Vingarna är levererade till Dream Chaser

Dream Chaser är en amerikansk återanvändbar rymdfärja som är under utveckling av det amerikanska företaget Sierra Nevada Corporation sedan början av 2000-talet. Det är en privat rymdfärja som nu börjar bli klar. Vingarna till farkosten är nu levererade.


Dream Chaser är världens enda rymdfärja som ägs av ett privat företag och har avtal med NASA.


SNC president Eren Ozmen säger. "Vår rymdfärja fungerar nu och kan ses som arvtagare till tidigare numera nedlagda rymdfärjor. Ankomsten av vingarna inleder integrationen av det komplexa Wing Deployment Systemet som en del av den fortsatta monteringen och integrationen av fordonet. Dream Chaser har kontrakt med NASA för minst sex uppdrag och återvändande serviceuppdrag till den internationella rymdstationen ISS.


Dream Chaser och bifogade Shooting Star transportfordon kan bära upp till 1 750 kg av last och returnera känslig vetenskapsinsamling till jorden med en landning som inte skakar sönder denna. 


Det (min anm) går väl att se projektet som en arvtagare till och förbättring av rymdfärjorna som tidigare använts. Plus att denna kan användas till mer last än de tidigare.


Bild från vikipedia på en modell av Dream Chaser som utvecklats sedan tidiga 2000-talet

Solvinden är när den når oss hetare än den borde vara enligt termodynamikens lagar.

Solen matar ständigt ut en ström av laddade partiklar som vi kallar solvinden. Då denna plasma expanderar genom rymden svalnar den på sin väg mot oss. Men inte alls så mycket som termodynamikens lagar säger.



Solvindens existens upptäcktes 1959.  Men det finns ännu egenskaper hos denna  som fortfarande inte är väl förstådda säger Stas Boldyrev, professor i fysik vid University of Wisconsin. Utöver honom säger Madison från samma plats och huvudförfattare till studien om solvinden i ett uttalande. "Inledningsvis trodde forskarna att solvinden måste svalna mycket snabbt när den expanderar från solen ut i rymden men satellitmätningar visar att när den når jorden är dess temperatur 10 gånger större än väntat. Så, en grundläggande fråga är: Varför den inte svalnat till den nivå termodynamikens lag säger?


Partiklar som kastas ut av solen är en blandning av positivt laddade joner och negativt laddade mycket lätta elektroner. De negativt laddade elektronerna rör sig mycket snabbt bort från solen med de positivt partiklarna släpande bakom sig. Då solvinden expanderar tenderar den bestå av en elektrisk laddning bestående aven negativ front och en positiv bak av solvinden. 


Med tanke på detta får det några av elektronerna att röra sig långsammare, att sakta ner ännu mer och bli "fångade" i denna expansion av solvind. Det visade sig att den snabba fören i solvinden av negativt laddade elektroner förlorar värmen långsamt till den efterföljande delen av solvinden så att solvinden inte förlorar så mycket värme som en enkel termodynamisk expansion matematiskt uträlknat skulle göra.


"I solvinden, finns en varm elektronström från solen som håller i sig till mycket stora avstånd och som förlorar sin energi mycket långsamt " säger Boldyrev. "Det visar sig att våra resultat är mycket väl överensstämmande med mätningar av temperaturprofilen för solvinden och kan förklara varför elektrontemperaturen sjunker med avståndet men långsamt."


Hoppas det är tydligt (min anm.) enligt ovan annars läs mer om fenomenet här. 

Bild  från vikipedia på solen.

19 centaurer identifierade som interstellära asteroider.

Den första interstellära besökaren i vårt solsystem som vi vet om var asteroiden "Oumuamua, 2017, men den var bara på genomresa. De nyligen identifierade asteroiderna som kommit utifrån vårt solsystem anses ha funnits i vårt solsystem nästan sedan vårt solsystem bildades för 4,5 miljarder år sedan. Solen fanns då i en stjärnhop där varje sol hade sina egna planeter och asteroider under bildande.


 En ny studie har identifierat den första kända permanenta populationen av asteroider som kommer från någon annan sol än vår. Asteroiderna tros ha fångats in i vårt solsystem från andra stjärnor i dessa solskluster för miljarder år sedan och har kretsat runt i vårt solsystem mellan Jupiter och Neptunus sedan dess men hör inte hit från början som resterade asteroider gör i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter eller Kuiperbältet där Pluto ingår inte att förväxla med Oorts moln som är ett kometmoln som omger hela solsystemet.



Rapporten om dessa som de kallas  centaurer  publicerads i tidskriften Monthly Notices of the Royal Astronomical Society nyligen. Närheten mellan stjärnorna då innebar att de kände av varandras gravitation mycket starkare i dessa tidiga dagar än de gör idag," förklarar Dr Fathi Namouni, huvudförfattare till studien och tillägger "Detta gjorde det möjligt för asteroider att dras från ett stjärnsystem till ett annat."  Att kunna skilja interstellära asteroider från inhemska asteroider  i solsystemet har länge undgått astronomer. Men teamet identifierade 19 asteroider av interstellärt ursprung. Detta genom datasimuleringar som urskilde dessa objekt. Troligen (min anm.) finns även asteroider som hörde hemma i vårt solsystem men som genom gravitation den gången hamnade vid andra solsystem. Frågan är om även någon dvärgplanet gjorde detta.



Ovanstående asteroider finns i en  grupp av asteroider som kallas Centaurer. De finns i banor mellan Jupiter och Neptunus. Inte (min anm.) i asteroidbältet eller Kuiperbältet, men kanske det finns främmande objekt där också. 


Dessa 19 asteroider blev därmed den gången en del av solsystemet när det kom hit. Stjärnornas närhet i solens födelsekluster gav upphov till starka gravitationella interaktioner som gjorde det möjligt för stjärnsystem att fånga asteroider från varandra. Med tiden kom dessa solar längre och längre från varandra genom expansionen av universum och i dag är de ljusår bort från oss och ingen gravitation från dem påverkar längre vårt solsystem. Men (min anm) är det möjligt att Oumuamua och Kometen 2I/Borisov kommer från samma solkluster )sol, solar)  som centaurerna.


Bild från vikipedia Fördelningen av asteroider i det yttre solsystemet. De orange prickarna är centaurer medan de gröna är objekt i Kuiperbältet.

Komet 21Borisov har en annorlunda sammansättning än de kometer som finns i vårt solsystem

 Kometen 2I/Borisov upptäcktes den 30 augusti 2019 av amatörastronomen Gennady Borisov. Det är det andra objektet från ett annat solsystem som någonsin upptäckts (Det första var asteroiden Oumuamua 2017). Den 15 och 16 december 2019 tittade astronomerna närmare på 2I/Borisov med hjälp av ATacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA), ett gigantiskt radioteleskop i Chile Atacamaöknen. 


Forskarna fann nu efter analysresultat att gasen som kommer från kometen innehöll mer kolmonoxid (CO) än vad som har upptäckts i någon annan komet så här nära solen (mindre än 300 miljoner kilometer). Faktum är att koncentrationen av CO i gasen som kommer från denna komet var mellan nio och 26 gånger högre än i de genomsnittliga kometerna i vårt solsystem enligt ett uttalande från National Radio Astronomy Observatory (NRAO).


 "Om de gaser vi observerade återspeglar sammansättningen av 2I / Borisov kan detta spegla var denna komet bildats i en extremt kall yttre region i ett avlägset planetsystem," säger forskaren Cordiner. Astronomer vet ännu inte vilken typ av stjärna 2I/Borisov bildats runt. Men forskare misstänker att 2I / Borisov kommit från en kall region i en större protoplanetarisk skiva eller roterande skiva av damm och gas runt en ung stjärna. Cordiner säger " Många av dessa diskar sträcker sig långt utanför den region där våra egna kometer tros ha bildats i vårt solsystem och innehåller stora mängder extremt kall gas och damm. Det är möjligt att 2I / Borisov kom från en av dessa större diskar," .


2I /Borisov färdades ganska snabbt (33 km / s)) när den zoomades i vårt solsystem. Forskare tror att oavsett vilket solsystem det kom från har det sannolikt slitits från det systemet av en förbipasserande stjärna eller stor planet. Efter en lång resa genom rymden har det gjort historia som en av endast två interstellära besökare hittills som någonsin identifierats i vårt solsystem.


Bild från vikipedia på  observationen av kometen av NASA/ESA:s rymdteleskop Hubble vid kometens  närmaste inställning till solen i december 2019.

Är det en slump att det finns liv på jorden?

Forskare misstänker att livet på jorden uppstod ur en slumpmässig blandning av icke-levande materia som i slutändan spottade ut byggstenar för liv.

Men hur detta skulle ha skett vet ingen.  I en ny studie av Tomonori Totani, professor i astrofysik vid Universitetet i Tokyo, modellerades den mikroskopiska världen av molekyler med den episka omfattningen av hela universum för att se om ovanstående blandning är en trolig kandidat för livets ursprung. 


Totani,  tittade i huvudsak på om det fanns tillräckligt med stjärnor med beboeliga planeter i universum vid den tiden liv uppstod på jorden för att möjliggöra komplexiteten för att liv ska uppstå. Hans resultat, publicerades den  3 februari i tidskriften Nature och visar att oddsen för livets framväxt inte är bra åtminstone i det observerbara universumet.


Ursprunget till livet förstås inte av vetenskapen. Som vetenskapsman funderade Totani på att hitta en vetenskaplig förklaring till varför vi är här. "Det har experimentellt bekräftats att RNA polymerisation kan uppstå genom en grundläggande slumpmässig process,"  säger Totani och tillägger "Vissa experiment visade att en mer än 50 (monomer lång) RNA kan producerades men dessa är inte reproducerbara. Med tanke på att det finns uppskattningsvis 10 sextillion (10 ^ 22) stjärnor i observerbara universum kan det tyckas att oddsen för att livet poppar upp i universum likväl bör vara bra. Men forskare har funnit att det slumpmässiga bildandet av RNA med en längd större än 40 är otroligt osannolik med tanke på antalet stjärnor där beboeliga planeter kan finnas i vårt kosmiska grannskap.


Det finns för få stjärnor med beboeliga planeter i det observerbara universumet för att liv ska utvecklas inom den tidsram livet växte fram på Jorden.

Men vi kan tänka oss att vi inte kan observera hela universum. Det kan uppskattas matematiskt att hela universum kan innehålla mer än 1 googol (10 ^ 100) stjärnor. När Totani vägde in detta nya överflöd av stjärnor fann han att uppkomsten av livet inte längre var osannolikt utan mycket troligt.



Detta kan vara goda nyheter för RNA hypotesen. Men det kan också innebära att sökandet efter livet i universum är en hopplös strävan. Om livet först fick sin start i RNA, "livet på jorden skapades av en mycket sällsynt chans att producera en lång RNA polymer", säger Totani och tillägger. "Troligen är Jorden den enda planet som hyser liv i det observerbara universumet. Jag förutspår att framtida observationer eller utforskningar av utomjordiskt liv inte kommer att ge några positiva resultat.



Om det av en slump liv likväl upptäcks någon annanstans i vårt kosmiska grannskap tror Totani att det sannolikt skulle vara av samma ursprung som livet på jorden. Livet kan ha liftat från kometer och asteroider över interplanetära eller interstellära rymden i lokaluniversumet med livets ursprung från en enda ursprungshändelse.

Min uppfattning (min anm) är att livet är unikt och kan vara skapat av en gud. Kanske lika svårt att ta till sig som ovan men båda slagen av möjlighet finns. Materialismens tid är förbi sedan länge inom många vetenskaper men fortfarande finns dock dogmatiska personer oftast utanför vetenskapens värld som fortfarande anser likt 1800-talets och 1700-talets upplysningsvetenskapsmän att allt kan förklaras med materia och dialektik.



Bild från vikipedia med följande text. The earliest known life-forms on Earth are putative fossilized microorganisms, found in hydrothermal vent precipitates, that may have lived as early as 4.28 billion years ago, relatively soon after the oceans formed 4.41 billion years ago, and not long after the formation of the Earth 4.54 billion years ago.

Vad som existerade innan BigBang

Först fanns det en oändligt tät liten boll av materia (hur den uppkom och från vad är en gåta min anm. och om den uppkom eller funnits i evighet. Sedan skedde BigBang (kanske gravitationen blev för stark så BigBang skedde min anm.)  vilket gav upphov till atomer, molekyler, stjärnor och galaxer. Innan BigBang var enligt teorin alla stjärnor alla galaxer, allt tillsammans av en nästintill punktstorlek (storleken ses som en punkt eller mindre medan en del ser den som en persika, själv ser jag det som mindre än en punkt som troligast min anm.)  och hade en temperatur på över en kvadriljon grader .



Men ny teoretisk fysik  har nyligen visat ett möjligt fönster in i mycket tidigt universum som visar att det kanske inte är "mycket tidigt" trots allt. Istället kan det vara (vår tid och efter senaste BigBang min anm.) bara den senaste iterationen (upprepningen) av en bang-bounce en cykel som har pågått kanske i evighet.
  

Det finns en pusselbit som saknas och den biten är de tidigaste ögonblicken i universum. När vi försöker driva djupare och djupare in i de första ögonblicken av vårt kosmos får matematiska formler svårare och svårare att lösa hela vägen till en tid innan BigBang (ingen matematiker har lyckats med detta). Det behövs en ny fysik för att förstå den tiden (om den nu funnits min anm) då denna kanske fanns men är inte helt accepterad som möjlig.  


En fysik som kan hantera gravitationen och de andra krafterna, tillsammans på ultrahöga energinivåer. Och det är precis vad strängteorin kan: en modell av fysik som kan hantera gravitationen och de andra krafterna tillsammans.


En av de tidigaste strängteorierna är föreställningen om ett "ekpyrotisk" universum begreppet ekpyrotisk kommer från det grekiska ordet för "brand" eller eld. I detta scenario utlöstes Big Bang  av något annat som hände innan Big Bang och var inte en början men en del av en större process. Ett utvidgat universum som dragits samman och börjat om med en ny BigBang.


 Det ekpyrotiska konceptet har lett till en teori möjlig att förklara med strängteori kallad cyklisk kosmologi. Tanken på att universum ständigt upprepar sig är tusentals år gammal och föregår modern fysik. Men strängteorin ger idén fast matematisk mark.

 Det cykliska universum går som på räls det skiftar ständigt mellan BigBangs och stora crunches potentiellt i evighet tillbaka i tiden och för evigheten in i framtiden. Svårt att acceptera (min anm.) ja  men vad skulle alternativet vara? Det enda är i så fall att vända sig till religionen. Vi ska dock veta att strängteorin inte är accepterad av flertalet vetenskapsmän då den bryter mot de dogmer och det paradigm verkligheten lärs ut på skolor inom fysikämnet.


Bild från vikipedia en illustration av hur universum expanderar enligt big bang-teorin.

En exoplanet har försvunnit i vårt närområde

Den saknade planeten sågs senast kretsande kring stjärnan Fomalhaut, 25 ljusår bort. Fomalhaut är en av de ljusaste stjärnorna på himlen och finns i stjärnbilden Fiskarna Austrinus, södra fisken. Utifrån observationer under 2004 och 2006 publicerades upptäckten av en eventuell exoplanet Fomalhaut b och bekräftades 2008. Men nu hittar inte Hubbleteleskopet denna planet.


Ett team av forskare från University of Arizona tror nu att planeten aldrig existerat. Istället drar de slutsatsen att rymdteleskopet Hubble såg på ett expanderande moln av mycket fina dammpartiklar vars ursprung kom från två isiga kroppar som slagit in i varandra. Hubbles teleskop var dock inte riktat dit tiden för då den misstänkta kollisionen inträffade men kan ha fångat dess efterdyningar. 


Detta hände 2008 året då astronomer ivrigt meddelade att Hubble tagit sin första bild av en planet som kretsar kring en annan stjärna. Objektet dök upp som en prick bredvid en stor ring av isigt skräp som omger stjärnan Fomalhaut. De följande åren spårades den förmodade planeten längs dess bana. Men med tiden blev pricken (det som sågs som en planet) baserat på deras analys av Hubble data allt svagare tills den helt föll utom synhåll, säger forskarna.


En tolkning är att det inte var en planet som sågs 2004 eller senare utan istället ett stort växande moln av damm som produceras efter en kollision mellan två stora kroppar som kretsat kring stjärnan Fomalhaut. Eventuella uppföljningsobservationer kan bekräfta denna extraordinära slutsats. Två mindre dvärgplaneters kollision kan vara en förklaring.


Bild från vikipedia. Fragmentskiva runt Fomalhaut. Till höger positionen för planeten Fomalhaut b år 2004 och 2006. Planeten försvann.