Google

Translate blog

lördag 1 september 2018

Steve kallas den plötsligt uppkomna lila pelaren i skyn av okänt ursprung


Sent på kvällen den 25 juli 2016 var  första gången det uppmärksammades. Fenomenet över norra Kanada vilket senare fått namnet Steve.

 Det var en tunn flod av lila ljus vilken syntes i skyn i bågliknande form genom skyarna av norra Kanada i en båge som tycktes vara tiotals mil upp i rymden.

Enligt forskare vid University of Calgary i Kanada och University of California i Los Angeles, innehåller Steve inte laddade partiklar likt norrsken. Steve ska därför inte ses som ett norrsken.

Det är något helt annat. Något vi inte förstår.

Ett norrsken skimrar i breda band av grönt, blått eller rödaktigt ljus beroende på höjden. Steve däremot är ett långt smalt band av lilavitt ljus.

Till skillnad från vågiga norrsken verkar Steve skjuta rakt uppåt i natthimlen ofta över mer än 1 000 kilometer.

Den 28 mars 2018 visade sig fenomenet Steve igen i luftrummet i norra Kanada och råkade falla inom åsyn från både marken och instrument uppe i atmosfären.

I den nya studien från University of Calgary används data från denna händelse för att undersöka vad det är, hur det uppstår och varifrån det kom. Baserat på dessa data anses STEVE sannolikt konstruerad i en  jonosfären

Men mer undersökningar behövs om varför det sker och hur. Allt är fortfarande ett mysterium men däremot har man kommit så långt att dess ursprung med största sannolikhet ska sökas jonosfären.

Jag för min del tror att det är ett fenomen som hör hemma inom fenomenet norrsken. Något fenomen som har samband med det röda spektret i detta men som vi inte förstår ännu. Att det sedan kommer ur jonosfären likt norrsken (polarsken) är säkert riktigt.  

Bild på Norrsken i Sverige för bild på Steve se länk här från Livescience com. 

fredag 31 augusti 2018

Nu är Aeolus uppe och blir nu hoppet för mer säkra väderprognoser.


ESO: s  Earth Explorer Aeolus satellit sköts upp med en Vega raket från Europas Spaceport i Kourou, Franska Guyana, 21:20,  tisdagen den 22 augusti 2018. Kontakt med satelliten upprättades därefter med stationen från Antarktis 00:30 den 23 augusti. Satelliten i sig kontrolleras dock från ESO:s europeiska Space Operations Centre i Darmstadt, Tyskland

I uppdraget ingår att förbättra väderprognoserna.

Det innebär att undersöka hur vindar påverkar utbytet av värme och fukt mellan jordens yta och atmosfären. Allt med syftet att bättre förstå klimatförändringar.

Aeolus bär ett sofistikerat instrument i form av en laserteknik med sysftet att generera pulser av ultraviolett ljus som  strålar ner i atmosfären för att analysera vindarna runt Jorden. Detta är en helt ny metod att mäta vindar från rymden.

Ytterligare kunskap hoppas komma från detta.

Bild på satelliten.

torsdag 30 augusti 2018

Pareidoli är något vi troligen alla har upplevt när vi ser uppåt.


Pareidoli är ett psykologiskt fenomen få människor hört talats om men nästan alla upplevt.

Det innebär ett fenomen där hjärnan lurar oss att se något bekant den känner igen i olika bilder exempelvis foton, trädkronor eller molnformationer. Troligen är detta även vad som avses med att personer fått varsel eller sett spöken och andar. I detta ingår även det som en del trott sig finna som dolda budskap i musik då en musitext spelas baklänges. Söker du det okända vill hjärnan hjälpa dig och omtolkar vissa möjligheter till helt nya fenomen som egentligen är fantasier.


Vanligt och vilket jag även kan se är figurer i moln när man ser på dessa. Figurer som dyker upp och försvinner om vi tar bort blicken ett tag och åter tittar på samma moln

 Att se igenkännliga objekt eller mönster i annars slumpmässiga eller obestämda föremål eller mönster kallas just pareidolia. Det är en form av apofeni   vilket är ett begrepp för den mänskliga tendensen att söka efter mönster i slumpmässig information.

 Att se gubben i månen är ett klassiskt exempel. Se medföljande länk på några spännande exempel på fenomenet.

Troligen har du sett påståenden om bilder av Jesus i en bit rostat bröd eller liknande. Det är exempel på fenomenet utarbetat av vår hjärna i dess sökande efter något känt i mönster.

Bild: satellitbild av formationen Mesa i Cydonia på Mars i vilken många betraktare ser som formen av ett ansikte .

onsdag 29 augusti 2018

Långt därute finns en dvärggalax med ett mycket stort svart hål i centrum


Det har upptäckts ett supermassivt svart hål i mitten av stjärnbilden Ugnen i en dvärggalax med namnet UCD3 3,5 miljoner ljusår bort.

Det hittades genom data som samlats in med SINFONI, ett infrarött integrerat fältspektrografiinstrument  installerat på ett av de 8-meters  VLT-teleskopen i Chile vilka drivs av European Southern Observatory.   
I Fornax (Ugnen) finns UCD3 vilken är en del av ett galaxkluster i Ugnens stjärnbild. USD 3 hör till en mycket sällsynt och ovanlig klass av galaxer kallade ultrakompakta dvärggalaxer. Massan av dvärggalaxer i clustret är flera dussin miljoner solmassor medan dess  radie sträcker sig vanligtvis sällan över trehundra ljusår.

Detta förhållande mellan massa och storlek gör UCD:er (dvärggalaxer av detta slag till de tätaste stjärnsystemen i universum.

 Det svarta hål som i juli upptäckts där är det fjärde som någonsin upptäckts i en UCD-galax och motsvarar i detta fall 4 % av den totala galaxmassan i UCD3.

 Enligt en  hypotes passerade en medelstor galax en större och mer massiv galax i ett visst stadium av dess utveckling och som ett resultat av påverkan likt tidvattenstyrkor förlorade denna majoriteten av sina  stjärnor. Den återstående kompakta kärnan som därefter blev kvar är idag en ultrakompakt dvärg, UCD3. Detta är en teori som kan förklara existensen av dessa kompakta dvärggalaxer med stora svart hål i mitten. 
En gång var galaxen stor och det svarta hålet var då av en storlek man kunde förvänta sig av en galax av den storleken. Idag är det svarta hålet mycket stort i förhållande till galaxens storlek och innehåll av stjärnor.

Enbart en teori men enligt mig absolut en trolig förklaring av USD-galaxerna.

Bild stjärnbilden Ugnen 

tisdag 28 augusti 2018

Järn och Titan finns i atmosfären på exoplanet KELT-9b


KELT-9 är en stjärna som ligger 650 ljusår från jorden i konstellationen Svanen. 
KELT-9 har en yttemperatur på över 10 000C grader vilket är  nästan dubbelt så varmt som det är på vår sols yta. Denna stjärna (KELT-9) har en  mycket stor gasplanet i bana runt sig.

KELT-9b vilken är 30 gånger närmare sin sol (KELT-9) än jordens avstånd från solen. På grund av denna närhet cirklar KELT-9b runt  KELT-9 på 36 timmar och värms upp till en temperatur på över 4000C. Det är inte så varmt som vår sol här är men varmare än många stjärnor därute.

För närvarande förstår vi inte hur en atmosfär ser ut och hur den kan utvecklas under sådana förhållanden. Men KELT-9b har en atmosfär.

Detta upptäcktes av ett internationellt team amerikanska astronomer förra året. Nu har även upptäckten bekräftats av ett internationellt team ledda av forskare från Universitetet i Genève (UNIGE) som forskat tillsammans med fysiska teoretiker från universitetet i Bern (UNIBE), Schweiz, förekomsten av järn- och titanångor i atmosfären på KELT-9b är därmed bekräftad. 

Men frågan om hur en atmosfär kan finnas på en het planet som denna är en olöst gåta än så länge.

Bild En illustration av  Kelt 9 med sin planet KELT 9b

måndag 27 augusti 2018

Omega Centauri. En 10 miljoner solars stort område där liv troligen inte kan existera i planetsystemen där.


Omega Centauri (NGC 5139) är ett globalt kluster  /stjärnhop) i stjärnbilden Kentauren i Vintergatan upptäckt 1677 Edmond Halley.

Omega Centauri  är beläget på ett avstånd av 15.800 ljusår från oss och har en diameter på  150 ljusår. Här beräknas finnas cirka 10 miljoner stjärnor med en total massa motsvarande 4 miljoner solmassor. Troligen är clustret resterna efter en dvärggalax.

Omega Centauri är den tätaste samlingen av stjärnor som kallas klotformiga stjärnhopar man vet om. Men fast det finns miljoner stjärnor och mängder av planeter (troligen) finns här troligen inga planeter där liv kan existera. Detta resultat visar en nyligen framlagd studie om clustret.

Forskarna på jakt efter potentiellt beboeliga exoplaneter i Omega Centauri fann att närheten mellan stjärnor här skulle göra det svårt för planeter att behålla flytande vatten.

 De färgglada stjärnorna i Omega Centauri varav många är röda dvärgar ligger för nära varandra för att beboeliga planeter ska existera.

Då de flesta planeter i Omega Centauri är röda dvärgar vilket är relativt små svala stjärnor måste  planeter för att kunna ha livsformer  ligga närma sin sol. Stjärnorna ligger dock enbart ca 0,6 ljusår från varandra och tätheten och rörelserna gör att stjärnor kommer nära varandra ca en gång vart miljonte år och då utplånas alla former av ev försök till liv och rinnande vatten på planeter i dess närhet.

Jordens sol däremot finns 4.22 ljusår från sin närmsta granne, den röda dvärgen Proxima Centauri. Här händer inget liknande och livet frodas på Jorden.

Det är mycket som ska stämma för att liv ska uppstå på en planet i tid och rum.

Bild Omega Centauri

söndag 26 augusti 2018

SIMP J01365663 + 0933473 en planet med ett magnetfält man knappt kan föreställa sig.


SIMP J01365663 + 0933473 är klassificerad som en brun dvärg (en misslyckad stjärnbildning). Men nya rön har gjort att flera forskare numera vill omtolka den till en planet. En gasplanet lik Jupiter men ändå inte. Det är ett gränsfall för klassificering och kan kanske tolkas som antingen eller utan säkerhet på vad som är rätt enligt de normer vi tolkar olikheter med.

20 ljusår bort i stjärnbilden Fiskarnas konstellation finns objektet.

Det är ett objekt med förvånad egenskap. Här existerar norrsken av ett slag man inte som människa bosatt på Jorden kan föreställa sig i styrka.

Här finns ett magnetfält av en styrka som känns omöjlig om nu inte mätningar visat att den verkligen existerar. Det starkaste magnetfältet i vårt solsystem finns på Jupiter vilket har ett magnetfält ca 20 000 gånger starkare än Jordens. Men SIMP J01365663 + 0933473 har ett magnetfält fyra miljoner gånger starkare än Jordens. Otroligt men sant.

Temperaturen på planetens yta (eller bruna dvärgen, vilket det är diskuteras bland de lärde) ligger på ca 825C. Storleken på objektet är 1,2 gånger större i radie än Jupiters så det är ungefär likartat. Stort för att vara en planet men mycket litet för att vara en stjärna dock tillräckligt för att vara en brun dvärg. 

Det är vad man vet i dag som det mest intressanta därifrån om den har någon måne vet man inte men omöjligt är det inte.

Jag anser att den likväl bör klassificeras som en brun dvärg med ett starkt magnetfält istället för att omtolkas till en planet. Tycker att ett starkt magnetfält av denna kaliber inte hör hemma på det som klassificeras som planeter.

För att se en illustration av ovanstående objekt gå in på medföljande länk ovan. Själv fann jag ingen fri bild att publicera utan publicerar ovan istället storleksförhållande mellan Jorden, en brun dvärg och några solar.