Nu har en så kallad superjord upptäckts vid Barnhard stjärna

Barnards stjärna har fått sitt namn efter astronomen Edward E. Barnard.


 Barnards stjärna finns på ca 6 ljusårs avstånd från oss och är den femte närmsta stjärnan till solen. Enbart solen och Alfa Centauri-systemets stjärnor ligger närmare jorden.


Barnards stjärna är en röd dvärg vilket gör att den inte kan ses med blotta ögat trots dess närhet.


Det är en så kallad superjord som upptäckts här vilkens massa är minst 3,2 gånger större än Jordens.  Planeten är den näst närmsta kända exoplaneten till jorden.


Barnards stjärna ligger på ett avstånd från oss som gör att den ses röra sig snabbare över natthimlen än någon annan känd stjärna från oss sett. 


Trots att den kretsar relativt nära sin värdstjärna bara 0,4 gånger avståndet mellan jorden och solen befinner sig exoplaneten nära den så kallade snölinjen där flyktiga ämnen som till exempel vatten  kondenserar till fast is.


Det innebär att den här frostiga och skuggiga världen kan ha temperaturer ner till 170 minusgrader Celsius vilket innebär att den är obeboelig för liv som vi känner det på jorden. 


Bernhards stjärna är uråldrig, troligen dubbelt så gammal som solen och relativt inaktiv. Superjordar som de exoplaneter kallas som den som nu upptäckta här är den vanligaste typen av planeter som bildas runt stjärnor med låg massa som Barnards stjärna (röda dvärgstjärnor). 


Många exoplaneter har nu upptäckts men ingen av dessa visar på att det finns liv på dem. Sökandet fortsätter.


Bild Barnhards stjärnas rörelser på himlavalvet under några år.

HH 212 är en endast ca 100 000 år gammal stjärna vilken ses bildas just nu

Herbig-Haro (HH) är objekt som är turbulenta fläckar i universum under en begränsad tid av några tiotals tusen år där nyfödda stjärnor blir synliga. 


Herbig-Haro (HH) bildas när smala strålar av delvis joniserad gas matas ut då nya stjärnor kolliderar med närliggande moln av gas och stoft vid hastigheter på flera hundra kilometer per sekund.


Herbig-Haro-objekt är fenomen allestädes närvarande i regioner där stjärnor bildas och  ses ofta runt en enda stjärna i linje med dess rotationsaxel.


HH- Objekten är övergående fenomen som varar några tiotals tusen år. De kan ändra synlighet över ganska korta tidsskalor enbart ett par år när fenomenet rör sig snabbt bort från sin överordnade stjärna inuti i gasmoln i interstellära rymden.


Rymdteleskopet Hubble har observerat den komplexa evolutionen av HH- objekt under några år. Forskare kommer att studera ett Herbig-Haro (HH) 212 vilket ligger ca 1400 ljusår bort i stjärnbilden Orion.


I centrum av HH 212 finns en stjärna eller protostjärna under bildning som så småningom kommer att växa och bli en stjärna lik vår sol. Strålningen från denna ännu ej färdiga stjärna sträcker sig 5 ljusår bort från dess centrum.


Materialet i dessa strålar sker i överljudshastighet. När det då smäller till omgivande materialet (kan ses som ljusbang likt vad som sker när flygplan överstiger ljudhastigheten), skapar det en chockvåg. Chockvågen värmer den interstellära gasen vilket orsakar att denna glöder på specifika våglängder av ljus beroende på villkoren i stötvågen själv.


”Med James Webb space telescope (i drift 2021) kommer vi att kunna analysera samspelet mellan protostjärnor med dess omgivningar som tidigare var suddiga i en enda klump”, sade Ewine van Dishoeck vid universitetet i Leiden.


HH 212 nämnd ovan och på bild ovan är ca 100 000 år gammal. Under loppet av nästkommande miljon år blir denna protostjärna en sol. Återstoden av det omgivande materialet kommer då att antingen kondenseras till planeter eller sopas bort av utflöden och andra processer. Det kommer därmed att ses som en ny stjärna där ett solsystem med planeter kanske bildas om allt blir som vi tror.


”Genom att studera HH 212 och objekt som detta lär vi oss hur jetstrålar och utflöden bildar nya solsystem och solar” sade Mark McCaughrean på Europeiska rymdorganisationen.


Vi förstå eller anser oss förstå mer och mer av hur allt kommer till. Låt oss hoppas att vi inte drar slutsatser som sedan är svåra att dra sig ur i det paradigm vi arbetar inom i vår tid. Sanningen kanske inte alltid är den vi ser och upplever utan enbart den vi kan se och uppleva som människor (min anm).


Bild på händelse HH 212

En gång blev Pluto nedisad

Den 13 november 2018 publicerade SETI institut i Mountain View Kalifornien en rapport författad av SETI forskare där om tvättbrädliknande och räfflad terräng på Pluto. Terräng vilken anses som bevis för forntida nedisning.


Man har koncentrerat sig på kväve-isslätten  Sputnik Planitia. 


Sputnik Planitia är en hög –albedo (reflekterande)  istäckt bassäng på Pluto. Dess storlek är ca 1 050 * 800 km och har fått sitt namn efter jordens första konstgjorda satellit. Den utgör den västra loben av det hjärtformade Tombaugh Regio (namnet på det hjärtformade området på Pluto). 


Sputnik Planitia ligger mestadels på norra halvklotet och sträcker sig över Plutos ekvator. Området är en yta av oregelbundna polygoner åtskilda av rännor

Terrängen består av parallella till subparallella åsar som visar en anmärkningsvärd konsekvent likformad väderstreckriktning i detta fall östsydöst - västnordväst.


Syftet med forskningen var att kartlägga och analysera morformetri (processen för mätning av den yttre formen och dimensionerna av landformerna) och riktningen av åsar för att avgöra deras ursprung och förstå deras betydelse inom den övergripande geologiska historien på Pluto.


För arbetet användes data från NASA:s New Horizon. Rymdfarkosten, som från ovan undersökte Pluto  2015 och topografiska kartor som genereras från dessa data.
  

Kortfattat blev resultatet utifrån dessa data att bildandet av Sputnik Planitia inträffat för ca 4 miljarder år. Flytande kväve vilket då fanns frös till och bildade formationerna.

Pluto själv likt solsystemet antas ha bildats för ca 4,6 miljarder år sedan. Den första tiden fanns flytande vätska på flera objekt i solsystemet som jag tolkat det. Det bör ha varit därför att den inre värmen från kropparna som lava värmt ytan i tidernas begynnelse på många av de då nybildade planeterna och månarna.


Bild Pluto

En studie av en galax utplåning görs just nu.

Astronomer från ANU och CSIRO arbetar med att så noggrant som möjligt studera den på väg långsamma utplåningen av Lilla Magellanska molnet. En dvärggalax i närheten av vår Vintergata.


Professor Naomi McClure-Griffiths från ANU säger att de bilder som nu tagits i radiovågsfältet är mer än tre gånger detaljrika än tidigare tagna bilder på galaxen. Detta får det enklare i framtiden att noggrannare undersöka samspelet mellan små galaxer och dess närmiljö även på andra håll i universum.


”Vi har kunnat iaktta ett kraftfullt utflöde av vätgas från lilla Magellanska molnet”, sade Professor McClure-Griffiths från ANU. ”Innebörden av detta är att galaxen så småningom slutar att kunna bilda nya stjärnor då den förlorar all sin gas. Galaxer som inte längre kan bilda stjärnor bleknar gradvis bort i glömska. Det är en långsam död av en galax när den förlorar all gas ”. 


Gasen i sig är vätgas. Det vanligaste elementet i universum och den viktigaste ingrediensen för bildande av nya stjärnor.


Ovanstående är början på en utplåning av en galax som sker inför våra ögon. Ett långsamt skeende som kommer att ta några miljarder år ännu. Men likväl ett slut på en galax som vi kan föreställa oss och som med den kunskap vi har i dag kommer att ske.


Bild Lilla Magellanska molnet galaxen vilken inlägget handlar om och som finns i riktning mot stjärnbilden Turkanen på södra stjärnhimlen.

SOFIA undersöker hur solen och övriga stjärnor en gång bildades och fick sin form

Solen likt andra stjärnor bildades i ett mycket kallt moln bestående av molekylär gas och stoft. Den kan ha bildats samtidigt med dussintals eller hundratals andra stjärnor vilka sedan spreds ut i Vintergatan.


Ännu i vår tid sker stjärnbildning på samma sätt i Vintergatan och övriga galaxer långt därute.


För att finna och studera detta händelseförlopp använder astronomer teleskopet SOFIA'S instrument. Ett instrument vilket har hittat och söker fler och nya bevis av att stjärnhopar bildas genom kollisioner mellan stora molekylmoln.


Stjärnor i sig drivs av kärnreaktioner som skapar nya grundämnen”, säger emeritus doktor Thomas Bisbas vid University of Virginia, Charlottesville, Virginia, och huvudförfattare till den rapport inlägget här grundas på.


”Själva existensen av livet på jorden är produkten av att en stjärna exploderade för flera miljarder år sedan. Men vi vet fortfarande inte hur denna stjärna såg ut — inklusive hur vår egen sol fick sin form” säger Bisbas. ”Vårt nästa steg är att använda SOFIA för att iaktta ett större antal molekylmoln där  stjärnhopar bildas”, tillägger Jonathan Tan, professor vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg och universitetet i Virginia och en av ledande forskarna av rapporten.


– Vi håller på med ett fascinerande i projektet, där de uppgifter som vi får in med SOFIA ska testas ”. ”Först då kan vi förstå hur molekylära molns kollisioner kan utlösa en stjärna födelse i vår galax”.


SOFIA själv är ett ombyggt Boeing 747 linjejetplan skapat att bära ett 106-tums diameters teleskop. Det är ett gemensamt projekt av NASA och det tyska Aerospace Center, DLR. NASA Ames Research Center i Kaliforniens Silicon Valley vilket förvaltar programmet SOFIA.


Det är ett samarbete med universitet och  Space Research Association med huvudkontor i Columbia, Maryland, och tyska SOFIA Institute (DSI) vid universitetet i Stuttgart. Planet underhålls och drivs från NASA: s Armstrong flyg Research Center Hangar 703, i Palmdale, Kalifornien.


Själv anser jag att stjärnors form inklusive större kroppar som planeter beror på att gravitation drar mot centrum därav den runda formen. Att det även finns oregelformade kroppar därute beror på att de är rester av kollisioner av större runda kroppar. Gravitation som ger rund form anser jag enbart kan ske vid flytande tillstånd av en kropp. När väl en kropp stelnat får en kollision med andra objekt detta att bli oregelbunden.


Bild på Sofia teleskopet i Boeing747-planet som det finns ombord på.

4 augusti 1972 ca 25 minor smäller oförklarligt och under enbart 30 sekunder vid ön Hòn La i Nordvietnam.

Den 4 augusti 1972 observerade besättningen på en grupp amerikanska spaningsflygplan i Nordvietnam vilka flög över ön Hòn La att 20-25 minor under knappt 30 sekunder utan synbar anledning exploderade. Det fanns ingen uppenbar anledning till varför minorna detonerade. 


I början av augusti 1972 var det även den mest intensiva solaktivitetsperioden som någonsin dittills registrerats.
  

Den15 augusti 1972 var det chefen och kommendören av Stillahavsflottan, amiral Bernard Clarey som frågade sig om inte hypotesen att solaktiviteten var det som kunde ha orsakat mindetonationerna.


Det var nu forskare började se på detta och börja förstå effekterna av sådana rymdväders påverkan på elektronik. Detta resulterade i att ingenjörer började ta hänsyn till rymdväder i form av solaktivitet när man konstruerade elektroniskt material.


Många av de minor som placerats vid ön reagerade för magnetisk påverkan och exploderade när de registrerade förändringar i magnetfältet omkring sig. Men tillverkarna av minorna hade dittills inte tänkt sig att solens aktiviteter kunde ge denna effekt.


Solaktiviteter var visserligen kända som orsakande till magnetfältsförändringar men det var inte något som man ansåg kunde orsaka att sjöminor detonerade i tid och otid.


I vår tid vet vi att elektronik kan slås ut vid kraftiga solaktiviteter och hänsyn till detta tas vid tillverkning av elektronik. 

Vår värld är i dag mycket känslig för sådana störningar då elektroniken finns överallt även i samhällsviktiga funktioner.


Minor som påverkas av solen finns förhoppningsvis inte längre därute i haven.


Bild exempel på mina dock ej av modell som nämns i inlägget.

Om Maskhål finns kan vi sekundsnabbt (nästan) transporteras vart vi vill i universum både tids och platsmässigt..

Maskhål är hittills spekulativa fenomen inom relativitetsteorin som om de finns skapas som par och bildar genvägar genom rumtiden. Till skillnad från svarta hål bildas inte maskhål genom naturliga processer. 


Maskhål måste för att bildas matas med negativ energi. Negativ energi får maskhålet att hålla sig öppet.


Maskhål skulle teoretiskt kunna skapas kvantmekaniskt genom att dras upp ur de gravitationella vakuumfluktuationer som kvantskummet utgör (läs mer om vad kvantskum innebär här). Lagarna för kvantgravitation är dock inte tillräckligt utforskade för att avgöra om detta är en möjlighet. 


Maskhål skulle kunna fungera som tidsmaskiner både framåt och bakåt i tiden genom acceleration genom det ena hålet eftersom tiden går långsammare om man färdas snabbare jämfört med något som färdas långsammare. 


Men om naturen har skyddsmekanismer mot tidsmaskiner (möjligheter att resa i tiden) är stabila maskhål omöjliga.   Maskhålet var en science fiction idé från början  vilken i dag teoretiskt kan räknas ut med den kunskap vi numera har. Maskhål avbildas ofta som loopingtunnlar bortom gapande bubbelpooler av ljus. Se bild ovan.


 Men i verkligheten vet ingen hur dessa maskhål (om de finns) ser ut.
  

En rysk fysiker på Roman Konoplya på RUDN University i Moskva har kommit med ett förslag om att uppskatta de fysiska egenskaperna hos en sådan hypotetisk struktur genom att arbeta baklänges från vad vi vet om ljus och rum.


De troligaste är att maskhål är små svarta hål som dyker upp och försvinner  som existerande mycket snabbt.  Att hålla ett litet maskhål öppet länge nog för något passera genom det skulle kräva en viss storlek på maskhålet utrymmesmässigt och hur detta teoretiskt skulle gå till har vi ingen teori om idag.


Vi vet inte heller hur rumtiden beter sig bortom en viss punkt. Det betyder att vi faktiskt inte vet hur saker som massa eller avståndet förändras när du flyttas mot centrum av ett svart hål eller som i detta fall ner i ett maskhål.


Konoplya tror att nyckeln till att förstå formen av flaskhalsen mellan svarta och vita hål ligger i det sätt som energi skingras genom rymden i vågor.


Med den senaste observationen av gravitationsvågor i kosmos har kollisioner av svarta hål och neutronstjärnor bekräftat hur energi bärs bort av snedvridningar i rumtiden.

Utifrån denna iakttagelse kan vi fundera vidare på vad som sker i maskhål om dessa finns och var vi ska söka dem.