I början av augusti 1972 var det även den mest intensiva solaktivitetsperioden som någonsin dittills registrerats.
Den15 augusti 1972 var det chefen och kommendören av Stillahavsflottan, amiral Bernard Clarey som frågade sig om inte hypotesen att solaktiviteten var det som kunde ha orsakat mindetonationerna.
Det var nu forskare började se på detta och börja förstå effekterna av sådana rymdväders påverkan på elektronik. Detta resulterade i att ingenjörer började ta hänsyn till rymdväder i form av solaktivitet när man konstruerade elektroniskt material.
Många av de minor som placerats vid ön reagerade för magnetisk påverkan och exploderade när de registrerade förändringar i magnetfältet omkring sig. Men tillverkarna av minorna hade dittills inte tänkt sig att solens aktiviteter kunde ge denna effekt.
Solaktiviteter var visserligen kända som orsakande till magnetfältsförändringar men det var inte något som man ansåg kunde orsaka att sjöminor detonerade i tid och otid.
I vår tid vet vi att elektronik kan slås ut vid kraftiga solaktiviteter och hänsyn till detta tas vid tillverkning av elektronik.
Vår värld är i dag mycket känslig för sådana störningar då elektroniken finns överallt även i samhällsviktiga funktioner.
Minor som påverkas av solen finns förhoppningsvis inte längre därute i haven.
Bild exempel på mina dock ej av modell som nämns i inlägget.
