Kuiperbältet. Här finns småplaneter av ung. samma storlek som Pluto plus många mindre.

En av dessa är liksom Pluto rödtonad men i betydligt starkare nyans än Pluto.

Denna småplanet har namnet 2014 MU69. Denna småplanet ska passeras av New Horizon den 1 januari 2019. Det blir den minsta småplanet som undersökts i bältet på nära håll. Troligen är den endast ca 40 km i diameter.


New Horizon vilken sände mängder av bilder från Pluto fortsätter på nya uppdrag därute och kommer att ge spännande bilder länge ännu.

tisdag 29 december 2015

New Horizon farkosten vilken besökte Pluto har nu tagit de bästa bilderna hittills sedda av människan från sin pågående resa in i Kuiperbältet.

Resan ut i det för oss okända fortsätter för New Horizon efter sitt besök runt Pluto. Ut i Kuiperbältet och på väg till ett besök runt en småplanet där.

Nu har de bästa bilder en människa sett hittills  sett  kommit in till jorden från detta grus och småplanetbälte.


Läs mer om farkosten troliga färd och uppdrag in i Kuiperbältet och se några av de senaste bilderna på länken här.

fredag 11 december 2015

En ny hemlighetsfull värld har nu upptäckts i vårt solsystem dvärgplaneten V774104.

I Kuiperbältet bortanför Neptunus och i  Oorts kometmoln vilket omsluter hela vårt solsystem finns  inte bara asteroider och grus utan även ännu oupptäckta dvärgplaneter av storlek som Pluto.

De är svåra att upptäcka på grund av avståndet. New Horizon vilken besökte Plutos närområde mm är nu på väg in i Kuiperbältet för att utforska någon dvärgplanet.


Nu har en ny småplanet upptäckts av astronomer hundratals beräknas ännu vara oupptäckta. Den nya planeten vilken ligger på ett avstånd av 15,4 miljarder km från solen har fått betäckningen V774 104 har säkert en spännande yta som alla andra upptäckta planeter. 

Men idag kan vi bara se att den finns inte hur den är beskaffad. Storleken anses vara ca hälften av Plutos. Dess hemligheter är under överskådlig tid dock bevarade och med dagens teknik omöjliga att se.

måndag 28 september 2015

Misstankar finns att det bortom Pluto finns en större planet idag kallad planet X.

Ute i Kuiperbältet bortanför Pluto dit nu New Horizon efter sin lyckade resa till Pluto nu är på väg söks nu nya rön.

I bältet ska farkosten om allt går bra och inga nya planer görs fotografera asteroiden 2014 MU69 se min blogg 22 september.

Bältet i sig rymmer ca 1500 objekt. Vi får hoppas att det objekt som valts ut är ett spännande objekt och att vi inte missar det verkligt spännande objekten.

Men misstankar och tro att det kan finnas en större planet där ute finns. En planet så mörk att den ännu inte har huttats eller setts med de instrument som idag finns.

Men om så är måste turen vara på New Horizons sida för att vi av slumpen ska finna detta objekt.


Chansen att det finns är stor. Vem vet kanske den som vi tror tomma mörka  rymden mellan stjärnsystemen även den rymmer större objekt vi inte kan se.

tisdag 22 september 2015

Det okända väntar.. Farkosten New Horizon har nu lämnat Pluto o fortsätter mot nästa objekt, 2014 MU69 ute i Kuiperbältet bortanför Pluto.

Denna asteroid är ett intressant mål för New Horizon på dess färd ut från Plutos bana och in i Kuiperfältet vilket är ett mycket litet undersökt bälte av större och mindre asteroider. Det finns troligen mycket som inte setts här tidigare av astronomerna. 2014MU69 upptäcktes först 2014.

Säkert blir det en spännande resa och säkert finns mycket att lära av detta objekt.

Men det blir först 1 januari 2019 om planerna inte ändras som farkosten når  målet och då får vi som lever se vad eller vilka överraskningar som då kommer att ses på denna asteroid.


Säkert blir det överraskningar.

onsdag 19 augusti 2015

Den mystiska Ceres enda småplaneten utanför Kuiperbältet vari Pluto ingår. Mycket mystik och få lösta.

Ceres den mystiska småplaneten och den enda som inte finns utanför Neptunus bana och klassificerats som en av de småplaneter som ingår i Kuiperbältet.

Istället ligger denna småplanet i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Det var inte länge sedan vi upptäckte dennas hemlighet med starkt och mystiskt lysande ljuspunkter på ytan.  Ännu är dessas mystiska ljus inte lösta. Teorierna flödar men många tror på is av något slag.

Jag gör dock inte det vilket jag många gånger skrivit om här.

Nu ser jag ytterligare ett skäl för att inte tro på issken.  Ceres är i viss mån en isvärld. Men det finns två till i en inte närhet men i vårt solsystem där inte isen ger sken av samma slag men likheterna med Ceres likväl är mycket stora.

Isplaneterna  eller månarna utanför Saturnus är Dione och Thetys båda av ungefär samma storlek som Ceres och även dessa isvärldar.

Men mellan Ceres och  Saturnus månar finns planeten av jätteformat Jupiter. Dennes yta är två och halv gånger större än alla andra planeters tillsammans i vårt solsystem.

Även Jupiter har månar men inga som kan ses som likställda med ovan eller Ceres.

Varför Ceres ligger i asteroidbältet mellan Jupiter och Mars är en gåta. Kan Ceres vara en tidigare måne runt Saturnus som slitit sig eller slitit sig från Jupiter. Kanske. Men troligast är att övriga månar runt Jupiter och Saturnus fångats upp av dessa planeter från asteroidbältet för länge sedan under solsystemets uppkomst men att då Ceres kommit undan av någon anledning och hamnat kvar bland asteroiderna eller asteroidbältet.


Att spekulera kostar inget men nog är det troligt.  Kanske alla månar från början kretsat runt i det som nu är asteroidbältet förutom de som nu kallas småplaneter och finns längre ut i Kuiperbältet där Pluto ingår som småplanet. Två bälten med småplaneter fanns troligen en gång där det innersta bältet nu kallat asteroidbältets småplaneterna här,  alla utom Ceres fångades in av större planeters gravitation.