Stora mängder nya stjärnor formerar sig just nu till en ny galax

Astronomer har upptäckt mer än 300 nyfödda stjärnor (stjärnor i en ålder av ca 10000 år) där troligen även planetsystem bildas



För denna upptäckt som finns i riktning mot Orion Molecular Cloud Complex har använts teleskopen Karl G. Jansky Very Large Array (VLA) och Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA).


 Ringen av damm och gas som omger en ung stjärna, även känd som en protoplanetär disk stöder att det är nya solsystem som bildas. Med hjälp av VLA- och ALMA-teleskopen kunde astronomerna kika genom de täta molnen av damm och gas i Orion Complex och såg då de protoplanetära diskarna som bildas runt de nybildade stjärnorna  enligt ett uttalande från National Radio Astronomy Observatory (NRAO). Vi är inte helt säkra på hur gamla de är men de är förmodligen yngre än 10000 år." sägs det i uttalandet.


En intressant upptäckt (min anm.) då oftast nybildande stjärnor upptäcks i ett fåtal på samma plats men här är det hundratals på samma plats.


Bild från vikipedia på Bild från vikipedia på M51 även kallad Malströmsgalaxen.

K2-18b är en exoplanet dubbelt så stor som jorden där levande varelser kan existera.

En exoplanet dubbelt så stor som jorden kan vara beboelig enligt astronomer från Universitetet i Cambridge.


Namnet på denna planet är K2-18b och är den enda planeten som kretsar kring en stjärna utanför vårt solsystem som är känd för att ha vatten och temperatur som två olika oberoende rapporters resultat visar. Det är vattenånga som upptäckts i planetens atmosfär.

  

"Vattenånga har upptäckts i atmosfären hos ett antal exoplaneter, men även om planeten finns i beboelig zon betyder det inte nödvändigtvis att det finns beboeliga förhållanden på ytan," säger Nikku Madhusudhan forskarledare vid Cambridge's Institute of Astronomy, i ett uttalande.


K2-18b upptäcktes 2015 av NASA:s rymdsond Kepler och kretsar kring den röda dvärgstjärnan K2-18 cirka 124 ljusår från jorden i Lejonets stjärnbild. Trots sin storlek anses K2-18b med sitt bekräftade vatten ha rätt förutsättningar att stödja livet.

Forskare bekräftade planetens väterika atmosfär som "betydande" mängd vattenånga; andra kemikalier (metan, ammoniak) var lägre än väntat.


"Vi ville veta ... hur djupt vätet går," säger medförfattare Matthew Nixon en doktorand vid Institutet för astronomi, och tillägger . "Även om detta är en fråga med flera lösningar har vi visat att man inte behöver mycket väte för att förklara alla observationer tillsammans."


Framförallt möjliggör ett antal scenarier en oceanvärld med flytande vatten under atmosfären med vattentryck och temperaturer som liknar dem som finns i jordens hav.

En spännande upptäckt (min anm.) en vattenvärld kan mycket väl finnas här där kanske landmassa finns i mycket liten grad eller inte alls. Men det är inget bevis för att de ska finnas organiskt liv.


Bild från vikipedia som visar hur en konstnär tänker sig K2-18b vid sin röda dvärgstjärna (sol).

En andra måne sveper numera runt jorden.

Det finns ytterligare en måne som kretsar runt jorden just nu enligt Internationella astronomiska unionens Minor Planet Center.


Gruppen meddelade upptäckten av 2020 CD3 (namnet på månen)  i en uppdatering för några veckor sedan. Månen som endast är 12 meter i diameter är tillfälligt bunden till jorden", skrev astronomer i uppdateringen. 


Månen upptäcktes först av astronomer vid Catalina Sky Survey vid University of Arizona den 15 februari. Forskare har sedan dess observerat objektet 30 gånger och bekräftat dess omloppsbana runt jorden. 


Dessa tillfälliga naturliga satelliter som ibland fångas in av jorden är så små och svag lysande att de är svåra att hitta. Men som i fallet med 2020 CD3 kan astronomer ibland upptäcka strimman av en ovanlig besökare. Dock är de endast tillfälliga besökare vilka snart bryter sig loss från jordens dragningskraft och försvinner ut i rymden.


Bild på 2020 CD3 som den tillfälliga månen kallas tagen av Gemini observatoriet den 24 februari 2020 (från Vikipedia).

Asteroiden Vesta är en ovanligt spännande himlakropp.

Vesta är den fjärde asteroiden som upptäcktes i asteroidbältet mellan Jupiter och Mars. Den är den näst största asteroiden med måtten 578×560×458 kilometer.


"Vesta är den enda i stort sett intakta asteroid som visar fullständig differentiering med en metallisk kärna, en silikat mantel och en tunn basaltisk skorpa och den är också mycket liten med en diameter på endast ca 525 kilometer”, säger professor Jourdan vid Curtin University. 


För att ge en uppfattning om dess storlek kan man klämma ner minst tre asteroider av Vestas storlek sida vid sida i delstaten New South Wales i Australien.


Vesta besöktes av Nasa:s rymdsond Dawn under 2011 och då konstaterades att asteroiden hade en mer komplex geologisk historia än man tidigare trott.  För det första visade data som då insamlades att Vesta varit vulkaniskt aktiv i minst 30 miljoner år efter sin ursprungliga formation vilken skedde för 4 565 miljoner år sedan. Även om detta kan tyckas en kort tid är det i själva verket betydligt längre än vad de flesta andra teorier förutspått och var oväntat långt för en så liten asteroid då det gäller vulkanisk aktivitet.


"Med tanke på att all värme som finns i dess inre och även radioaktivitet från ex aluminium26 borde detta ha avtaget helt till nutid men så är ej fallet därför måste magma fortfarande finnas i fickor i dess inre. Kylningen av denna är ännu inte klar”.  Detta enligt forskare ovan.


Troligen (min anm.) är det ett riktigt resultat. Det finns fortfarande små (troligen) fickor av värme kvar i asteroiden sedan dess bildande som en het klump.


Bild från vikipedia på Vesta tagen av rymdsonden Dawn 17 juli 2011.

Enceladus och Europa två månar som misstänks ha liv på och under sin yta.

De två intressantaste månarna att leta liv på är Saturnus måne Enceladus och Jupiters måne Europa. De anses båda ha hav under sin yta (av vatten) och har sannolikt steniga kärnor vilket möjliggör en mängd komplexa kemiska reaktioner.


Det finns en stor möjlighet att små varelser simmar runt i det mörka, iskalla haven på Enceladus och Europa enligt en del forskare. Månarna är därför intressanta att i en framtid sända robotar till och då  ner i dessa hav säger bland annat Emily Klonicki, en planetskyddsingenjör vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory (JPL) i Pasadena, Kalifornien.

NASA har redan planerat ett uppdrag till Europa med en sond som heter Europa Clipper och är planerad att sändas iväg i mitten av 2020-talet. Denna ska medföra robotar för undersökning i Europas hav.


 Månen Europas inre är rätt likt stenplaneternas sammansättning (likt jordens mfl) det är huvudsakligen uppbyggt av silikater och sten. Månen har ett yttre lager av vatten som tros kunna vara omkring 100 kilometer tjockt (som frusen is på dess yta delvis som en flytande ocean under isen).


Några av dessa prospekteringsstrategier skulle även kunna användas på Enceladus.  Dennes hav kan vara betydligt mer tillgängligt än Europas. Enceladus södra polarregion har dussintals gejsrar som spränger frusen igenom is på ytan och ger gejsar där organiskt material kan komma fram (om det finns). Här bör det vara lättare att ta prov än att borra sig ner i isen till fritt vatten som på Europa. Vi ska tänka på att när vi borrar ner oss i isen på Europa fryser denna direkt i kylan från ovan och då behövs en borrning underifrån också för att få upp en robot. Temperaturem här är -225C.





Forskare och ingenjörer utvecklar därför teknik som kan utnyttja det betydligt enklare och bekväma kryphålet för provtagning på. Men ännu är inget bestämt om en färd till Saturnus måne Enceladus enbart en plan finns för besök till Jupiters måne Europa.

Själv (min anm.) tvekar jag till att man finner organsikt material på dessa månar. 

Vatten säkert men inte med liv det anser jag behöver mer förutsättningar än vatten för att uppstå. Ingen kan säkert veta vad, fast många forskare tror sig ha teorier om möjliga händelser som kan skapa detta. Men inga bevis för om så kan ske har visats.

Bild 1 Encelaudus  tagen av Cassini,. Bild 2 Europa

Dvärgstjärnan J0331-27 fick ett överraskande stort utbrott

J0331-27 är en stjärna med cirka 8% av solens massa i jämförelse. Stjärnan är av spektralklass  L-typ innebärande temperaturklass 700 till 1500C.   Metalhydrider och alkalimetall-linjer i färgen brun och mörkröd ses och stjärnan finns ca 783 ljusår bort i riktning mot Orion.


Här har nyligen upptäckts ett utbrott av röntgenstrålar. En solflamma 10 gånger starkare än vi någonsin upptäckt från solen.


Forskare  trodde inte att en så liten dvärgstjärna kunde få utbrott av detta kraftiga slag.


J0331-27 stjärnan är en L dvärg så liten att den knappt kunde få till kärnfusion och därmed bli en stjärna. Steget under är bruna dvärgar där detta inte lyckats även kallade misslyckade stjärnor.


Den märkliga solflamman gick obemärkt förbi i mer än ett decennium efter dess händelse sett från jorden den 5 juli 2008. Händelsen fångades av Europeiska legat dold i ett arkiv tills en sökning hittade den i nutid.


"Den intressanta vetenskapliga delen av upptäckten ät att vi inte förväntat occ att  L-dvärg stjärnor kan lagra tillräckligt med energi i sina magnetfält för att ge upphov till sådana utbrott," Beate Stelzer, en medförfattare av en ny rapport som beskriver händelsen och  tillsammans med en astrofysiker vid Tysklands institut för astronomi och astrofysik vid Italiens astronomiska observatorium i Palermo har undersöt datan.


Forskarna förstår inte riktigt hur denna flamma kunde uppstått. L dvärgar har bara en yttemperatur på ca 1.830 grader Celsius. Det är ungefär en tredjedel av solens yttemperatur på 5730 C. Vid de lägre temperaturerna i en L dvärg har  astronomer antagit, tills nu, att det inte finns tillräckligt med energi och bränsle för ett utbrott av detta slag. Stelzer säger angående detta” "Vi vet bara att det skett inte varför eller hur det kunde ske”


Åter kan vi se (min anm.) hur lite vi vet och att vi måste vara öppna för att vad som helst kan ske även det vi anser vara omöjligt enligt nuvarande kunskaper.


Bild från  mot vintergatan. I länken i inlägget ovan  kan intresserade se en illustration av händelsen som beskrivs.

Det finns enligt nya rön mycket mer vatten på Jupiter än man tidigare anseett

Nypublicerade data (analyserade )  från NASA: s Juno sond visar att vatten kan utgöra cirka 0,25% av molekylerna i atmosfären över Jupiters ekvator. Junosonden var beräknad ha ett uppdrag över Jupiter mellan 2016-2018. 2018 skulle dess uppdrag avslutas men uppdraget förlängdes och först 2021 avslutas det.


 Även om 0,25 % syre inte låter  mycket är beräkningen av vattenkomponenterna väte och syre tre gånger högre än vid solen. De mätningar juno erhöll är mycket högre än vad som kom fram vid Galielos mätningar i atmosfären. Galileos uppdrag 2003 var att gå in i omloppsbana runt Jupiter och utforska planeten och dess månar samt Jupiters atmosfär.  Galileos avslutade sitt uppdrag med att störtas ner i Jupiters atmosfär troligen var de mätresultat som då kom från att  Galileo av att denna kan ha störtat ner i ett torrare område i atmosfärskiktet. Det visar i så fall att vatten inte är välblandat i Jupiters atmosfär. Min (min anm.) här blir att det kanske är Juno som av slumpen mätt i ett ovanligt vattenrikt skikt.



Då Jupiter förmodligen var den första planeten som enligt teorin bildades i vårt solsystem kunde denna ha sugit upp det mesta av gas och damm som solens bildning kvarlämnat. Hur mycket vatten Jupiter innehåller bör hjälpa forskare att identifiera de mest sannolika teorierna av att förklara planeten bildande (förmodar de då utgår från de mätresultat man fått från båda sonderna, min anm.). Genom detta anses de då kunna förstå Jupiters födelse och  hur planetens vindströmmar rör sig och vad dess djup är bestående av. 


Forskare anser sig därefter kunna generalisera resultaten på Jupiter till vissa typer av stora exoplaneter i andra solsystem och hur de bildats. Mängden vatten tycks öka desto djupare Galileo gick in Jupiters atmosfär enligt ett uttalande från NASA. Forskare hade förväntat sig att när Gallieo i sitt nedstörtande genom atmosfären skulle sluta sända data på ett djup av ca 120 kilometer och att där atmosfären borde ha varit väl blandad med en oföränderlig komposition. Men så verkar det inte vara utan vattenhalten ökade med djupet.


 Forskarna väntar nu på att jämföra Junos ekvatorialmätningar med observationer på norra delen av planeten med Gallileos. Junos 53-dagars bana rör sig gradvis norrut för att undersöka mer av det halvklotet med varje förbiflygning.

 Rymdfarkostens nästa sändning av nya data vid des överflygning kommer att ske den 10 april 2020.


Bild från vikipedia Bild på Jupiter tagen 1979 från Voyager 1. Bilden har förbättrats för att framhäva detaljer.