Den beboeliga livszonen ökar där det existerar två eller tre solar.

Planetsystem där det kan finnas liv är en smal zon runt en sol. I en sådan zon finns Jorden runt solen. 


När solsystem blev till var det en turbulent tid och det innebar inte alltid att ett solsystem med en sol och medföljande planeter bildades. Ibland uppstod två eller tre solsystem. Solsystem där två eller tre stjärnor la sig i relativt närhet till varandra. Så kallade tre eller dubbelstjärnsystem.


Nu har astronomer vid University of Sheffield hittat en positivitet där så har skett. En modell som utvecklats under grundutbildningsprogrammet av studenten Bethany Wootton och Royal Astronomical Societys Dorothy Hodgkin med kollegan Dr. Richard Parker har räknat ut att den beboeliga zonen  runt en stjärna eller regionen runt en stjärna där temperaturen tillåter flytande vatten att existera ökar markant i dubbel eller trippelstjärnsystem.



Forskarna upptäckte att ett möte med en förbigående tredje stjärna kan pressa paret i ett dubbelstjärnsystem samman och expandera den beboeliga zonen. Resultaten visas i en ny rapport i tidskriften Royal Astronomical Society.


Den beboeliga zonen, som ibland kallas 'Guldlock zonen' där temperaturen inte är för varm eller kall tros vara avgörande för utvecklingen av livet på en planet. Om en planet ligger utanför denna zon är bildandet av de komplexa molekyler som behövs för liv mindre sannolika.


Själv ser jag detta som möjligt om solarna i dessa system inte har för udda banor så att det istället omöjliggör en livszon överhuvudtaget om de kretsar om varandra i udda banor där en presumtiv livszon ibland blir för kall och ibland för varm och gör en  livszon omöjlig.

Se Hayabusa2 ta ett prov på asteroiden Ryugu

Den 21 februari 2019 avslutades den japanska farkosten Hayabusa2 uppdrag då den tog ett prov på asteroiden Ryugu. 


Händelsen kan ses på en video här.

Nasa söker allmänhetens hjälp för att kartlägga asteroiden Bennu.

Ditt uppdrag är att klicka på de stenblock som du ser i en detaljerad bild på Bennus yta.

Uppdragets mål är att finna plats att styra NASAS OSIRIS-REx ner till ytan för att där ta prov på asteroiden. Farkosten finns just nu i omloppsbana över denna sedan december 2018.


Teamet vilket ansvarar för rymdfarkosten har bara sex veckor på sig att med allmänhetens hjälp att med hjälp av en högupplöst karta av Bennus yta  att välja var man ska landa och ta  ett prov. 

Exakt lanseringsdatum för projektet beror på hur lång tid det tar OSIRIS-REx team att sammanställa detaljerade högupplösta bilder på stenblock och analys av dessa för att finna en bra plats att ta prov på utan att riskera en katastrof vid landningen. Katastrof i form av att farkosten välter eller fastnar i något av alla de stenblock som ytan är full av.


Allmänhetens hjälp är viktigt eftersom Bennu har visat sig vara ett mer komplicerat mål än forskarna trodde innan man kom hit i december.


Det finns gott om farliga platser. En lös sten enbart 21 centimeter i diameter kan effektivt täppa till provtagningsinstrumentets mekanism. Apparaten fungerar genom att blåsa tryckluft på ytan och tryckluft kan om det riktas fel få effekten av att sten kan studsa in i mekanismen och täppa till denna.


Det är därför OSIRIS-REx team behöver hjälp för att finna en säker plats för landning och provtagning. Skulle de själva göra detta skulle det bli dyrt och ta lång tid. Allmänheten är gratisarbetande. Jag vet inte varför tiden är knapp för detta men kan tänka mig det har med energitillgång för farkosten.


Arbetetsom kallas  CosmoQuest (instrumenet för analys av bilder)  volontärer hjälper OSIRIS-REx laget studera storleksfördelningen av stenblock genom exempelvis och hur ljusa eller mörka de är enligt skuggor, dess form och om de ser ostabila ut.


Läs mer om projektet här. 

Osynliga svarta hål finns i stor mängd därute

Astronomer har upptäckt ett dolt svart hål genom dess effekter i ett interstellärt gasmoln. Detta svarta hål är ett av  troligen över 100 miljoner svarta hål som enligt forskare finns någonstans i vår galax. Upptäckten ovan som bevisade existensen av ett dolt svart hål resulterade i en ny metod för att söka efter andra dolda svarta hål och ska hjälpa oss att förstå tillväxten och utvecklingen av svarta hål överhuvudtaget.


Svarta hål är objekt med sådan stark gravitation, att allt, inklusive ljuset, sugs in i detta och ej  har möjlighet att reflekteras ut. Inget ljus kan ses komma ut från svarta hål. Det finns en väg in för ljus men ingen ut. Då svarta hål inte avger ljus måste astronomer sluta sig till dess existens från dess effekter på andra objekt. Sedan tidigare vet vi att ett svart hål finns i Vintergatans centrum med namnet Sagittarius A.


Svarta hål är supermassiva svarta hål innehållande  miljoner gånger mer massa än solen. Astronomerna anser i dag att små svarta hål kan sammanfogas och gradvis växa till stora svarta hål. Men ingen har någonsin hittat ett mellanstort stort svart hål. Ett svart hål med en massa hundratals eller tusentals gånger solens massa.


Men kanske detta är ett. En forskargrupp ledd av Shunya Takekawa vid nationella astronomiska observatoriet i Japan märkte något i gasmolnet  HCN – 0,009 – 0,044 centrala delar. Molnet finns  25000 ljusår från jorden i stjärnbilden Skytten. 


De använde ALMA (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array) för att utföra högupplösta observationer av molnet och fann effekter av att det virvlade runt ett osynligt massivt objekt.


Takekawa säger utifrån denna upptäckt att detaljerad kinematisk analys visade att en enorm massa 30000 gånger kompaktare än solen var koncentrerat i en region mycket mindre i storlek än vårt solsystem. Detta och avsaknaden av observerade objekt på  platsen antyder starkt att det finns ett mindre men massivt svart hål här.


Man kan undra anser jag om det däremot genom denna upptäckt kan dras slutsatsen att det kan finnas 100 miljoner mindre svarta hål i galaxen vilka ej hittats ännu. Jag tror antalet är överdrivet stort.


Bild från Wikipedia på Sagittarius A vår galax centrala stora svarta hål (mitten) med två inringade ljusreflektioner från en nylig explosion.

Lutande exoplanetsbanor kan vara en effekt av ett okänt slag

I snart ett decennium har  astronomer försökt att förstå varför så många planeter som hittats runt andra solsystem har en udda konfiguration i betydelsen av att deras banor verkar har skjutits åt sidan av en robust men okänd mekanism.


Forskare från Yale university säger att de nu har ett möjligt svar. Svaret innebär att planeternas poler lutar men frågan är varför?  NASA: s Kepler teleskop visade att ca 30 % av stjärnor lika vår sol har ”Superjordar”. Så kallade superjordars storlekar är någonstans mellan jorden och Neptunus och nästan runda med banor runt sin sol som tar färre än 100 dagar. Det innebär korta årscykler.


Det finns självfallet planeter av andra storlekar också och med andra banor och även planeter runt andra slag av stjärnor än gula.


Men superjordar är en beteckning på likartade exoplaneter. Dock ligger de så nära sin sol att det knappast kan finnas liv här utan de bör i flera fall ses som gasplaneter.


Då det handlar om lutning av banorna kan det kanske vara polernas lutning av en anledning vi inte förstår. En kraft vi ännu inte förstår som påverkar. Inget säger dock om denna banlutning enbart handlar om de så kallade superjordarnas. Iså fall kan närheten till solen och dess storlek och densitet har betydelse för varför denna banlutning finns (min anm). Mindre exoplaneter är även svåra att upptäcka.


Men jag undrar ändå om det inte från vår position enbart är ett optiskt fenomen vi ser på grund av avstånd och spegling.

Bilden har inget direkt samband med texten ovan. Men jag tycker den vacker. Det är mörka moln i Carinanebulosan.

Att förgöra hotande asteroider kan vara svårare än vi antaget tidigare

Förslag har ofta varit att om det kommer en asteroid på livsfarlig kurs mot  Jorden kan vi som sista åtgärd spränga den innan den når Jorden.


 Men inkommande asteroider kan vara svårare att bryta itu än forskare tidigare trott konstateras i en Johns Hopkins-studie utifrån en studie med datorsimulering bestående av fakta om stenars strukturer simulerade kollisioner med asteroider kontra sprängmedel.


Vi brukar tro att ju större ett föremål är desto lättare kan det brytas då dessa bör ha större brister (sprickbildning) än mindre föremål. Men fann att asteroider är starkare än vi tänkte oss och kräver mer energi för att fullständigt krossas än vi ansåg tidigare ”, säger Charles El Mir, en Ph.D  på Johns Hopkins universitetets Institution för maskinteknik och studiens huvudförfattare.


Vår fråga var hur mycket energi det går åt för att förstöra en asteroid och bryta den i bitar? säger El Mir.


Resultatet av datorsimuleringen blev att i den första fasen då asteroiden träffas bildas miljontals sprickor och denna då krusas över hela asteroiden, delar av asteroiden flödar lik sand och en krater skapas.


I denna fas undersöktes enskilda sprickor och visade då på övergripande mönster för hur dessa sprickor sprids. Det visade sig att hela asteroiden inte bryts ner av effekterna vilket man tidigare trott. Istället hade påverkandet resulterat i att asteroiden fick en stor skadad kärna som sedan utövade en stark dragningskraft på fragmenten som i övrigt fanns kvar. Dessa drogs in mot kärnan.


Forskarna fann att slutresultatet av denna inverkan inte var att fragment låg löst kringspridda i omgivningen och asteroiden krossats utan istället drogs in mot kärnan och istället fick  asteroiden att få en betydande styrka eftersom den inte hade knäckts. Detta indikerar att mer energi behövs för att förstöra asteroider än man tidigare ansett. Samtidigt var skadade fragment nu omfördelade över den stora kärnan.


Själv tror jag det behövs minst en kärnsprängning för att klara av en asteroid något som kanske inte är helt bra då avfallet från strålningsskadat material sedan kan sväva därute eller falla in mot eller ner på Jorden i mindre fragment. Men miljövänligare laddningar av den styrka som behövs den gången det kommer att behövas finns inte med dagens teknik.

Solskydd finns på vissa platser på månen

Vissa platser på månens yta uppvisar ett svagt mönster av mörkare och ljusare virvlar. I dag vet man vad detta beror på. Det är solens effekter av strålar av laddade partiklar den så kallade solvinden som träffar månens yta.


På Jorden avleder jordens naturliga magnetfält stor mängd av solvindens  partiklar och den farliga ultravioletta strålningen. Men månen har ett svagare magnetfält och månens yta tar emot betydligt mer farlig strålning på ytan vilket innebär en stor fara även för människan som vistas på månens yta.


Månen har inte ett heltäckande magnetfält som skyddar ytan vilket Jorden har. Men nu har NASA gått ut med en kommuniké där man däremot förklarar att vissa avsnitt av månen likväl har ett ytskydd mot strålning. Små lokala magnetiserade stenar vid månens yta vilka skapat lokala magnetfält där solens strålning studsar bort från dessa ytor.
  

”Magnetfälten i vissa regioner [av månen] agerar lokalt som en magnetisk solkräm”, säger Andrew Poppe, en forskare vid University of California, Berkeley. En annan forskare där säger  i ett uttalande att dessa små ”bubblor” av skydd avleder viss del av den skadliga solvindens partiklar vilka når månens yta.


De platser där solvinden studsar är de platser där man ser ljusa virvlar på ytan  avskärmade områden mot de märkbart mörkare omgivningarna där skyddet av ytan är noll.


Forskarna hoppas att resultaten kan användas för att skydda astronauter från de skadliga effekterna av strålning under framtida uppdrag till månen. Här kan man ta material för att bygga strålsäkrare skydd för människan.


Även om månens jordskorpas magnetiska fält inte är helt tillräcklig även på dessa fält kan det vara lättare på dessa fält att skapa konstgjorda extra skydd och då bör byggnader eller kolonier byggas under denna yta. Alternativt av dessa magnetiskt skyddande stenar.


Se bild där man skymtar små ljusa partier där solvinden inte når ner under ytan utan studsar bort till stor del.