Nu anser man sig veta vilket solsystem i rymdens djup som kometen som besöker oss just nu har kommit från.

För andra gången i historien har astronomer upptäckt ett interstellärt objekt som besöker vårt solsystem. Första interstellära besökaren upptäcktes 2017 och var ett stort avlångt objekt i sten vilket fick namnet Oumuamua.


Det nya objektet kallas Comet 2I/Borisov och är en komet uppkallad efter Gennady Borisov, en amatörastronom som arbetade med sitt eget teleskop på Krim och då upptäckte  den först upptäckta i historien av en interstellär komet den 30 augusti 2019 (Comet 2I/Borisov). Forskarna tror nu att de vet var den kom ifrån.


Banan leder tillbaka till ett binärt rött dvärgstjärnsystem 13,15 ljusår bort känt som Kruger 60.


När du spolar tillbaka Comet Borisovs väg genom rymden finner man att kometen för 10 miljoner år sedan passerade ca 5,7 ljusår från centrum av Kruger 60 i en hastighet av 3,43 kilometer per sekund enligt  forskarna. Ye Quanzhi, en astronom vid University of Maryland säger att bevisen att Comet 2I/Borisov härör till Kruger 60 är ganska övertygande baserat på de uppgifter som hittills kommit fram.


Men rapportens författare var noga med att påpeka att dessa resultat inte bör betraktas som avgörande. Astronomer samlar ännu in data om Comet 2I/Borisovs väg genom rymden och ytterligare uppgifter kan avslöja att den ursprungliga banan var felanalyserad och att kometen kom från någon helt annan plats.


Bild från vikipedia på stjärnbilden Cepheus på södra stjärnbilden där dubbelstjärnan Kreuger 60 finns varifrån ovanstående komet kommit från enligt ovan.

Något är fel. Vissa stjärnor ligger närmre nu och tvärtom mot tidigare mätresultat.

Det kan vara något som förbigåtts. Ett litet fel i en mätningsmetod som gör att vissa stjärnor är närmare eller längre bort än de är när mätresultat analyseras. Fel som visar sig oberoende av vilken mätmetod som används men inte alltid på samma stjärnor.

 Det kan vara något stort misstag i vår syn av kosmologi eller vår förståelse av universums ursprung och evolution som gör att vi inte förstår vad vi mäter. Detta kan göra att hela vår historia av tid och rum kan vara feltolkat. 


Men oavsett är det kusliga att olika mätmetoder som är accepterade i vetenskapens tjänst ger skilda resultat. En metod mätt på ett sätt ses universum expandera i en viss takt, mätt på ett annat sätt verkar universum expandera i en annan takt. Utöver det visar en ny rapport att dessa avvikelser har blivit större under de senaste åren och det fastän mätningarna har blivit mer exakta.


De två mest kända mätningarna fungerar mycket annorlunda. Den första förlitar sig på den kosmiska bakgrundsstrålningen (CMB): mikrovågsstrålningen resterna från de första ögonblicken efter Big Bang. Kosmologer har byggt teoretiska modeller av hela universums historia på denna CMB modell. Kosmologerna är säkra på att det skulle krävas en helt ny fysik om inte denna är korrekt.


Den andra mätningen använder supernovor och blinkande stjärnor i närliggande galaxer, kända som Cepheids. Genom att mäta hur långt dessa galaxer är från vår egen galax och hur snabbt de är på väg bort från oss har astronomer fått vad de tror är en mycket exakt mätning av Hubbles konstant. Den metoden erbjuder ett annat svar. Men de som använder denna metod är lika säkra på dess riktighet.


Olika mätningsmetoder ger olika resultat och ju noggrannare instrument desto mer visar sig fel i tidigare mätningar och ingen mätning ger samma resultat om inte samma metod används och när denna blir än noggrannare visas även då fel så resultat från tidigare får omtolkas. Något är fel något i tid och rum förstås inte.


Jag (min anm.) anser att vi människor troligen inte kan förstå universum. Hur mycket frågor vi än löser om verkligheten desto fler får vi att besvara. Resultaten och tolkningarna är lika missvisande beroende på mätslag både då det gäller avstånd till galaxer som till stjärnor.


Bild från vikipedia på stjärnor i riktning mot stora megallanska molnet.

Ett mystiskt gasflöde flödar in i Vintergatan

Astronomer har med hjälp av Hubbleteleskopet upptäckt ett oförklarligt överskott av gas som flyter in utifrån i Vintergatan.


Genom data från Hubbleteleskopet under tio års tid visas att mer gas strömmar in i Vintergatan än ut från denna.


Gas sprids ut från Vintergatan när supernovor uppstår men blir även till upphov till nya stjärnor i Vintergatan. Mycket lite gas försvinner ur Vintergatan ut i universum.

Därav anses gas därute finnas i liten skala och att det kommer in en del gas utifrån och det mer än som försvinner från Vintergatan överraskar.


Mysteriet är var kommer gasen utifrån från.


Hubble skiljer mellan utströmmande och inflödande moln genom att använda sin känsliga Origins-spektrograf (COS), som detekterar den osynliga gasens rörelse. När gasen rör sig bort ses den som rödare medan gas som faller in mot Vintergatan (oss) är blåare.


Källan till gasinflödet förblir ett mysterium. Astronomer teoretisera att gasen skulle kunna komma från intergalaktiska områden och att den genom gravitation dras in mot Vintergatan.


 Jag (min anm.) är att det kan fungera så att gravitationen från Vintergatan dammsuger tomrummet (tomrum på stjärnor) emellan galaxerna på gas och att där finns mer än vi anser. 


Bilden är en illustration av Vintergatan som visar dess armar och solens placering (originalbild från NASA). Vikipedia.

En av 2019 års nobelprisvinnare i Fysik Michel Mayor säger att människan aldrig kommer att emigrera till andra planeter

Michael Mayor är  astronom och en av nobelpristagarna i fysik 2019. Han är känd för att ha funnit exoplaneter i andra solsystem. Men anser inte att vi i en avlägsen framtid kommer att bosätta oss på någon planet utanför jorden.


Kolonier eller mindre samhällen på planeter eller månar i vårt solsystem kommer däremot troligen att ske.


Men en emigration till andra planeter utanför vårt solsystem i stor skala eller överhuvudtaget tror han inte kommer att ske. Mayor säger "Dessa planeter är alldeles för långt borta. Även i det mycket optimistiska fallet med en beboelig planet som inte är alltför långt bort, säg några dussin ljusår vilket inte är mycket, det är i grannskapet, är för långt bort”.


"Vi talar om hundratals miljoner dagar i restid med hjälp av de medel vi har tillgång till idag.  Istället måste vi ta hand om vår egen planet. Det är en mycket vacker planet och fortfarande helt beboelig. ”säger han.


Mayor önskar ta bort all tilltro till uttalanden som säger att vi kan fly till en beboelig planet därute den dag liv inte är möjligt på jorden.


"Det är helt galet", tillägger han. Människor kommer aldrig att emigrera till en planet utanför jordens solsystem eftersom det skulle ta alldeles för lång tid att komma dit. Vi letar efter planeter som kan hysa liv och som liknar jorden men vi kan aldrig resa dit men vi är nyfikna på om där finns liv. Vi vet inte! Det enda sättet att göra det är att utveckla tekniker som skulle tillåta oss att upptäcka livet på avstånd” sade han.


Min fundering är om det likväl inte en gång kan bli möjligt att resa till andra solsystem (min anm). Men det förutsätter att vår civilisation överlever och teknik upptäcks för detta. Kanske de så kallade maskhålen finns och kan tämjas för resor ut från vårt solsystem i otrolig hastighet kanske i en hastighet så snabb att den knappt kan mätas. 



Bild på Michel Mayor från vikipedia

Så anses vatten uppstå på asteroider ute i rymden

Forskarna har upptäckt hur vattenmolekyler kan uppstå på asteroider när dessa rör sig genom rymden.  Forskningen om detta ska publiceras i tidskriften Nature Astronomy. Forskningen kommer från Curtin University’s Space Science and Technology Centre i Perth Australien där en av forskarna Dr Miljkovic Dr Katarina Miljkovic  berättar att vatten kan fyllas på ytan av asteroider om både solvinden och  meteoroider möts vid mycket låga temperaturer. I detta möte sker vittring och då både elektroner och en termisk stark rörelse sker upprätthålls försörjningen av vattenmolekyler på asteroider.


"Denna komplexa process för att förnya ytan med vattenmolekyler kan också vara en möjlig mekanism för att fylla på vatten på andra objekt där atmosfär inte finns såsom på månen,", säger Miljkovic.


Projektet är ett NASA-finansierade projekt och forskarna har i undersökningen använt en bit av meteorit från Australien, Murchisonmeteoriten som föll ner i Victoria (i Australien) för 50 år sedan. Med denna bit av meteoriten i en speciellt byggd maskin där villkoren på en asteroid yta konstruerades lyckades man få vatten.


Laget skapade väderförhållanden som de bör vara på en asteroid och strömförande elektroner för att simulera solvindar och lasrar för att efterlikna då små meteoroider smäller in i en asteroid för att få det resultat av vattenbildning man fick.


Meteoroiders effekt (reaktion) simulerades när solvinden sprängde ytan och lämnade obundet syre och väteatomer fria för att skapa vatten. 


En spännande slutsats (enligt mig) vilken kan förklara mängden vatten överallt i universum. Det verkar ju enligt många upptäckter vara vatten på de flesta platser i någon form.



Bilden är en fri bild från NASA där en illustratör visar på en vattenrik asteroids färd i universum kan se ut.

Tjugo tidigare okända månar hittade runt Saturnus.

Jupiter med sina 79 månar är inte längre den måntätaste planeten i solsystemet utan den titeln har nu Saturnus tagit över med 82 stycken. Men för hur länge återstår att se. Gränsen för vad som räknas som månar och hur många fler som hittas därute vet ingen. De som nu hittats är inte stora flertalet är ca 5 km i diameter.


Sammantaget kan dessa relativt små månar hjälpa astronomer att bättre förstå de många kollisioner som ägde rum i det tidiga solsystemets historia.


Scott Sheppard en astronom från Carnegie institution for Science i Washington är upptäckaren av de senast funna månarna både vid Jupiter och Saturnus.


NASA ' s Europa Clipper; NASA: s Dragonfly Mission och Europeiska rymdorganisationens (ETA)  är involverade i upptäckterna och i fortsatt undersökning av månar därute. Teleskopet som användes var Subaru teleskopet på Hawai.


Bild från Vikipedia på Saturnus taget av rymdsonden Cassini.

För 3,5 miljoner år sedan sändes från Vintergatans centrum ut en energirik stråle rätt ut i universum. Varför och hur gick det till?

För 3,5 miljoner år sedan sköts en stark stråle ut från centrum av Vintergatan troligen genom något slag av reaktion vid det svarta hålet där. Detta var ca 62 miljoner efter det att dinosaurierna försvann från jorden.


Det var en konformad stråle som sköt ut i två motsatta riktningar och vilken hade en sådan kraft att kraften utanför galaxen påverkade dvärggalaxerna. Lilla- och stora Magellanska molnen. När dessa galaxer träffades av strålen stannade dess kretslopp av. Se medföljande länk här där det finns en film som visar hur detta skeende kan ha sett ut.


Händelseförloppets har analyserats genom forskning som bedrevs av en grupp forskare ledda av professor Joss Bland-Hawtorn från Australiens ARC Centre of Excellence.


Det antas från forskningsteamet att händelsen har utlösts av något som skett vid det svarta hålet och att det var en kraftig kärnexplosion.  "Vi har alltid tänkt på vår galax som en inaktiv galax bestående av ett svart hål i centrum. Dessa nya resultat öppnar i stället möjligheten till en fullständig omtolkning av dess evolution och natur.

Händelsen var så mäktig att det hade konsekvenser på omgivningen i vår galax” säger professor Joss bland-Hawtorn i rapporten vilken ska publiceras i The Astrophysical Journal.


Ja (min anm.) vi lever i en falsk trygghet vad som helst kan hända när som helst utan att vi kan skydda oss. En meteor kan överraskande dyka upp och utplåna stora områden på jorden. En stråle av oanad styrka kan plötsligt visa sig på väg mot oss och mot strålning av det slag som nämns ovan kan effekterna bli vad som helst. Strålarna den gången var inte på kollisionskurs med vårt solsystem.

Men vad som orsakade utbrottet är höjt i dunkel.


Bilden från vikipedia på Vintergatans galaktiska centrum på natthimlen ovanför Paranalobservatoriet i Chile.