Google

Translate blog

lördag 25 april 2020

Chockvågor från en Novaexplosion


En klassisk nova kallas en stjärna oftast en vit dvärg som kommer i nära kontakt med en röd jättestjärna och som då under en period ökar sin ljusstyrka kraftigt. En nova är därmed en plötsligt kortlivad ljushöjning av en annars diskret stjärna. 


Denna ljushöjning uppstår när en ström av väte från en följeslagare, oftast en röd jättestjärna kommer för nära en vit dvärgstjärna. "Tack vare en särskilt ljus nova och en lycklig omständighet, kunde vi samla de bästa chockvågor från en sådan händelse någonsin av synliga gamma-ray observationer av en nova," säger Elias Aydi, en astronom vid Michigan State University i East Lansing som ledde ett internationellt team från 40 institutioner i arbetet med att tolka resultaten. "Den exceptionella kvaliteten på vår data tillät oss att skilja samtidig strålning i både optiskt och gamma-ray ljus vilket gav bevis för att chockvågor spelar en viktig roll  för händelseutvecklingen vid novaexplosioner. 


En explosion av detta slag släpper totalt 10000 till 100000 gånger den årliga energiproduktionen av vår sol. Astronomer upptäcker cirka 10 tidigare ej sedda novor varje år i vår galax. V906 Carinae  är namnet på den som här beskrivits.


Under utbrottets första dagar syntes ett tjockt moln av gas i  munkform sett från jorden.  Molnet expanderade utåt med en hastighet av ca 12,2 miljoner km / h) vilket är jämförbart med den genomsnittliga hastigheten på solvinden.


Därefter skedde ett utflöde ungefär dubbelt så snabbt som smällde in i det munkformade gasmolnet vilket skapade chockvågor som avgav gammastrålar och synligt ljus.   20 dagar efter explosionen skedde ett ännu snabbare utflöde av skräp med en hastighet av 9 miljoner km / h). Denna kollision skapade nya chockvågor och en ny omgång av gammastrålning och optiskt ljussken. Utflödena uppstod troligen från kvarvarande kärnfusionsreaktioner på den vita dvärgens yta.


Bild från vikipedia Teckning av en blivande nova där den vita dvärgen i samlar massa från den röda jätten. Så bildas en novaexplosion.

fredag 24 april 2020

NASA planerar bygga ett teleskop på månens baksida


NASA är nu ett steg närmare verkligheten av att finansiera ett förslag om att bygga ett radioteleskop inuti en krater på månens baksida. Det föreslagna telekopet skulle vara en kilometer i diameter vilket gör det till "det största fullskaliga  radioteleskopet i solsystemet (innebärande att det kan söka på alla våglängder).


Projektet kallas Lunar Crater Radio Telescope (LCRT) och  förslaget är en skapelse av Saptarshi Bandyopadhyay robottekniker vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory. LCRT är fortfarande i "mycket tidiga utvecklingsstadie", säger Bandyopadhyay.

 Bandyopadhyay föreställer sig att bygga LCRT i en krater som mäter cirka tre till fem kilometer i diameter och teleskopets nätmaskiga byggnadsställningar skulle kunna levereras och uppföras av väggklättrande robotar, såsom NASA:s DuAxel-rovers   

som skulle kunna bygga på kraterns vertikala sluttningar.


Detta teleskops fördel är att det undviker alla radiostörningar som produceras av människor. Det skulle observera universum utan en slöja av atmosfär. Jordens atmosfär är ganska användbar för att hålla oss alla vid liv men den blockerar också våglängder av ljus från att nå markbaserade observatorier inklusive lågfrekventa våglängder som överstiger 10 meter.


"En ultralång våglängd söks lättare på genom radioteleskop på andra sidan månen. Det är har enorma fördelar jämfört med jordbaserade teleskop och även över de teleskop som idag finns därute i omloppsbanor runt jorden," säger Bandyopadhyay.


Jag (min anm.) anser projektet mycket intressant och i en framtid kan liknande teleskop på Mars eller än längre ut även de vara ännu intressanta. Ju längre från solen desto bättre. Detta då även solen kan vara en störningskälla.


Bild från wikimedia på den sida av månen som alltid är bortvänd från oss.

torsdag 23 april 2020

Den mänskliga hjärnan påverkas vid rymdvistelse.


Ny forskning visar att om du vistas i rymden kan det förändra din hjärna (och du kanske måste snurras runt för att förhindra det lite då och då). 


Forskare har undersökt hur rymdfärder kan påverka människans fysiologi och människors hälsa. Till exempel avslöjade en studie kallad  Twins Study en mängd sätt som vistelse i rymden förändrar våra kroppar och även våra gener. Vi vet sedan tidigaste rymdfärderna (min anm.) att muskelmassan minskar och astronauter får muskelsvaghet och har svårt med balansen när de kommit tillbaks till jorden.


Men en ny studie tyder även på att rymdfärder kan påverka den mänskliga hjärnan på konstiga och ovanliga sätt ex, kan det försämra astronauters syn under lång tid efter det att de kommit tillbaks.


Medicinska utvärderingar på jorden har visat att astronauternas synnerver sväller och vissa får näthinneblödning och andra strukturella förändringar i sina ögon.

Forskare misstänker att dessa synproblem orsakas av ökat "intrakraniellt tryck", (tryck i huvudet) under rymdfärder. 

I en ny studie ledd av Dr Larry Kramer, en radiolog vid University of Texas Health Science Center i Houston har forskare funnit bevis för att detta tryck ökar vid låg gravitation.


I studien utförde teamet MRI (magnetisk resonanstomografi på hjärnor, en teknik som använder där man använder specialiserade skannrar för att avbilda delar av kroppen med hjälp av magnetfält) på 11 astronauter (10 män och en kvinna) både före och under vistelsen i  rymden och i upp till ett år efter återkomsten. Dessa MRI bilder visade att med långvarig exponering för mikrogravitation av hjärnan sväller denna och ryggmärgsvätskan som omger hjärnan och ryggmärgen ökar i volym. 


Hur (min anm.) detta ska motverkas och problemet lösas innan människan sänds till Mars vet ingen i dag. Konstjord gravitation är dock en lösning men det innebär med nuvarande kunskap och teknik att resande får snurras runt lite då och då i hög hastighet för att återbalansera hjärnan och motverka effekterna av låg gravitation. En metod som knappast är speciellt trevlig för de som skulle behandlas på detta vis. Hur ofta denna snurrning skulle behövas och om den även behövs under tiden på Mars vet vi inte idag.
Bild från

onsdag 22 april 2020

Detta är troligen sanningen om Oumuamua


Det mystiska objektet Oumuamua som plötsligt uppenbarade sig i  det inre av solsystemet i oktober 2017 var det första interstellära objektet som upptäckts (något som kommit från ett annat solsystem. Teorier om att det var en för något (en asteroid, komet eller främmande rymdfarkost) tog fart men då det var på väg ut i den interstellära rymden igen när vi såg det kunde vi inte studera det så väl. Men dess form och konstiga rörelser fascinerade många.  

I dag anser en del forskar att det förmodligen är ett fragment av en större kropp som revs sönder av gravitationskrafter under en nära förbiflygning av den stjärna varifrån den kom och därefter kastades ur solsystemet (såvida den inte även i det solsystemet var en tillfällig besökande där och hade en ännu äldre historia).



Hypotesen förklarar Oumuamuas udda rörelse och form också, enligt huvudförfattare Yun Zhang nationalastronomiska observatorier vid den kinesiska vetenskapsakademin och medförfattare Douglas Lin, en astronom vid University of California, Santa Cruz.

Oumuamua är mycket långsträckt som en stor rymdcigarr (och kan vara något tillplattad också). 

Astronomer hade aldrig tidigare sett ett kosmiskt objekt (asteroid) med den form Oumuamua har och dess udda rörelsemönster. I augusti 2019 upptäckte astronomer ett andra interstellärt objekt en komet känt som Comet Borisov. Troligen kommer vi att upptäcka än fler objekt i framtiden som kommer från andra solsystem eller tomrummet däremellan nu när vi börjat söka efter dessa. 


Kanske (min anm) fler objekt är på väg från den förmodade katastrof som formade Oumuamua om teorin om dess bakgrund ovan stämmer.



Bild på Oumuamua från vikipedia

tisdag 21 april 2020

Kom vattnet till Trappist 1;s planeter.


2017 tillkännagav ett internationellt team av astronomer att TRAPPIST-1-systemet (en M-typ röd dvärgstjärna på  40 ljusår från jorden) innehöll inte mindre än sju steniga planeter. Tre av dessa planeter hittades inom stjärnans beboeliga zon och att systemet har haft 8 miljarder år att utveckla liv på dessa planeter. 


Samtidigt har dock det faktum att dessa planeter kretsar nära en röd dvärgstjärna gett upphov till tvivel över om dessa tre planeter skulle kunna upprätthålla en atmosfär eller ha flytande vatten. 


Om TRAPPIST-1-systemet har ett eget Kuiperbälte likt jorden då är det troligt att en liknande process varit inblandad som på jorden. I detta fall skulle gravitationella störningar ha orsakat att asteroider och kometer sparkats ut ur bältet som sedan farit mot de sju planeterna och vatten då kommit med dessa och utfallit på dessa planeter vid nedfall likt det troligen skett på jorden.


 I kombination med rätt atmosfäriska förhållanden kan de tre planeterna i stjärnans beboeliga zon (de tre planeterna där)  ha fått tillräckliga mängder vatten på sina ytor för liv kan uppstå.


"Förekomsten av ett bälte (likt Kuiperbältet)  indikerar att ett system har en stor reservoar av flyktiga ämnen och vatten. Denna reservoar av vatten i asteroider och kometer finns vanligtvis i de kalla regionerna i ett solsystem, Att hitta ett bälte av kometer är en indikation på att reservoaren med vatten finns.


Så nästa steg är att visa att ett bälte liknande Kuiperbältet finns därute vid Trappistsystemet.


Bilden från vikipedia är en illustration av TRAPPIST-1 och de sju planeterna.

måndag 20 april 2020

Asteroiden Bennu ska besökas av NASA-farkost i augusti 2020.


I augusti kommer en robotfarkost från NASA att för första gången någonsin att sjunka ner till ytan av en asteroid och där samla ett prov för att därefter åter styra tillbaka mot jorden. För att uppnå denna utmanande bedrift till Bennu som asteroiden heter har OSIRIS-REx  (projektets namn och robotens) ett team utarbetat nya tekniker. Teknik för att landa och ta prov på asteroiden Bennus med dess mikrogravitationmiljö. 


Men det behövs mer övning och erfarenhet för att uppdraget ska kunna gå av stapeln i augusti. Därför flyger rymdfarkosten i närheten av asteroiden för att testa OSIRIS-REx programmet redan i sommar. 


Under hela touchdown sekvensen använder rymdfarkosten tre separata propellrar för att ta sig ner till asteroidens yta. Efter en höjd ovan Bennu på125 m där rymdfarkostens position och hastighet justeras är tredje fasen igång. Denna tredje manöver kallad "Matchpoint", sker cirka 50 meter från asteroidens yta och placerar rymdfarkosten på en bana som matchar rotationen av Bennus för att sedan sjunka ner mot den då inriktade touchdown-platsen. Denna fyra timmars händelse börjar med att rymdfarkosten lämnar sin omloppsbana på 1 km ovanför asteroiden där farkosten utökar sin robotprovtagningsarm – Touch-And-Go Sample Acquisition Mechanism (TAGSAM) – från sin vikta parkerade position vid roboten ut till provinsamlingskonfigurationen.

 Omedelbart därefter tar rymdfarkosten navigeringsbilder för NFT vägledning. NFT tillåter rymdfarkosten att självständigt vägleda Bennu ner till ytan genom att jämföra en inbyggd bildkatalog med realtidtagna navigeringsbilder tagna under nedstigning. När rymdfarkosten sjunker ner till ytan uppdaterar NFT-systemet och rymdfarkostens förväntade kontaktpunkt beroende på OSIRIS-REx position i förhållande till Bennus landmärken. På ytan tas prov och sedan är det meningen att rymdfarkosten åter ska stiga för att färdas tillbaks till jorden med provet.


Bild från vikipedia på asteroiden Bennu ovan.

söndag 19 april 2020

För första gången har vindens hastighet uppmätts på en brun dvärg.


Bruna dvärgar har en massa mindre än de lättaste stjärnorna men större än de tyngsta gasjättarna. Massan är för låg för att kärnreaktioner av väte i dess centrum skall kunna komma igång (stjärnbildning). Däremot tros de kunna fusionera deuterium och förbränna litium. De avger svagt ljus på de synliga våglängderna. De ses som misslyckade stjärnbildningar men inte så misslyckade att de blivit gasplaneter.



Bruna dvärgar har en övre massgräns på ungefär 75-80 jupitermassor. Den undre gränsen är mer svårdefinierad men ligger vid ungefär 13 jupitermassor.

2MASS J10475385+2124234 är en brun dvärg i stjärnbilden Lejonet. Den upptäcktes 1999 av Adam J. Burgasser m.fl. och tillhör den spektrala klassen T6.5; dess position skiftar med 1,7 bågsekunder per år på grund av sin rörelse.


För första gången har forskare nu mätt vindhastighet på en brun dvärg. Det är ovanstående bruna dvärg. 2MASS J10475385+2124234  finns 32 ljusår från jorden.  Forskarna upptäckte här vindar som rör sig runt planeten med hastighet av 2.293 km / h. Som jämförelse har Neptunus atmosfär de snabbaste vindarna i vårt solsystem vindhastigheten är här ca 2000 km / h. 


Bruna dvärgar består nästan helt av gas, så "vind" hänvisar till något lite annorlunda än ex på Neptunus som har en kärna. De övre skikten av en brun dvärg är där delar av gasen kan röra sig självständigt. På ett visst djup blir trycket så intensivt att gasen beter sig som en enda fast boll som ses som objektets inre. När interiören roterar resulterar det i att det övre skikten av atmosfären blir nästan synkroniserade.


Med en atmosfärisk temperatur på över 600 grader Celsius utstrålar denna bruna dvärg en betydande mängd infrarött ljus. Mätningen gjordes med Spitzertelekopet


Vad som är intressant (min anm.) är att detta är första gången vindhastigheten mätts på en brun dvärg.

Bild från NASA på storleksförhållande stjärn brun dvärg gasplanet.