Google

Translate blog

torsdag 7 mars 2019

Jetström av gravitation upptäckt från neutronstjärnekrock


I augusti 2017 observerades när två neutronstjärnor kolliderade och  denna krasch resulterade i gravitationsvågor upptäckta av amerikanska astronomer vid LIGO och Europeiska Virgo detektorerna.


Neutronstjärnor i sig är extremt täta stjärnor med ungefär samma vikt som solen men med en storlek av ex staden Köln i Tyskland.


Händelsen ovan är den första och enda av denna typ av händelse som har observerats hittills  och händelsen skedde i en galax 130 miljoner ljusår från jorden i stjärnbilden Hydra.


Ett internationellt  team av bland annat astronomer från Max Planck Institute for Radio Astronomy in Bonn i Tyskland och en massuppkoppling av radioteleskop på fem kontinenter  observerade händelsen och den efterföljande utvecklingen över hela det elektromagnetiska spektrumet, från gammastrålning, röntgen till synligt ljus och radiovågor. 


Tvåhundra dagar efter sammanslagningen visade sig att det uppstått en jetström framväxt från den våldsamma kollisionen. En jetström av gravitation.


Resultaten publicerades i den vetenskapliga tidskriften Science av ett internationellt team av astronomer ledda av Giancarlo Ghirlanda från det italienska nationella institutet för astrofysik (INAF). 


Under de kommande åren anses att många fler av neutronstjärnskollisioner kommer att upptäckas. ”De erhållna resultaten  tyder på att mer än 10% av alla dessa sammanslagningar bör uppvisa en  jetström av gravitation”. förklarar Benito Marcote från JIVE.


”Dessa typer av observationer kommer att tillåta oss att avslöja de processer som äger rum under och efter några av de mest kraftfulla händelserna i universum”., säger Sándor Frey från Konkoly observatoriet i Ungern.



Ovan neutronstjärnsammanslagning blev det första fallet där det var möjligt att associera en identifiering av gravitationsvågor till ett objekt som avger ljus. Händelsen bekräftade vetenskapliga teorier som har varit under diskussion i tiotals år om neutronstjärnor och fusioner som resulterar i en av de mest kraftfulla explosionerna i universum, gammablixtar. 


Efter fusionen utslungades en enorm mängd material i rymden vilket bildade ett skal runt objektet. Astronomer har spårat denna utveckling på olika våglängder. Det fanns dock fortfarande några återstående frågor beträffande denna händelse som inte kunde klargöras av någon tidigare iakttagelse.


Men vad som jag tycker är en gåta är varför kraschade dessa neutronstjärnor (vita dvärgstjärnor) med varandra? Varför kraschade de inte under alla de miljarder år de var vanliga gula, röda eller blå stjärnor med varandra istället? Vad var anledningen till kraschen och närgåendet till varandra nu som resulterade i en krasch?


Bild: Konkoly observatoriet i Ungern ett av de som deltog nämnt ovan.

onsdag 6 mars 2019

Den israeliska månlandaren landar på månen i april. Den 4 mars var Jorden i närkontakt med en asteroid igen.


Den obemannade israeliska rymdfarkosten Beresheet (namnet betyder på hebreiska ”i början” )sköts på torsdagskvällen den 21 februari ut i rymden via en raket Space X Falcon 9 från Cape Canaveral i amerikanska Florida.


Det är historia som skrivs – och det sker live!", skriver företaget SpaceIL som designat Beresheet och följdes av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och ingenjörer från Israel Aerospace Industries.


Det hela gick som planerat. Beresheets färd kommer att ta  sju veckor innan den når månen där den beräknas landa 11 april.


Beresheets mål är att skrivas in i historieböckerna två gånger om genom att bli både den första månlandningen med en israelisk farkost. Men även att visa att privat rymdfart fungerar och inte behöver vara så kostsam. 100 miljoner dollar kostar projektet.  På månen kommer en del vetenskapliga undersökningar att göras med månlandaren. Två dagar beräknas den finnas där.


Beresheets huvudmål är även att inspirera unga människor i Israel att intressera  sig för  teknik, ingenjörsvetenskap och matematik. Beresheet syftar även till att visa att ambitiösa prospekteringsbedrifter kan uppnås på en kostnad som är överkomlig.


En asteroid med namnet asteroid 2015 efter sin upptäckt det året är en av de asteroider som vi har kontroll på. Den  kom som närmst Jorden i år 2019 av de som vi väntar ska komma inom Jordens närområde. På ett avstånd av 441,600 kilometer eller 1,1 gånger den genomsnittliga avståndet mellan jorden och månen var  som närmast Jorden   4:03 p.m. EST (2103 GMT)  den 4 mars. Storleken på asteroiden är av ungefär samma slag som en jumbojet.



Det blir fler och fler privata rymdprojekt över världen verkar det som. Men det är troligen bara början av detta. Asteroider är i vissa fall kända som den nämnda ovan men ibland kommer okända asteroider överraskande in i vårt närområde och då kan det bli farligt.

Bilden är på månen. För att se den israeliska farkosten och dess bana följ medföljande länk ovan. För att se asteroid 2015:s bana följ länken vid omnämnandet ovan.


tisdag 5 mars 2019

Ny forskning visar att Jordens atmosfär sträcker sig bortom månen.


Få vet att den yttersta delen av vår planets atmosfär sträcker sig långt bortom månens bana. Ja nästan dubbla avståndet till månen.
Detta utifrån en upptäckt nyligen, baserad på observationer från NASA/ESA Solar och Heliospheric Observatory, SOHO. 

Det visade sig att det gasformiga lagret (Jordens atmosfär) förtunnas beroende på höjden över Jorden  men fortfarande kan spåras från Jorden och upp till 630 000 km eller 50 gånger diametern av vår Måne från Jorden.  beskriver Igor Baliukin vid Rysslands Space Research Institute vilken är  huvudförfattare till studien där detta presenteras.

”Vi var inte medvetna om det förrän vi analyserade iakttagelser från över två decennier bakåt samalde från SOHO rymdfarkosten”. Säger Baliukin.

Där vår atmosfär övergår i yttre rymden existerar fortfarande ett moln av väteatomer vilket kallas geocorona. Ett av de instrument som använts för resultatet ovan är SWAN.

Vätet finns  med 70 atomer per kubikcentimeter på 60 000 kilometer ovanför jordens yta, och med 0.2 atomer på månens avstånd (vi kallar oftast en så liten koncetration för vacum) .

Där vår atmosfär övergår i yttre rymden, finns det ett moln av väteatomer som kallas geocorona. Det är instrumentet SWAN som använder sina känsliga sensorer för att spåra vätesignaturen och upptäcka exakt hur långt ut geocoronan finns.

måndag 4 mars 2019

Hippocamp den senast upptäckta månen vid Neptunus vilken kan ha kommit till enligt nedan resonemang


En liten måne vilken upptäcktes av rymdteleskopet Hubbles på fotografier tagna under 2013 vid Neptunus har sedan dess förbryllat forskare. Månen finns mycket nära en mycket större måne med namnet  Proteus i bana runt Neptunus.
  

Proteus  är ca 260 mil i diameter medan Hippcamp som namnet blev på den upptäckta månen är enbart 34 km i diameter.


Hippocamps ursprung kan spåras redan på två foton från NASA Voyager 2 från 1989 som visar en stor nedslagskrater på Proteus  nästan stor nog för att ha kunnat krossa Proteus. En bit av Proteus flög iväg vid kollisionen och så fick den en egen satellit vilket astronomer i dag tror kan ha blivit Hippocamp.


Bakgrunden kan vara att Neptunus för flera miljarder år sedan drog in den stora dvärgplaneten som sedan blev månen Triton runt Neptunus från Kuiperbältet. Tritons gravitation ska då ha rivit upp Neptunus ursprungliga satellitsystem.


Triton blev kvar i en cirkulär omloppsbana runt planeten medan skräp från krossade månar runt Neptunus (det blev kaos när Triton fångades in) bildade en andra generation av månar runt Neptunus.


 Komet och skräp fortsatte att riva itu månar mm och i ett fall blev det en krasch mellan Proteus och en annan måne eller stor asteroid vilket blev födelsen av Hippocamp. En bit av Proteus som flög ut från denna och resulterade i att Proteus fick en egen måne.


Ungefär samma slag av händelse bildade Jordens måne. En krasch mellan Jorden och en planet av Mars storlek anses ha bildat vår måne.

Bild en illustration av Neptunus med den minsta månen Hippocamp

söndag 3 mars 2019

Mystiska ringar funna runt en mycket gammal vit dvärgstjärna


När slutet för en stjärnas liv närmar sig sväller den oftast först upp till en röd jätte (vi bortser här från supernovor) innan den slutar som en vit dvärg. Ett  uppsvällande då den slukar alla planeter och all materia i dess väg.


Allt i dess väg dras in mot stjärnans svalnande yta när den sedan krymper till en kompakt vit dvärg.


Men nu har det hittats en vit dvärg med synliga ringar omkring sig. Ringar av stoff och damm.


Frågan är vad som matat in detta i stjärnans närområde och behåller det i en bana här? Varför det inte är rent runt denna stjärna enligt ovanstående resonemang.


Stjärnan är gammal och frågan är vad för slags process som matat in material till den uppkomna ringformationen. En process som bör sträcka sig miljarder år bakåt i tiden, säger astronomen John Debes vid rymdinstitutet STSCI enligt  Nasa.


– De flesta modeller som forskare har tagit fram för att förklara ringar runt vita dvärgar fungerar bara upp till ungefär 100 miljoner år (efter det att de blivit en vit dvärg min anm.) så denna stjärna utmanar verkligen våra antaganden utifrån vår kunskap.


En vit dvärg är som vi vet resterna av en slocknad stjärna och kan därför ge ledtrådar till vårt eget solsystems avlägsna framtid.


LSPM J0207+3331 är beteckningen på den nu funna vita dvärgen. Den upptäcktes av Melina Thévenot i Tyskland. Hon är en av ca 150 000 frivilliga och rymdintresserade världen över som hjälper NASA att gå igenom rymddata från W M Keck-observatoriet på Hawaii. När de hittar något intressant hör de av sig till Nasas projekt ”Backyard Worlds: Planet 9” som likt i det här fallet gjorde uppföljande observationer.


Marc Kuchner på Nasa säger på rymdmyndighetens webbplats att medborgarforskarna har en tendens att ställa till det på ett positivt vis med sina oväntade upptäckter.

– Vi skapade ”Backyard Worlds: Planet 9” i första hand för att leta efter bruna dvärgar och nya planeter säger Kuchner.


Men nu fann de detta spännande objekt. Så nog gör amatörer nytta för rymdforskningen utan dem skulle inte forskare lika snabbt hitta det oväntade därute (min anm).


Vad man behöver för att delta i detta projekt kan du läsa om här och från denna sida kan du även bli en deltagare. 



Mysteriet ovan kanske likväl enligt mig kan förklaras enligt följande. Den tid som gått sedan den vita dvärgen kom till är lång nog för att det ska ha samlats sten, grus och damm runt denna och då på ett avstånd att detta inte dras ner till stjärnan som i sig som vit dvärg har en otrolig gravitationskraft. Istället finns det på sådant stort avstånd från denna att det inte påverkas mer än som ringarna runt Saturnus av Saturnus dragningskraft. Ringarna har en stabil bana runt sin stjärna likt ringarna runt Saturnus runt denna. 

Bilden är på Saturnus med sina ringar och kommer från Wikipedia.

lördag 2 mars 2019

På enbart 2 % av natthimlen har nyligen upptäckts hundratusentals tidigare okända galaxer.


Ovanstående (rubriken) är resultatet från en stor ny radiovågsfrekvenskartläggning av natthimlen av Low-Frequency Array (LOFAR) teleskop vilket är ett europeiskt nätverk av radioteleskop.


Resultaten kommer från en undersökning av 25% av den norra halvklotets natthimmel av låga radiofrekvenser vilket avslöjade tre hundra tusen källor på enbart 2% av natthimlen av dessa 25 % varav nästan samtligakällor är galaxer långt bort i universum.


Astronomerna bakom upptäckten anser dock att i slutändan  bör  hela 15 miljoner fler radiosändningskällor upptäckas på dessa 25 % av natthimlen de undersökt.
  

LOFAR teleskopen drivs av ASTRON i Nederländerna och är ett nätverk av radioantenner i Nederländerna, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Sverige, Polen, Irland och Italien alla anslutna av hög hastighets fiberoptiska kablar.


Signalerar av de kombinerade antennerna behandlas sedan av superdatorer för att effektivt skapa ett virtuellt radioteleskop med en aria av 1 900 kilometer i diameter.


Vi får hoppas att det inte finns oupptäckta mätfel i detta projekt av digitala analyser så vi finner mer än vad som egentligen finns därute (min anm.)


Bild från wikipedia som visar en belägen LOFAR-station den vid Onsala rymdobservatorium, Halland, Sverige.

fredag 1 mars 2019

Är den sexkantiga formen universell och anledning till sandfältsform på Mars och snöflingform på Jorden?


Snöflingor har sex kanter . Ingen är den andra lik precis som fingeravtryck skiljer sig åt från människa till människa.


Men Hexagonen  sexkantformen finns inte bara i snöstjärnans form utan i en hel del andra sammanhang. Ex bivaxet, sköldpaddsskalet och i basaltblocksformen.


Den har nu även setts existera som form på Mars i ett överraskande sammanhang.

På en högplatå har upptäckts sexkantiga sanddyner.


Hur de bildats är inte klarlagt. Men det bör ha något sammanhang med hur snöflingor bildas tycker jag. Kanske även hur basalt och sköldpaddsskal bildas.


Snöflingans form beror på den sexkantiga struktur som vatten intar när det fryser och till is. Därav kan man fundera på om ex basaltblock och sköldpaddsskals form har med vatten att göra. Dock knappast tillsammans med kyla om man undantar formationerna av dyner på Mars.


Hur sexkantsformen kan vara så universell är ännu en gåta men säkert finns förklaringen någonstans i atomernas och molekylernas värld.


Bild från Wikipedia föreställande de som jag tycker fascinerande naturligt bildade basaltblocken i Giant's Causeway på Antrimkusten i Nordirland.