NASA förslag på landningsplats på månen

 

PÅ NASA förbereder man sig för fullt med att skicka astronauter till månen under Artemisprogrammets Artemis 3 under 2025. Nu har man identifierat 13 kandidatlandningsregioner nära månens sydpol där landning kan ske. Varje region innehåller flera potentiella landningsplatser för Artemis III, som kommer att vara det första av Artemis-uppdragen som tar en besättning till månytan, inklusive den första kvinnan till månen. 

I dagarna har Artemis 1 sänts upp  med syftet är att testa SLS (Space Launch System) namnet på raketen som skjuts upp SLS är det ordinarie namnet på raketen  och Orion namnet på den nya rymdfärjan inför kommande bemannade expeditioner. 

Att välja ut dessa regioner för landning innebär att vi är ett stort steg närmare för att återvända med människor till månen för första gången sedan Apolloprogrammet för mer än 50 år sedan, säger Mark Kirasich, biträdande associerad administratör för Artemis Campaign Development Division vid NASA:s huvudkontor i Washington. "När vi nu gör det kommer det att bli olikt alla tidigare uppdrag då astronauter under apolloprogrammet vågat sig in i okända områden som  inte tidigare utforskats av människor och lägga en grund för framtida långsiktiga vistelser."

NASA har identifierat följande kandidatregioner för en Artemis III-månlandning:

Faustini Fälg A

Topp nära Shackleton

Anslutande ås

Anslutande åsförlängning

de Gerlache Rim 1

de Gerlache Rim 2

de Gerlache-Kocher-massivet

Haworth

Malapert-massivet

Leibnitz Beta-platå

Nobile Rim 1

Nobile Rim 2

Amundsen Rim

Platserna kan ses i korta filmsnuttar i denna länk 

Var och en av dessa regioner ligger inom sex graders latitud från månens sydpol och innehåller tillsammans olika geologiska egenskaper. Tillsammans erbjuder regionerna landningsalternativ för Artemis III. Specifika landningsplatser är tätt kopplade till tidpunkten för lanseringsfönstret, så flera regioner säkerställer en flexibilitet för  färden under hela året (2025). Månen och Jorden bör ligga i en vinkel vid start som sparar bränsle, riktning och längd på resan (min anm.).  

För att välja regionerna bedömde ett byråövergripande team av forskare och ingenjörer området nära månens sydpol med hjälp av data från NASA: s Lunar Reconnaissance Orbiter och årtionden av publikationer och insamlade vetenskapliga resultat av månen. Förutom att överväga tillgänglighet för lanseringsfönster (rätt läge för jorden-månen för en uppsändning av en besättning för kortast möjliga färd) utvärderade teamet regioner baserat på att ge en säker landning i förhållande till terränglutning, enkel kommunikation med jorden och ljusförhållanden. För att bestämma tillgängligheten övervägde teamet även kombinerade funktioner hos Space Launch System-raketen, Orion-rymdfarkosten och det SpaceX-tillhandahållna Starship landningssystem till det system som ska landa människor säkrast möjligt på månen. 

Alla regioner som beaktas som landningsplats är vetenskapligt betydelsefulla på grund av dess närhet till månens sydpol ett område som innehåller permanent skuggade regioner rikt på resurser och en terräng som inte utforskats tidigare av människor.

"Flera av de föreslagna platserna inom regionerna finns bland några av de äldsta delarna av månen och tillsammans med de permanent skuggade regionerna ger de möjlighet att lära  mer om månens historia från tidigare outforskat månmaterial", säger Sarah Noble, Artemis månvetenskapsledare vid NASA: s Planetary Science Division.

Bild flickr.com på de landningsplatsalternativen på månen

Utrustning snart på väg (2021) till månen för användning 2024.

För första gången sedan 1970-talet planerar nu Förenta staterna att skicka utrustning till  månen. President Donald Trump har accelererat tidsplanen för att sätta människor på månen till 2024. Utrustning kommer att landsättas i juli 2021 i Oceanous Procellarum (Stormarnas hav) en mörk yta på månen synlig från jorden. 


En besättning kommer att landa 2024 enligt NASA om allt går som planerat.


Den amerikanska Rymdstyrelsen har valt det amerikanska företag Astrobotic, för tillverkning av utrustning och Orbit för  instrument och annan vetenskaplig utrustning som en del av programmet som ingår i programmet Artemis. 



Bild på Stormarnas hav på månen där utrustningen ska sättas ner, (inringade området).

Nasa söker allmänhetens hjälp för att kartlägga asteroiden Bennu.

Ditt uppdrag är att klicka på de stenblock som du ser i en detaljerad bild på Bennus yta.

Uppdragets mål är att finna plats att styra NASAS OSIRIS-REx ner till ytan för att där ta prov på asteroiden. Farkosten finns just nu i omloppsbana över denna sedan december 2018.


Teamet vilket ansvarar för rymdfarkosten har bara sex veckor på sig att med allmänhetens hjälp att med hjälp av en högupplöst karta av Bennus yta  att välja var man ska landa och ta  ett prov. 

Exakt lanseringsdatum för projektet beror på hur lång tid det tar OSIRIS-REx team att sammanställa detaljerade högupplösta bilder på stenblock och analys av dessa för att finna en bra plats att ta prov på utan att riskera en katastrof vid landningen. Katastrof i form av att farkosten välter eller fastnar i något av alla de stenblock som ytan är full av.


Allmänhetens hjälp är viktigt eftersom Bennu har visat sig vara ett mer komplicerat mål än forskarna trodde innan man kom hit i december.


Det finns gott om farliga platser. En lös sten enbart 21 centimeter i diameter kan effektivt täppa till provtagningsinstrumentets mekanism. Apparaten fungerar genom att blåsa tryckluft på ytan och tryckluft kan om det riktas fel få effekten av att sten kan studsa in i mekanismen och täppa till denna.


Det är därför OSIRIS-REx team behöver hjälp för att finna en säker plats för landning och provtagning. Skulle de själva göra detta skulle det bli dyrt och ta lång tid. Allmänheten är gratisarbetande. Jag vet inte varför tiden är knapp för detta men kan tänka mig det har med energitillgång för farkosten.


Arbetetsom kallas  CosmoQuest (instrumenet för analys av bilder)  volontärer hjälper OSIRIS-REx laget studera storleksfördelningen av stenblock genom exempelvis och hur ljusa eller mörka de är enligt skuggor, dess form och om de ser ostabila ut.


Läs mer om projektet här. 

På månen Europas underjordiska saltvattenhav tornas det upp ca 15 meter vassa isflak. Landningsproblem befaras för framtidens farkoster.

Jupiters fjärde måne i storleksordning är Europa. En istäckt måne vilken saknar kratrar (åtminstone synliga sådana). 


Under istäcket antas ett saltvattenhav finnas där det kan finnas någon form av liv. Sammantaget är istäcket inklusive detta hav ca 10 mil tjockt.   Jupiters starka magnetfält och den vulkaniska aktiviteten under Europas yta kan ge värme till havet vilket ger möjligheter till att liv kan ha bildats. 


På Europas yta är temperaturen  -140° C till -190° C. Ytan är utsatt för kraftig solstrålning på grund av den ytterst tunna atmosfären samt stark partikelstrålning. 

Detta leder till fotolys (ombildandet av syrgas till ozon)  och radiolys (en kemisk spjälkning av molekyler genom joniserande strålning). Om det hade funnits organiskt material på ytan skulle det brytas ner.  Inget organiskt material har påvisats på ytan. 


På ytan finns knappast förutsättningar för liv och därigenom kan eventuella livsformer under ytan inte få tillskott av organiskt material från ytan. Möjligheten till att det finns liv under ytan är starkt kopplad till frågan om det finns flytande vatten under isytan chansen för detta är vad man vet stor. Det antas inte att det är ett tio mil tjockt istäcke som ligger här. Vad som motsäger bottefrysning är att isflak av nedanstående slag en gång måste ha varit rörliga och kanske så är ännu. 


Vid en framtida landning på Europa kan problem uppstå om vi inte först vet mer om ytans beskaffenhet. Isen i sig är knappast ett problem den håller säkert.


Men isens ytskikt är enligt nya rön inte jämn utan är full av upp till 15 meter upprättstående vassa isflak. Bladliknande konturer med kortsidan uppåt. Detta gör en landning mycket svår. Hur den ska gå till vet man inte.


En så taggig yta blir svår att landa på. Kanske behövs enligt mig något slag av konstgjord issmältning först där landningen ska ske. Men om detta är möjligt eller om denna då utjämnade yta för landning blir bestående under en rymdfarkosts uppdrag vet man inte. 

Men omöjligt tror jag inte det skulle vara, isflaksformationerna på ytan kanske är gamla och nya uppstår troligen inte under korta tidsrymder.

Bild: visar hur en genomskärning av Europa antas se ut.

45 år sedan människan besökte månen nu äntligen planeras nytt besök. (äntligen, men)

Senast människan besökte månen var för 45 år sedan. Apollo 17 hade var den senaste farkost från vilken en människa landade  på månen. Det var i dec 1972.

Därefter tog pengar och intresse slut för månfärder. Nu 45 år senare planeras en ny resa dit av NASA. Låter spännande men det är enbart en resa av samma slag som Apollofarkosterna gjorde innan sin första månlandare togs med.

Ingen människa ska ner på månen enbart kretsa runt densamma och använda de instrument av troligen mer avancerat slag för mätningar av skilda slag än Apollofarkosterna använde.

Varför inte människan ska landa är en gåta när de nu ska dit efter så lång tid förstår jag inte.

Men för den intresserade av detta halvintressanta månreseförslag se följande animerade film från NASA hur den planeras.

Bilden ovan är på Buzz Aldrin 1930-  vilken var med på landningen första gången på månen i juli 1969. Bilden tagen på månens yta.

Saturnus största måne Titan blir lätt att landa på.

Bilden illustrerar mycket bra hur ett besök på Titan kommer att se ut från en betraktares synvinkel från ytan.

När människan en dag får möjlighet att besöka en spännande måne där liv kan finnas är Saturnus största måne Titan mycket intressant.

Att landa på denna måne med sina sjöar av metan och etan gör att en landning på dessa sjöar blir lätt. Här uppstår aldrig vågor högre än 1 cm.

I övrigt regnar det här som på Jorden men då regn av metandroppar.

Här finns kolväteatmosfär. Fast yta, sjöar flytande och 200 meter djupa och även frusna sjöar. En kall men spännande plats. Äventyret Titan blir spännande den dag människan kommer dit.

Planeringen för en landning med människor på Mars pågår för fullt av NASA. 2030-talet är årtiondet. Hela planeringen kan läsas på medföljande fil nedan.

Mars ska besökas under 2030-talet. Redan nu planeras det för fullt och första steget togs redan  2000 och pågår för fullt på den internationella rymdstationen. Besättningar har i omgångar befunnit sig där i sexmånadersintervaller. Mål att undersöka hur kroppen påverkas vid lång tid i rymden. En resa till Mars tar ca 6 månader.

Nästa steg ska ske vid månen där en sten ska tas från en asteroid och läggas i omloppsbana runt månen för att sedan kunna besökas. Mål att lära sig att säkert koppla upp sig på material som sedan kan dras ner till Mars yta.

En ny slags boning för att i så god kondition som möjligt kunna befinna sig i rymden kommer även att testas under 2020-talet.

Men för att läsa hela Marsprogrammet finns här en rapport,  nyligen uppdaterad från NASA. Läs den här.

Hagelgevär under utveckling med syfte att skjuta av små prover på mindre asteroider för att undersöka hållfastheten på eventuell landningsmark innan landningen.

Tester på vilket material mindre asteroider har ska i framtiden göras enklare genom att skjutas på för att undersöka hårdheten och möjligheten för landning för provtagning. Detta ska göras med ett så kallat hagelgevär.

Detta ska bli ett enklare förfaringssätt än att samla små prover på plats i en omloppsbana.

Testprov på större ytor är lättare och även avhämtning. Men även små asteroider  har intressanta material. Kanske. Nu ska testhämtning kunna göras enklare när väl detta så kallade hagelgevär utvecklats klart av NASA. Man kan veta mer om hållfastheten på det man landar på.

Lifta med asteroiden snart möjligt för enklare landning

Det är inte lätt att landa på en asteroid. Det fick vi se när Rosetta landade på kometen 67P. Det blev inte riktigt optimalt och farkosten hamnade i radioskugga och solskugga under et tag.

Nu har en ny idé börjar växa fram. Idén att lifta med asteroider för att sedan med hjälp av lina dra sig in mot dess yta och landa på en bestämd plats.

Med harpunliknande verktyg ska farkosten skjuta sig fast och sedan hala sig in till en bra landningsplats när tiden är inne och då sakta sjunka ner o landa säkert.

Problemet med porös yta på asteroider likväl som kometer bör då inte vara ett så stort problem som när farkosten kommer i högre hastighet och riskerar halka på ytan eller sjunka ner snett eller kasa ner i ravinliknande öppningar.

Rosettas något misslyckade landningsplats har gett idén ovan till framtida landningar på mindre himlakroppar av poröst eller ojämnt  material.